Tillbaka till solidariteten

I den här bloggen rasar diskussionen om solidaritet vidare. Undertecknad blockerades av innehavaren när hon inte längre kunde besvara argumenten och kan därför bara följa den på håll. Inte mycket har hänt, men jag vågar mig ändå på en sammanfattning:

Vänstersidans grundläggande argument är att i en ”nyliberal” värld tvingas människan välja mellan ”att prostituera sig eller bli ihjälslagen” samt mellan ”att arbeta 16-20 timmar under vidriga förhållanden och att låta sina barn svälta”. Några andra valmöjligheter existerar inte, medan man i det socialistiska samhället antagligen kommer ha det mycket bättre. Någon beskrivning av hur detta kommer se ut finns givetvis inte, man får gissa sig till att det kommer ge helt andra valmöjligheter.

Den oundvikliga frågan till alla socialister blir ”varför?”

1. Varför kommer valet i ett ”nyliberalt” samhälle vara det som bjuds i texten?

2. Varför kommer valet i ett socialistiskt samhälle vara ett annat?

Gällande den första frågan utvecklade jag den till ”varför kommer alla företag se ut just så”, dvs varför kommer alla företag att erbjuda villkoren 16-20 timmars arbete per dygn under ”slavliknande förhållanden”? Om det vore så, rent hypotetiskt, så beror det på att ingen människa vill erbjuda bättre villkor än så, och socialisternas metod för att tvinga dem till andra val är som vanligt hotet om våld.

Dock, svaret på frågan blev följande:

”Givetvis så har jag aldrig hävdat att alla arbetsplatser skulle se ut så, utan använde mig av ett exempel. Men det vore illa nog om EN arbetsplats såg ut på det sättet. Men vi kan ju vända på det hela: vad är det som säger att INGEN arbetsplats skulle se ut på det sättet?”

Ett väldigt intressant och avslöjande svar. Om personen i fråga hävdar att alla företag inte kommer se ut så så står ju valet mellan helt andra alternativ än de han radade upp. Vilket betyder: om en människa kan välja mellan att 1. hoppa ut för ett stup, 2. skjuta sig i skallen eller 3. gå hem och kolla på TV, så kan man inte som argument använda ”han kan bara välja mellan 1. och 2.” eftersom det även finns ett alternativ 3. Så långt argumentationstekniskt, nu kan vi även fundera över de rent logiska felstegen.

Om alla företag som existerade erbjöd arbetarna ”16-20 timmar om dygnet under slavlika förhållanden” och vi levde i en värld med fri konkurrens, vad hindrar då vem som helst från att starta ett företag som erbjuder 10-15 timmar om dygnet och lite mindre slavliknande förhållanden? Socialisterna har redan hävdat att företagen är beroende av arbetare, så de kommer inte vara likgiltiga inför ett alternativ där de får arbetskraft och ett där de inte får arbetskraft. Samtidigt kan man anta att arbetarna eftersträvar så bra villkor som möjligt eftersom socialismens dragningskraft sägs ligga i just det: den erbjuder bättre villkor.

Alltså: om ett enda företag erbjuder lite bättre villkor än alla andra kommer arbetarna antagligen söka sig dit varvid de första företagen står utan arbetskraft. Deras beroende av just arbetskraft tvingar dem därmed att förbättra villkoren, varför det nya företaget måste erbjuda ännu lite bättre villkor och högre löner, osv till en rimlig gräns då företaget fortfarande blir lönsamt.

Dessutom, tror socialisterna att samtliga företagare i hela världen drivs av tanken om att en arbetare är som mest produktiv när hon förslavas och piskas och får så låg lön som möjligt? Är det ett rationellt perspektiv på produktivitet? Nej, givetvis inte, en rationell människa inser att för att skapa värde krävs en motivation, och motivationen ligger inte att använda tvång och hotelser. Istället är det rationella att skapa ett värdigt förhållande med sina anställda så att de kan utveckla en lojalitet och en iver att producera och förbättra sina insatser, möjligen med olika typer av incitamentsprogram där mer insats ger högre lön eller mer fritid. Vidare handlar en liberal inställning till livet om att aldrig ta emot det oförtjänta utan leva på förtjänst genom frivilligt utbye av värde.

Tänk själv: om du skulle starta ett företag och vill ha anställda, hur skulle din jobbannons i DN se ut?

”Företag söker slavar, vi erbjuder dig att jobba 20 timmar per dygn fastlåst vid en maskin och din lön blir de brödsmulor du kan hitta i matsalen. Semester kan du glömma”?

Jag lämnar frågan obesvarad.

Så långt har vi diskuterat rimligheten i antagandet att valet i en ”nyliberal” värld står mellan svält och nästan svält. Vidare kan man fråga sig varför valet inte skulle stå mellan dessa alternativ i en socialistisk värld. För att någon ska erbjuda en människa bättre alternativ krävs att någon vill göra det, det är ingenting som bara sker beroende på vad man kallar systemet. Socialisterna kan hävda att det bara blir så eftersom världen är socialistisk, men om de samtidigt hävdar de sämre villkoren ifall världen vore ”nyliberal” måste de hävda att A inte är A. Om friheten, alltså ”nyliberalismen”, leder människor till att erbjuda slavvillkor så är detta dessa människors vilja, de erbjuds för att arbetsgivarna väljer dem. Att påstå att villkoren skulle vara bättre med ett annat system utan att detta implicerar något tvång är att påstå att själva viljan förändras, och varför gör den det? Varför uppfattar människor verkligheten på olika sätt beroende på systemet, varför har arbetsgivaren helt plötsligt en annan vilja? Detta avslöjar socialisternas antilogik. De menar att om en sten en gång är en sten så kommer den bara någon önskar det att förvandlas till en blomma. Det du uppfattar som varmt kommer genom viljekraft att bli vad du uppfattar som kallt. Ingen aktiv handling utförs, men ändå förändras något. A är inte A, A är vad man vill att det ska vara.

