Uppmaning

Till alla er som tror att vi liberaler vill vara isolerade från resten av mänskligheten och bara vältra oss i våra pengar, snälla snälla snälla läs texterna under ”våra åsikter” innan ni börjar argumentera. Samma sak gäller de bloggposter ni kommenterar: läs vad som står i dem innan ni börjar svamla om oväsentligheter. Från och med nu kommer åtminstone inte jag svara på sådant som inte är relevant för det specifika inlägget, så håll er till ämnet och framför allt: argumentera mot det vi tycker, inte det ni vill att vi ska tycka.

Tack.

Kort om sjukvård

Det enda svar jag fick på mitt inlägg om varför sjukvård är en rättighet var att den inte är det. Problemet är ju att om det är en mänsklig rättighet att få sjukvård (som så ofta påstås) så måste sjukvården finnas, och hur mycket är rätten värd om vården inte existerar? Hur härleder man då den åsikten? Bygger den på själva existensen, alltså att människan har rätt till sjukvård så länge den finns? Hur är det då en rent mänsklig rättighet, om den bygger på premisser som inte har med själva mänskligheten att göra?

Vad jag efterlyser är helt enkelt en härledning av åsikten att sjukvård är en mänsklig rättighet. Den som anser att så är fallet måste förklara hur rätten uppstår, om den gäller oavsett om sjukvård finns eller inte, samt vad den bygger på för antaganden.

Vi försöker igen då…

Trots mitt senaste inlägg har bloggen på sistone belamrats med pseudoargument i stil med att ”nyliberalismen är en utopi som inte fungerar i verkligheten”. Alltså tvingas jag återigen påpeka: vår ideologi är ingen utopi. Vi förespråkar inte ett färdigt system eller regelverk som ska ha vissa bestämda effekter för utvalda grupper av människor. Vi påstår inte att den ena kommer få det och den andra kommer få något annat. Vi är inte intresserade av att förklara hur saker och ting kommer se ut i ”framtiden”. Till skillnad från socialister som lovar gratis konsumtion och ansvarslös makt lovar vi ingenting. Det enda vi erbjuder, det enda vi förespråkar är ett moraliskt ideal.

Det idealet går ut på att ingen människa ska behöva tvingas att göra något som han eller hon inte vill. Den som arbetar och förtjänar en lön ska få behålla den lönen och inte tvingas att bidra till ändamål hon själv inte har valt. Allt utbyte av värden människor emellan ska ske i frivillighet: vill man ha något så får man förtjäna det, inte använda vapenmakt för att tvinga till sig det. Detta är något som socialister vägrar bemöta. Deras enda svar är att skatt inte alls är stöld (utan att motivera den åsikten), samt att de rika redan har så mycket så det spelar ingen roll om de får lite mindre. Den som inte gillar ”demokratin” kan helt enkelt ta och flytta någon annanstans.

Jag är så förbannat less på sådana argument. Kan någon från vänsterkanten för en gångs skull bemöta det vi faktiskt påstår, nämligen att tvång inte är ett moraliskt ideal att eftersträva?

Och om ni nödvändigtvis måste sia om vad liberalismen kommer ge upphov till, kan ni då inte åtminstone försöka att beskriva liberalism och inte någon egen fantasi som kretsar kring vad ni vill att liberalism ska betyda? Kan ni när ni förklarar att det kommer bli si eller så förklara varför, samt varför tvånget är inte bara en nödvändighet utan också något eftersträvansvärt och gott?

Ska det vara så svårt?

Det är moralen, dumbom!

Jag blir lika förvånad varje gång liberaler tvingas bemöta argument om att liberalismen inte är paradiset för alla människor, och jag blir lika förbannad varje gång de försöker försvara sig mot sådant nonsens. Liberalismen och den fria marknaden är ingen garanti för att mäskligheten ska frälsas i arbetsfri rikedom, ansvarslös makt och fläckfri lycka. Anledningen är enkel: det finns inget sådant samhälle. Alla kan inte alltid få precis som de vill, speciellt inte utan att det ställs några motkrav.

