Kollektivet och individen

I och med Naomi Kleins nya bok har ett felaktigt argument fått nytt fotfäste: den sk nyliberalismen syftar till att ge eliten mer makt och mer resurser på de svagas bekostnad, och motgiftet är den socialism i vilken folket fattar besluten om fördelning av rikedomar.

Men fördelningar uppstår inte på det sättet. Jag har sagt det förut och säger det igen: marknadsekonomin är inget system som bestämmer att en viss fördelning ska uppstå, att vissa yrken ska ge vissa löner och ett visst mått av inflytande. Det finns inga lagar, regler eller bestämmelser som tvingar fram höga VD-löner eller begränsat inflytande för okvalificerade yrkesgrupper. Den uppdelningen sker spontant genom en mängd individuella beslut, varje sekund på olika platser i världen.

Nozicks exempel är fortfarande överlägset: välj en fördelning av resurser, exempelvis en som innebär att alla individer i ett samhälle tilldelas lika mycket av allting. Till detta samhälle kommer en basketspelare som skrivit ett kontrakt med sin klubb. Det kontraktet säger att han får en krona för varje betalande åskådare som ser hans matcher. En miljon människor ser matcherna och spelaren blir miljonär medan de övriga invånarna i samhället blir lite fattigare.

En ojämn fördelning har uppstått, men är den orättvis? Har spelaren tvingat till sig pengar? Nej. Är det fel att han har blivit så mycket rikare än alla andra? Samtliga som har betalat har ju gjort det i frivillighet, de såg hellre matcherna än behöll sina pengar.  

Precis på samma sätt uppstår alla fördelningar i en fri marknadsekonomi. Ingen är tvingad att spendera sina pengar (eller vad för resurser de nu har tillgång till), de betalar bara för sådant de anser det vara värt att betala för. Basketspelaren i exemplet har blivit rik för att en miljon människor anser att han har förtjänat deras pengar, genom att erbjuda en upplevelse i form av en match som han deltar i.

För att hävda marknadsekonomins orättvisa måste man hitta något som inte stämmer och/eller är orättvist i exemplet. Så vad är lösningen?

Låt oss säga att folket samlas på torget innan matchen för att avgöra om matchen ska spelas och om spelaren ska få några pengar för det. Om varje människa fattar samma beslut som i marknadsekonomin kommer spelaren fortfarande få sina pengar, och den ojämna fördelningen uppstår trots att ”demokrati” råder.

Om de beslutar något annat, exempelvis att spelaren ska uppträda oavlönat, så måste man kalkylera med risken att han vägrar, och vem tjänar på det? Spelaren skriver ju kontraktet för att han vill ha de pengarna i utbyte mot att spela, varför skulle han göra det även om han då inte fick betalt? Om din chef plötsligt sa att du får jobba utan lön för att han inte vill betala dig, går du då ändå till jobbet imorgon? Antagligen inte.

Så vad är fel i exemplet, och vad är lösningen?

Först gäller det att definiera problemet: är det att spelaren bestämmer över folket? Nej. Är det att spelaren blir så mycket rikare än alla andra? I så fall, varför är det fel när varje individ som har betalat har gjort det i frivillighet?

Om det är själva fördelningen som är felaktig så måste socialismens försvarare ställa sig upp mot individens rätt att använda sina tilldelade resurser efter egen vilja. Och vem bestämmer då? Om spelaren kommer till stan med ett förslag, är det då ”folket” som ska rösta om varje individs rätt att betala med dennes egna resurser? Hur fungerar den sk folkmakten, sett utifrån förutsättningarna i exemplet, och varför är den mer ”rättvis” än den makt som ligger hos varje enskild individ?

Det preliminära svar jag kan komma på baserat på tidigare argument är att det inte finns någon äganderätt och att ingen individ därmed kan få så mycket resurser – de tillhör ju alla. Men då kan ingen heller använda dessa gemensamma resurser. Om resurserna består av tex tomater så kan ingen människa ha rätt att konsumera en tomat, för då har han också möjligeten att byta tomaten mot något annat varvid en ojämn fördelning kan uppstå igen. I sådana fall måste varje individ som ges rätten att konsumera x antal tomater också ges en skyldighet att äta dem och inte göra något annat med dem. Vem ska kontrollera det, och varför?