I verkligheten uppstår denna vilja antingen i frivillighet utan anledning, och då kan man fråga sig vad systemet har med saken att göra, eller så tvingas den fram av en beväpnad stat/arbetarklass/fackförening eller något liknande. En grupp människor tar sig i så fall rätten att bestämma åt arbetsgivaren vad denne ska erbjuda och tar därmed ifrån honom rätten till självbestämmande och den egna rationaliteten. På frågan ”varför tvång” svarar socialisterna:

”Vi upplever det inte som tvång att stå upp för de som av olika skäl inte har råd att prenumerera på livets grunder. Idag drabbas du imorgon jag – och så är vi inte så snåla och egotrippade”.

Observera det första ordet i meningen: vi. Vad du har för uppfattning är irrelevant, här handlar det inte om att du ska få avgöra själv vad du ska göra med ditt liv, det är ”någon annans” rättighet. Eftersom denna någon ”inte uppfattar” det som tvång att tvinga någon att betala för någon annans leverne så är det inte tvång. Om du känner på en sten och önskar dig att den ska vara mjuk så blir den mjuk. Om du står med öppen mun och önskar att det ska regna så blir det så. Det finns ingen objektiv verklighet, allting är beroende av hur man tror och tycker att saker och ting ska vara. Det som avgör om du ska betala någon eller inte är inte om du uppfattar det som rätt eller inte, utan vad andra tycker att din uppfattning borde vara.

Ett annat sätt att tolka svaret är att dessa socialister för egen del inte ser det som tvång att betala skatt, men då kan de väl gott få göra det, vem förbjuder dem? Det är heller inget relevant svar på frågan, den gällde varför jag, som uppfattar det som tvång, ska tvingas att betala skatt. Jag är tvingad, jag har per definition ingen valfrihet, och varför får jag inte ha det? Svaret måste förankras i verkligheten och inte viftas bort med att någon annan inte uppfattar det som att jag är tvingad. Om jag sätter händerna under en vattenkran så är det upp till mig att bestämma om det är kallt eller varmt, inte till någon annan, så vem har rätten att bestämma om jag är tvingad eller ej i detta fall, vem har rätten att bestämma att jag ska tvingas, och varför?

Argumentationen hänger inte ihop på något sätt, den är känslo- och inte tankestyrd och bygger på fördomar, missuppfattningar, och framförallt ondska. Den utgår ifrån ett felaktigt antagande och försvarar sig med ett annat antagande som helt saknar grund, vilket innebär: den säger att ”nyliberalismen” erbjuder två val, men inte varför, och påstår att socialismen erbjuder bättre val, men inte vilka och inte varför. Om socialisterna ska bli trovärdiga måste de förklara varför människor i det ”nyliberala” samhället är så ointresserade av varandras välmående, varför det är rationellt och gynnar den egna individen att trampa på och förslavara andra. Vidare måste de förklara vad socialismen kommer erbjuda istället, varför detta kommer erbjudas och förklara varför metoden inte bygger på tvång och exploatering av enskilda individer för andras vinning.

Den sista punkten får antas förklaras med följande logik:

”Hängde det på underklassen skulle tvång inte behövas då den ju är i gigantisk majoritet. Vad tror [...] följden skulle bli om en arbetarregering införde lagar mot avsked, förbud mot nedläggningar, stängde börsen, stoppade friskolorna och införde en starkt progressiva statsskatt?”

Ja, vilken skulle följden bli? Eftersom ”underklassen är i gigantisk majoritet” skulle det helt enkelt bli så. Ju fler människor som önskar något desto större är chansen att det blir så, och är de tillräckligt många så finns det inget annat alternativ, då är det sanning. Om ”underklassen” bestämmer att himlen ska vara grön så blir den grön, om den bestämmer att gräset ska vara rosa så blir det rosa. Det är åsikten om något som avgör hur det blir. Anser ”underklassen” att ingen ska få avskedas så kommer ingen avskedas, punkt, end of discussion.

Nu är det ju tyvärr inte så enkelt, något som får sin förklaring senare i diskussionen. En debattör som påstår att ett socialistiskt samhälle bygger på principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” utvecklar denna genom följande förklaring av dess praktiska funktion:

”I mitt idealsamhälle så kommer ALLA beslut, dvs även beslut rörande behov och förmåga, att tas dels genom direktdemokratiska beslut på lokal nivå, dels genom en viss grad av representativitet på regional nivå och uppåt. Exakt var dina behov och förmågor kommer att avgöras kan jag givetvis inte svara på eftersom det kommer att variera. Ditt behov av dagisplats kommer givetvis inte att avgöras på samma nivå som ditt behov av en ny järnväg (obs! hypotetiska behov). Din del i det hela är att du har samma möjlighet som alla andra att argumentera för eller emot olika förslag, du har samma rätt som alla andra att föra fram förslag och din röst har samma värde som alla andras.”

Alltså: principen bygger inte på vad du anser att du behöver och förmår, utan vad majoriteten bestämmer att du behöver och förmår. Din egen vilja och din egen tolkning är irrelevant, du kan bara framföra argument som ingen har någon som helst skyldighet att ta hänsyn till. Du är helt och hållet utelämnad åt majoritetens vilja och dess uppfattning av din verklighet. Om du vet att du springer 100 meter på 12 sekunder så kan majoriteten avgöra att så inte alls är fallet genom att rösta. De behöver inte se dig springa, de behöver ingen dokumentation eller bevisning, de kan avgöra verkligheten genom att tycka till om den, gemensamt. En sten är bara en sten om majoriteten kommer fram till det, varvid en global undersökning kommer bevisa att du inte existerar eftersom majoriteten av världens befolkning med största säkerhet inte känner till dig.