Socialister gillar att locka med gratis konsumtion, mer makt, mindre arbete, mer trygghet, mindre ansvar, men liberaler inser att verkligheten inte fungerar på det sättet. Vårt ideal är ett moraliskt ideal, inte ett slutmål i vilket den perfekta världen ska uppenbara sig. Det är viktigt att påpeka och konsekvent stå för detta, för annars kan diskussionen aldrig föras in på det som verkligen betyder något. Så länge förvirrade populister som Ilse-Marie maler på om att den onda nyliberalismen tvingar in det stackars folket i fattigdom och samtidigt lockar med guld och gröna skogar i den välsignade socialismen – och vi liberaler accepterar dessa premisser – är vi chanslösa. Vi kan inte övertrumfa gratis allt åt alla, helt enkelt för att vår intellektuella hederlig inte tillåter åt att ta till sådana förljugna låtsasargument.

När debatten hålls på en sådan låg nivå kan människor som St Just svamla på om ”de marknadskrafter som tvärtom är huvudorsak till skriande fattigdom, krig över tillgångar och resurser och sjukdomar där människor fortfarande dör i vattkoppor och av smutsigt vatten”.

Då kan ha säga saker som att ”Voogi är fast i resonemanget att skapa ekonmisk tillväxt och öka resurserna. Den enkla sanningen är att det handlar i första hand om fördelning och kontroll. Vi var ju överens om att det fanns tillgångar, pengar, rikedomar – jag hävdar att dessa kan delas, skillnader människor emellan jämnas ut och makten förskjutas till befolkningen och dess representanter istället för att ligga hos en finansminoritet. Därefter kan vi resonera om ökad produktion”

Där illustrerar han precis vänsterns grundläggande premiss: pengar finns, det gäller bara att fördela dem så att alla får lika mycket. Sen kan man börja bekymra sig om produktion. Att bemöta honom med nationalekonomisk teori och empiri är tröstlöst, han kommer bara förneka allting och hävda att det är nyliberala lögner som syftar till att göra det rika rikare på de fattigas bekostnad. Vi liberaler vet att det inte är så, men det spelar ingen roll. St Just kommer fortsätta svamla, ljuga, vägra bemöta argument och avfärda alla andra uppfattningar som ondsinta konspirationer styrda av familjen Wallenberg.

Vad vi liberaler måste lära oss är att försvara liberalismen ur ett moraliskt perspektiv. Vi måste sluta acceptera argumentationens premiss att den som hittar på det bästa slutmålet vinner. Det går inte, vi kan inte tävla med gratis allt åt alla utan ansvar och motinsats. Vi kan inte försöka påpeka att det inte fungerar på sättet, vi måste visa varför det inte är rätt att ens eftersträva ett sådant mål.

När socialisterna säger att ”vi” ska finansiera allting tillsammans ska vi inte säga att vi har ett annat förslag, vi ska påpeka det omoraliska i tvånget. Vi ska säga att visst, finansiera du vad tusan du vill, men tvinga inte mig att delta om jag inte vill. Det är ju tvånget som är fundamentet i den socialistiska argumentationen. Det handlar inte om att alla ska vara med och hjälpa till, det handlar om att alla ska tvingas att hjälpa till, oavsett de vill eller ej.

När socialisterna säger att sjukvård och skola ska vara ”gratis” måste vi sluta svara att den inte alls ska vara gratis, vi måste istället fråga varför den som inte konsumerar en vara eller en tjänst ändå ska tvingas att betala för den.

Det finns ett enda skäl till att man förespråkar skatt: man vill leva på andras resurser. Den som säger ”jag får ju tillbaka något för all skatt jag betalar” kan lika gärna betala en privat försäkring. Vad är skillnaden? Du betalar en premie för att få skydd mot oväntade händelser, bilkrockar, bränder eller sjukdom. Skillnaden mot skatten är att andra människor också tvingas betala för detta skydd, trots att de inte nödvändigtvis anser sig behöva det. Så varför förespråka skatt? Jo, för att man som enskild konsument anser sig ha nytta av andra människors pengar. Ju mer andra betalar desto mer får jag tillbaka, tänker de, socialisterna. Däri ligger det parasitiska draget. Det handlar om att få fördelar på andras bekostnad, vilket är det omoraliska vi måste belysa och bemöta. Socialisterna vill inte ”hjälpas åt”, de vill att andra ska hjälpa dem utan att kräva något i utbyte, och hur gör man det? Genom tvånget.

