Straffa de bra och belöna de dåliga – Maken till idioti!

Lotta fogde skriver i DN idag om ett socialdemokratiskt förslag att skapa trygghet för företagare. Hon utgår ifrån att företagare tar en stor risk till skillnad från anställda, men företagarna får bära risken själva medan anställda har rätt till trygghet. 

Fogde har rätt till en sak, för att skapa tillväxt måste människor starta företag där de kan kommersialisera sina idéer. Men sen följer ett idiotiskt resonemang.  

Fogde skriver om en studie som konstaterar att det endast är en liten grupp raketföretag som växer över huvud taget, de flesta småföretag växer inte alls. Det är alltså förutsättningarna. Fogdes lösning är då att de fåtal raketföretag som finns förutom den påtvingade höga skatt de betalar redan, dessutom ska tvingas betala för trygghet för alla de företag som inte går bra. Om man lockar människor med trygghet för att de ska starta företag, vilka är det man lockar då? Tror Fogde verkligen att det fåtal människor som startar och driver ”raketföretagen” skulle lockas av ökad trygghet om de misslyckas? De som startar ”raketföretag” tror väl ändå inte att de ska misslyckas? De startar företag för att de tror på sig själva, de tror på sin kompetens och sina idéer och de tror att de kommer skapa sitt eget välstånd genom arbete.  

Den ökade tryggheten kommer istället att locka en helt annan grupp människor att starta företag, nämligen de inkompetenta. De som tror att de kommer misslyckas, de som inte tror på sin kompetens. Den ökade tryggheten kommer alltså att leda till att dåliga företag startas.  

Fogdes reform går ut på att minska den negativa risken samtidigt som uppsidan att starta företag fortfarande begränsas, eller t.o.m. begränsas ännu mera eftersom de framgångsrika företagen dessutom måste betala trygghet för de misslyckade företagen. Varför skulle någon som har en riktigt bra idé för ett företag överhuvudtaget starta företaget när han vet att om han lyckas kommer största delen av hans förtjänst gå till alla andra, alla inkompetenta och alla misslyckade. Fogdes reform går kort och gott ut på att fortsätta i god socialdemokratisk tradition och straffa de produktiva och belöna inkompetens. 

Dessutom bortser Fogde helt från en extremt viktig aspekt. Om de som driver ”raketföretagen” tillåts att tjäna pengar, då hamnar kapitalet och resurserna där de ska vara i en marknadsekonomi, hos de produktiva. Mera resurser till dessa produktiva människor betyder mera investeringar, det betyder expansion av deras företag, det betyder att de kan anställa flera, mer jobb skapas och mera tillväxt vilket gynnar alla. Mera trygghet till misslyckade företagare betyder resurser i fel händer, till improduktiva och inkompetenta, det gynnar ingen annan än just den personen, och det gynnar absolut inte samhället som helhet.

Vänsterns retorik och förnekelse av verkligheten

Läste idag i DN om oppositionens alternativa budgetar i Stockholm. Vänsterpartiets Karin Rågsjö klämmer ur sig en helt otrolig formulering.  

”Vi ser inte hemlösa som tigger på gatorna som något naturfenomen utan något väldigt onödigt och konstigt” 

Det jag självklart reagerar på är uttrycket att hemlöshet inte är ett naturfenomen. Vänder man på resonemanget blir det förvirrat. Alltså, om hemlöshet inte är ett naturfenomen och motsatsen till hemlöshet är att man har ett hem, måste det ju innebära att bostäder är ett naturfenomen. Tydligen är det alltså naturen som ser till att människor har någonstans att bo, eller är det något annat Rågsjö menar? 

Efter att ha googlat Rågsjös namn dyker en artikel av Rågsjö upp på någon sida som verkar representera vänsterpartiet i Stockholm. Artikeln är skriven tätt före valet 2006 och formuleringarna känns igen.  

”Utanförskap och utslagning är ingen naturlag, utanförskap och utslagning är ett tecken på för stora hål i samhällets välfärdsbygge.” 

Artikeln handlar om hemlöshet, så det som åsyftas med utanförskap och utslagning är i hemlöshet. Hemlöshet beror alltså på hål i samhällets välfärdsbygge enligt Rågsjö. Samtidigt är hemlöshet inte en naturlag. Vad naturlagar är specificeras inte, utan läsaren måste läsa mellan raderna för att försöka lista ut vad som enligt Rågsjö är naturlagar. Eftersom hemlöshet återigen inte är en naturlag, måste det vara motsatsen till hemlöshet som är naturlag, dvs bostäder, och det är samhällets välfärdsbygge som är lösningen. Slutsatsen måste bli att det är samhällets välfärdsbygge som är Rågsjös naturlag. 