Med andra ord: din egen uppfattning av verkligheten gäller inte. Allt du lärt dig och insett genom analys och erfarenhet är osant, det som är sant är det som majoriteten anser är sant. Ditt behov av tandkräm är vad majoriteten anser om det, din förmåga att svarva är vad majoriteten anser att den är. Floskeln bör alltså skrivas om som ”av var och en efter den förmåga som majoriteten anser att hon besitter, åt var och en efter det behov som majoriteten anser att hon har”.

Låter det fortfarande lockande, eller börjar du fundera i termer av slaveri?

Uppenbarligen bygger det socialistiska samhället på principen att majoriteten har en åsikt om något, och då blir det så genom att minoriteten tvingas genomföra det. Det är en bräcklig grund att stå på och kan mycket väl sluta i ”16 till 20 timmar per dag eller svält” om bara 51% anser att det ska bli så. Vilken garanti har du för ditt eget självbestämmande och dina egna åsikter? Inga, du existerar inte, bara som ett redskap för majoritetens mål. Du erbjuds inte medmänsklighet och värme, solidaritet och gemenskap, du ställs inför en domstol och tvingas att på dina bara knän be om barmhärtighet, men vad du anses förmå baseras på vad andra behöver och därmed kommer du oundvikligen att bli en slav.

Ju mer produktiv, ju mer intelligent, ju mer kunnig och driven du är desto mer kommer du anses förmå, och desto hårdare får du arbeta.

Ju mindre produktiv, ju mindre intelligent, ju mindre kunnig och driven du är desto mer kommer du anses behöva, och desto mindre behöver du arbeta.

A är inte A, resurser förtjänas inte genom slit och arbete, intelligens och förmåga, i frivilligt utbyte mellan rationella individer med sina intellekt som analysverktyg, utan genom inaktivitet, dumhet och oföråga. Vem tror på största allvar att ett samhälle byggt på den moraliska måttstocken är ett samhälle som kommer erbjuda dig – lilla människa – välstånd, frihet och lycka?

Nej, du kommer dömas efter din produktivitet och belönas efter din oförmåga, och människa som du är kommer du in i det sista att hävda din svaghet för att slippa straffarbetet. En moralisk dogm som belönar destruktivitet och bestraffar produktivitet är ett samhälle som är dömt till undergång, fattigdom och död.

Vad varje enskild individ behöver för sin egen överlevnads skull är rätten till det egna intellektet som tolkningsmetod inför den objektiva verklighet där A alltid är A oavsett tro och åsikter. Ett socialistiskt samhälle erbjuder henne motsatsen och bjuder in henne till undergång, medan det liberala samhället ger henne rätt att eftersträva sin egen rikedom på sina egna rationella villkor. Däri ligger den stora skillnaden för vilken ingen kan blunda.

CSR

Säsongens första agenda handlade om hur företag kan vara ”goda” och ta ett ”samhällsansvar”, vilket framställdes som det att arbeta gratis för andras intressen. Carl-Henrik Svanberg fick frågan hur Ericssons kärnverksamhet bidrar till något gott för samhället varvid han naturligtvis borde ha rest sig och gått därifrån. Om ”samhället” anser att det enda sätt företagen kan göra ”gott” på är att ge bort saker utan att kräva betalning så har dessa två val:

1. Gör som moralen föreskriver och skänk bort produktionen.

2. Lägg ner verksamheten i protest.

Det första självutplånande alternativet innebär givetvis att de anställda inte kan få någon lön, men det ska väl inte vara några problem, de får ju vara med och göra något gott för samhället. Det andra innebär att de ansvariga vägrar erkänna grundsatsen att en människas yttersta ansvar är att offra sitt eget välmående för någon annans syfte, och därmed också vägra att bidra till gödningen av diverse parasiter som ser det som sin rätt att leva på andras bekostnad.

Så bräcklig är offermoralen, det krävs bara att den exploaterade säger nej för att den ska falla ihop och självdö, och efterlevs den får man i slutänden samma effekt. Det finns inga motsägelser. A är A.

Solidaritet!

Jag tänkte inte skriva om detta men samtidigt kan jag inte låta bli, appropå att bli bemött på konstiga sätt i debatter.

 I den här bloggen skrivs det mycket om ”solidaritet”, ”medmänsklighet”, ”empati” och ”gemenskap”. I stort sett varje inlägg handlar om att det är synd om någon och att regeringen ”klämmer åt” och ”straffar” de fattiga, varvid 5-6 läsare stämmer upp i hyllningskörer av typen ”Gud så bra skrivet, jag håller helt med!!!!!” (ja, fler än 3 utropstecken i rad är standard).

Undertecknad har då och då kommenterat och undrat över en del detaljfrågor, exempelvis vem som hindrar människor från att dela med sig och offra sina egna intressen för andras vinning nu när vi har en lite mindre socialdemokratisk regering än den förra, men har aldrig fått några svar. Debatterna brukar gå till såhär:

