Free will, it is a bitch

Den fria viljan är ämne för diskussioner på många plan, från politiska till rent vetenskapliga. Finns den eller inte? Ponera att vänstern har rätt, att individen bara är ett oskrivet blad, en viljelös kugge i det maskineri som kallas ”samhälle” och att hennes handlingar står bortom hennes egen kontroll, till 100% determinerade av omgivningen.

Vad skulle det egentligen säga oss? Vänstern vill använda argumenten mot den fria viljan till att ta ifrån individen hennes rätt till självbestämmande. Logiken är (?) att om individen inte kan bestämma över sig själv så spelar det ingen roll om någon annan gör det istället. Då kan hon styras och användas hur som helst utan att det är fel.

Men är det verkligen ett giltigt resonemang? Borde det inte vara precis tvärtom? Om den fria viljan inte existerar så existerar väl heller inget självbestämmande, och då spelar det ingen roll om individen har en upplevd makt över sig själv. Allt är ju ändå förutbestämt, så inga beslut kan ändra på framtiden och dess skeenden. Att tro att beslutet att överföra makt från individen till ”samhället” ändrar någonting är väl att tro på människans möjlighet att påverka framtiden, och därmed också att tro på den ”fria viljan” samt att man kan kontrollera den genom att låta någon annan bestämma över individen? Då är det ju de facto människans handlingar som förändrar någonting, handlingar som är överlagda och valda för ett speciellt syfte, frågan är bara vem som står för dem.

Det väsentliga i diskussionen borde istället vara förnimmelsen. Anser du som individ att du inför en valsituation kan värdera de respektive alternativen, att om du gör det ena så gör det dig lyckligare än om du gör det andra? Exempelvis, kan du förnimma att du skulle bli lyckligare av att fortsätta leva snarare än att dränka dig i havet, eller att ligga i en varm bubbelpool och äta god mat snarare än att ställa dig naken ute i snön och vänta på att dina fettlager försvinner av hungern? Ja, antagligen. Ställd inför ett val upplever varje människa (generellt sett) att ett alternativ är ”bättre” än ett annat, och att hon hellre väljer det ena framför det andra. Om hon verkligen kan välja i en rent filosofisk eller vetenskaplig mening är väl irrelevant, det intressanta är om hon upplever att hon kan avstå från det alternativ som gör henne mindre lycklig. Det är bara individen själv som kan göra den bedömningen, varvid ett överlämnande av makt till någon annan gör att denna person kommer välja för individen det alternativ som upplevs som bäst av den som fått makten. Varför skulle det vara mer rimligt och rättvist, och framför allt: varför skulle det vara det baserat på antagandet att den fria viljan inte existerar? Om en individ förslavas till fullo och genom hela livet får utstå tortyr och misär under en annans våld, betyder det att samma sak hade hänt om hon inte hade varit förslavad? Enligt argumentet om den fria viljans ickeextistens borde det vara så, om verkligheten är förutbestämd och inte kan påverkas av individens egna val.

Så vad ger dessa ickefilosofiska och ovetenskapliga tankar oss för insikt? Bara den att diskussionen om den fria viljan är meningslös, för så länge individen kan förnimma och värdera är hennes rätt till (upplevt om man så vill) självbestämmande den enda garanten för att hon ska kunna vara lycklig, genom rätten att eftersträva det hon själv med sin egen existens anser vara det bästa av n antal alternativ i en valsituation. Om hon inte kan välja borde man förutsätta att hon under förslavning skulle genomgå samma händelser som utan den, vilket nog ingen individ vill godkänna som speciellt sannolikt. Så vad vill man egentligen säga när man påstår att den fria viljan inte finns, vad vill man använda argumentet till och varför?

Nationalekonomin och vänstern

Jag kommer för en tid att fördjupa mig i ekonomisk idéhistoria och hoppas kunna producera en del inlägg på det temat här på bloggen. Detta första handlar om vad ämnet nationalekonomi egentligen handlar om. Lionel Robbins definierade 1932 nationalekonomin som:

”The study of the allocation of scarce resources”

Definitionen är speciellt intressant när man beaktar vänsterns kritik mot nationaleknomin, se t.ex inlägget om Vänsterpartiet och ekonomin. Som Francisco skriver vill vänstern vill få det till att nationalekonomin inte är en vetenskap utan en politisk konspiration som är ute efter att bevisa att det är rätt att ta från fattiga och ge till rika.

