Efter tips från herr Danneskjöld läste jag vänsterpartiet:s rapport om ekonomisk politik, och noterar direkt att Ali Esbati är delaktig i detta monumentala verk. Att låta en kommunist skriva om ekonomi är naturligtvis lite som att låta Paris Hilton skriva en symfoni, men det kan ju om inte annat bli ganska underhållande.Huvudpoängen som upprepas till leda är att nationalekonomisk vetenskap bara är en politisk konspiration som med manipulerade och förljugna modeller ska ”bevisa” att en fördelning från de fattiga till de rika är det enda rätta, och att (vänster)politiker därför måste gå in och visa hur det egentligen ska vara. Problemet är att det i rapporten inte finns ens en tillstymmelse till kritik mot de modeller som används inom makro- och mikroekonomi, och inga egna teorier om hur verkligheten egentligen ser ut. Man ondgör sig – föga överraskande – över begrepp som jämviktsarbetslöshet och inflationsmål, men förklarar inte varför dessa skulle vara irrelevanta eller felaktiga. I vänsterpartiet:s historieskrivning var 70-talet en progressiv tid av rättvisa och full sysselsättning, där den offentliga sektorns expansion var ett led i att trygga folkets behov av trygghet. Vad de inte nämner är att expansionen var helt nödvändig eftersom den skenande inflationen gav upphov till massarbetslöshet i den privata sektorn, arbetslöshet som behövde döljas genom skapandet av låtsasjobb inom staten. Vad de heller inte berättar är det var den socialdemokratiska politiken som till slut ledde fram till 90-talskrisen. Istället heter det att ”den borgerliga regeringen lyckades genom sin nyliberalt inspirerade politik försätta svensk ekonomi i fritt fall och generera massarbetslöshet”. I själva verket var det en total ignorans av inflationens effekter samt galenskapen i att hålla en fast kronkurs som till slut fällde ekonomin, två inslag som givetvis strider mot alla liberala principer. Vidare skriver man om dagens statsfinanser att ”utgiftstak och balanskrav försvårar möjligheterna att stabilisera ekonomin eller expandera det offentligas roll”. Inte heller här diskuterar man historiska erfarenheter av statens ingripanden och försök att stabilisera ekonomin, vilket förvisso inte är så konstigt: ett sådant perspektiv är inte bekvämt för vänstern och bör därför undvikas. Verklighetsförnekelsen löper som en röd tråd genom hela rapporten och tvättar bort varje spår av vetenskaplig trovärdighet. Om inflationsmålet skriver man att ”det är detta mål som ska följas före andra viktiga överväganden, som exempelvis vikten av en låg arbetslöshet”, men man gör inget försök att förklara varför inflationen kan släppas iväg utan att det skapar några problem. Hade man angripit Milton Friedmans argument kring den tveksamma kopplingen mellan hög inflation och låg arbetslöshet hade man vunnit en del respekt, men istället undviker man debatten och ägnar sig åt tom populism. Penningpolitiken ges en politisk innebörd i det att den sägs syfta till att försvara överklassens intressen genom att pressa ned lönerna, återigen helt utan sakliga argument för någon annan ordning. Det påstås att politiken ägnar sig åt att skapa arbetslöshet istället för motsatsen, men hur detta går till framgår inte, ingen koppling till empiri kan skönjas. Man visar också prov på den klassiska vänsteruppfattningen att pengar finns i en begränsad mängd och kan fördelas lite hur som helst utan att det påverkar den totala summan. Ett rent halsbrytande tankeexperiment är följande: ”Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt idag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn. Resurser som används på det sättet får en annan fördelningsprofil, än pengar som går till skattesänkningar och blir till lyxbåtar och fastigheter ägda av ett rikt skikt i samhället”
