Epitet

När extremvänstern får slut på argument brukar de kalla liberaler för ”idioter”, ”sinnessjuka”, ”så jävla korkade” osv. Det är naturligtvis inget att bry sig om, men är man nyfiken kan man fundera lite mer över vad dessa benämningar egentligen betyder.

Vad vill vi liberaler först och främst? Att varje individ ska få full bestämmanderätt över sitt eget liv, att ingen människa någonsin ska tvingas att göra saker hon själv inte vill och förslavas för andras intressen än sina egna. Att hon ska få eftersträva sina egna målsättningar i frivilligt samarbete och utbyte med andra fria individer.

Vi förstår att parasiter har synpunkter på sådana åsikter – de vill ju leva på andras bekostnad och njuta fördelar av att utöva tvång gentemot andra människor – men är det rätt av parasiterna att kalla dessa åsikter ”korkade”? Varför det? Vad är det som är så korkat i att vilja ge individen mer makt över sig själv? Vad säger man egentligen när man påstår något sådant?

* att individen är för dum för att förstå sitt eget bästa?

* att individen förlorar på att bestämma själv?

I det första fallet är det den extremvänstra människosynen som kan ifrågasättas. Är det så solidariskt och godhjärtat att säga åt någon att ”du vet inte vad som är bäst för dig själv så nu ska vi bestämma åt dig”?

I det andra fallet är väl premisserna ungefär desamma. Om det skulle vara så att individen förlorar på bestämmanderätten över sig själv så kan hon gott ge upp den och frivilligt förslava sig under staten eller samhället eller Ali Esbati. Ingen hindrar henne. Om extremvänstern menar att hon inte begriper att hon har den möjligheten så är vi tillbaka i det första argumentet igen.

Så, kära extremvänster: när ni kallar oss ”korkade” och ”sinnessjuka”, vad är det då ni menar? Försöker ni egentligen säga att vi är ondskefulla som inte vill låta er parasitera på oss utan ger er eget ansvar över era liv? Jamen så säg det då! Göm er inte bakom epitet ni varken kan förklara eller försvara. Ärlighet varar längst.

Om Alienation

Inom Marx lära beskrivs det som han kallar för alienation. Att vi människor blir främmande för de varor vi producerar i samband med det lönearbete vi utför för de som äger produktionsmedlen. Att vi pga. detta blir främmande för och tappar vår mänsklighet och även att vår relation till andra människor alieneras.

Den sociala arbetsfördelningen leder alltså till att samhället uppdelas i två olika läger. De som äger kapitalet och de som arbetar för det. Den lösning som de som vill förverkliga Marx lära förespråkar är att avskaffa lönearbetet. För först då kan människan/arbetaren bli fri från de kedjor som kapitalet satt på dem och då kan hon känna sig mer i kontakt med sitt inre väsen.

Detta låter ju väldigt fint och bra, men problemet är att det inte är särskilt praktiskt eller rättvist att alla ska få t.ex. samma ”medborgarbidrag” för olika yrken eller arbetsuppgifter.

Min tanke är att det istället är det tvång som skatter i dagens samhälle utövar på individen som är skyldig till den alienation som Marx talade om. Eftersom staten går in och stjäl en stor del av den lön som individen förtjänat själv, genom att ha producerat något, så blir det självklart en reaktion från individen.

Ja, det är inte så konstigt om man blir alienerad då, eller hur?

För att människan/arbetaren ska känna sig mer erkänd och känna att denne utfört ett gott arbete, utan att någon annan ska komma och ta det han/hon rätt och riktigt tjänat ihop med sitt eget förnuft och själ, så behöver vi komma bort från skattetvånget.