Den som vill omfördela pengar till någon annan kan göra det utan tvång. Det är bara att öppna plånboken och betala, men hur får man någon annan att dela med sig? Det är inte lika lätt. Om en person äger något som han eller hon anser sig ha förtjänat, antingen genom en arbetsinsats eller genom att ha betalat för det, vill hon inte bara ge bort det eftersom det vore att offra sin egen förtjänst, sin egen lycka, och få intet tillbaka. Metoden blir återigen tvång. När du inte vill dela med dig till mig, när jag inte erbjuder dig något i utbyte mot det du har och som jag vill åt, så åkallar jag den högre makt som kallas ”demokrati” och förkläs med floskler som ”rättvisa” och ”solidaritet”, och så tvingar jag dig under vapenhot att dela med dig. Var ligger rättvisan i det? Varför har jag rätt att tvinga dig att ge mig något som är ditt?

Det finns ingen sådan rätt, den är endast omoralisk eftersom den bygger på samma princip som slaveri. Det att avkräva andra människor värden utan att ersätta dem. Det är detta vi liberaler måste påpeka. Vi måste förklara för socialisterna att ”gratis” under ofrivillighet bygger på tvång och exploatering och är raka motsatsen till solidaritet och medmänsklighet. För socialismen handlar ju inte om att folk ska vara snälla mot varandra, utan om att de ska tvingas att agera i enlighet med en förutbestämd norm som säger att självuppoffring är vägen till frälsning. Vi får inte acceptera det, vi måste visa att det fria utbytet och respekten mellan människor är det moraliska ideal vi eftersträvar. Att parasiterna inte längre får sina arbetsfria inkomster och sin ansvarslösa makt i ett sådant samhälle är ingen orättvisa, tvärtom är det höjden av rättvisa: att den som förtjänar sina resurser genom arbetsinsatser och fritt utbyte av tillgångar mellan fria individer också har rätt att förfoga över dessa enligt de egna målsättningarna.

Slaveriet är inget ideal, varken i praktiken eller i teorin, och vi måste kunna visa är socialismens kostnads- och ansvarsfria slutmål i själva verket bara är Vägen till träldom.

Frihet från tvång

I diskussionen kring Ilse-Maries felaktigheter om den svenska ekonomin yttrades en intressant sak:

”Om du vill vara fri från tvång så måste du samtidigt tillerkänna alla andra den rätten. Ingen människa är en ö. Problemet uppstår när någon som är liten vill en sak och den som är stor vill något annat. Hur ska den lille kunna hävda sin vilja mot den store?”

Det låter liberalt, inte sant? Allas lika frihet från tvång och förtryck under kollektiv och stat. Lustigt nog är det en socialist som säger det, en socialist som uppenbarligen inte riktigt har förstått vad liberalismen går ut på.

Han avslöjar sig när han skriver ”en sak”. Det innebär antagligen att någon ”vill ha” pengar eller sjukvård eller skola eller något annat, och om någon annan också vill ha det, hur ska man då hindra den stora från att ta från den lilla? Problemet är att konkurrens inte fungerar på det sättet. Ekonomin och marknaden är inte en väpnad kamp om redan existerande resurser där det gäller att roffa åt sig det man vill ha innan någon annan tar det. Istället bygger de liberala principerna på det fria utbytet, utan tvång. Om du ”vill ha” något så får du förtjäna det genom erbjuda ägaren något som han eller hon värdesätter och vill ha. Din ”frihet” att få det utan att erbjuda något i utbyte är ägarens ofrihet att bestämma över sitt eget liv, och därmed inte något som följer den princip som socialisten säger sig företräda.