Det är fel på så många ställen att inte man vet man ska börja, kanske med att påpeka att om skatten hade varit 100% hade antagligen ingen arbetat eftersom incitamenten saknas. På samma sätt är det långt ifrån säkert att vi hade haft en lika stor summa pengar att fördela om politiken hade sett ut som 1981. Antagligen hade landet istället gått i konkurs för längesen. Vidare innebär en skattesänkning inte att man skänker gemensamma resurser till ”det rika skiktet i samhället”, utan att man stjäl lite mindre av detta skikts skapade resurser. Om Lasse tjänar en hundralapp på sitt arbete och får sänkt skatt från 50 till 40% så innebär det inte att staten ger Lasse 10 kronor, utan att han får behålla 10 kronor mer än tidigare. Egentligen tillhör hela hundralappen Lasse eftersom han har förtjänat den genom en arbetsinsats som någon annan värdesätter, men det är inget som vänsterpartiet vill diskutera. Lasses skyldighet är att arbeta för samhällets bästa, ju mer han får behålla själv desto större är orättvisan. Man skriver också att ”vi hamnar som samhälle i den besynnerliga situationen att vi anses ha blivit alltför rika för att gemensamt ordna konsumtionen av sådant som vi behöver och vill ha”. Vem anser det, och vad betyder det? Det är väl ingen som hindrar människor från att omfördela sina egna pengar om de vill? Om det finns ett ”gemensamt” behov av något och en ”gemensam” vilja att finansiera detta så är det väl bara att gå ihop och betala, varför måste man lösa detta problem med skatter? Är människor så dumma att de inte kan betala för saker som de behöver utan måste rånas av staten? Andra flagranta inslag är ett förespråkande av ökad statsskuld. ”Vi anser att huvudregeln för en investering skall vara att staten lånar till summan. […]Det innebär att utgiftstaken som andel av BNP beräknas fortsätta sjunka kraftigt och statens finansiella sparande växa till mycket höga nivåer. Detta är inte rimligt.” Ju högre statsskuld desto bättre eftersom ”det behövs stora investeringar i den gemensamma sektorn”. Någon idé om var pengarna ska komma ifrån och vem som ska betala finns inte, det förutsätts att resurserna bara finns där, tillgängliga för vem som helst på vilket sätt som helst. Skatterna måste givetvis höjas, och vänsterpartiet får det till att höjda skatter inte innebär att man får mindre över i plånboken. Resonemanget går ut på att trots höjda skatter sedan världskrigen har människor blivit rikare och därmed fått ökad konsumtionsutrymme. Logiskt riktigt men fullständigt vansinnigt, självklart innebär 50 istället för 40% skatt att Lasse får en tia mindre att handla för, att påstå något annat är lögn.
Trots allt nonsens finns det vissa poänger i rapporten. Man säger till exempel något viktigt när man konstaterar att ”behovet av att öka skatteintaget i ett avancerat tjänste- och välfärdssamhälle, är egentligen en funktion av att nästan all industriproduktion och annan varuproduktion sker i den privat ägda sfären”. Vilken fantastisk insikt, värde skapas i det privata näringslivet! Dock är det för tidigt att ropa hej, problemet ska naturligtvis lösas genom ökat offentligt ägande. Logiken befinner sig i bästa fall på dagisnivå: om staten tar över Ericsson så blir det lättare att omfördela de resurser som företaget skapar till sjukvården. Inte en tanke på hur incitamenten för de anställda förändras om allt deras arbete går till att finansiera tjänster som ”är till för alla, oavsett plånbokens storlek”.
Varför arbeta om allt ändå är ”gratis”? Så långt vill inte vänsterpartiet tänka.
Ett vackert självmål gör man när man skriver ”problemet ligger delvis i att de verksamheter som idag beskattas över huvudtaget ligger utanför statsbudgeten, men ändå subventioneras med infrastruktur, sjukvård, utbildning och så vidare”. Smaka på det argumentet! Företagen drar nytta av statliga tjänster men ger ingenting tillbaka. I vänsterpartiet:s värld är det inte företagen som betalar för utbildning och infrastruktur genom skatter, det är staten som betalar genom att… ja, vem vet, trycka upp pengar kanske? Man tror knappt att det är sant, men detta är skrivet i samarbete med en civilekonom.
Vidare: ”I en tid av snabba och stora produktivitetsförbättringar skulle det vara rimligt att kunna samtala om hur en sådan samhällelig produktivitet ska ”plockas ut”, och då är steg mot en generell arbetstidsförkortning ett sätt.”
Alltså: när arbetet blir mer och mer effektivt kan man ta ut överskottet till att finansiera ledighet. När du skapar 100 kronor på ditt arbete kan du börja jobba mindre och använda en del av hundralappen till att bara leva. Den minskade arbetstiden innebär inte att du producerar mindre värde än innan, det finns där ändå, helt utan anledning.
”Förkortning av arbetstiden innebär att människor i större utsträckning kan ägna sitt liv åt självvalda och självstyrda aktiviteter” vilket betyder att man ska få göra vad man vill och ändå få betalt.
