Mitt liv är Mitt – Inte Kollektivets

Mycket, för att inte säga all ondska utgår ifrån en människosyn som ser människor som kollektiv och inte som individer. De vidrigaste och blodigaste ideologierna, som kommunism och rasism (nationalsocialism) utgår från kollektivt tänkande. Den mildare varianten av kommunism, dvs socialism utgår också från kollektivet. Kollektivismen har i mänsklighetens historia lett till ohyggliga blodbad och anledningen är enkel. Kollektivet har nämligen ställt sig över moralen, och det ”goda” är det som tjänar der godtyckliga och ofta odefinierade ”samhället” (eller kungen, diktatorn, arbetarklassen etc). Den som förklarar detta bäst är Ayn Rand i boken Capitalism – The Unknown Ideal: 

”Since there is no such entity as ”society”, since society is only a number of individual men, this meant in practice, that the rulers of society were exempt from moral law; subject only to traditional rituals, they held total power and exacted blind obedience – on the implicit principle if: The good is what is good for society (or for the tribe, the race the nation) and the ruler’s edicts are its voice on earth” 

Det talas idag ofta om respekt för minoriteter. Det märkliga är dock att det sällan diskuteras om respekt för den minsta minoriteten – Nämligen individen. Det existerar ingen respekt för minoriteter om det inte individen respekteras. Respekt för individen betyder att kollektivet ALDRIG har rätten att sätta sig över individen. För att individen ska respekteras i praktiken är det helt nödvändigt att det finns t.ex privat äganderätt.  

Det finns personer som hävdar att skyddet av äganderätt är en princip. En princip som man kan ändra på om det är praktiskt. Ofta går sådana resonemang ut på att det skulle vara bättre för ”samhället” om äganderätten ibland eller aldrig skulle respekteras. Vad det egentligen betyder är att kollektivet tar sig rätten att godtyckligt disponera individers liv. Respekt för äganderätten betyder att individen är fri från kollektivet, fri från stammen, och har rätten att disponera över sitt eget liv och sitt eget arbete. 

Det enda moraliska syftet för en stat är att skydda människor från fysiskt våld, se till att äganderätt upprätthålls och att (frivilligt) ingångna kontrakt uppfylls. Det viktigaste av allt att komma ihåg är att staten finns för att tjäna individer! Individer ska aldrig behöva tjäna staten! Definitionen på civiliserat samhälle borde egentligen vara att människor kan leva sina liv i frihet, frihet från fysiskt våld, frihet från hot och frihet från tvång från andra människor. När det gäller rättigheter finns det bara en: nämligen rätten att agera (spegelbilden av frihet från tvång). Den kanske viktigaste innebörden i ett civiliserat samhälle är att individerna är skyddade från kollektivet, dvs att kollektivet inte har rätten att godtyckligt använda våld och tvång mot individer. 

Kontentan av detta är:  

Den som säger att äganderätten måste begränsas för att det är praktiskt eller bra för ”samhället” säger egentligen – Ditt liv tillhör inte dig, det tillhör kollektivet!

Skatteverket – Skatt är tvång!

Enligt skatteverket förutsätter skatt att tvångsmedel kan användas. Det är alltså inte skatt om det inte är tvång. Till er som tvivlade kan vi nog anse saken avgjord – Skatt är tvång. Och vad kallas det när någon avtvingar andra människor pengar med tvång? Stöld kanske?

Varför älskar folk demokratin?

I de dagliga diskussionerna med socialisten ”Anonymosaurus” här på bloggen får vi höra att det svenska systemet är ett resultat av demokratin, och passar det inte kan man flytta. Demokratin är allsmäktig, vad den säger är rätt oavsett om det egentligen är fel. Lev med det eller sök dig annorstädes.

Varför detta dyrkande av demokratin? Tja, hur definierar folk demokratin? Jo, som ett sätt att vara med och påverka, att få säga sitt, att uttrycka sin åsikt. En rättighet helt enkelt, oberoende av tjocklek på plånboken eller andra orättvisa faktorer. En skalle en röst, alla får säga sitt.