Allas lika frihet utan tvång kan bara existera utan faktiskt tvång,  det borde vara självklart. Att inte få tillgång till andra människors pengar eller arbetsinsatser utan att betala är inget tvång, det är raka motsatsen: friheten från tvång. Socialisten slår knut på sig själv när han först nämner en liberal princip och sedan bortser från det socialistiska tvånget där den store (staten) kan bestämma över den lille (individen).

På marknaden finns inte det tvånget. Men återigen: rätten att få saker kan inte existera utan att den kränker någon annans rätt till samma sak. Om man tror att en mobiltelefon existerar utan anledning så är det måhända någons ofrihet att en annan har mer rätt till den, men så är det ju inte i verkligheten. Telefonen, och alla andra konsumtionsvaror, existerar för att någon har skapat dem med sitt eget arbete. Att inte få tillgång till frukten av detta arbete utan motinsats är varken ofrihet eller tvång, det följer av producentens frihet att bestämma över det egna livet.

Vad socialisten egentligen menar med sitt första stycke framgår givetvis inte. Han är dock varmt välkommen att förklara hur socialismen erbjuder alla människor lika frihet utan tvång. Kanske menar han att den friheten är en omöjlighet och att tvång alltid existerar? Kan han i så fall motivera den åsikten och förklara vilket tvång som är mest legitimt och varför?

Okunskap

Allt som oftast inkluderar vänstern 90-talskrisen i sin retorik. Då heter det att borgarna drev igenom ett liberalt systemskifte som förstörde den sunda ekonomin som socialdemokraterna hade byggt upp under tiden efter andra världskriget. Senast i raden är vår favoritpopulist Ilse-Marie som hänvisar till en artikel av journalisten Dan Josefsson.

Jag tror inte att vänstern ljuger. Jag tror bara att den inte begriper och inte är intresserad av att begripa. När den hör något som antyder att ”nyliberalism” är ondskefullt och hjärtlöst så sväljer de vad som helst utan att analysera det självständigt. Så var exempelvis uppenbart fallet i debatten om Naomi Klein och Milton Friedman. I den hävdades från vänsterhåll att Friedman ville ha krig för att implementera nyliberal politik i fattiga länder, trots att det bevisligen inte var så. Friedman var en skarp motståndare till interventionism, och uttalade sig många gånger mot både krig och andra statliga ingripanden i ekonomin. Vänstern var dock inte intresserad av att ta reda på vad Friedman egentligen tyckte, det var mycket lättare att okritiskt svälja allt som Naomi Klein påstod eftersom det passade med tesen att alla nyliberaler är onda.

I fallet Dan Josefsson är förhållandet detsamma. Ilse-Marie avfärdar nationalekonomernas argument mot hans nonsensartikel, utan att peka på vad som är fel eller ens vad frågan i sig handlar om. Josefsson är journalist och har ingen ekonomisk bildning, precis som den överväldigande majoriteten av alla socialister. Han har exempelvis försökt misskreditera ekonomipristagaren Edmund Phelps genom att påstå att denne förespråkade en politik som syftar till att hålla uppe arbetslösheten. Det är inget missförstånd utan en ren lögn, men den som accepterar argumentet gör det av brist på själva önskan att begripa. Det hederliga vore att sätta sig in i vad Phelps faktiskt sa och argumentera mot det, även om det är obekvämt för vänstern.

Så till artikeln och påståendena kring finanskrisen: Ilse-Maries ”analys” innehåller två delar. Först och främst ska ekonomin före 90-talet ha varit i toppform utan några som helst problem, och vidare ville det svenska folket inte ha något nyliberalt systemskifte. Låt oss börja med det första argumentet. Det är svårt att veta var man ska börja eftersom Josefssons artikel innehåller så många fel, men jag håller mig till det övergripande och ber att få återkomma med fler detaljer.