”Maktaspekten är ständigt aktuell och avgörande i arbetstidsfrågan. Den stora maktförskjutningen handlar helt enkelt om att en mindre del av människors tid blir direkt ”utsatt” för lönearbete.”
Samma resonemang. Människor ska inte behöva arbeta med sådant de inte tycker är roligt, istället ska de få betalt för att göra saker de är intresserade av, oavsett om någon annan värdesätter dessa saker eller ej. Vem som ska skapa resurserna som går till att finansiera all fritid diskuteras inte, antagligen för att vänsterpartiet inte begriper att de resurserna inte bara finns utan anledning. Det är i det förhatliga ”lönearbetet” som resurser skapas, helt enkelt för att det innebär att man gör något som en annan människa värdesätter, som gör hennes liv lite bättre, och får något i utbyte som i sin tur gör ens eget liv lite bättre. I den socialistiska världen där alla gör vad de själva vill utan en tanke på vad som är värdefullt för andra (kalla det gärna ”samhället”), finns inget bruksvärde och inga incitament för byteshandel. Där lönar det sig inte att producera sådant som andra vill betala för eftersom man inte får betalt. Istället får man göra precis som man själv vill – brinner man för att gräva en grop, fylla igen den och upprepa processen i all oändlighet så får man göra det, man får ändå allt man vill ha och behöver i form av konsumtion. Vem som skapar det man behöver? Ingen aning, staten kanske? Det spelar väl ingen roll?
Den ledsamma slutsatsen blir att vänsterpartiet uppenbart och på riktigt tror att resurserna i samhället existerar utan skäl och kan fördelas hur som helst. Rättvisa blir då att dela på allt så att alla får ungefär lika mycket: ”De ortodoxa nationalekonomerna får idag sitt inflytande i kraft av disciplinens sociala funktion: att legitimera en rådande maktordning; en resursfördelning där de som har mycket får mer. Som vi nämnde i inledningen, blir det i ett sådant läge viktigt, att kunna föra en debatt om den ekonomiska politiken, som utgår från människors behov och faktiska maktförhållanden i samhället, istället för världsfrånvända men ideologiskt laddade nationalekonomiska modeller.”
Problemet är, återigen, att rapporten inte ägnar sig åt att motbevisa dessa modeller eller ens förklara vilka de är. Den maler istället på med resonemang om att det inte är ”någon evig självklarhet att kvinnor ska tjäna mindre än män. Det behöver inte vara så att klyftorna vidgas eller att välfärden raseras istället för att byggas ut.”
Nej, men det finns heller ingen nationalekonomisk teori som säger det. Ska man argumentera mot något så måste man först ta reda på vad det innebär, och där har vänsterpartiet misslyckats kapitalt. Man försöker inte förklara vilka modeller det är som säger att de rika måste få mer pengar, och man visar inga egna modeller som pekar på motsatsen. Istället ägnar man sig åt den perverterade tron på att resurser alltid är gemensamma och ändliga och att de därför måste delas lika, men gör ingen analys av hur ett sådant samhälle skulle utveckla sig:
- Om allt var gratis, varför ska man då arbeta?
- Om alla får arbeta med det de själva vill, vem ska då arbeta med att ge dessa människor allt de vill ha och behöver?
- Om alla människor tilldelas lika mycket rikedom, vad är det då för mekanism som hindrar att de börjar ägna sig åt byteshandel som leder till att somliga får mer och andra mindre (tänk Nozicks Chamberlainexempel)?
- Om inflationen är ofarlig, hur kommer det sig då att länder med hög inflation upplever ekonomisk stagnation snarare än full sysselsättning?
Osv, frågorna är många och svaren fåtaliga. Det är förvisso ingen överraskning, men man önskar att vänsterpartiet någon gång kunde sluta att dölja sin okunskap och oförståelse bakom löjliga populistresonemang förklädda till ”vetenskap”. Ska man kritisera måste man förstå det man kritiserar, och där ligger Esbati & Co långt efter.
För övrigt noterar jag att kultursocialisterna på DN återigen demonstrerar en likartad förvirrad uppfattning om politik och ekonomi. I en recension av Naomi Kleins nya bok pekas det skattefinansierade och statsdrivna Irakkriget ut som ett problem för – håll i er nu – nyliberalismen! Man upphör aldrig att förvånas.