Intressant

“Övervinster”

Tydligen gör bankerna för stora vinster (enligt vilken måttstock?) och därför måste något göras. Extremvänsterns lösning är som vanligt att förstatliga och socialisera. Då kommer bankerna som genom ett trollslag dela ut pengar gratis till vem som helst och investera eventuella intäkter i högre löner åt de anställda och annan samhällsnyttig verksamhet. I verkligheten som vi andra lever i skulle en sådan åtgärd bara leda till högre kostnader pga bristande incitament att effektivisera, och vem är det som får betala? Skattebetalarna naturligtvis.  Extremvänstern skulle tjäna så oerhört mycket i trovärdighet om den någon gång kunde inse att ingenting är ”gratis”. Det enda som skiljer sig åt är vem som tar kostnaden, och ju mer statlig inblandning desto högre kostnader eftersom det ändå bara är att håva in mer pengar från folket om det behövs, genom höjda skatter. Varför är det bättre?

Vi tar det igen: ingenting är gratis! Att staten äger och förvaltar bankväsendet betyder inte att de anställda plötsligt får höjda löner, längre semester, fler förmåner, kortare arbetstid osv, medan kunderna får lägre priser och räntor, bättre villkor, längre öppettider. Det enda det betyder är att skattebetalarna får stå för ökade kostnader, eftersom pengar måste komma någonstans ifrån (annat än från statens magiska sedelpress alltså).

Det roligaste med extremvänsterns åsikter om förstatligande är att den helt verkar sakna argument för sin sak. Exempel på detta finns här och här.

Fattiga mot globalisering?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=671613&rss=2216

 DN:s rubrik lyder ”Arbetare demonstrerar mot Nike i Indonesien”, och antiglobaliseringsvänstern gnuggar sina händer av förtjusning. De klickar på rubriken och läser texten:

”Demonstranterna var arga och upprörda över att företaget beslutat sig för att sluta lägga ut produktion till två fabriker utanför Jakarta.”

Hm, vänta nu… det var ju inte så roligt. Arbetarna demonstrerar för att de inte längre får arbeta för Nike? Det borde väl vara tvärtom? Den rika världens antiglobaliseringsvänster har ju berättat för oss att företag som Nike är dåliga för de fattiga, då borde väl arbetarna vara glada över att slippa jobba kvar?

Verkligheten är jobbig ibland, speciellt när den inte passar in i ens ideologiska argumentation.

Svensk vs amerikansk modell

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16223571.asp

De svenska bloggarna diskuterar i dagarna huruvida man ska använda en ”svensk” eller en ”amerikansk” modell för samhället, där den första går ut på att alla ska ha ungefär lika mycket av allting och den andra (åtminstone enligt vänstern) ger somliga mycket och andra lite och där människor dör på gatorna av svält och fattigdom. Ungefär.

Perspektivet är dock alldeles för ensidigt. Frågan man kan ställa sig är inte vilken modell människor ska tvingas att vara en del av, utan varför de över huvud taget ska behöva vara verktyg för att högre syfte, oavsett vad det må vara. Den svenska modellen går inte ut på att sjukvård och skola ska vara ”gratis”, utan på att den som jobbar och skapar värde ska exploateras för andras vinning och tvingas betala för dessas konsumtion. Som vanligt utgår vänstern från att pengar bara finns i en bestämd mängd och kan fördelas hur som helst, men så är det inte. Att USA är 50% rikare än Sverige beror inte på att Gud lät det vara så när Han skapade världen, utan på att de låter individen få behålla en större del av sina inkomster. Därmed lönar det sig mer att arbeta och skapa rikedom, och att påstå att landet ”inte har resurser nog för att ge alla sjukvård” är att förneka själva kärnan: de pengar som används till exempelvis sjukvård är stöldgods, inte något som tillhör staten, folket eller samhället. De är skapade av enskilda individer som arbetar och använder sina intellekt, och med vilken rätt kan en stat eller ett samhälle hävda rätten att använda dessa pengar till sina egna syften? Hur kan man tro att USA, om de höjde skatterna till svenska nivåer fortfarande skulle ha lika mycket pengar att fördela efter eget tycke?

Diskussionen om vilken modell som ska användas är alltså en diskussion som handlar om på vilket sätt man bäst förslavar människor och vilka ändamål deras förslavning ska tjäna. Att säga att ”vi ska ha gratis sjukvård åt alla” är att säga  att ”varje individ i vårt land är skyldig att betala för någon annans konsumtion och äger inte rätten att bestämma över varesej sig själv eller produkten av sitt arbete”. Det handlar om exploatering, inget annat, varken rättvisa eller solidaritet. Den som tror på den enskilda människans rättigheter i det som kallas ”samhälle” diskuterar inte kollektivistiska modeller med olika grader av slaveri, utan just individuella rättigheter, exempelvis den att slippa förslavas för högre syften.