Huvudpoängen är att Sverige valde inflationsbekämpning före full sysselsättning i en tid när allt var frid och fröjd, guld och gröna skogar åt alla, gratis det ena och det andra samt ”en mer eller mindre obefintlig inflation”. Det sista påståendet är helt sanslöst. Vad som menas med ”obefintlig” framgår givetvis inte eftersom Ilse-Marie antagligen inte vet vad inflation är för något, men årliga tal från 70-talet på 8-10% och över det under flera år på 1980-talet är inte vad som kan kallas ”obefintlig inflation”. Tvärtom tvingades regeringen devalvera kronan vid fem olika tillfällen med sammanlagt ca 25% fram till och med 1982. Sysselsättningen inom privat verksamhet sjönk mellan 1970 och 1985 från 3,015 miljoner till 2,843 miljoner medan folkmängden ökade från 8 081 229 till 8 358 139 människor. Under samma period ökade antalet sysselsatta inom det offentliga från 0,802 miljoner till 1,400 miljoner. Offentliga utgifter som andel av BNP steg mellan 1970 och 1985 från 21,6 % till 29,3 %, bruttoinvesteringarna sjönk från 22,5,7 % till 18,3 %, och skattetrycket steg från 40,2 % av BNP till 51,8% (där det för övrigt ligger kvar än idag, inget nyliberalt systemskifte alltså).

Vad säger oss detta? Helt enkelt att en oansvarig finanspolitik från den socialdemokratiska regeringen gav upphov till höga inflationstal. Dessa skapade i sin tur stagnation inom det privata näringslivet med minskade investeringar, handel och lägre sysselsättning. Detta doldes utåt genom att skatterna höjdes för att finansiera nya jobb inom den offentliga sektorn.

1980 började man inse det ohållbara i så hög inflation eftersom höjda skatter inte kunde kompensera sysselsättningsbortfallet i det långa loppet. Man började därför ta fram förslag på lösningar, och en var att avreglera kreditmarknaden för att stimulera de privata investeringarna och flödet av pengar.

När avregleringen väl ägde rum gavs Riksbanken order om att försvara kronkursen, vilket är anledningen till krisen som senare uppstod. Istället för att med hjälp av räntan kontrollera kreditgivningen fick man nu försvara en alltmer urholkad valuta, vilket helt i enlighet med vad tidens nationalekonomer varnade för spädde på inflationen. Det är detta som avses med uttrycket att det svenska folket levde över sina tillgångar. Den ekonomiska uppgången möjliggjordes med lånade pengar, inte ökad produktion, vilket inte är hållbart. Till sist höjdes räntan till 500% i ett desperat försök att försvara valutan innan kursen släpptes fri och saneringsarbetet kunde påbörjas. Det genomfördes av regeringen Bildt som fick ner både inflation och ränta (till ca 10%) innan socialdemokraterna tog över makten och fortsatte på samma väg. Att man senare tog åt sig äran för saneringen och började skylla krisen på borgarna är historierevisionism i den högsta skolan, vilket bla bevisas av rapporter från Konjunkturinstitutet.

Det intressanta med Josefssons artikel är för övrigt att han nämner precis dessa problem, men inte värderar deras effekt på ekonomin. De smusslas istället undan utan att analyserar. Man kan bara undra varför.

Således: den svenska ekonomin var på väg mot en oundviklig kris långt innan 90-talets krasch, genom oansvariga statsfinanser som via inflationen skapade massarbetslöshet inom den privata sektorn. Borgarnas misstag var att försöka försvara kronkursen, något som är både nationalekonomiskt korkat och antiliberalt. Att låta marknaden sätta värdet på valutan är betydligt mer rationellt och också den politik som idag tillämpas över större delen av världen. Att skylla ifrån sig på Bildt är därmed fullständigt felaktigt, speciellt om man vill koppla kraschen till ett ”nyliberalt systemskifte”. Skiftet från den vansinniga socialismen under Palme var nödvändigt, och kraschen hade kunnat undvikas om man hade lyssnat på nationalekonomer som Lars Jonung som varnade för effekterna av ett absurt kronförsvar.

Så långt det tekniska. Nästa tes som bygger på (felaktigheten) att Sverige hade ”obefintlig inflation” och låg arbetslöshet är att svenska folket ville ha det så. Här snuddar vi vid den moraliska frågan ”är allting rätt bara folket tycker det”? Hade det varit rätt att fortsätta ignorera inflationen och höja skatterna mot 100% för att dölja arbetslösheten, om folket nu ville det? Nej, naturligtvis inte, eftersom det hade skadat hela samhället under en väldigt lång period. De åtgärder som vidtogs var rätt och nödvändiga och inte ideologiskt betingade. Utan dem hade Sverige upplevt mycket större kriser och en allvarligare skada på samhällsekonomin med ett ruinerat privat näringsliv. För hur gärna vänstern än vill förneka det är det privata företag som betalar för den offentliga sektorn. Utan dem, ingen ”gratis” vård eller skola för någon.