Naturlagar är egentligen sådant som t.ex Newtons gravitationslag, energiprincipen och ljusets hastighet. Naturlagar är axiom, dvs grundsatser som kan accepteras utan bevis, och som kan antas vara självklart sanna. För Rågsjö är alltså samhällets välfärdsbygge en så självklar sanning att den inte ens behöver bevisas. 

En stilla undran är om Rågsjö verkligen tror på det hon säger, eller om hon använder detta som ett retoriskt knep för att försöka göra välfärdstaten till ett absolut som inte kan ifrågasättas.

Objektivismens implikationer i Sverige

Objektivismen kan verka väldigt drastisk och utopisk. Vill vi verkligen avskaffa all offentlig service och ta bort all form av beskattning, privatisera driften av både skola, omsorg och sjukvård, kollektivtrafik och vägnät? Ja, i det långa loppet är det ett moraliskt ideal, vilket inte innebär att det vore det bästa för ”samhället” eller alla enskilda individer. Det är istället det mest rättvisa, att alla människor själva får bestämma över sina egna liv och njuta frukterna av förtjänst snarare än stöld. Dock är det viktigaste i det kortare perspektivet att förklara vad socialismens normer och ideal egentligen innebär, och upplysa om dess inneboende ondska. Helt enkelt att sätta en annan agenda än den som säger att gratis är gott och slaveri är något nödvändigt och fint.

Vänsterns dröm är den arbetsfria inkomsten. Människor ska inte belönas för arbetsinsatser och skapade värden utan för motsatsen: den som inte klarar av att överleva och skapa värde ska få störst del av den gemensamma kakan för sitt behov av överlevnad. Den som klarar av att överleva ska få minst del av den gemensamma kakan för sin förmåga att överleva. Ju mer man behöver desto mer ska man få, ju mer man förmår desto mindre ska man få. Det är vänsterns moraliska ideal, det goda samhället de vill uppnå.

Hanne Kjöller publicerade nyligen en sedelärande historia som i korta drag går ut på att den som tjänar mest också bidrar mest, och utan hans bidrag finns mindre utrymme för konsumtion. Kommunisterna försvarar sig med diverse genialiska argument. En undrar varför de fattiga inte bara tar den rikes pengar och använder dem till konsumtion, en annan föreslår att de fattigaste helt enkelt ska ändra lönesättningen i samhället så att alla får lika mycket. På så sätt kunde var en och uppleva att de ”var lika mycket värda och var och en nu kunde ta ett större ansvar för det gemensamma”.

Den första kommunisten menar att pengar finns i en bestämd mängd, och att den mängden kan fördelas hur som helst utan att det har någon som helst effekt på den totala summan. Om man stjäl pengarna från alla som tjänar en viss summa så kommer de som tjänar mindre få mer, enkel matematik. Varje månad beslagtar man helt enkelt överskottet och ger det till de som behöver det bättre. Huruvida den bestulne kommer vilja arbeta på samma sätt som förut eller ej är ointressant, om han slutar kan man ju ändå omfördela pengarna eftersom de finns i företaget.

Det är så dumt att man knappt tror att det är sant, men det är det.

Den andra kommunisten säger ungefär samma sak (och påstår dessutom att Kjöller inte verkar så smart eftersom hon inte har tänkt på denna fantastiska lösning). De rikaste ska få sänkta löner och de fattigaste ska få höjda så att alla känner sig lika mycket värda. En ingenjör ska minsann inte tro att han tillför mer värde till ett företag än en städare, en hjärtkirurg ska inte få känna sig överlägsen sjukhusets diskplockare. Vad dessa människor sysslar med är ointressant, deras respektive arbetsinsatser är oväsentliga för hur mycket pengar de ska få, det är behovet som ska styra. Om någon slutar arbeta så kommer det inte göra någon skillnad för den totala summan fördelningsbara pengar, den är för alltid mer eller mindre densamma oavsett vad som händer i samhället, oavsett hur många som arbetar och med vad de arbetar.

Tänk dig att man inför den socialistiska normen ”allt åt alla”. Du behöver aldrig betala ett öre för någonting, allt är ”gratis” och tillgängligt för vem som helst när som helst fullständigt kravlöst. Skulle du i en sådan situation arbeta mer eller mindre än idag? Skulle du satsa mer eller mindre tid på utbildning? Skulle du lägga mer eller mindre resurser på att sträva framåt och uppåt genom produktivt arbete?

Kan någon människa på denna jord befinna sig så långt ifrån verkligheten att han eller hon på största allvar tror att all den rikedom som existerar idag också skulle existera kontinuerligt i ett samhälle utan incitament där allting var ”gratis”? Ja, tydligen. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt eländet.