(Inlägg): nu har regeringen bestämt sig för att ta från de rika och ge till de fattiga genom att [...]
(Undertecknad): ursäkta men om man sänker skatten så tar man inte från de fattiga, man låter bara bli att ta från de rika.
(Valfri socialist): men hördu Undertecknad, tycker du att man bara ska lämna de fattiga att dö på gatorna, är det ett sådant samhälle du vill ha?
(Undertecknad): eh, sa jag det? Jag ifrågasätter varför alla människor ska tvingas att dela med sig av sina egna pengar som de har tjänat i frivilligt utbyte med andra, genom att skapa värde åt dessa människor.
(Valfri socialist): höööööööörde ni, Undertecknad tycker att man ska lämna de fattiga att dö på gatorna! Vilken tur att det finns såna som vi som gärna delar med oss och bryr oss om varandra!
(Undertecknad): ja, vilken tur, men när du säger så, hur kan du då säga att man ska tvinga ALLA att dela med sig? Ni VILL ju dela med er, varför inte bara göra det?
(Valfri socialist): du drivs bara av hat, dig behöver man inte ta på allvar!
(Undertecknad): det var inget svar på frågan. Återigen: vem hindrar er från att dela med er i en liberal värld och med vilken grund säger ni att alla som inte vill det måste tvingas?
(Valfri socialist): man måste faktiskt hjälpas åt, du kan ju flytta ut i skogen och leva ensam om du vill det, men i ett modernt samhälle tar man faktiskt hand om varandra!
(Undertecknad): ja men gör det då, vem hindrar dig? Svara gärna på den frågan, samt varför du måste tvinga alla andra att göra precis som du.
(Valfri socialist): man måste faktiskt hjälpas åt! Sluta vara så hatisk mot oss som vill dela med oss!
(Undertecknad): det var fortfarande inget svar på frågan, om ni vill dela med er så GÖR det, men varför tvinga alla andra?
(Valfri socialist): vi ser det inte som ett tvång, vi vill dela med oss eftersom vi är så snälla och goda.

Osv osv osv. Aldrig några konkreta svar, aldrig några sakliga argument, bara löst tyckande och floskler samt i slutänden personangrepp om att jag är ond, psykiskt sjuk, instabil, otrevligt osv. Det gör mig ingenting på det personliga planet, jag förstår bara inte denna avsaknad av analytisk förmåga. Om man har en åsikt och argumenterar för den, hur kan man då vägra att utveckla sina tankar när man utmanas av någon som inte tycker samma sak? Okej att dessa människor inte helt plötsligt byter åsikt – det förstår jag också – men kan de inte åtminstone försöka svara på frågor och argument? Jag kan för mitt liv inte begripa hur man kan hålla fast vid något som så uppenbart saknar grund, ett tyckande som bara är just tyckande, uppstyltat på felaktiga premisser. När en människa slutar tänka är hon förlorad, och det är just vad som är på väg att drabba dessa socialister. Det tragiska är att de vägrar inse det själva.

Planekonomi i vardande

Zimbabwes senaste drag för att boosta ekonomin är att förbjuda utländskt ägande. På så vis sätter man stopp för exploateringen av infödda och närmar sig ytterligare den fulländade självförsörjande planekonomin. Trots det ger en sökning efter ”Zimbabwe” 0 träffar på Ung Vänsters hemsida. Varför? De borde ju vara jättenöjda med vad de antiimperialistiska åtgärderna i ett av världens fattigaste länder. Är det måhända för jobbigt att konfronteras med verkligheten i vilken socialismen faktiskt inte fungerar, oavsett hur många gånger man försöker?

Att besegra vänstern

Politiska debatter är intressanta, man lär sig mycket om hur människor tänker (och inte tänker), men de leder oerhört sällan till att någon ändrar åsikt. För egen del brukar det sluta med att jag ställer en fråga och inte får något svar utan istället blir utskälld för att jag är ”nyliberal” och vill straffa de fattiga och skänka pengar till de rika. Det är ett bra bevis för att man så att säga har ”vunnit”, men det är samtidigt tråkigt att den man debatterar med vägrar inse sin egen brist på argument och lära sig något av den.

Frågorna brukar vara av typen,

1. varför är det rätt att alla yrken betalar i stort sett likadana löner?

2. varför är det rätt att exploatera de mest produktiva för de minst produktivas vinning?

3 vilken moralisk grund har du för att säga att mer produktivt arbete ska bestraffas med progressiva skattesatser?

Osv. Det är svårt att sammanfatta poängen utan att hänvisa till en specifik diskussion, men oftast gäller de obesvarade frågorna hur det framtida socialistiska samhället ska se ut och hur det ska upprätthållas. Hur får man tex en ingenjör att vara nöjd med samma lön som en städare, osv.

Vänstern kommer antagligen aldrig lära sig något av att de inte kan svara på de frågorna, de kommer fortsätta att leva i förnekelse och tänka att det är problem utan vikt som nog löser sig så fort arbetarna får makten. Man bör som liberal dock inte misströsta, för mitt i ignoransen finns det en fullständigt ofelbar metod som utan undantag kommer sänka socialismen så fort den får chansen att visa sitt fula tryne:

Vägran.

Hur då?

Socialismen bygger i stort på att man ska få saker för att man behöver dem, allting ”nödvändigt” ska vara ”gratis” och tillgängligt för alla utan motinsats. Problemet är att ”behov” inte skapar några rikedomar, någon måste arbeta för att de ska existera. En skola är ”gratis” först när någon tar på sig jobbet att lära ut utan att kräva någon betalning, men det är något som aldrig kommer hända. Istället bygger vänstern sina löften på att ”någon annan” ska betala lärarens lön genom skatt, och där har vi den svaga länken i resonemanget. Den som blir exploaterad och tvingad att under vapenhot avstå en del av sin inkomst för någon annans vinning behöver bara säga ”nej” för att löftet om gratis skola ska gå om intet.

När de produktiva inte längre går med på att arbeta för någon annans skull lägger de ned sitt arbete varvid de nödvändiga resurserna inte längre skapas och skolan går upp i rök. Då betyder statens intygelser om fri tillgänglighet för alla plötsligt ingenting, och socialismen som koncept faller ihop som det korthus det är.