Något annat svar kan jag inte komma på, så hjälp mig med förslag.

Varför har inte världen lyssnat mera på Milton Friedman?

Rekommenderar varmt denna intervju med Milton Friedman.

En socialist som har rätt, nästan

Det finns många spännande bloggar där ute, den ena galnare än den andra. Ju mer man läser desto mer inser man att socialismen egentligen inte handlar om politik och praktik, istället är den ett tillstånd. När alla alltid får som de vill utan att anstränga sig så är samhället socialistiskt, innan dess är det nyliberalt och orättvist. Någon djupare analys är överflödig, den som ställer frågor om hur detta tillstånd ska uppnås och upprätthållas är en idiot som inte fattar någonting och borde sluta läsa så mycket borgerliga lögner om ekonomi.

Dock, ibland hittar man saker och ting som till och med går att hålla med om. Anders S skriver att sosseriet och vpk inte är några alternativ (för arbetarklassen), och att det ”behövs något nytt”.

Helt sant. Det behövs verkligen ett parti som vågar stå upp för planekonomin och inte ber om ursäkt för sina verklighetsfrämmande idéer. Vpk låtsas idag som om de värnar om friheten när de egentligen drömmer våta drömmer om auktoritär kontroll av all mänsklig aktivitet för kollektivets bästa. Deras propaganda är lögn och förbannad dikt.

Jag efterlyser ett parti som vågar berätta om vad socialismen egentligen innebär för den enskilda individen: att hon kommer betraktas som ett medel för ”samhällets” mål, ett verktyg för att högre syfte, och att hennes egna intressen och värderingar är ovidkommande. Jag vill höra vänsterpolitiker tala om det väsentliga i att krossa det onda egenintresset och förvandla varje människa till en osjälvisk slav och nickedocka som glatt arbetar för andras vinning utan att ställa några frågor. Jag vill se ett parti som förnekar individen och bygger sina resonemang och åsikter på premissen att det enda som existerar är ett homogent kollektiv som eftersträvar ett och samma mål: den planerade och ”demokratiska” ekonomin.

När får vi se detta parti?

Den magiska ekvationen

Kortare arbetstid + mindre konsumtion + högre lön = ?

Fattar de inte själva att den uträkningen inte går ihop? Ibland blir man ju mörkrädd.

Facken håller Sverige gisslan

En organisation andvänder sin makt för att tvinga till sig pengar av en företagare. Organisationen hotar med ”åtgärder” om inte företagaren betalar. Av rädsla för att organistionen ska förstöra verksamheten går företaget med på organisationens krav och betalar. Pengarna fördelas mellan organisationens medlemmar. Organisationen är ett Mc-gäng som tvingar en restaurang ägare att betala för beskydd. Maffiaverksamhet?

Hur kommer det sig då att fackföreningar i Sverige kan göra exakt samma sak? De upphäver äganderätten, tar sig rätten att bestämma att två parter som berörs av ett kontrakt inte får bestämma villkoren själva, och använder sin makt för att tvinga till sig företags pengar, som de godtyckligt fördelar mellan sina medlemmar. Det är maffiaverksamhet som dessutom är tillåten. Då ska man också vara medveten om att fackföreningarnas makt påverkar hela Sverige och hela ekonomin, medan inverkan av t.ex Mc-gängens makt är relativt begränsad (självklart totalt felaktig ändå).

DNs ledarsida skriver om KI:s rapport om årets avtalsrörelse. Sveriges maffia har använt sin makt för att tvinga till sig löneökningar till sina medlemmar som är större än vad produktivitetstillväxten tillåter. Detta hotar att leda till inflation, vilket leder till att Riksbanken kommer tvingas till räntehöjningar, som kommer öka arbetslösheten. Maffian använder alltså sin makt för att gynna sina medlemmar på bekostnad av andra. Mest kännbart är det troligen för de som kommer att bli eller förbli arbetslösa, eftersom de nödvändiga räntehöjningarna (för att hålla inflatinen i schack) tränger ut privata investeringar.