Den stora lögnen

Det vanligaste argumentet för socialismen är att den handlar om att ”bry sig”, att man ska ”hjälpas åt” och ”samarbeta”. Om det vore så enkelt kunde vi ju avskaffa alla regleringar och skatter och bara låta folk ”bry sig”, ”hjälpas åt” och ”samarbeta”. Nu är det ju så att argumentet är en lögn eller möjligen ett allvarligt missförstånd, så vi tar det från början:

Varken socialism eller liberalism (eller för den delen något annat politiskt system) handlar om attityder. Det är inte så att alla människor, om vi imorgon kallar vårt system ”socialism”, blir vänliga och osjälviska, och om vi i övermorgon kallar det ”liberalism” blir själviska och otrevliga. Människor är som de är oavsett system, skillnaden är att socialismen inte accepterar vissa beteenden. Den kräver att man ”delar med sig”, vilket innebär att om du inte betalar skatt så slänger staten dig i fängelse. Det har ingenting med varken solidaritet eller gemenskap att göra, det enda utmärkande draget för socialismen är tvånget. Du är tvingad att göra som staten vill att du ska göra, du får inte bestämma själv.

Socialismen förespråkas därför sällan eller aldrig av de som vill dela med sig, utan mest av de som vill att andra ska dela med sig till dem. Istället för att respektera och högakta de som skapar resurser vill de att dessa ska bestraffas så att socialisterna kan få den del av inkomsterna, naturligtvis utan att själva behöva erbjuda en motinsats.

Solidaritet?

Nej, bara parasitering.

Den som vill dela med sig och arbeta gratis för andras intressen får i ett liberalt samhälle hemskt gärna göra det. Ingen förbjuder honom, ingen tvingar honom att ”sköta sig själv och skita i andra”. Och även om han gör det sistnämnda så ändrar han garanterat inte attityd bara för att Ali Esbati sitter vid makten, snarare tvärtom. Däremot kommer Ali skicka ut sin säkerhetspolis och fängsla personen i fråga, om han väljer att behålla de pengar han tjänat med sitt eget arbete.

Solidaritet?

Så: den enda skillnaden mellan socialism och liberalism är tvånget, påbudet att du som individ inte har dig själv som det viktigaste målet i ditt liv. Istället är du ett redskap för andras intressen, du ska jobba för att förbättra deras situation, inte din egen. De du ska jobba för är de som kallar sig socialister, eftersom de tjänar på ett sådant system (mindre arbete, mer pengar). Att det sker på någon annans bekostnad skiter de fullständigt i.

 Solidaritet?

Knappast.

Rimligt enligt Nuder

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=669463 

”…det är rimligt att folk med stora förmögenheter betalar mer”  säger Pär Nuder i ett försök att spä på klasskampen. Problemet är att de redan gör det. Nuder vill försöka få det att låta som att överklassen betalar lika mycket som arbetarna, men så är det inte, inte ens procentuellt, och nu vill han öka skillnaderna ännu mer. Ju mer värde du skapar och ju mer framgångsrik du blir desto mer ska du bestraffas eftersom du har stulit pengarna från de fattiga. Sådan är den socialistiska logiken. Det är ledsamt att höra dessa floskler, och ännu mer ledsamt att folket köper dem. Utan överklassen vore Sverige ett u-land, utan företagen och kapitalisterna skulle vi inte ha något välstånd att fördela. Parasiterna behöver en värd, men värden behöver inga parasiter. När ska de närande belönas med tacksamhet och respekt snarare än missunsamhet och skäll?

Socialism i praktiken

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=669268&rss=2216

 Zimbabwe är ett av de länder som idag kommer närmast vänsterns våta drömmar om planekonomi ”efter behov, inte profit”, samt självförsörjning genom statliga begränsningar av handel och företagande. Nu har regimen börjar arrestera företagare som vägrar sänka priserna för att få bukt med inflationen som ligger på ca 5000% (undrar hur det står till med den fulla sysselsättning som ska uppstå när man struntar i att bekämpa inflationen?)