Vänsterns löften om gratis konsumtion bygger på att någon annan betalar, och förväntningen att någon annan kommer betala bygger i sin tur på den personens tysta godkännande av slaveriet som ett moraliskt ideal. När personen i fråga inser att han inte har någon skyldighet att skapa värde för andras vinnings skull har han alltid det fria valet att sluta producera, varvid parasiterna förlorar sin livskälla och socialismen sin innebörd.

Att besegra vänstern handlar därför ytterst inte om att bemöta deras argument, utan om att vägra ställa upp på deras praktiserade ideal. När de hävdar sin rätt att leva på din bekostnad har du gentemot dig själv en moralisk skyldighet att vägra, och antingen försvara produkten av ditt arbete med de medel som krävs, eller helt enkelt vägra producera mer rikedom. Vänstern kan aldrig tvinga dig att leva för deras skull eftersom det kräver ditt frivilliga produktiva skapande, något som du alltid kan välja att inte ställa upp på.

Parasiten behöver alltid en värd, men värden behöver aldrig en parasit. Dessutom är det värdens godkännande som legitimerar parasitens existens, utan det dör den ut av svält såsom den irrationella varelse den är. Att kräva liv på andras bekostnad är alltid att hänga upp sitt varande på en annans godkännande av felaktiga premisser och sålunda en skakig grund att stå på.

Första steget till seger är insikten om att din existens är din egen och inte någon annans, och att du skapar värde för din egen skull, för att du ska överleva samt att detta är din yttersta rättighet som människa.

Fantastiskt

Ofta sägs det att det kommunistiska samhället är ett samhälle där alla alltid får göra som de själva vill. De har tillgång till allt de vill ha, gratis naturligtvis, de får jobba när som helst med vad som helst, hur som helst, utan att nånsin riskera att avskedas. Samtidigt ska ekonomin vara ”demokratiskt” planerad, vilket inte riktigt rimmar med föregående argument. En ”demokratisk” planering kräver ju att majoriteten bestämmer något som alla individer sedan tvingas följa, tex ett produktionsmål. Jag ställde därför frågan i en vänsterblogg hur detta ska kunna kombineras: hur ska invididens rätt att välja sysslor efter eget tycke kombineras med den demokratiskt planerade ekonomin, och fick via kommentarerna följande smått osannolika svar från en annan kommunist:

”Individbegreppet är helt oväsentligt ur ett planekonomiskt synsätt. Det finns inga individer utan bara ett producerande kollektiv. Kommunism kräver inga individer alls”

Det är nästan svårt att avgöra om det är på allvar eller inte, men om det är det så är det så vackert i sin galenskap att jag låter det stå okommenterat. Det talar nog i så fall för sig själv och bevisar en hel del om varför kommunismen som idé är fullständigt utdöd bland vanliga tänkande människor.

”I nykommunismens icke-land finns inte arbetet kvar i den individuella form du måste föreställa dig det. Nykommunism kräver en kollektiv massa av producerande arbete utifrån förmåga och intresse. Lönearbetet som form är upplöst och ersatt. Att jobba finns alltså inte längre.”

Inget jobb, inga individer, bara arbete och kollektiv. Några frågor? Nej? Klart som korvspad?

Var skriver jag* på?

(*Eh, ”jag” finns ju inte, var skriver… hm… ”vi” (?)… på? Vem skriver på egentligen? Alla? Ingen?)

Venezuela

Det finns mycket att säga om Venezuela, men debatten om huruvida landet är på väg åt rätt håll eller inte är egentligen ointressant. Det bygger hela sin ekonomi på oljeexport vilket naturligtvis inte kommer hålla i längden, förr eller senare måste någon också arbeta. Jag skriver inte detta inlägg som ett bidrag till diskussionen utan som en post att anknyta till när Chavez lilla hobbybygge väl rasar ihop. Det jag är osäker på är om det kommer ske via frivillig nedmontering av planekonomin som i Sovjet, eller genom en blodig revolution. Antagligen kommer det bli ungefär som i Zimbabwe, att centralbanken i desperation trycker upp mer och mer pengar och skapar en hyperinflation istället för att boosta den döende produktionen varvid människor flyr i horder och krisen förvärras tills läget blir ohållbart. Socialister inser ju normalt inte att de har fel förrän de blivit bankade i huvudet med verkligheten under en väldigt lång period, och så lär inte ske i fallet Venezuela heller. Det som kommer intressera mig mest när det väl brakar samman är vilka undanflykter den svenska vänstern kommer ha. Vem sätter en krona på att begreppet ”statskapitalism” kommer användas flitigt?

Några som kommer få stå till svars för sina hyllningar:

 http://esbati.blogspot.com/

http://venezuelanyheter.blogspot.com/

http://fredrik-rotthjarta.blogspot.com/

http://dagenschavez.blogspot.com/

http://www.aftonbladet.se/kultur/article594080.ab

Tipsa gärna om fler.

Anarki

Varför vurmar så många anarkister för kommunismen och tvärtom? Antagligen beror det på vilken typ av samhälle dessa båda grupper ser som resultatet av deras respektive ideologier omsatta i praktik. Som bekant handlar vänsterextremismens budskap sällan om hur mål ska uppnås eller varför de kommer uppnås, bara att de kommer innebära mänsklighetens slutgiltiga frälsning. Både anarkister och kommunister tror på ett samhälle där allt är gratis, där ingen arbetar mer än nödvändigt, där alla får syssla med det de tycker är roligt istället för att tvingas in i ”löneslaveri”, och där allting styrs av arbetarna som givetvis alltid är överens om allting. På så sätt blir både kommunism och anarkism ett slutmål snarare än en väg, och därför är det ur ett historiskt perspektiv inte så märkligt att den första har misslyckats gång på gång i länder som Sovjet, Kuba, Nordkorea osv, medan den andra inte ens har fått chansen.