I verkligheten skulle dessa förvirrade människors samhälle fungera ungefär såhär:

Ingen skulle arbeta, alla skulle konsumera tills resurserna tagit slut och sen svälta ihjäl.

För att undvika detta måste det finnas någon sorts reglering. Det går de facto – oavsett vad kommunisterna tror – aldrig att konsumera mer än man producerar. Det är en rent logisk omöjlighet, odlar man 10 potatisar kan man inte äta 15 (och kom nu inte med några dumma kommentarer om att någon annan har odlat de sista 5).

Varje år skapas i Sverige ett värde per capita av ca 264.000:-. Det betyder att varje människa i snitt max kan konsumera värde för ca 22.000:-/månad. Om varje människa tilläts konsumera för 22.000:-/månad oavsett arbetsinsats skulle alla som idag tjänar över 22.000:-/månad känna att de fått minskat utrymme för konsumtion, och ”allt till alla” skulle inte vara någon fördel för dem. De grupper som idag tjänar minst tjänar enligt SCB 17.000-19.000 i månaden och skulle alltså kunna konsumera 29 respektive 17% mer, förutsatt att samma mängd värde skapades.

Dock, var finns incitamenten att skapa mer värde än 22.000:-/månad om man ändå bara får konsumera så mycket? Varför skapa 30.000 eller 50.000? Varför inte dra ner på takten och skapa 10.000 eller kanske ingenting?

Någon form av reglering måste uppenbarligen till även för arbetet. En annan socialistisk princip är den om ”av var och en efter förmåga…”. Så vem bestämmer din förmåga? Du? Eh, ja hej, jag kan arbeta ungefär en halvtimme om dagen med att stirra på en vägg, är det okej? Nej nej, det är inte du som bestämmer, det är den allsmäktiga demokratin! Arbetarråden! Folket! Du får ställa dig inför inspektionskommitén och tilldelas en förmåga, demokratiskt. Alla människor i samhället får helt enkelt rösta om vad du anses klarar av, och så får du utföra det arbetet. Framåt march!

När du väl utför det arbetet, kommer du göra det med stolthet och intresse? Kommer du att sträva efter att göra lite mer och vara lite bättre? Vad händer i så fall?

Månad 1: du producerar ett värde av 22.000:-, precis vad du tillåts konsumera. Bra, men inte tillräckligt, du vill ju stödja samhället så du arbetar lite mer och skapar 25.000:- månad 2.

Månad 3: du står inför Rådet, nöjd med din insats. Kanske kan du få lite extra konsumtion? Rådet granskar dina resultat, fan, det här var en duktig kille. Han förmår ju jättemycket mer än vi sa från början. Grabben, ditt nya mål är 30.000:-/månad!

Kommer du månad 3 satsa på att producera mer än 30.000:-? Vad tror du händer inför rådet om du gör det, och vad tror du händer om du bara producerar 25.000:-? Kommer de klappa dig på huvudet och sänka dina krav eller anklaga dig för klassförräderi och egosim?

Allt åt alla kan vara en av de mest korkade politiska principer som någonsin tänkts ut, ändå finns det människor som på fullt allvar eftersträvar den än idag. Det är fullständigt obegripligt hur de kan undvika att tänka på de logiska implikationerna och föreställa sig hur ett samhälle drivet av principen om bestraffning för förmåga verkligen skulle se ut. Visserligen utgör dessa människor bara en gravt förvirrad minoritet av obildade parasiter, men ändå. Deras moral är förlängningen av den moral som är oantastlig i dagens Sverige, den socialdemokratiska. Det är samma tankar men i olika grad, passivitet ska belönas, produktivitet är en skuld och en synd som ska bestraffas. Omfattningen varierar men värderingarna är i grunden desamma.

Därför är det viktigt att påminna människor om att man inte kan leva i ett slavsamhälle utan att själv vara en slav. Man kan inte få arbetsfria inkomster utan att själv tvingas till oavlönat arbete för en annans intressen. Den som vinner på sådana principer är alltid den som producerar minst, och ett samhälle som bygger sina moraliska dygder på förloraren är ett samhälle som är dömt att – just det – förlora. När det inte bara inte lönar sig att arbeta utan dessutom är progressivt straffbart kommer ingen arbeta mer än absolut nödvändigt med följden att bara det absolut mest nödvändiga produceras. Vad betyder ”allt till alla” då? Vad betyder det för en människa att få leva med kronisk hunger när vänstern påpekar att det minsann är lika för alla? Ska det vara ett incitament och något att sträva efter?