Walter Korpis (sociolog) påstående att Sverige inte har halkat efter ekonomiskt motbevisas för övrigt här, här och här, för att ge några exempel.

Om det påstådda nyliberala systemskiftet skriver Ilse-Marie såhär:

”Inte heller hade vi släppt tanken på lika vård, skola och omsorg för alla. Vi hade aldrig slagit in på en väg där sjuka, barn och äldre betraktas som konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser och människor av kött och blod. Vi hade aldrig låtit plånboken avgöra och privata vinstintressen få ta över välfärdsbygget och våra gemensamma tillgångar. Inte heller hade vi tvingat sjuka människor att gå till socialen för att överleva – vi hade behållit en sjukförsäkring värd namnet”

Detta är till skillnad från de tekniska resonemangen inget missförstånd, det är en förbannad lögn. Det finns idag inga partier i Sverige som vill gå ifrån den skattefinansierade skolan och sjukvården, den som påstår något sådant ljuger. Den som vill dra populistiska paralleller med USA och deras ”orättvisa” system borde kanske fundera en stund över det faktum att den bäst betalda procenten (1%) av de amerikanska arbeterna står för 39% av de samlade inkomstskatterna, att de fem högst avlönade procenten står för 60% och att de 50% som tjänar minst (alltså mindre än medianlönen) bara står för tre (3) procent av de samlade intäkterna. Orättvisa? Bara i omvända vänstervärlden.

Att ”vi” vidare betraktar ”sjuka, barn och äldre” som ”konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser” är också ett sådant nonsensargument att man blir tårögd. Det är ingen som hindrar dig – Ilse-Marie – från att betrakta människor som människor. Du behöver inte behålla en enda krona av din egen lön, du kan skänka den till vem du vill, men påstå inte för en sekund att du är god och medmänsklig när du kräver av andra människor att de ska agera i enlighet med vad du tycker är rätt. Försök om du vill att hitta på ett argument för varför människans uppgift i livet är att offra sin förtjänst för den oförtjäntes vinning, men släng inte ur dig dessa meningslösa floskler om medmänsklighet utan att motivera dem. Det är beklämmande och äcklande och liknar allra mest fascism. Det är inte din sak att bestämma hur andra människor ska bete sig, varken med moraliska pseudoargument eller vapenmakt. Den rätten tillhör varje enskild individ, och den åsikten är lätt att hitta grund för i den rationella logiken.

Behov

Både Monica Green och Eva-Lena Jansson tar upp samma fråga appropå partiledardebatten: borgarna för en orättvis politik som motverkar idealet att den som behöver något (i detta fallet sjukvård) ska få mest. Ökade klyftor enligt amerikansk modell kallas det och innebär alltså per automatik orättvisa.

Jag har adresserat detta ämne många gånger men aldrig fått något vettigt svar. Det verkar sitta i ryggraden på slentrianvänstern att det är orättvist om en har mer än någon annan, men argument kring varför det är så saknas. Därför vill jag hemskt gärna ha en förklaring, från vem som helst som anser sig stå för ovanstående klyschor:

Först och främst: rättvisan i att den som behöver vård ska få den ”gratis”. Hur försvarar man den åsikten om det inte finns någon vård? Tänk dig ett samhälle där det inte finns några sjukhus eller läkare, hur motiverar man den behövandes rätt till vård i en sådan värld? Om jag blir sjuk, är någon då tvingad att bota mig? Vem i så fall, den som är mest kunnig? Och ska den personen avlönas eller arbeta ”gratis” för att jag ska bli frisk?