Problemet som förespråkare av båda dessa ideologier har är att de gör en felaktig analys både av människors varanden och av den rikedom som finns omkring oss. De verkar tro att om bara alla kapitalister och rika avrättas så kommer allt flyta på i samma takt som förut med den enda skillnaden att rikedomen fördelas jämnare. Det innebär att alla rika blir fattigare och alla fattiga blir rikare, och eftersom de fattiga är fler har större delen av mänskligheten att tjäna på en sådan ordning.

Det första misstaget är att tro att rikedomen är statisk och evig. Det är den inte. Den förbrukas genom konsumtion och måste hela tiden skapas igen genom arbete. Om man omfördelar den idag så har alla lika mycket idag, men så fort något konsumeras uppstår skillnader igen. Någon äter kanske mer mat, en annan sliter mer på sina kläder, en tredje använder frön till att odla nya solrosor istället för att äta upp dem. Om man sedan börjar idka byteshandel så är den jämlika fördelningen verkligen illa ute. Nozicks exempel är odödligt och förtjänar att upprepas:

Tänk om den världsberömda golfspelaren Tiger Woods kommer till samhället med den jämlika fördelningen av resurser. För argumentets skull kan vi säga att varje invånare får 5 morötter om dagen från det magiska fältet. Om Tiger Woods skriver ett kontrakt som säger att han får en morot från varje person som vill se honom spela och det kommer 10.000 människor så får han 10.000 morötter medan de 10.000 bara har 4 kvar. Han är alltså 2.500 gånger rikare än de som såg honom spela och 2.000 gånger rikare än de som lät bli. En otroligt ojämn fördelning av antalet morötter har uppstått, men är den orättvis? Varför skulle den vara det, de som gick och såg honom var medvetna om villkoren, ingen tvingades dit och ingen blev bestulen på sina morötter. Varje individ som var där ansåg att han eller hon hade större nytta av att se Tiger Woods spela än att behålla sin femte morot.

Här hjälper det inte att säga att golf inte kommer existera i det kommunistiska/anarkistiska samhället, det har inte med saken att göra. Poängen är att alla människor fortfarande kommer ha tillgång till vissa resurser och att de kan använda dessa till att byta till sig saker som de hellre vill ha. Det är också något de kommer att göra, för alla kan inte alltid få vad de vill ha ”gratis”. Det kommunistiska/anarkistiska samhället där alla jobbar mindre och förverkligar sig mer kommer givetvis inte producera samma rikedomar som dagens, och därmed finns det också mindre resurser att fördela. Om ”demokratin” bestämmer att alla ska få 5 morötter så kommer det alltid finnas människor som inte gillar morötter och som hellre vill ha fler apelsiner än de 5 som ”demokratin” har bestämt att alla ska få, och då kommer de byta morötter mot apelsiner med de som värderar på ett annat sätt. Alla har olika preferenser, och alla kan naturligtvis inte tillfredsställas av staten eller vad det nu är för organ som delar ut rikedomar. ”Demokratin” innebär ju inte att jag som enskild individ får gå till depån och plocka på mig vad jag vill ha, för då finns risken att jag tar för mycket av något och kanske för lite av något annat. Depån måste kontrolleras, annars kommer den ta slut fortare än någon hinner säga ”Fidel”.

Så även om ”demokratin” beslutar att det ska produceras si och så många av det och det så kommer det aldrig gå att ge alla vad de vill ha, dels för att preferenser förändras och dels för att någon också måste arbeta och skapa allt detta. Vem ska göra det? Allt är ju redan gratis, man behöver inte betala för att konsumera, så varför arbeta? För att man vill bidra till samhället säger någon, men låter det verkligen troligt? Om du tillfrågas vad du behöver för din överlevnad samt vad du kan bidra med, vilket framställer du då som högst, behov eller förmåga? Jämför med dagens samhälle, om du får välja mellan att jobba 4 eller 5 timmar och tjäna 500 eller 1.000 kronor, vilket väljer du? Självklart minst antal timmar och högst lön, varför skulle du inte, och varför skulle du inte göra det även i ett kommunistiskt/anarkistiskt samhälle? Den som påstår sig vilja jobba mer för mindre lön, hur kan han ellre hon samtidigt beklaga sig över att kapitalisterna tvingar honom eller henne att jobba för länge mot för låg lön?

Hela den vänsterextrema idén går ut på mindre arbete och mer ”lön” i form av makt och konsumtionsmöjligheter, men det är ju att erkänna hela den princip som liberalismen bygger på, nämligen att varje människa ska ha chansen att eftersträva sina egna mål och slippa underkasta sig ”samhället” och ”demokratin”. Här verkar den vänsterextrema tanken vara att det bara är de rika som ska lyda under det ”demokratiska” beslutet att alla deras rikedomar ska omfördelas, men sen då, när nya rikedomar ska skapas och fördelas, vem bestämmer då?

När man frågar hur nytt välstånd ska skapas brukar svaret bli ”genom arbete”, men var finns incitamenten? Vad tjänar man på att arbeta när allt ändå är ”gratis”, och vem kommer välja att odla morötter när han eller hon lika gärna kan eftersträva sina drömmar om att bli poet eller musiker, eller kanske programledare? En av poängerna är ju att man inte ska löneslava utan ”förverkliga” sig själva, att arbetet inte ska bli ett sätt att överleva utan ett sätt att utvecklas! Så vem ska jobba för att alla andra ska överleva? Det håller inte ihop, och det beror på att anarkister och kommunister inte begriper att välstånd måste skapas, det kan inte bara fördelas och konsumeras i all evighet utan arbetsinsatser. Om någon faktiskt skulle odla morötter för att det är hans livsdröm, vad gör då att han kommer jobba en timme mer varje dag för att fler morötter ska kunna produceras, var finns det incitamentet? Vad innebär det för samhället om man tänker likadant oavsett vad man producerar? ”Varför ska jag jobba en timme till, jag får ju ändå allt jag behöver”?