Läxan att lära får bli att utan incitament att arbeta finns inget arbete, och utan arbete finns ingen rikedom att fördela. Kommunisterna kan inte rusa in på IKEA, avsätta ledningen, bestämma att alla ska tjäna lika mycket oavsett insats, och tro att allt kommer fortsätta som förut med den enda skillnaden att de fattiga blir rikare på de rikas bekostnad. Effekten kommer istället bli att värdefullt arbete inte längre utförs varvid den fördelningsbara summan pengar krymper och fattigdomen breder ut sig. Det är ingen åsikt, det är fakta. Försök gärna, men förvänta er inte något annat resultat. Tro inte att ni kan konsumera mer än ni producerar, tro inte att de som producerar mest kommer nöja sig med att frukten av deras arbete hamnar hos er som skyr varje extra anstränging. Tro inte att det är behovet som skapar de resurser ni vill ha, tro inte att rättvisa är att som improduktiv få leva på de produktivas bekostnad, och tro framför allt inte att det är muskelkraft som skapar värde. Vad ni inte begriper är att det är tänkandet som ligger bakom all rikedom vi skapar i västvärlden, inte den fysiska ansträngningen.

Om man mätte BNP i på arbetet förbrukade kalorier skulle Sverige antagligen vara ett av världens fattigaste länder, men se dig omkring i världen så inser du att så inte är fallet. Gissa varför. Gissa varför och begrip sedan att den arbetskraft ni skulle gå miste om när ni satte er galenskap i verket skulle vara den intellektuella, den som är anledningen till vårt välstånd. Det är kunskap och rationalitet som skapar värde, och de egenskaperna tillhör de högavlönade. Det är faktiskt själva anledningen till att de är högavlönade, att de utför ett intellektuellt arbete som skapar värde för den som anställt dem. Ta bort dem från processerna och tro att allt blir som vanligt, att ni kan omfördela deras löner till er själva som bara förmår sitta i en kassa på ICA eller sätta på och av en maskin på SKF.

Tro det och döm er själva till undergång.

Utan motsägelser?

Roy Andersson är bioaktuell med ännu en klagovisa om ”det ogenerösa och osolidariska i samhället”. Det är aningen beklämmande att läsa hans argumentationslösa betraktelser i DN, men annat är ju heller inte att vänta från kultursocialisterna. Han ser en fråga som extra viktig:

”Den fals­ka tron att egoismen och girig­heten kommer att göra oss lyckliga – jag menar att det blir vi inte”

Alltså: vad du anser är lycka för dig i ditt eget liv baserat på dina egna värderingar är falskt, vad Roy Andersson anser är lycka för dig i ditt eget liv baserat på hans värderingar är sant. Det är inte du som avgör vad som är lycka för dig, det är Roy Andersson. Känns det igen? Visst har man hört kultursocialisterna säga exakt samma sak förut? Du är inte herre över ditt liv, du är inte den som avgör vad som är rätt för dig och vad som är sann lycka. Sann lycka är alltid och objektivt att bortse från vad man själv anser är lycka och göra det som gynnar någon annan på ens egen bekostnad. Sann lycka är att offra sina egna intressen för en annan människas oförtjänta vinning. Man kan ju då fråga sig vad som är lycka för den som tar emot offret, men det kanske inte är så viktigt, Roy?

Han fortsätter:

”Det är en chimär att vi kan stoppa den utvecklingen [den sk "miljöpåverkan"] på näringslivets villkor; det finns ingen moral där. Pengar har ingen moral.”

Pengar har alltså ingen moral. I det fria utbytet av värden människor emellan finns ingen moral. I det att förtjäna sin överlevnad genom att erbjuda andra människor något som de värdesätter och i frivillighet få betalt för det, finns ingen moral. I det att respektera andra människors egna värderingar och viljor och bara få det som andra anser att man gjort sig förtjänt av genom hederligt arbete och fritt utbyte av varor och tjänster finns ingen moral. Så i vad finns moralen, Roy? I det att tvinga andra att ge en det oförtjänta och överleva genom våldets makt, i det att använda andra människor som verktyg för sina egna syften utan att ta hänsyn till vad de anser är lycka för dem, i deras egna liv? Att piska dem tills de ger upp sina egna målsättningar och sätter någon annan människa över dem själva i alla sina strävanden?

Några andra alternativ finns inte, Roy. Valet står mellan piskan och pengarna, du väljer piskan och kallar det ”moral”. Du väljer att kalla det förtjänta för omoral och det oförtjänta för moral. Det fria utbytet är ont, det genom hot om våld tilltvingade är gott. Sen har du mage att kalla det ”solidaritet” och ”generositet”.

Att tvingas och offras är alltså att vara ”solidarisk” och ”generös”, och det är det som är gott och som erbjuder sann lycka. Att acceptera sin roll som en kugge i det samhälleliga hjulet, utan egen vilja och rätt till egna målsättningar, är att uppnå lycka. Att gå emot det man själv anser är lycka är vägen till olycka. Roy Andersson har rätt, du har fel. Han vet bättre än du vad som är lycka för dig.