Glädjande nog har företagen valt att lägga ner produktionen istället för att acceptera regimens krav. Visserligen något som missgynnar befolkningen som inte kan köpa det de behöver, men bra för friheten som förr eller senare måste uppstå ur socialismens rykande ruiner. Historien upprepas och förnekar sig icke.

Kulturelitens vackra människosyn

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_16121258.asp

Nina Björk är en av de mer tongivande bittra kulturskribenterna som drömmer om ett samhälle utan konsumtion. I en intervju i SvD bidrar hon till att stärka intrycket av en förvirrad människa utan större djup.

Hon får frågan varför det är så farligt med konsumtion, och svarar:

”Den materiella tillväxten har en gräns, naturens resurser kommer att ta slut.”

Ett typiskt vänsterargument: saker och ting finns bara utan anledning, de kan inte skapas, och därför måste vi begränsa oss så mycket som möjligt. Vad Björk inte begriper är att marknadsekonomi handlar om att effektivisera användningen av resurser. Istället för att hugga ner skog som krävs för papperstillverkning använder man idag kiselsand till framställning av datachips, som används för att lagra enorma mängder av information. Exempelvis. Mer konsumtion betyder ingalunda att man med självklarhet använder en större mängd naturresurser, men i vänsterns begränsade tankevärld är det på ett annat sätt.

Björk fortsätter:

”Men det handlar också om att man invaderas. Vi tapetseras av kommersiella krafter som kommer in i vår längtan och är svåra att frigöra sig ifrån. Det blir en reducering av livet.”

Ännu ett klassiskt vänsterargument: människor kan inte tänka själva utan är viljelösa offer för ”kapitalismens” krafter, därför måste de begränsas och styras av någon som vet bättre (exempelvis Nina Björk). Mot angrepp som dessa försvarar hon sig med att ”Det är väl knappast arbetarklassen som tjänar på konsumtion?”

Nej, självklart, arbetarklassen tjänar inte på att kunna köpa saker billigare. De mår som bäst när de får arbeta så lång tid som möjligt för så lite betalning som möjligt. Om det tar dem ett år att tjäna ihop till en ny bil så är det bättre än om det tar dem en månad. De tjänar heller inte på att ha tillgång till mediciner, sanitet, möjligheter att resa, se filmer och läsa böcker från världens alla hörn, eller att kunna äta mat från Kina, Italien, Brasilien eller Kenya. Logiken är självklar, åtminstone i Nina Björks huvud.

Hon fortsätter med att berätta om sitt drömprojekt:

”En [bok] som gör att alla förstår att kapi­talismen inte är det bästa systemet. Kunde jag åstadkomma det skulle jag bli mycket nöjd”.

Naturligtvis nämns inte vilket som är det ”bästa systemet”, vilket beror på att Nina Björk inte vet. Hon vet bara att hon är sur och att det är samhällets fel. Man kan chansa på att hon är socialist och vill ha en sorts planerad ekonomi ”efter behov, inte profit”, där varje människa är en kugge i det stora samhälleliga maskineriet, en slav under kollektivet istället för en fri individ med rätt till egna drömmer. Varför kultureliten trånar efter ett sådant samhälle är svårt att begripa, men Björk avslöjar sig när hon säger att ”Jag och min man har inga pengar så vi kan inte bejaka. Men det är roligare att känna det som en politisk handling än som fattigdom”.

Vad hon vill säga med det är ungefär att ”om jag inte kan konsumera det jag vill så ska ingen annan heller få det”. Nina Björk saknar självklart inte drömmar om ett fint hus och andra materiella ting, men som kulturskribent tjänar hon inte tillräckligt med pengar för att köpa sig det hon vill ha. Det beror inte på att människor inte värderar hennes nonsenstexter högre, utan på ”kapitalismen” och ”systemet”. Därför måste det krossas, så att alla blir lika fattiga och bittra som hon.