Om inte Riksbanken lyckas begränsa inflationen kommer de för höga nominella löneökningarna att urgröpas av inflationen, dessutom minskas hela Sveriges konkurrenskraft och köpkraft. Exakt samma politik som på 1970 och 80-talen. När ska maffians makt över Sverige bekämpas?

Ledarsidan skriver också om 1990-talets industriavtal, som användes för att säkerställa att löneökningarna inte skulle bli inflationsdrivande, dvs följa produktivitetsutvecklingen. Nu aviserar LO:s nio avtalsekreterare att de ska samla sig inför avtalsrörelsen 2010. Maffian samlar sig alltså för att försöka öka sin makt ännu mera. Avtalsrörelsen 2010 kommer alltså sannolikt att leda till ännu mera inflation, arbetslöshet och urholkad konkurrenskraft.

Hur länge ska detta vansinne få fortgå? Fackföreningarna är maffiaorganisationer som endast representerar särintressen. Deras utövande av makt undergräver demokratin och rättssamhället.

Platt skatt och politikens begränsningar

Notera först och främst att jag är emot skatt, skatt är stöld och gör människor till slavar. Nu ska jag dock göra ett undantag och diskutera praktisk politk.

DNs ledarsida tar upp SNS rapporten från DN debatt igår. Som jag skrev igår visar SNS rapporten att högutblildad arbetskraft är eller håller på att bli globaliserad och rörlig. Detta medför att för att attrahera högutbildad arbetskraft måste marginalskatterna sänkas, Sverige måste sluta bestraffa ambition. Högutbildad arbetskraft blir också allt viktigare för tillväxten i takt med ökad specialiseringen och högteknologi. Dessutom medför sänkta marginalskatter att människor har incitament att arbeta mera.

Rapporten konstaterar också att förlorarna på globaliseringen är de lågutbildade. Det är de som framförallt riskerar att bli av med sina arbeten. Fram för allt går det inte att ha högre löner till lågutblidade än vad våra konkurrentländer har då kommer arbetstillfällena att flytta.

Lönerna måste alltså sänkas, behöver det medföra att de lågavlönade måste få det sämre?

NEJ.

Genom att genomföra en platt skattereform kombinerat med kraftigt höjda grundavdrag till ca 100-150 tusen skulle de lägst avlönade få kvar avsevärt mycket mera i plånboken även om deras nominella löner hade sänkts. Dessutom skulle den platta skatten ta bort marginaleffekter och attrahera högutbildad arbetskraft, samt stimulera människor till att arbeta mera.

Innebär platt skatt att vi inte kan ha kvar den ”svenska modellen”

NEJ.

En platt skatt som skulle sättas mellan den kommunala och den statliga skatten på ca 35-40% skulle kunna inbringa ungefär lika mycket skatteintäkter som idag. Skillnaden är att de lägst avlönade skulle få kraftigt sänkt skatt pga de ökade grundavdraget, samt att de med högst inkomster slipper marginalskatten. Det som får ”betala” en sådan reform är de där emellan, låt oss kalla dem medelklassen.

I ett slag skulle en sådan reform höja de lägst avlönades inkomster extremt mycket. Mer än något ruttet fackförbund någonsin kommer att kunna göra. Lönehöjningarna är dessutom REALA, eftersom de inte är inflationsdrivande.

Denna reform kommer ALDRIG att genomföras. Anledningen är att de som får ”betala” är medelklassen. Vi kan också kalla dem för marginalväljaren, nämligen de väljare som befinner sig i politikens mittfåra, de som alla partier tävlar om. Att avisera skattehöjningar för denna grupp är extremt inpopulärt och eftersom människor är egenitnresserade kommer de INTE att rösta på ett parti som gör detta. Trots att en sådan reform kraftigt skulle öka de sämst avlönades ekonomiska utrymme.