Någon kanske börjar mumla om att folk vill hjälpa varandra och att de kommer jobba av den anledningen. Ja, kanske det, men hur mycket? Kanske kommer det räcka till att producera livets absoluta nödtorft så att folk slipper svälta ihjäl, men sen då?

Ett samhälle helt utan incitament kommer inte producera mer än så, för ingen tjänar på det. Den som mot all förmodan skulle anstränga sig lite mer och skapa mer får inget mer utan betraktas istället som en källa ur vilken man kan ösa än mer rikedom utan att behöva betala. Snart nog kommer han sluta anstränga sig eftersom belöningen bara blir den att andra drar nytta av hans arbete.

Alla kommer göra precis vad som krävs av dem, vilket i inledningsfasen är ”ingenting”. Så småningom kommer kanske samvetet göra att några anstränger sig lite mer för att dämpa den utbredda svälten, men så fort de börjar utnyttjas för sina förmågor att producera utan att få del av den extra arbetsinsatsen själva kommer de sluta och istället sälla sig till den grupp som har behov. Till slut kommer ingen vilja producera någonting eftersom man lika gärna kan sitta med öppen mun och vänta på gratis mat, och då faller hela samhället ihop. Vad som uppstår då – om det inte redan har gjort det – är byteshandeln och marknadsekonomin. Människor kommer resonera som att ”jag gör det här för mig om du gör det här för mig”, och de kommer börja värdera saker och ting - sin egen och andras tid, sitt eget och andras arbete.

Om någon har odlat en morot och vill ha två apelsiner i utbyte mot den kommer han inte lämna ifrån sig sin morot mot bara en apelsin, osv på samtliga platser i samhället. När den byteshandeln blir för krånglig kommer pengar att inrättas varvid man kan byta vad som helst med vem som helst – värdet är inbakat i en sedel eller ett mynt. Så småningom kommer de mest produktiva att vilja ha hjälp, och de kommer då anställa människor som kan hjälpa till att producera mot en del av intäkterna som ersättning. Vissa kommer tycka att ersättningen är för dålig och låter bli att jobba, andra kommer tycka den är rimlig och så startas ett företag, och ett till, och ännu ett.

På grund av dessa förutsättningar och människans karraktär kommer både laglöshet och omfattande kontroll till slut leda till den byteshandel som är marknadsekonomi, eftersom ingen i längden vill bidra mer än han eller hon får tillbaka och eftersom produktion inte lönar sig (allt är ju ändå gratis). Det är det varken anarkister eller kommunister begriper när de svamlar om människans ”frihet” från ”löneslaveri”. De begriper inte att ”löneslaveri” är en överenskommelse om byte av värde, på samma sätt som man byter apelsiner mot morötter. Denna byteshandel ger oundvikligen upphov till ojämna fördelningar av rikedom, och den som vill kontrollera denna fördelning och jämna ut den måste dels omyndigförklara människor och berätta att de alltid måste konsumera det de tilldelas och aldrig får byta bort det, dels förstå mekanismerna bakom skapandet av resurser, och framför allt de viktiga incitamenten.

För tänk själv, om du hade fri tillgång till allting oavsett vad du gjorde i livet, skulle du då välja att bli sjuksköterska, städare, sopgubbe eller bonde? Nej, givetvis inte, och vad skulle det innebära för produktionen av sjukvård, städning och mat?

Människans naturliga instinkter är att överleva, och överlevnad är individuell. Man kan i längden inte klara sig på att parasitera eftersom ingen vill vara värd för en parasit om han själv lika bra kan parasitera på någon annan. På så sätt leder tanken på ”allt åt alla” till att inget nytt skapas och att mänskligheten svälter ihjäl. I bästa fall kan den leva i ett stenålderssamhälle med djurhudar till kläder och ständig hunger, men är det något att eftersträva?

Dock, och detta är kanske det viktigaste: om man med kommunism och anarkism säger sig vilja eftersträva ett samhälle där pengar inte spelar någon roll och där man delar med sig så kräver det inget regel- eller systemskifte. En marknadsekonomi förbjuder inte människor att arbeta gratis och skänka bort sina tillgångar, det är bara att göra det. Vad som krävs, och vad somliga vänsterextremister ibland påpekar, är att människor byter tankesätt. De måste helt enkelt övertygas om att de inte ska bry sig om sig själva och sina egna intressen utan ska offra sig för kollektivet, men vem ska då njuta fördelarna av det nya samhället? Ingen kan ju tjäna på en sådan ordning eftersom den handlar om att man ska bortse från just förtjänst. Logiken brister som synes på fler än ett par punkter.

Fel, fel, fel

Lars Ohly visar upp god socialistisk floskelform när han anklagar sittande regering för att mena att ”det ska löna sig att vara rik och kosta att vara fattig”. Låt oss fundera lite på vad han egentligen säger. Det ska ”löna” sig att vara rik = man ska få mer pengar för att man redan har pengar. Det ska ”kosta” att vara fattig = man ska få mindre pengar när man redan har lite. Hur då? Om regeringen är inblandad borde det betyda att den ska subventionera rikedom och avgiftsbelägga fattigdom. Kan någon påminna mig om när det förslaget lades fram, för jag minns verkligen inte.

Ohyls första tankefel är att främst ”rikedom” inte är något naturgivet tillstånd. Man är inte bara rik helt utan anledning, man blir det (som höginkomsttagare) genom att utföra ett arbete som någon annan värdesätter och vill betala för. Man skapar helt enkelt rikedom åt andra och sig själv genom produktivt arbete. Det tycker Ohly är fel. Han vill därmed omyndigförklara människor och berätta för dem att deras prioriteringar är felaktiga. Låt oss föra in Robert Nozick i den moderna världen.