Det kanske mest intressanta är han i intervjun benämns som ”de förtrycktas försvarare”. Att vara förtryckt är alltså att inte få det oförtjänta, att inte få leva som en parasit på andra människors förmågor. Att försvara dem är att ge dem rätten att utöva tvång gentemot de som klarar av att överleva genom frivilligt utbyte av värden. Det är så man blir matt.

Man kan alltid hoppas att ingen går och ser hans nya film utan istället laddar ner den ”gratis”. Då får Roy känna på sin egen moraliska måttstock, och jag hoppas verkligen att han kommer bli lycklig av att lägga ut sina egna pengar på framtida projekt som aldrig kommer inbringa en enda krona. Sann lycka är ju att offra sig, att göra film med egna medel och aldrig varken kräva eller få något i utbyte.

Eller hur, Roy?

Kjöller rätt ute

DN:s ledarskribent Hanne Kjöller är rätt ute när hon delar in samhället i närande och tärande och förklarar att någon måste arbeta för att en annan ska kunna få bidrag. Det är ett oerhört radikalt och provocerande inlägg i den svenska sandlådedebatten, tyvärr, men samtidigt verkar hon nästan förvånad över vänsterns retorik och hyllande av passivititet och misslyckanden. Hon försöker sakligt och korrekt beskriva hur ekonomin fungerar, men det är inte det som är problemet. Parasiterna förstår mycket väl hur saker och ting hänger ihop, de är inte obildade utan först och främst onda. De vet att deras subventionerade lättja kräver en annan människas förslavning, men de bryr sig inte om det. De ser inte andra individer som likvärdiga medborgare med egna rättigheter att eftersträva personliga målsättningar, utan som verktyg för deras egna syften. ”Samhället” är i deras ögon inte en heterogen samling av viljor och strävanden, utan en enhetlig organism vars skyldighet är att hålla parasiterna under armarna genom att belöna deras improduktivitet och ge dem det oförtjänta.

Det är så vänsterns moral ser ut, och med den inställningen är det inte så konstigt att de beskriver verkligheten som de gör. Det är inget att bli förvånad över att de ser andra människors förmågor och förtjänster som något skamligt och ont, och att de anser att ju mer värdelös man är desto mer värd ska man vara. Allt detta följer logiskt av deras ologiska värdemätare och deras antimänskliga moral.

Så Hanne Kjöller, nästa gång du hör en parasit ondgöra sig över den närande klassen, bli inte överraskad. Tänk istället att det beror på att de är motståndare till livet och bekämpa dem med en annan, livets, moral. Den moral som vägrar acceptera förmågan att överleva genom förtjänst som något fult och aldrig erkänner den mest tärande som den minst klandervärda människan på jorden. Där måste debatten börja, inte på den dagisnivå som sosseriet har sänkt sig till.

Vapnets makt

I Uganda har en dansk konstnär betalat fattiga människor med grisar och getter för rätten att sälja bilder på dem. Kultursocialisterna är givetvis upprörda.

Stefan Jonsson skriver i DN:s mörkröda kulturdel att konstnären ”upphöjer marknaden till ett värde i egen rätt. Resultatet är en utilitarism som innebär allas rätt att använda sin nästa till vadhelst, bara man är överens om priset.”

Det låter ju väldigt gulligt, men problemet är att socialismen, som värde i sin egen rätt, är en utilitarism som innebär allas rätt att använda sin nästa till vadhelst, utan att man är överens om priset. Det glömmer Jonsson naturligtvis bort att nämna, för han är inte intresserad av att diskutera alternativ. Han är inte intresserad av att kontrollera några premisser och fundera kring vad marknaden egentligen är.

När det inte längre är frivilligheten som styr individen är marknaden satt ur spel, och alternativet är att något annat än pengar är medlet med vilket enskilda människor byter värden med varandra. Detta något heter ”våld” och är det socialistiska idealet. I kulturvänsterns värld är det inte individen som bestämmer vad hon vill sälja och till vilket pris, det gör staten eller ”demokratin”, och håller inte individen med blir hon tvingad, med våld. När hennes egen vilja och önskan inte stämmer överens med ”demokratins” är det ”demokratins” vilja som är överordnad och som drivs igenom med de medel som behövs.