Vill man göra det bättre för de lägst avlönade är platt skatt med högt grundavdrag det absolut bästa sättet. Men det förutsätter att medelklassen eller marginalväljaren prioriterar de lägst avlönade istället för sig själva. Annars är det politiskt självmord för ett parti. Tror någon att det kommer hända? Inte? Sluta då snacka om att de flesta i Sverige vill att de lågavlönade ska få det bättre. Ja de flesta vill det, men de vill inte betala för det. Återigen är vi i landet låtsas.

Globaliseringen minskar tvånget

Det kanske intressantaste med artikeln på DN debatt är hur globaliseringen med öppna gränser och fri rörlighet för kapital och tjänster (nåja) begränsar möjligheterna för det statliga tvånget. Socialism fungerar alltså mycket dåligt tillsammans med globalisering av den enkla andledning att den ökade friheten som globaliseringen minskar möjligheterna för staten att med makt och tvång stjäla från medborgarna. Avregleringen av t.ex kapitalmarknad och valutaregleringar har gjort kapitalet mobilt, vilket har försvårat möjligheten till beskattning. Företagens möjligheter att förflytta sina verksamheter har också begränsat bolagsskatten. Det minst mobila idag är arbetskraft, vilket gör att det är på arbete huvvuddelen av skatten måste tas ut. 

Det paradoxala med att skatt framförallt måste tas ut på arbete är att detta kraftigt minskar människors möjligheter att påverka sin egen situation. Höga skatter på arbete gör det i princip omöjligt att bli rik på att jobba. Det är en ren bestraffning på ambition eftersom de mest ambitiösa arbetarna får betala mest skatt (ännu mera med progressiva skatter). Det är därför intressant att SNS rapporten även tar upp att den högutbildade arbetskraften blir mer och mer rörlig och globaliserad. Detta innebär att om Sverige vill attrahera högutbildad arbetskraft måste skatten sänkas, både för att behålla svenska högutbildade men också för att locka hit människor från andra länder. I takt med ökad specialisering och högteknologi blir också högutbildad arbetskraft en allt viktigare faktor för tillväxt.

En annan viktig effekt som diskuteras i artikeln är hur ökad tillväxt leder till att efterfrågan på välfärd, som vård, skola och omsorg ökar mera än de ökade inkomsterna. Tillsammans med den begränsade produktivitetstillväxten i offentlig verksamhet är det en ohållbar kombination. Välfärdsstaten har skapat en absurd situation där människors förväntningar på välfärd överstiger deras inkomster. Människor vill alltså ha mera välfärd än de (kan) vill betala för. Välkommna till landet låtsas där människor tror att de kan få saker utan att betala för dem. Vad har svensken blivit för erbarmlig människa?

Dessutom påpekar artikeln något mycket viktigt:

”Då låg levnadsstandard är ett relativt begrepp är den acceptabla nivån i trygghetssystemen kopplad till de inkomster medborgarna har”

Detta visar att så kallade ”positiva rättigheter” inte har någon bortre gräns. Det finns alltså ett tryck där positiva rätttigheter hela tiden utvidgas i takt med att inkomsterna i näringslivet stiger. Detta visar tydligt att positiva rättigheter är ett sluttande plan där de som arbetar hela tiden kommer att avtvingas allt mera för att försörja andra. Och då handlar det inte om medel för att överleva, utan medel för att få en god ”relativ” levnadsstandard. Det visar också med stor tydlighet att positiva rättigheter inte handlar om omsorg för de som inte klar sig själva, utan det är genuint egoistisk politik där människor med makt tar sig rätten att leva gott på andras bekostnad. Personligen tycker jag det är ondska.

Vad är en marknad?

Det är lätt att ondgöra sig över den orättvisa och egoistiska ”marknaden”, men vad är det egentligen man kritiserar och vad är alternativen?

Marknaden är varje enskild individs rätt att bestämma över sig själv, sitt arbete, sin tid och sina pengar. På en marknad kan vem som helst bjuda ut vilka varor och tjänster som helst (undantagen bekräftar som bekant regeln) och vem som helst får betala vad som helst för dem, eller låta bli. På en marknad får vem som helst starta vilken verksamhet som helst (undantagen igen) och vem som helst får söka anställning, eller låta bli.