Beakta nu den berömda vänsterklassikern:

”Av alla efter förmåga, åt alla efter behov, eller helt enkelt allt åt alla”.

Detta skulle fungera kalasbra om det fanns oändligt med resurser, då kan verkligen alla få allt. Med detta i åtanke kan vpk´s och vänsterns kritik mot nationalekonomin framställas i ett nytt ljus. Att nationalekonomin existerar är nämligen ett bevis på att resurserna är begränsade, vilket vänstern i sin låtsasvärld ständigt försöker att förneka. För vänstern som hela tiden lovar människor allt de önskar sig utan ansträngning blir nationalekonomins själva existens som en nagel i ögat som hela tiden påminner om att resurserna i verkligheten är begränsade. Faktum är att om resurserna var oändliga skulle nationalekonomin vara helt överflödig och allt åt alla skulle vara det enda rätta. Implikationerna av detta är att det är inte nationalekonomins forskningsresultat som vänstern ogillar och inte vill erkänna utan existensen av ämnet som sådant. Vidare kan vänsterns kritik också beskrivas som ren självbevarelsedrift. Om människor hade större kunskaper i nationalekonomi skulle flera förstå att det bästa för att alla ska få det bättre är ett samhälle som försöker skapa så mycket resurser som möjligt. Och den fria marknadsekonomin är oöverträffad när det gäller att skapa resurser.   

Vänsterpartiet och ekonomin

Efter tips från herr Danneskjöld läste jag vänsterpartiet:s rapport om ekonomisk politik, och noterar direkt att Ali Esbati är delaktig i detta monumentala verk. Att låta en kommunist skriva om ekonomi är naturligtvis lite som att låta Paris Hilton skriva en symfoni, men det kan ju om inte annat bli ganska underhållande.Huvudpoängen som upprepas till leda är att nationalekonomisk vetenskap bara är en politisk konspiration som med manipulerade och förljugna modeller ska ”bevisa” att en fördelning från de fattiga till de rika är det enda rätta, och att (vänster)politiker därför måste gå in och visa hur det egentligen ska vara. Problemet är att det i rapporten inte finns ens en tillstymmelse till kritik mot de modeller som används inom makro- och mikroekonomi, och inga egna teorier om hur verkligheten egentligen ser ut. Man ondgör sig – föga överraskande – över begrepp som jämviktsarbetslöshet och inflationsmål, men förklarar inte varför dessa skulle vara irrelevanta eller felaktiga. I vänsterpartiet:s historieskrivning var 70-talet en progressiv tid av rättvisa och full sysselsättning, där den offentliga sektorns expansion var ett led i att trygga folkets behov av trygghet. Vad de inte nämner är att expansionen var helt nödvändig eftersom den skenande inflationen gav upphov till massarbetslöshet i den privata sektorn, arbetslöshet som behövde döljas genom skapandet av låtsasjobb inom staten. Vad de heller inte berättar är det var den socialdemokratiska politiken som till slut ledde fram till 90-talskrisen. Istället heter det att ”den borgerliga regeringen lyckades genom sin nyliberalt inspirerade politik försätta svensk ekonomi i fritt fall och generera massarbetslöshet”. I själva verket var det en total ignorans av inflationens effekter samt galenskapen i att hålla en fast kronkurs som till slut fällde ekonomin, två inslag som givetvis strider mot alla liberala principer. Vidare skriver man om dagens statsfinanser att ”utgiftstak och balanskrav försvårar möjligheterna att stabilisera ekonomin eller expandera det offentligas roll”. Inte heller här diskuterar man historiska erfarenheter av statens ingripanden och försök att stabilisera ekonomin, vilket förvisso inte är så konstigt: ett sådant perspektiv är inte bekvämt för vänstern och bör därför undvikas. Verklighetsförnekelsen löper som en röd tråd genom hela rapporten och tvättar bort varje spår av vetenskaplig trovärdighet. Om inflationsmålet skriver man att ”det är detta mål som ska följas före andra viktiga överväganden, som exempelvis vikten av en låg arbetslöshet”, men man gör inget försök att förklara varför inflationen kan släppas iväg utan att det skapar några problem. Hade man angripit Milton Friedmans argument kring den tveksamma kopplingen mellan hög inflation och låg arbetslöshet hade man vunnit en del respekt, men istället undviker man debatten och ägnar sig åt tom populism. Penningpolitiken ges en politisk innebörd i det att den sägs syfta till att försvara överklassens intressen genom att pressa ned lönerna, återigen helt utan sakliga argument för någon annan ordning. Det påstås att politiken ägnar sig åt att skapa arbetslöshet istället för motsatsen, men hur detta går till framgår inte, ingen koppling till empiri kan skönjas. Man visar också prov på den klassiska vänsteruppfattningen att pengar finns i en begränsad mängd och kan fördelas lite hur som helst utan att det påverkar den totala summan. Ett rent halsbrytande tankeexperiment är följande: ”Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt idag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn. Resurser som används på det sättet får en annan fördelningsprofil, än pengar som går till skattesänkningar och blir till lyxbåtar och fastigheter ägda av ett rikt skikt i samhället”