Jonsson refererar en annan konstkritiker som uttalat sig om verket i termer av att ”…alla mänskliga relationer väsentligen handlar om att exploatera varand­ra”. Exploatera betyder ”använda”, och det stämmer ju, den intressanta skiljelinjen går mellan att exploatera mot någons vilja och att göra det i enlighet med den. Den enda ideologi som erkänner varje enskild individs – oavsett vem hon är, vad hon heter eller hur hon ser ut – rätt att själv avgöra vem som ska få använda henne och i vilka syften är liberalismen, vilken i förlängningen innebär ”marknaden”. Det är endast och enbart på en fri marknad som alla individer, undantagslöst, själva får avgöra om de anser sig tjäna på ett utbyte – av varor och arbetsinsatser – eller inte. I den socialistiska världen existerar inte det valet, där är individen ett redskap för andras mål snarare än ett mål i sig själv.

Är detta ett bättre alternativ? På den frågan svarar inte kulturvänstern. Det viktigaste är att kritisera, inte att fundera, värdera och presentera hållbara och logiska alternativ.

Ytterligare bevis på den bristande förmågan till eftertanke hittas i ett annat citat:

”Av varje fotografi har Hornsleth gjort tre meterstora kopior som visats på gallerier i Köpenhamn. Just nu ser man dem på Illum, Köpenhamns motsvarighet till NK. Hundra fattiga ugandier hänger bland danska och italienska designmöbler”

Käre Stefan Jonsson. Vad tror du är anledningen till att ugandier är villiga att sälja sina namn för en gris medan danskarna traskar runt på överfulla varuhus med ett glas rödvin i handen och betraktar fotografier värda tiotusentals kronor? Beror det på att danskarna lever under den gudomliga demokratin där alla beslut fattas gemensamt av folket och där varje individ är ett medel för ett högre syfte, utan egen vilja och egen rätt att bestämma över sig själv och sin kropp? Beror det på att ugandierna är utsatta för den hemska marknaden där de själva får avgöra vilka mål de ska eftersträva, i frivilligt samarbete med vem som helst och med rätten att låta intellektet snarare än piskan styra deras val?

Eller beror på det motsatsen?

Idag släpptes rapporten Economic Freedom of the World 2007. Den visar att Danmark ligger på plats 15 av 141 undersökta länder vad gäller ekonomisk frihet. Uganda ligger på plats 76, mycket tack vare liberaliseringar i slutet av förra seklet. 1990 var Uganda det minst fria av 113 undersökta länder i samma rapport, medan Danmark låg på plats 20.

Att tro att rikedomen är en slump som inte beror på graden av frihet under en längre period är att vägra se samband mellan orsak och verkan. Att ugandierna är fattiga beror på att de under en lång tid har levt i ett samhälle som inte har erkänt deras rätt till självbestämmande, vilket i förlängningen innebär att de varit exkluderade från det som kallas marknad. Att danskarna är rika beror på den raka motsatsen, nämligen att de lever i ett land som i 100 års tid har insett att rikedom inte skapas genom förhoppningen att den ska skapas eller tack vare Guds goda vilja, utan genom att enskilda människor i fritt utbyte med andra får eftersträva sina egna mål. De lever i ett fritt samhälle och verkar därmed på en marknad. Något alternativ finns inte, det är marknad och frihet eller socialism och ofrihet. Pengar eller piska, som direkta motsatser.

Stefan Jonsson kan gärna tycka att det är hemskt att ugandierna måste sälja sina namn för att överleva, men när han (indirekt) skyller deras fattigdom på marknaden och vill begränsa dem ytterligare använder han bara den antilogik som är den ursprungliga anledningen till deras fattigdom. Bara genom friheten att köpa och sälja värden – friheten att efter eget intellekt bedömma och värdera varje form av utbyte – kan de fattiga bli rika. Ju mer tillgång de får till våra marknader – den rika världens fria individer – desto större chans har de att ta sig ur sin misär. Ju mindre frihet de får desto längre är de dömda till elände och en ständig kamp för överlevnad.

Ugandierna skulle knappast klaga om de fick strosa runt på lyxiga varuhus och sitta i italienska designmöbler, och även om vägen dit är lång går den inte via det tvång och den ofrivilliga exploatering som kulturvänstern betraktar som samhälleliga ideal.

Solidaritet utan gränser?

Tre inlägg på en och samma dag, men jag måste bara referera till ett citat jag hittade bland kommentarerna i en annan blogg:

 ”Hur vore det med solidariteten om vi sade att alla skattepengar som idag går till socialbidrag, bostadsbidrag mm gick till bistånd?”

Ja vänstern, hur vore det då? De mest behövande i världen bor väl ändå inte i Sverige, och visst är solidariteten både gränslös och global?

Helt rätt, Sahlin

Sosseriets nya fräscha ansikte Mona Sahlin radar upp floskler i dagens SvD. Jag tänker inte ägna mig åt något recenserande, ”argumenten” är för lättviktiga för att förtjäna ett längre bemötande. Jag hittar dock ett intressant citat:

”Samhällets största klyfta har alltid gått mellan dem som har jobb och egen försörjning och dem som står utan.”