Marknaden är vad som uppstår spontant när varje enskild individ får rätten att själv bestämma. Det resulterar i byteshandel: jag utför en arbetsinsats åt den som är beredd att ge mig något i utbyte som jag själv värderar högre än själva arbetsinsatsen. Den betalning jag erhåller är det värde som den som betalar anser att mitt arbete är värt för just honom. Någon annan kanske vill betala mer, då arbetar jag åt den personen istället. Kanske kräver jag för mycket betalt för någon, och får då inte hans belöning.

Allting bygger på avtalsfrihet: det är upp till varje enskild individ att acceptera eller förkasta ett förslag som rör arbete eller försäljning. Är priset på en vara eller tjänst för högt behöver man inte köpa den, är lönen på ett företag för låg behöver man inte arbeta där, osv.

Vad betyder det att på en sådan marknad kräva något, exempelvis högre lön eller lägre priser? Så länge den andra parten inte går med på kraven men de ändå drivs igenom betyder det att avtalsfriheten är satt ur spel, och därmed att den andra partens bestämmanderätt över sig själv är satt ur spel. Om jag erbjuder en annan människa 10 kronor för hans produkt och han vill ha 15 är hans frihet åsidosatt om en tredje person bestämmer att jag ska få den för 10 kronor. Denna tredje person har inte med saken att göra, men han tar sig rätten att bestämma åt säljaren och sätta sig över hans individuella rättigheter. Personen kallas ”staten” och är garanten för den enes frihet på den andres bekostnad.

För mig som fick köpa produkten för 10 kronor betyder beslutet givetvis att jag ”tjänar” eller ”sparar” 5 kronor, men för säljaren betyder det att han mot sin egen vilja har ”förlorat” eller ”gått miste om” fem kronor. Hans villkor var att han värderar 15 kronor högre än att behålla produkten, och därmed vill sälja den för 15 kronor men inte mindre, men någon annan satte sig över hans önskan och bestämde att jag skulle få produkten för 10 kronor. Min ”frihet” att slippa betala den extra femkronan sker på en annan människas bekostnad och tack vare inskränkningen av hans frihet. Produkten han säljer tillhör honom – han har inte stulit den – och därmed är det hans rätt att bestämma priset på den, det är hans frihet. Min frihet ligger i att acceptera eller avböja, inte i att få den till det pris jag vill ha ovsett säljaren önskningar.

När människor pratar om att marknaden är egoistisk så menar de att individer är egoistiska, och det är de med all rätt. Varje individ har ett egenintresse som går ut på att göra det egna livet värt att leva i så stor utsräckning som möjligt. Det borde knappast förvåna eller förarga någon. När jag kräver ett lägre pris på en vara gör jag det ju för att det gynnar mig själv, dock är kravet omoraliskt eftersom det ger mig en fördel på någon annans bekostnad. Alla individers garanterade rätt till egenintresset innebär att inget får ske på andras bekostnad. Om säljaren tvingas acceptera mitt pris gäller bara min rätt till egenintresset, och inte säljarens, per definition en orättvisa inför lagen.

Ingen människas egenintresse får kränka en annans, min frihet börjar där din slutar. Vill jag ha något, en vara eller en tjänst, så får jag göra för säljaren och producenten vad denne kräver i utbyte. Är de kraven för höga har jag ingen som helst rätt att ändå få tillgång till varan eller tjänsten, lika lite som säljaren och producenten har rätten att tvinga mig att acceptera deras villkor.

Fritt utbyte, likhet inför lagen.

Vad är alternativet till en marknad? Precis som ovan att ”någon annan” sätter villkoren för utbyte. Den som avskyr marknaden ser det gärna som att han eller hon då kan få fördelar som mina, lägre priser eller högre lön, men dessa fördelar är oförtjänta, de strider mot den andra partens vilja och egenintresse. Hur ska just mina rättigheter på andras bekostnad kunna garanteras, vad gör mig speciell? I verkligheten lever jag givetvis under samma premisser, att någon annan bestämmer villkoren för mitt arbete. Jag har lika lite rätt som någon annan att följa mitt egenintresse, vilket betyder att vem som helst kan tvinga mig till vad som helst mot min vilja (i den extrema förlängningen).