Det är fel på så många ställen att inte man vet man ska börja, kanske med att påpeka att om skatten hade varit 100% hade antagligen ingen arbetat eftersom incitamenten saknas. På samma sätt är det långt ifrån säkert att vi hade haft en lika stor summa pengar att fördela om politiken hade sett ut som 1981. Antagligen hade landet istället gått i konkurs för längesen. Vidare innebär en skattesänkning inte att man skänker gemensamma resurser till ”det rika skiktet i samhället”, utan att man stjäl lite mindre av detta skikts skapade resurser. Om Lasse tjänar en hundralapp på sitt arbete och får sänkt skatt från 50 till 40% så innebär det inte att staten ger Lasse 10 kronor, utan att han får behålla 10 kronor mer än tidigare. Egentligen tillhör hela hundralappen Lasse eftersom han har förtjänat den genom en arbetsinsats som någon annan värdesätter, men det är inget som vänsterpartiet vill diskutera. Lasses skyldighet är att arbeta för samhällets bästa, ju mer han får behålla själv desto större är orättvisan. Man skriver också att ”vi hamnar som samhälle i den besynnerliga situationen att vi anses ha blivit alltför rika för att gemensamt ordna konsumtionen av sådant som vi behöver och vill ha”. Vem anser det, och vad betyder det? Det är väl ingen som hindrar människor från att omfördela sina egna pengar om de vill? Om det finns ett ”gemensamt” behov av något och en ”gemensam” vilja att finansiera detta så är det väl bara att gå ihop och betala, varför måste man lösa detta problem med skatter? Är människor så dumma att de inte kan betala för saker som de behöver utan måste rånas av staten? Andra flagranta inslag är ett förespråkande av ökad statsskuld. ”Vi anser att huvudregeln för en investering skall vara att staten lånar till summan. […]Det innebär att utgiftstaken som andel av BNP beräknas fortsätta sjunka kraftigt och statens finansiella sparande växa till mycket höga nivåer. Detta är inte rimligt.” Ju högre statsskuld desto bättre eftersom ”det behövs stora investeringar i den gemensamma sektorn”. Någon idé om var pengarna ska komma ifrån och vem som ska betala finns inte, det förutsätts att resurserna bara finns där, tillgängliga för vem som helst på vilket sätt som helst. Skatterna måste givetvis höjas, och vänsterpartiet får det till att höjda skatter inte innebär att man får mindre över i plånboken. Resonemanget går ut på att trots höjda skatter sedan världskrigen har människor blivit rikare och därmed fått ökad konsumtionsutrymme. Logiskt riktigt men fullständigt vansinnigt, självklart innebär 50 istället för 40% skatt att Lasse får en tia mindre att handla för, att påstå något annat är lögn.