Det är både tragiskt och glädjande att läsa om Nina Björks åsikter. Tragiskt för att hon är så missunsam och nedlåtande, glädjande för att hon är en marginaliserad röst som skriker högt men ihåligt, och som aldrig kommer få bestämma över samhällets utveckling. Människor vill inte vara slavar under planekonomin som bara förmår producera livets nödtorft, de vill bestämma själva och eftersträva sina egna drömmar som inte sällan handlar om att förbättra den egna situationen genom materiell rikedom. Därför kommer Nina Björks drömmar aldrig slå in, hon har helt enkelt verkligheten emot sig. Precis som alla andra socialister.

Thörn och snyltarna

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16036653.asp

 Kommunals Ylva Thörn fortsätter i klassisk sossestil att likställa arbete med arbetslöshet. Som ”arbetare” är det viktigast att tjäna pengar genom att inte arbeta, och arbetslösheten bekämpas bäst genom att just höja ersättningen för de som inte arbetar. Något är fel i den logiken, och felet ligger givetvis i den socialistiska ideologins själva grundläggande premisser. Enligt dem finns det en begränsad mängd pengar i varje samhälle, en mängd som alltid funnits och som alltid kommer att finnas, lika stor som i tidernas begynnelse. Den viktigaste uppgiften för politiken är att omfördela denna mängd så att alla får ungefär lika mycket. Vad enskilda människor sysslar med är ointressant eftersom arbete i sig inte bidrar till något välstånd, det är bara ett sätt för individen att ”förverkliga sig själv”.

Med Thörns logik är det därför fullt rimligt att påstå att den arbetslöse ”straffas” med lägre ersättningen samt att han ”finansierar” de rikas skattesänkningar (de som gör att den som har får ännu mer!)

I verkligheten skapas samtliga resurser i samhället genom arbete, genom enskilda individers användande av sina intellekt i syfte att förbättra något. Den arbetslöse skapar ingenting och har därför aldrig rätt till någonting, förutsatt att ingen vill ge honom en del av sina egna resurser. Att få saker är aldrig en naturlig rättighet, den möjliggörs av den skapandes skyldighet att ”dela med sig”, vilket utan omskrivningar betyder att han ska vara en slav under andras intressen. Detta nämner givetvis inte Thörn, antagligen för att hon inte ens har tagit sig tid att fundera i de banorna.

Vidare kan en skattesänkning aldrig ”finansieras” av någon eftersom det inte handlar om en utgift eller ens en kostnad. En människa som blir bestulen och sedan får tillbaka stöldgodset har inte fått något på en annans bekostnad, tvärtom har han fått behålla lite mer av det han skapade från början. Parasiten som tar del av hans skatter har däremot inte skapat någonting och är för samhället som helhet bara en belastning. Det är den tärandes liv som finansieras av den närande, inte tvärtom.

Vi förstår känsloargumenten som vänstern har att komma med. ”Jag förlorar på att inte arbeta, samhället måste betala mig annars kan jag inte röka och titta på kabel-TV och jag kan inte mata mia hundar och skriva sura inlägg på min sosseblogg om hur onda alla rika är”. Ja, vi förstår, men argumenten är felaktiga. En vilja att överleva är aldrig grund för RÄTTEN att överleva eftersom den ges på andras bekostnad. Vill en människa överleva så måste hon bidra med något till andra, det har inget med något ondskefullt nyliberalt system att göra, sådan är verkligheten. Det finns ingen som vill tjäna pengar åt DIG, och därmed har du heller aldrig rätten att tvinga dem att göra just det.

Vänstern saknar ett moraliskt försvar för rätten att vara en parasit och utnyttja slavar för sin överlevnad, helt enkelt för att det inte finns något sådant försvar. Det enda dess företrädare kan göra är att skrika sig hesa om hur onda de rika är som inte i solidarisk anda ”delar med sig”, men faktum kvarstår: utan arbete finns inga resurser, och resurserna som skapas tillhör därför alltid den som skapar dem och ingen annan. Överlevnad utan arbete är aldrig någon rättighet, bara en skyldighet för den som tvingas arbeta för andras intressen som slav.