http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_16121258.asp
Nina Björk är en av de mer tongivande bittra kulturskribenterna som drömmer om ett samhälle utan konsumtion. I en intervju i SvD bidrar hon till att stärka intrycket av en förvirrad människa utan större djup.
Hon får frågan varför det är så farligt med konsumtion, och svarar:
”Den materiella tillväxten har en gräns, naturens resurser kommer att ta slut.”
Ett typiskt vänsterargument: saker och ting finns bara utan anledning, de kan inte skapas, och därför måste vi begränsa oss så mycket som möjligt. Vad Björk inte begriper är att marknadsekonomi handlar om att effektivisera användningen av resurser. Istället för att hugga ner skog som krävs för papperstillverkning använder man idag kiselsand till framställning av datachips, som används för att lagra enorma mängder av information. Exempelvis. Mer konsumtion betyder ingalunda att man med självklarhet använder en större mängd naturresurser, men i vänsterns begränsade tankevärld är det på ett annat sätt.
Björk fortsätter:
”Men det handlar också om att man invaderas. Vi tapetseras av kommersiella krafter som kommer in i vår längtan och är svåra att frigöra sig ifrån. Det blir en reducering av livet.”
Ännu ett klassiskt vänsterargument: människor kan inte tänka själva utan är viljelösa offer för ”kapitalismens” krafter, därför måste de begränsas och styras av någon som vet bättre (exempelvis Nina Björk). Mot angrepp som dessa försvarar hon sig med att ”Det är väl knappast arbetarklassen som tjänar på konsumtion?”
Nej, självklart, arbetarklassen tjänar inte på att kunna köpa saker billigare. De mår som bäst när de får arbeta så lång tid som möjligt för så lite betalning som möjligt. Om det tar dem ett år att tjäna ihop till en ny bil så är det bättre än om det tar dem en månad. De tjänar heller inte på att ha tillgång till mediciner, sanitet, möjligheter att resa, se filmer och läsa böcker från världens alla hörn, eller att kunna äta mat från Kina, Italien, Brasilien eller Kenya. Logiken är självklar, åtminstone i Nina Björks huvud.
Hon fortsätter med att berätta om sitt drömprojekt:
”En [bok] som gör att alla förstår att kapitalismen inte är det bästa systemet. Kunde jag åstadkomma det skulle jag bli mycket nöjd”.
Naturligtvis nämns inte vilket som är det ”bästa systemet”, vilket beror på att Nina Björk inte vet. Hon vet bara att hon är sur och att det är samhällets fel. Man kan chansa på att hon är socialist och vill ha en sorts planerad ekonomi ”efter behov, inte profit”, där varje människa är en kugge i det stora samhälleliga maskineriet, en slav under kollektivet istället för en fri individ med rätt till egna drömmer. Varför kultureliten trånar efter ett sådant samhälle är svårt att begripa, men Björk avslöjar sig när hon säger att ”Jag och min man har inga pengar så vi kan inte bejaka. Men det är roligare att känna det som en politisk handling än som fattigdom”.
Vad hon vill säga med det är ungefär att ”om jag inte kan konsumera det jag vill så ska ingen annan heller få det”. Nina Björk saknar självklart inte drömmar om ett fint hus och andra materiella ting, men som kulturskribent tjänar hon inte tillräckligt med pengar för att köpa sig det hon vill ha. Det beror inte på att människor inte värderar hennes nonsenstexter högre, utan på ”kapitalismen” och ”systemet”. Därför måste det krossas, så att alla blir lika fattiga och bittra som hon.
Det är både tragiskt och glädjande att läsa om Nina Björks åsikter. Tragiskt för att hon är så missunsam och nedlåtande, glädjande för att hon är en marginaliserad röst som skriker högt men ihåligt, och som aldrig kommer få bestämma över samhällets utveckling. Människor vill inte vara slavar under planekonomin som bara förmår producera livets nödtorft, de vill bestämma själva och eftersträva sina egna drömmar som inte sällan handlar om att förbättra den egna situationen genom materiell rikedom. Därför kommer Nina Björks drömmar aldrig slå in, hon har helt enkelt verkligheten emot sig. Precis som alla andra socialister.