Trots allt nonsens finns det vissa poänger i rapporten. Man säger till exempel något viktigt när man konstaterar att ”behovet av att öka skatteintaget i ett avancerat tjänste- och välfärdssamhälle, är egentligen en funktion av att nästan all industriproduktion och annan varuproduktion sker i den privat ägda sfären”. Vilken fantastisk insikt, värde skapas i det privata näringslivet! Dock är det för tidigt att ropa hej, problemet ska naturligtvis lösas genom ökat offentligt ägande. Logiken befinner sig i bästa fall på dagisnivå: om staten tar över Ericsson så blir det lättare att omfördela de resurser som företaget skapar till sjukvården. Inte en tanke på hur incitamenten för de anställda förändras om allt deras arbete går till att finansiera tjänster som ”är till för alla, oavsett plånbokens storlek”.

Varför arbeta om allt ändå är ”gratis”? Så långt vill inte vänsterpartiet tänka.

Ett vackert självmål gör man när man skriver ”problemet ligger delvis i att de verksamheter som idag beskattas över huvudtaget ligger utanför statsbudgeten, men ändå subventioneras med infrastruktur, sjukvård, utbildning och så vidare”. Smaka på det argumentet! Företagen drar nytta av statliga tjänster men ger ingenting tillbaka. I vänsterpartiet:s värld är det inte företagen som betalar för utbildning och infrastruktur genom skatter, det är staten som betalar genom att… ja, vem vet, trycka upp pengar kanske? Man tror knappt att det är sant, men detta är skrivet i samarbete med en civilekonom.

Vidare: ”I en tid av snabba och stora produktivitetsförbättringar skulle det vara rimligt att kunna samtala om hur en sådan samhällelig produktivitet ska ”plockas ut”, och då är steg mot en generell arbetstidsförkortning ett sätt.”

Alltså: när arbetet blir mer och mer effektivt kan man ta ut överskottet till att finansiera ledighet. När du skapar 100 kronor på ditt arbete kan du börja jobba mindre och använda en del av hundralappen till att bara leva. Den minskade arbetstiden innebär inte att du producerar mindre värde än innan, det finns där ändå, helt utan anledning.

”Förkortning av arbetstiden innebär att människor i större utsträckning kan ägna sitt liv åt självvalda och självstyrda aktiviteter” vilket betyder att man ska få göra vad man vill och ändå få betalt.

”Maktaspekten är ständigt aktuell och avgörande i arbetstidsfrågan. Den stora maktförskjutningen handlar helt enkelt om att en mindre del av människors tid blir direkt ”utsatt” för lönearbete.”

Samma resonemang. Människor ska inte behöva arbeta med sådant de inte tycker är roligt, istället ska de få betalt för att göra saker de är intresserade av, oavsett om någon annan värdesätter dessa saker eller ej. Vem som ska skapa resurserna som går till att finansiera all fritid diskuteras inte, antagligen för att vänsterpartiet inte begriper att de resurserna inte bara finns utan anledning. Det är i det förhatliga ”lönearbetet” som resurser skapas, helt enkelt för att det innebär att man gör något som en annan människa värdesätter, som gör hennes liv lite bättre, och får något i utbyte som i sin tur gör ens eget liv lite bättre. I den socialistiska världen där alla gör vad de själva vill utan en tanke på vad som är värdefullt för andra (kalla det gärna ”samhället”), finns inget bruksvärde och inga incitament för byteshandel. Där lönar det sig inte att producera sådant som andra vill betala för eftersom man inte får betalt. Istället får man göra precis som man själv vill – brinner man för att gräva en grop, fylla igen den och upprepa processen i all oändlighet så får man göra det, man får ändå allt man vill ha och behöver i form av konsumtion. Vem som skapar det man behöver? Ingen aning, staten kanske? Det spelar väl ingen roll?

Den ledsamma slutsatsen blir att vänsterpartiet uppenbart och på riktigt tror att resurserna i samhället existerar utan skäl och kan fördelas hur som helst. Rättvisa blir då att dela på allt så att alla får ungefär lika mycket: ”De ortodoxa nationalekonomerna får idag sitt inflytande i kraft av disciplinens sociala funktion: att legitimera en rådande maktordning; en resursfördelning där de som har mycket får mer. Som vi nämnde i inledningen, blir det i ett sådant läge viktigt, att kunna föra en debatt om den ekonomiska politiken, som utgår från människors behov och faktiska maktförhållanden i samhället, istället för världsfrånvända men ideologiskt laddade nationalekonomiska modeller.”