Detta ser Sahlin som något negativt som måste bekämpas genom att straffa förtjänster och belöna passivitet. Kärnan i den socialistiska politiken är den gamla vanliga självutplånande moralen: den som förmår att överleva genom frivilligt utbyte av skapat värde är ond och måste hållas tillbaka, medan den som inte klarar av att ett utföra ett arbete som andra människor är villiga att betala för är en oklanderlig person för vilkens intressen de produktiva måste offras. Ju mer du förmår, ju mer värde du skapar för andra människor, desto mer oförtjänt är du av din rikedom och desto mer orättvist är det att du klarar dig bättre än den som inte skapar något värde alls. Helgonstatus uppnår du först när du är så oförmögen att skapa värde att ingen människa av egen fri vilja vill ge dig ens ett öre av sina egna pengar.

Nog låter det lite märkligt när man skärskådar argumentens egentliga mening, ändå anser över 40% av svenskarna att detta är en bra moral. Den värdemätare som säger att produktivitet är ondska och det nollställda är det goda skulle ta hem en överlägsen seger i ett riksdagsval i morgon. Ett samhälle där man förtjänar sitt uppehälle i frivilligt och rationellt utbyte av värde är uppenbarligen inte önskvärt, idealet är istället en värld av rånare och plundrare som tillskansar sig andras pengar med hjälp av våld och lever på de produktivas bekostnad som antimoraliska parasiter.

Överdriver jag?

Kontrollera dina premisser. Din värdemätare kan aldrig nå fram till en annan slutsats så länge du förhåller dig till verkliga förutsättningar. Bara genom att förvränga verkligheten kan du komma fram till att ”rättvisa” är samma sak som oförtjänst och ”godhet” är samma sak som improduktivet.

Free will, it is a bitch

Fredrik Reinfeldt är inte utan anledning besviken över det sviktande väljarstödet ett år efter maktskiftet. Bland socialistbloggarna kan man hitta många förklaringar till det folkliga missnöjet, somliga mer intressanta än andra. En vanlig åsikt är att Alliansen bedriver en ”omvänd Robin Hoodpolitik” och tar från de fattiga för att ge till de rika. Jag har sagt detta förut men det tål att påpekas igen:

Att låta A behålla en större del av sin inkomst istället för att ge den till B är inte att ta pengar från B och ge till A. Man kan inte stjäla något som inte existerar, det enda som kan stjälas är skapat värde och den som skapar värde är A, inte B.

Dessutom var Robin Hoods gimmick inte att ”ta från de rika och ge till de fattiga”. Vad han gjorde var att lämna tillbaka stöldgods på ett mycket liberalt sätt.

Den bästa förklaringen till regeringens tapp i opinionen hittar jag dock här. Eva-Lena Jansson förklarar om Alliansen att ”de verkar inte ha tänkt tanken att flertalet inte tycker det känns särskilt bra att få mer pengar om någon i ens omgivning samtidigt får det mycket sämre”.

Fantastiskt, inte sant? De stackars viljelösa människorna ute i samhället blir alltså påprackade en massa pengar som de egentligen inte vill ha. Varje månad tvingas de konstatera att de har fått ett oönskat överskott i lönekuvertet, jämmer och elände! Oj oj, här sitter jag och har en massa slantar som någon annan har gjort sig mer förtjänt av än jag, jag menar, mitt obetydliga arbete är väl ändå inte värt någonting, min lycka spelar väl ingen roll?

Det finns en väldigt effektiv lösning på detta problem, genialisk i sin enkelhet:

Skänk bort pengarna, dumhuvud!

Nåja, nu ska vi komma ihåg att de som framför åsikter likt denna – att de arbetande egentligen inte vill ha några pengar – är samma socialister som år efter år kräver högre lön, kortare arbetstid, mindre ansvar, mer makt, mer förmåner, mer gratis, osv osv. Hyckleriet är uppenbart, att folk behåller sina intjänade pengar beror helt enkelt på att det är det de vill. De anser sig förtjänta av dem och tänker främst på sitt eget bästa vilket naturligtvis är ”högre lön/lägre skatt”. Den påstådda omsorgen om de svaga och utsatta handlar som vanligt om att någon annan ska dela med sig av sitt överskott.

Mycket snack och lite verkstad alltså, om någon nu tvivlade på vänsterns sanna natur.

De bästa av de bästa

Två av vår tids intellektuella giganter skriver idag på samma uppslag i DN:s kulturdel. Bättre morgongodis kan man knappast önska sig.