Oavsett vilken del av marknaden som inskränks så betyder det samma sak: någon tvingas acceptera villkor som han inte vill gå med på och som inte stämmer överens med hans egenintresse. Någon tvingas att sälja sig billigt eller betala dyrt för något han inte vill ha. Motsatsen till marknaden är tvång.

Den som tror på sin egen rätt på andras bekostnad måste skapa ett system där han själv slipper leva under samma villkor som andra, alltså ett ojämlikt system. Han måste förespråka sin egen rätt till egenintresset men inte andras rätt till samma sak, och med vilken rätt? Hur kan man hävda det som ett moraliskt ideal?

Den som tror på ”folkmakt” eller ”ekonomisk demokrati” måste inse att det inte betyder den egna rätten att sätta villkor som andra tvingas acceptera, utan förlusten av den egna rätten att följa egenintresset. Den som lever i ”folkmakten” eller ”demokratin” är ett verktyg och ett medel, inte ett mål. Han äger ingen rätt över sig själv, den rätten ligger hos de som röstar om vad som ska hända med honom. Om ”folket” eller ”demokratin” bestämmer att du ska sälja ditt arbete för 10 kronor så spelar det ingen roll om du vill sälja det för 15, ingen kommer ta hänsyn till det och du har ingen rätt att avböja. Du är ett redskap och en marionett under andra människors viljor intressen, inte tvärtom.

Bara marknaden garanterar allas rätt till självbestämmande och egenintresse, socialismen garanterar bara motsatsen: ett kollektiv har bara i ytterst sällsynta fall ett gemensamt intresse, i princip alltid kommer individer med motsatta åsikter komma i kläm och tvingas till handlingar mot sina egna viljor.

Varför är det rätt?

Varför är tvång bättre än frihet?

Hur kan allas frihet existera utan marknaden?

Hur är individen fri under det kollektiva tvånget?

Svaren på frågorna är uppenbara men förnekas in i idiotin av verklighetsförnekare runt hela jorden. Tragiskt nog.

Förståelse del 2

Idag är det en intervju med Naomi Klein i Aftonbladet. Kleins förståelse är tydligt begränsad. Idag påstår hon följande:

”Det är tydligt. Man ser det på många platser i Europa. Jag vet inte varför socialdemokratin varit så försiktig. Men en förklaring är att våra alternativ har blivit misskrediterade genom en av de mest framgångsrika propagandakampanjerna från högern. De har försökt sätta likhetstecken mellan demokrati och nyliberalism. Men det tror ju ingen längre på. Kina är ju onekligen ett bevis på att det inte är samma sak.”

Kina är tydligen en nyliberal kommunistdiktatur. Det finns ju inga motsättningar mellan nyliberalism och diktatur och kommunism. I en tidigare recension i DN av Kleins bok Katastrofkapitalismen påstås att det skattefinansierade och statsdrivna Irakkriget är nyliberalismens fel. Nyliberalismen har sannerligen många ansikten enligt Klein. Hur kan denna otroligt korkade människa få utrymme i media, finns det ingen kritisk journalistik? Läs också gärna tidigare inlägg om Naomi Klein.

Vidare säger Klein att:

”En orsak till att högern har lyckats så bra i sina angrepp på den offentliga sektorn är att den blivit så avlägsen, trög och byråkratisk. Den kritiken är ju riktig. Jag tror inte svaret är privatisering. Men vi som tror på den offentliga sektorn har inte förstått att det bästa sättet att försvara den är att hela tiden förbättra och förnya den, så att den verkligen tillhör allmänheten och inte blir bara en byråkrati som kallas gemensam.”