Vi tänker oss ett samhälle där alla har lika mycket av allting, Ohyls drömsamhälle med den totala jämlikheten. Ingen är rik, ingen är fattig, alla befinner sig på samma nivå. Till detta samhälle kommer golfspelaren Tiger Woods. Han ska spela i en tävling och skriver ett kontrakt med arrangören som säger att han får 1:- för varje människa som kommer och köper en biljett för att få se honom spela. Den miljon besökare som kommer gör att Tiger blir miljonär och har oerhört mycket mer pengar än den genomsnittliga människan – han är mycket rikare. Dock, har han blivit det på ett orättfärdigt sätt? En miljon människor har ju valt att frivilligt spendera en krona av sina tillgångar på något som de anser tillför dem mer värde än att behålla kronan, nämligen att få se en världsspelare visa upp sina färdigheter. Är det rimligt att som Ohly tycka att dessa pengar ska återföras till de som betalade? Om man tycker det, är det då rimligt att tro att Tiger någonsin kommer spela golf för publik igen? Vad innebär det för varje enskild människa som tyckte det var mer värt att lägga en krona på att få se honom spela än att behålla samma krona? Varför har Ohly tagit på sig rätten att bestämma hur människor ska värdera saker och ting i sin omgivning?

Tänk vidare på alla miljontals transaktioner som sker på liknande sätt varje dag, och tänk på att Ohly inte vill att de ska få äga rum. Vad han säger, utan att egentligen säga det, är att människor ska tvingas att behålla sina pengar eftersom han ser det som ett egenvärde att alla ska ha lika mycket. Detta trots att människor då förbjuds att spendera pengar på saker de anser är mer värdefulla än pengarna som sådana. Och vidare, trots att Ohly som socialist antagligen inte tycker att pengar har något speciellt värde, det finns ju så mycket annat man kan värdera högre.

Framgår hyckleriet? När Ohly säger att han inte vill att det ska ”löna sig att vara rik” så säger han att den som tillför andra människor mest värde och belönas för det genom höga inkomster ska förbjudas att utföra detta arbete eftersom Ohly anser det vara mer värdefullt att fördelningen av pengar är jämn. Det anser han eftersom han likt andra socialister tror att mängden pengar i ett samhälle är konstant och bara kan fördelas mer eller mindre ojämlikt. Vad han inte begriper är att pengar är symbolen för det värde som skapas genom alla enskilda individers arbetsinsatser, och att den som skapar mest värde också blir rikast. Ohly vill bestraffa värdeskapande och belöna passivitet genom att omfördela det skapade värdet till den som inte gör något för någon annan utan bara tär på befintliga resurser. Det är sensmoralen som ryms mellan flosklerna, och det är en åsikt som bygger på felaktiga antaganden och en förkastlig moral.

I ett samhälle som tillåter människor att arbeta för sin överlevnad ska det löna sig att skapa värde, och det lönar sig genom att man får behålla detta värde. I Ohlys samhälle ska man inte överleva genom att skapa värde utan att genom att få del av det värde andra skapar. Logiken brister på så många sätt att man undrar hur ett sådant parti som vpk kan locka till sig 5-6% val efter val efter val.

Uppmuntrande!

När man letar runt bland bloggar blir man mest deprimerad och sur över allt nonsens som skrivs, men ibland blir man istället positivt överraskad. I detta fall handlar det om en kommunist som erkänner att han inte har en aning om hur kommunismen ska fungera. Det är bra, det borde fler göra.

Den här kommunismen skriver:

”Kommunismen är inget partibyggande eller ledardyrkande, tvärtom är det en rörelse. En rörelse mot kapitalet och mot den utsugning som kapitalismen innebär. En rörelse som bygger på av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, eller kort och gott allt åt alla.”

Sen babblar han lite om att allt ska vara tillgängligt och gratis för alla, för ”där kravlösheten finns, finns också kreativiteten, där tvånget finns dör den”. Läge att bli deprimerad? Inte alls, nästa stycke:

”Någon klipsk kanske frågar, men hur ska det samhället se ut då. Om alla inte lönearbetar för någon annan, hur ska samhället hålla ihop? Hur får vi mat och sjukvård? Vem ska bygga husen? Det ärliga svaret är att jag inte vet. Men det är min fasta övertygelse att folk inte kommer sitta och svälta ihjäl, eller se sina nära och kära bli gamla utan att hjälpa dem. Helt enkelt att vi kommer att lösa de behov vi har, det har alltid skett i historien och konstigt vore om det inte hände i ett kommunistiskt samhälle”

Med det säger han att hans fasta övertygelse är att folk kommer göra saker för varandra utan att kräva något i utbyte. Ja visst, det kan man ju tro, men i vilken utsträckning? Vem skulle inte vilja hjälpa sina släktingar och vänner om de behövde akut hjälp, men hur långt tar det oss? Vem tror ärligt att all den rikedom vi har idag skulle finnas i det kommunistiska samhället bara för att folk gillar att hjälpa varandra? Det är så naivt att man baxnar, men också ett bevis för att kommunismen är det dummaste människan har uppfunnit sen religionen.

Den typ av anarki som det här puckot pratar om skulle indedningsvis ge upphov till enkel byteshandel och sedan utvecklas till marknadsekonomi med betalningsmedel och allt mer omfattande handel och ekonomisk globalisering. För, som puckot ju själv skriver: ”det har alltid skett i historien”. Vill han motverka en sådan utveckling måste han införa lagar som gör att människor inte har rätt att begära ersättning för sitt arbete, och vad får vi då?

Just det. Slaveri.