Sedan: rättvisan i att alla ska ha ungefär lika mycket. Återigen illustrerat av Charmberlainexemplet. Tänk dig ett samhälle där alla har lika mycket av allting. Till detta samhälle kommer basketspelaren Wilt Chamberlain. Han har skrivit ett kontrakt med sin klubb som säger att han får en krona för varje besökande på lagets matcher. 100.000 biljetter säljs i samhället och Wilt blir mycket rikare än de som bor där. En orättvisa har uppstått, men varför är det en orättvisa?

I det första exemplet hänger ”rättvisan” på att vård existerar, vilket inte alls är en självklarhet. Frågan är om sjukvård ändå är en rättighet, vilket väl låter rimligt. En rätt till något kan ju inte gärna bygga på att det först finns, så att ingen har rätt till vård om den inte existerar. Men hur förklarar man det?

I det andra exemplet hänger ”rättvisan” på att vuxna människor förbjuds att använda de resurser de tilldelats. Annars måste de fördelningar som uppstår genom frivilligt utbyte återkallas i ”rättvisans” namn, och hur förklarar man det?

Jag lämnar fältet öppet för vänstern, som så många gånger förut.

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Kort om förtryck

Ur de senaste dagarnas hetsiga diskussioner här i bloggen går att utkristallisera en distinkt åsikt, och eftersom samma tes framförs på debattsidorna i Aftonbladet av ”poeten” Marcus Birro tänkte jag skriva några korta rader om den.

Tesen är att borgare, liberaler, ”kapitalister” och andra som kan räknas till det breda begreppet ”höger” avskyr sjuka och tycker att de ska dö, till och med skjutas. Detta för att de bedriver en hetsjakt på alla som inte är lönsamma, vilket är samma sak som att förtrycka de stackars oförmögna och gynna de rika. Liberalism och kapitalism innebär alltså förtryck av individen eftersom sjukvård, skola, vägar osv inte är ”gratis”, och att vi liberaler pratar om frihet är paradoxalt: individen är ju inte fri om hon måste betala för sin överlevnad.

Den korta repliken lyder som följer: föreställ dig en öken, sand så långt ögat når. I denna öken bor 100 människor tillsammans. Det finns inga skolor, inga sjukhus, inga vägar, knappt ens någon mat. Vem förtrycker vem, och vilket system kan ändra på det?

Svaret är självklart, men inte för den som tänker ungefär lika långt som näsan räcker.

Fortsättning på kung Leopold

Jag fick en förklaring till varför kung Leopold av Belgiens erövringskrig i Kongo anses belasta kapitalismen. Svaret: kung Leopold var kapitalist! Allt som påstådda kapitalister gör är alltså kapitalismens fel. Fidel Castro som en av världens rikaste människor är kapitalist, och det han gör på Kuba är då kapitalismens fel. På detta svarade jag (utöver det enkla faktum att liberaler inte vill ha några kungar) att det Leopold gjorde inte skedde i det kapitalistiska systemet utan snarare utanför det. Jag postade följande exempel i bloggkommentarerna:

”Rudolf lever i ett land som tillämpar fri marknadsekonomi. Han har startat och äger ett företag och är därför kapitalist i ordets rätta bemärkelse.

Karsten lever i ett land som inte tillämpar fri marknadsekonomi. Han är en slav under staten och har ingen frihet.

Rudolf kommer till Karstens land och använder Karsten som slav för att tjäna pengar.

Vad du påstår är att det är systemet i Rudolfs land som är problemet, när det i själva verket är systemet i Karstens land som möjliggör slaveriet.

Alltså: att människor från väst kan (kunde) exploatera människor i Afrika beror INTE på att västländerna är kapitalistiska, utan på att de afrikanska länderna INTE är det. Därför kan människor i väst inte exploatera människor i väst, och därför kan inte afrikaner exploatera människor i väst. För att det KAPITALISTISKA systemet i väst inte tillåter det. Om jag dödar någon i, säg, Senegal och kommer undan med det så är det inte SVERIGES fel, det är i grund och botten MITT fel och i förlängningen Senegals systems som inte straffar mig.”