Är det verkligen lösningen att satsa mera på något trögt och byråkratiskt? Det är ungefär lika rimligt som när Ali Esbati hävdar att Chavez styre i Venezuela är ”en framgång för folkstyret i ett av världens korrupta länder”. I realiteten är  Chavez är ute efter att försöka minska den privata delen i ekonomin till förmån för statliga initiativ och kooperativ. Är det rätt väg för att minska korruptionen? Enligt Index of economic freedom rankas Venezuela på 130 plats av 158 länder när det gäller korruption. Forbes skriver om korruption och noterar om Venezuela:

”Venezuela President Hugo Chavez, who repeatedly locks horns with the United States, has helped establish his country’s presence on the most-corrupt roster by turning the national police force from a once professional body of crime fighters into an institution that is used largely for political issues, according to a Transparency official. The result is a collapse of control mechanisms that is a broad feature of administrations in many of the nations on the most-corrupt list. Moreover, in Venezuela, substantial income from the nation’s vast oil wealth goes directly into the pocket of the chief executive according to TI.”

Är inte vänsterpolitik underbart? Det är solidaritet, rättvisa och folkstyre.

Förståelse

Mer och mer framstår det som att de som kritiserar kapitalism och ”nyliberalism” inte förstår vad dessa går ut på, utan snarare hittar på egna vansinniga kopplingar mellan företeelser som inte hör ihop. Detta har blivit extra tydligt i samband med Naomi Kleins nya nonsensverk ”Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott” och de lyriska recensenter som skriver om den.

Det senaste exemplet kan hittas i Expressen, författat av Katrine Kielos. Förutom de vanliga faktamässiga felaktigheterna om Milton Friedmans påstådda samröre med Chiles diktator Augosto Pinochet (som Johan Norberg effektivt har rättat till i sin blogg) avslutas hyllningen med följande stycke:

”Såsom Friedrich Hayek på 40-talet hävdade att statlig planering av ekonomin oundvikligen var en väg till träldom, hävdar Klein att de sociala katastrofer som följer i nyliberalismens spår inte är slumpmässiga biprodukter utan fundamentala delar av dess projekt. När boken är som bäst lyckas den via journalistiska observationer blottlägga den inneboende hänsynslösheten i kapitalismens människosyn. Människan ska anpassas till ekonomin och inte tvärtom. En antihumanism som nyliberalismen delar med kommunismen och som möjliggjort båda ideologiernas livsfarliga syn på människan som medel och inte mål.”

Först och främst, kapitalismen har ingen ”människosyn”, den är istället ett system vars effekter beror på de aggregerade värderingar som vanliga människor bär på. Ekonomin är människan, hon kan aldrig anpassas efter sitt eget verk. När Kielos skriver om ”sociala katastrofer” begriper hon inte att det inte är ett ekonomiskt system som avgör hur människor ska leva, det är människorna själva. Påstår man att socialismens ”människosyn” går ut på att alla ska få (exempelvis) gratis sjukvård, så ljuger man då något sådant bara kan existera om någon annan än konsumenten tvingas betala för en vara eller en tjänst. Socialismen går ut på att människan är ett medel snarare än ett mål, i det att hon används som ett verktyg för att uppnå det som ideologin kräver. I fallet med just sjukvård säger socialismen att om en människa inte kan betala så ska någon annan göra det istället, och det framställs som ett moraliskt ideal. Men vad betyder det egentligen? Att konsumenten som inte kan betala betraktas som ett mål snarare än ett medel? Nej, tvärtom, att den som betalar betraktas som ett medel snarare än ett mål. Utan hans oavlönade arbete för konsumentens intresse existerar ingen ”gratis” sjukvård, helt enkelt för att ingen läkare i världen vill arbeta utan att få betalt. Det är detta som är mänskligt och humant, att inte vilja vara en slav under andras viljor och intressen och inte vilja arbeta gratis. Det bortser socialismen från och väljer tvångets väg för att få som den vill.

I den liberala världen å andra sidan är ingen någonsin tvingad att utföra en handling mot sin egen vilja. Ingen är tvingad att betala för en annans konsumtion, varvid varje enskild individ slipper vara ett medel snarare än ett mål.