Problemet är, återigen, att rapporten inte ägnar sig åt att motbevisa dessa modeller eller ens förklara vilka de är. Den maler istället på med resonemang om att det inte är ”någon evig självklarhet att kvinnor ska tjäna mindre än män. Det behöver inte vara så att klyftorna vidgas eller att välfärden raseras istället för att byggas ut.”

Nej, men det finns heller ingen nationalekonomisk teori som säger det. Ska man argumentera mot något så måste man först ta reda på vad det innebär, och där har vänsterpartiet misslyckats kapitalt. Man försöker inte förklara vilka modeller det är som säger att de rika måste få mer pengar, och man visar inga egna modeller som pekar på motsatsen. Istället ägnar man sig åt den perverterade tron på att resurser alltid är gemensamma och ändliga och att de därför måste delas lika, men gör ingen analys av hur ett sådant samhälle skulle utveckla sig:

• Om allt var gratis, varför ska man då arbeta?
• Om alla får arbeta med det de själva vill, vem ska då arbeta med att ge dessa människor allt de vill ha och behöver?
• Om alla människor tilldelas lika mycket rikedom, vad är det då för mekanism som hindrar att de börjar ägna sig åt byteshandel som leder till att somliga får mer och andra mindre (tänk Nozicks Chamberlainexempel)?
• Om inflationen är ofarlig, hur kommer det sig då att länder med hög inflation upplever ekonomisk stagnation snarare än full sysselsättning?

Osv, frågorna är många och svaren fåtaliga. Det är förvisso ingen överraskning, men man önskar att vänsterpartiet någon gång kunde sluta att dölja sin okunskap och oförståelse bakom löjliga populistresonemang förklädda till ”vetenskap”. Ska man kritisera måste man förstå det man kritiserar, och där ligger Esbati & Co långt efter.

För övrigt noterar jag att kultursocialisterna på DN återigen demonstrerar en likartad förvirrad uppfattning om politik och ekonomi. I en recension av Naomi Kleins nya bok pekas det skattefinansierade och statsdrivna Irakkriget ut som ett problem för – håll i er nu – nyliberalismen! Man upphör aldrig att förvånas.

Vänsterpartiets ondska och Zimbabwe.

Rapporten om den ekonomiska politiken från vänsterpartiets projektgrupp är intressant men skrämmande läsning. I stycket om ”Systemskifte, jämviktsarbetslöshet och normpolitik”, sid 6-7 dras följande slutsats:

”Vilken sorts ekonomisk teori som används för att beskriva verkligheten och föreslå vad som är lämplig politik innebär naturligtvis ett fundamentalt politiskt ställningstagande om hur samhället ska organiseras.”

Innebörden är tydlig, även om skrivspåket lämnar en del övrigt att önska. Det är alltså politiken som bestämmer vilken ekonomisk teori som används. Detta är ett helt vansinnigt bakvänt och verklighetsfrånvänt resonemang. Vänsterpartiet hävdar alltså att politiken bestämmer spelreglerna för vilken ekonomisk teori som gäller för verkligheten.

I verkligheten är det ekonomisk teori och ekonomiska samband som sätter spelreglerna för politiken. Politiken kan aldrig bestämma ekonomiska samband hur mycket politikerna än skulle önska att det var så. Ett land som brutalt fått erfara detta är Zimbabwe där Robert Mugabe länge försökt förneka verkligheten och försökt med makt sätta sig över ekonomiska samband och verkligheten. Hans senaste försök är att lagstifta mot inflation. För den som är intresserad av vad konsekvenserna blir när man med makt försöker bestämma över verkligheten beskrivs det mycket bra i DN. 

Det lidande Zimbabwes befolkning fåt utstå grundar sig till stor del på Mugabes olika försök att föra en politik som förtränger verkligheten. Exemplen på länder som drivits av politiker som försökt ferneka verkligheten är många, Zimbabwe, Sovjet och Nordkorea är bara ett par exempel. Dessa experiment har mycket gemensamt, och den viktigaste lärdomen är att försöken att förtränga verkligheten leder till förtryck, lidande och död. Anledningen till att dessa experiment ledde till förödelse beror inte på att man valde fel väg utan att man gjorde exakt det som vänstern vill göra vilket vi skrivit om tidigare här. Vänstern hävdar ofta att de inte förstår varför de ska jämföras med t.ex Nordkorea. Men jämförelsen är angelägen eftersom vänstern och Nordkorea förenas i sin strävan att med makt förneka verkligheten.