Poängen är ganska självklar, men blogginnehavaren lyckas ändå misstolka och svarar:

”Det där var ju ett fantastiskt erkännande innebärande att: “Det är fullt tillåtet, ja nära nog naturligt för kapitalister att exploatera andra, om de som angrips inte är kapitalister och det är bara naturligt att kapitalister massmördar icke-kapitalister”.”

Ska man skratta eller gråta? Ska man ta det svaret som ett bevis på bristande intelligens, på oärlighet eller okunskap? Genom att förklara att kung Leopold inte verkade inom det kapitalistiska systemet har jag erkänt att det är naturligt och fullt tillåtet för kapitalister att döda icke-kapitalister. Enligt vilken verklighet? I vilken värld? Hur kan man inte begripa vad jag skriver? Hur kan man vara så intellektuellt ohederlig att man väljer en sådan nonsenstolkning för att försvara sin ursprungliga och uppenbart felaktiga utgångspunkt?

En kortfattad historielektion: kung Leopold fick makten över Kongo eftersom han påstod att hans avsikt var att skapa en frihandelszon i vilken de fattiga afrikanerna skulle vårdas och respekteras. Landet skulle styras genom Afrikasällskapet i vilket Leopold var ordförande och inte av honom personligen. Sådana var villkoren som fick det internationella samfundet (alltså stater, ett tecken på socialism) att acceptera kolonialiseringen.

Leopold fick så småningom ont om pengar och tog ett lån från den Belgiska staten (han levde alltså som bidragstagare på skattebetalarnas bekostnad. Liberalt?). Han införde också tullar i Kongo för att kunna tjäna mer pengar (ingen frihandel alltså).

När det så småningom gick upp för folket i väst att Leopold ägnade sig åt slaveri och exploatering uppstod massiva protester varvid landet lämnades över till den belgiska staten.

Alltså: Leopold var en kung (antiliberalt) som ljög (antiliberalt) för att få statens godkännande att kolonialisera ett land (antiliberalt), något han upprätthöll genom att betala en angreppsarmé (antilliberalt) med skattepengar (antiliberalt) för att denna skulle hålla befolkningen förslavad (antiliberalt). Den enda kopplingen motvallsbloggen kan hitta till kapitalismen är att kung Leopold av dem anses vara kapitalist. Dock, han var först och främst kung och hade aldrig kunnat existera i ett liberalt kapitalistiskt land. Vidare agerade han i ett system som inte var kapitalistiskt, och det var motståndet från människor inom kapitalistiska system som slutgligen fick honom på fall.

I själva verket är hela den här historien ett ganska bra exempel på socialism: en makthavare får statens godkännande för att erövra ett land, han lever på skattepengar och använder med hjälp av staten människor som redskap för sina egna målsättningar. Kopplingen till kapitalismen är så desperat och långsökt att man nästan tycker lite synd om Kerstin Berminge som fantiserade fram den.

Jag förstår hur jobbigt det måste vara att förespråka socialism och planekonomi i dagens samhälle, men det är ingen ursäkt för att ljuga och vara ohederlig i politiska debatter. Det minsta man kan begära av sina meningsmotståndare är väl att de håller sig till verkligheten när de diskuterar, och inte försöker hitta på samband som inte existerar? Det är genant att den yttersta vänstern måste bete sig på det sättet, att den i sin totala desperation känner sig tvingad att påstå i stort sett vad som helst trots att den vet att den kommer att motbevisas grundligt.

I en annan kommentar i sin blogg hävdar Berminge att flertalet av Milton Friedmans teorier har motbevisats och länkar till en annan blogg som sägs påvisa detta. I den bloggen nämns Friedmans namn fem gånger, tre i samband med Chile, en irrelevant och en i en diskussion om naturlig arbetslöshet. Där erkänns att Friedmans teori inte kan förkastas. Det är också genant. En socialist påstår att en av liberalismens främsta tänkare har blivit motbevisad, men hon har uppenbarligen varken förstått vad han har sagt eller läst den blogg som sägs motbevisa honom. Hur kan man leva med en sådan ohederlighet? Personligen skulle jag skämmas som en hund, men jag undviker den typen av situationer genom att hålla mig till saker jag begriper mig på. Det borde Kerstin Berminge också göra.