De ”sociala katastoferna” är ”fundamentala delar av dess [nyliberalismens] projekt” för att ingen vill arbeta gratis. Att ingen tillåts leva på någon annans bekostnad må leda till att somliga inte får konsumera det de inte kan betala för, men varför skulle det vara ”antihumanistiskt”? Varför är det ”antihumanistiskt” att hävda alla människors rätt till frukterna av sitt eget arbete och rätten att eftersträva sina egna intressen och målsättningar? Det är återigen inte ”kapitalismen” som bestämmer att ingen ska få konsumera utan att betala, det är var och en av de människor som tillsammans utgör det som kallas ”ekonomi”. Om någon mot all förmodan skulle vilja leva för andras intressen skull, och producera välstånd för andras vinning än sin egen, så kommer ingen hindra denna person. Skillnaden är att i den socialistiska världen är han eller hon tvingad att göra just det eftersom det oavlönade och det oförtjänta är det som betraktas som gott och moraliskt. Hela ideologin bygger på uppfattningen att den produktiva människan är ett medel för den improduktives mål, att det att överleva genom förtjänst av eget arbete är ont och det att inte göra det är gott.

Kort sammanfattat: alla handlingar som genom förtjänst leder till liv är onda och omoraliska, alla handlingar som genom oförtjänst leder till död är moraliska och goda.

Vem som företräder dessa värderingar har mage att prata om ”humanism” och ”människosyn”? Det är en förolämpning mot verkligheten.

Som alltid verkar socialisterna tro att välstånd existerar helt utan anledning, och att detta därför kan fördelas hur som helst. Socialismen är då godast eftersom den säger att alla ska få ungefär lika mycket, medan kapitalismen är ond och ”hänsynslös” eftersom den förespråkar förtjänst. Med en sådan utgångspunkt är det enkelt att prata om den ”sociala katastrofen” att en sjuk människa inte får konsumera sjukvård utan betalning, men med insikten om att sjukvården inte bara finns där utan skäl kommer också tanken på och förståelsen för de som producerar den. Varför har de en skyldighet gentemot den som ”behöver” konsumera deras produkt? Så långt har Kielos och resten av kultursocialisterna inte tänkt, för de vägrar se att välståndet omkring oss är ett resultat av enskilda människors arbeten för sina egna intressen och sin egen förtjänst. De ser produktionen av värde som en skuld och behovet av konsumtion som rätten till just konsumtion. Problemet är att producenterna inte ser behov som ett rättmätigt krav, och därigenom måste socialismen tvinga fram den kostnadsfria konsumtionen, och individen som producerar reduceras till ett medel snarare än ett mål.

Att kalla detta slaveri ”humanistiskt” är ett hån mot vad det innebär att vara människa, och mot vad som krävs av människan för hennes överlevnad. Kultursocialisternas premisser är felaktiga varvid hela deras argumentation faller ihop vid närmare granskning. Det är synd att de får pladdra på oemotsagda, men sådant har vårt samhälle blivit. Föraktet mot kunskap och intelligens och hyllandet av dumhet och ytlighet har blivit de moraliska normer som förebådar vårt förfall. Keilos har till och med den dåliga smaken att skriva ”Naomi Klein är varken ekonom eller filosof och hennes bok bör nog inte bedömas på sådana grunder. På många ställen förenklar hon i syfte att krydda sitt berättande och det är synd”

Varför ska man slippa bedömas som kompetent bara för att saknar kompetens? Tänk om det var så i resten av yrkeslivet. Mannen från gatan trampar in i en operationssal och avlivar en patient tack vare sin okunskap, men han slipper straff för att han inte är läkare och därmed inte kan bedömas som sådan. Om Klein inte förstår sig på varken ekonomi eller filosofi – vilket hon uppenbarligen inte gör – så ska hon hålla sig borta från sådana ämnen, och ger hon sig ändå in på okänd mark ska hon kritiseras för sina felaktiga antaganden precis som alla andra. Acceptera ingen sådan särbehandling av de inkompetenta!