Det är nu dags för samhället att sluta upp mot Vänsterpartiet. Vänsterpartiets politik bygger på att med makt bestämma hur saker och ting ska fungera. Vänsterpartiet visar helt öppet i denna rapport att de med makt vill bestämma över ekonomiska samband och verkligheten. Robert Mugabe försöker göra samma sak, och vad som är utfallet av den sortens politik är väldigt tydligt. Det som skiljer vänsterpariet från Mugabe är att med Mugabe vet alla hur långt han är beredd att gå för att med makt försöka forma verkligheten efter sina åsikter.

Sverige borde skämmas över att vänsterpartiet behandlas som ett normalt politiskt parti. När det gäller högerextremister är det politiska etablissemanget enat för att bekämpa dem, media är också med på noterna, se till exempel artikeln ”På jakt efter makt” i DN om sverigedemokraterna. (Bara för att förtydliga är det självklart med rätta SD motarbetas.) 

Vänsterpartiet är också ute efter makt för att driva igenom sin ondskefulla politik, men detta betraktas som okej idag. Dessutom gör vänsterpartiet detta under förljugna och falska paroller, som ”rättvisa”, ”solidaritet” mm.  Att vänsterpartiet behandlas som ett normalt riksdagsparti är en skandal och en seger för ondskan. Vi kunde lika gärna bjuda in Mugabe och Kim Jong Il. För att inte tala om att det är mycket hög tid för samhället att sluta upp och motarbeta kommunister och de som befinner sig längre ut på vänsterkanten.

Intellektuellt ohederlig verksamhet

Barbro Hedvall skriver i DN om Göran Perssons bok. Hedvall skriver och citerar Göran Persson.

Visst älskar Göran Persson politik, ”den högsta formen av intellektuell verksamhet” som Persson säger.

Göran Perssons syn på sig själv och politiken är helt ofattbar. Politiker som i många fall säger vad som helst, och gör vad som helst bara för att bli (åter)valda och få makten bedriver ”intellektuell verksamhet”. Politiker som ofta kommer med argument som är totalt nonsens, politiker som spelar ut grupper mot varandra och talar om ”rättvisa”, ”solidaritet” och andra floskler eller slagord när de egentligen vädjar till människors egenintresse med åtgärder som gynnar de egna väljarna på andras bekostnad. Politiker som använder argument helt tagna ur luften utan minsta verklighetsanknytning,  och för att inte tala om politiker som säger sådant som är helt fel (som de förmodligen vet) bara för att det är de argumenten som de egna väljarna vill höra. Politiker som tar sig rätten att tvinga på andra deras egna åsikter med hjälp av statens makt och våldsmonopol. Detta är alltså den högsta formen av intellektuell verksamhet enligt Persson.

Det är i alla fall tur att Persson är borta från den politiska makten.

Låtsasvär(l)den

SvD skriver om partiledardebatten i Riksdagen och svenska bloggare kommenterar. Visserligen är de flesta skeptiska till teflonpopulisten Sahlin, men några förvirrade vänstersjälar tycker att hon ”körde över” Reinfeldt med sina ”kvicka one-liners”. Vid första anblicken kan det tyckas makalöst att människor dömer politiker efter deras sinne för humor, men det är ju sådant samhället ser ut idag. Ingenting är på riktigt, allt är bara fantasier och froma förhoppningar om att verkligheten ska modifiera sig själv för att passa socialisternas åsikter.

Alla ska få leva ett gott liv utan att behöva jobba, alla ska få vad de vill ha utan att erbjuda något i motinsats, allt ska vara gratis och tillgängligt för vem som helst när som helst hur som helst. Hurra, länge leve vem som än kommer med detta budskap! Jubel och visslingar!