Åsa Linderborg recenserar en bok om marxismen, och skriver om Karl den stores mervärdesteori att den ”spräcker illusionen att arbetaren frivilligt säljer sitt arbete till den som äger produktionsmedlen”. Så kom ihåg det, lilla värdelösa människa: det är inte du som avgör vilka beslut som fattas i frivillighet och vilka som inte gör det, det är Åsa Linderborg och Karl Marx. När du tror att du agerar efter din egen fria vilja så är du i själva verket tvingad av en ondskefull högre makt, en mystisk kraft, som Åsa Linderborg har upptäckt. Därför måste du låta ditt liv och dina beslut styras av hennes åsikter om vad som objektivt är Rätt och Fel.

Samtidigt skriver Göran Greider, mannen som skyller sin övervikt på samhället, att förmögenhet inte är en privatsak. Detta för att ”den ger makt över andra människor och skulle dessutom, om den fördelades mer jämlikt, ge makt åt dem som har små resurser”. Alltså, när du äger pengar så tilldelas du samtidigt makten över andra människor, det faktum att du äger ett visst antal papperslappar gör att du kan bestämma över deras liv. Hur detta går till förmedlas tyvärr inte i Greiders text, men man får anta att det sker genom en mystisk kraft av samma typ som Linderborg hänvisar till.

Kärnan i båda dessa stora tänkares texter är att individen är värdelös. Hon kan inte tänka själv, hon är oförmögen att fatta rätt beslut, och hon styrs av en högre makt som på något sätt är kopplad till pengar. Därför måste individen reduceras till en kugge i det stora samhälleliga maskineriet, ett verktyg för ett högre syfte, nämligen att jämna ut allting – makt och resurser – så att ingen har mer än någon annan. Det innebär i sin tur att ingen har någonting alls, allt tillhör alla, alla beslut fattas av alla, alla tillgångar ägs av alla. Du som enskild människa har ingen som helst rättighet annan än den att rösta tillsammans med andra enskilda människor, om beslut som anses beröra dig. Du har ingen som helst rätt att med ditt eget arbete och ditt eget tänkande eftersträva det du själv anser är värdefullt för just dig, för det är bara något som du blivit lurad (av de rika) att tro. Åsa Linderborg och Göran Greider vet vad som är Rätt, och därför måste du följa deras riktlinjer och åsikter.

Detta är kanske den mest spännande motsägelsen. De beklagar sig över den lilla värdelösa människans oförmåga att tänka fritt, men de själva har minsann lyckats undgå kapitalets hjärntvätt. Hur då? Vad gör dem så fantastiskt speciella? Varför är deras åsikter om vad som är Rätt så mycket mer värda än alla andras?

Vad gäller den moraliska delen av resonemanget kan man återigen bara konstatera att den yttersta vänstern vill belöna oduglighet och bestraffa duglighet. Den som har pengar och därmed har förtjänat sitt uppehälle är en ond människa, medan den som inte klarar av att försörja sig är en oklanderlig person som ska belönas, med den rikes pengar. Den som klarar av att överleva ska bestraffas för sin förmåga och påtvingas skyldigheten att hjälpa den att överleva som inte klarar av det själv. Den moraliska måttstocken är att produktiva handlingar, förtjänst och överlevnad, är ondska, medan destruktivitet, oförtjänst och död är gott. Ju mer värdelös du är, ju mer oförmögen du är att förtjäna ett upprätthållande av ditt eget liv, desto mer är du förtjänt att livet, och ju mer värde du skapar i frivilligt utbyte med andra individer, desto mer oförtjänt är du. Rikedom är en synd, fattigdom en dygd, alldeles oavsett vad som skapar dessa respektive tillstånd och vad de innebär för mänskligheten på jorden.

Linderborg och Greider kan skriva hur många bittra och förvirrade kulturkommentarer som helst, det kommer ändå alltid finnas hinder för deras åsikters implementering i det som kallas verkligheten. Så avslutningsvis några personliga råd:

Kära Åsa Linderborg. Det kommer aldrig på denna jord finnas några människor som anser att meningen med deras liv är att starta företag och skänka bort dem till dig så att du kan få skörda frukterna av deras arbete.

Käre Göran Greider. Det kommer aldrig på denna jord finnas några människor som anser att det arbete de har lagt ned på att tjäna pengar och trygga sin överlevnad är ett arbete vars resultat du är mer förtjänt av än dem.

Kulturvänstern må aldrig lära sig vad grunden för produktivitet är, men om de någonsin skulle lyckas med att sätta sina planer i verket (igen, ”se bara Sovjet”) skulle de snabbt tvingas inse ett och annat. Icke-liv som dygd är en väg till självutplåning och träldom, ingenting annat.