Samma tendens syns på såväl bostads- som finansmarknad. Huspriserna rusar i höjden utan att någon verkar begripa att de nån gång måste betala för sig, krav ställs på sänkt ränta och ännu mer låtsaspengar. Ericsson vinstvarnar och 100 miljarder låtsaskronor försvinner på ett par minuter, tack vara analytikernas inkompetens och verklighetsfrånvända fantasier om bolagets prestationer.

Hela samhället liknar mer och mer en illusion, en drömvärld där A är B bara för att folk vill att det ska vara så. Ingenting bygger på kunskap och reella faktorer, vetenskap och bildning föraktas medan idioter i dokusåpor kallas ”stjärnor” i tidningarna. Det är dags för ett bakslag, och ibland kan jag inte låta bli att hoppas att Kina och Indien ska springa ifrån oss bortskämda drömmare och lämna oss flämtande efter luft i fattigdomens kölvatten. Man kan inte bygga ett samhälle på de principer vi lagt oss till med, förr eller senare måste det spricka och då tänker jag inte vara i närheten.

Egoistiskt att vara vänster

DN skriver idag om vänsterradikaler. Jag vill bara kommentera en sak, nämligen den intervjuade Salka Sandens uttalande att:

”Den automoma rörelsen är attraktiv för grupper som inte gynnas av att leva under kapitalismen, som bygger på att en del människor gynnas medan andra missgynnas.”

Detta citat visar på en fundamental missuppfattning och okunskap. Det är endast ett kapitalistiskt system som gynnar båda parter i en transaktion, kapitalismen kommer aldrig att missgynna den ena parten i en transaktion. Detta kommer sig självklart av att människor är fria att välja i ett kapitalistiskt system och ingen kan tvinga någon till att genomföra transaktioner (förutsatt att det finns t.ex en stat som skyddar människor från tvång). Friheten att välja garanterar att det inte blir något nollsummespel utan det kommer endast att uppstå transaktioner som gynnar båda parter.

I politiken är det tvärtom. Politisk makt betyder att man kan tvinga fram transaktioner som kommer att gynna endast den ena parten på bekostnad av den andra. Ett sådant exempel är omfördelning, där staten genom tvingande makt beskattar vissa människor på det som de arbetat ihop med eget arbete, sedan ger staten det till någon annan. Detta missgynnar den beskattade och gynnar den som får bidraget från staten, dvs politisk omfördelning är det egentliga nollsummespelet.

Kapitalismen innebär också att man inte kan få inkomster utan att förtjäna dem, dvs man måste arbeta för att överleva. Det Sandens citat egentligen beskriver, är vänstermänniskornas önskan att få leva på någon annans bekostnad, att kunna få inkomster utan att förtjäna dem. Beskrivningen att de som attraheras av vänstern inte gynnas av kapitalismen är därför korrekt, och anledningen är självklart denna:

De enda som missgynnas av kapitalismen är de som vill leva oförtjänt på andras bekostnad.

Om han visste vad han själv menade…

Vänsterpajasen Michael Moore hyllar i SvD tanken på att människor ska betala för andras konsumtion, och tidningen fyller i att det handlar om en kamp mellan gott och ont. Gott är att leva oförtjänt på andras bekostnad, ont är att leva förtjänt av sin egen förmåga i fritt utbyte med andra människor. Intet nytt under solen där. Dock, i en annan intervju i DN förklarar Moore hur marknadsekonomi fungerar:

”Jag är miljonär, jag är multimiljonär. Jag är otäckt rik. Vet ni varför? För att multimiljoner med människor gillar det jag gör.”

I detta uttalande, som jag tyvärr inte har någon källa till, är det tydligen förtjänsten som är god. Här menar pajasen att den som gör något som människor är villiga att betala för också med rätta belönas av just dessa människor och att hans rikedom är förtjänt och god. Hyckleriet är uppenbart, men man kan ju undra om Moore själv inser det.

Jag meddelar också härmed att jag tar en paus från bloggandet för att ägna mig helt åt viktigare saker. Att övertyga vänstern om att de är parasiter är ett Sisyfosarbete, de vet antagligen om det men bryr sig inte eftersom de anser sig tjäna på att leva på andras bekostnad. Det tydliggörs om inte annat av tystanden som följer på följande fråga:

Om man ska hjälpa de allra fattigaste, borde då inte alla skattepengar gå till bistånd?

Tack för mig!