Notera att inte ett ord nämns om vilka skyldigheter som följer av detta. Demokratin är bara en rättighet, den innebär endast och enbart att den lilla människan får vara med och påverka. Det finns inga plikter, bara en rätt. Och det är så människor ser på demokratin. De får säga sitt, men bortser från ansvaret. Det tillhör ju de man röstar fram, exempelvis politikerna. Demokratin blir ett sätt att utöva makt utan att ta eget ansvar, vilket är socialismens våta dröm för individen. Hon ska få säga sitt om allt möjligt och sedan utan egen insats få njuta frukterna av vad de som röstas fram att utföra önskningarna åstadkommer.

Problemet är att den som röstar och ”säger sitt” ena dagen riskerar att bli framröstad till att ta ansvar i strid med den egna viljan dagen efter. Rätten att rösta innebär också ansvaret att utföra det man blir framröstad att göra, och det bestämmer man så klart inte själv. Så länge man är på majoritetens sida är det en fördel, men förlorar man och tillhör minoriteten sitter man i smeten. Ett bra exempel är Alliansens vinst i senaste valet. Socialisterna upplever sänkningarna av bidrag och hårda krav som något djupt odemokratiskt, men det beror bara på att det drabbar dem själva. I själva verket är detta ett resultat av ett demokratiskt beslut, och minoriteten fick ta ansvaret precis som brukligt är.

Socialisterna ser det alltså som ”demokrati” när de får tillhöra den bestämmande majoriteten, men som ”ickedemokrati” när de tillhör den förlorande minoriteten. Det är ett intressant förhållningssätt och säger egentligen allt om dessa människor. Gratis konsumtion, ansvarsfri makt, arbetsfria inkomster. Det är demokrati. Men att vara den som måste betala för majoriteten, ta ansvar för deras beslut och jobba för deras inkomster, det är kapitalism och antidemokrati. Tyvärr kommer demokrati alltid innebära att en minoritet får slava för majoriteten, det går inte att kompromissa bort. Det kommer alltid finnas vinnare och förlorare, slavar och slavdrivare.

Därför är den individuella bestämmanderätten så mycket mer moralisk, för den bygger inte på att en minoritet utnyttjas av en majoritet. Den bygger på att varje individ tar anvar för sina egna beslut och skapar sina egna inkomster, till skillnad mot det demokratiska slaveriet. Detta erkänner socialisterna först när de tillhör minoriteten, men då är det plötsligt inte längre någon demokrati. Det är märkligt hur man kan leka med ord och anpassa verkligheten efter sina argument. Vi liberaler gör tvärtom istället, vi utgår från fakta och verklighet och anpassar åsikterna därefter.

Objektiv verklighet for dummies

Det finns en objektiv verklighet som vi alla lever i. I det samhälle som har skapats i Sverige idag lever många människor långt ifrån denna verklighet. Detta får många att tro att verkligheten inte existerar utan att man kan tänka bort verkligheten eller lura verkligheten på olika sätt. Självklart är detta omöjligt. 

Den objektiva verkligheten är enkel att illustrera genom att tänka sig en ensam skeppsbruten man på en helt öde ö. Som alla människor behöver självklart den skeppsbrutna mat och vatten för att överleva. Verkligheten på ön är dock mycket uppenbar eftersom hans val är att skaffa fram mat och vatten till sig själv eller att dö. Mycket enkelt. Om nu den skeppsbrutna vore en verklighetsförnekare skulle han nog kunna komma på ett tredje alternativ. Det alternativet är att inte arbeta för sin egen överlevnad utan hoppas att någon annan kommer och räddar honom. En räddare i nöden som förser honom med mat och vatten.

Men kommer ingen räddare så kommer verkligheten ikapp vår skeppsbrutne och han kommer att dö. De tre alternativen är alltså:

Arbeta för din överlevnad.

Vänta in verkligheten och dö.

Hoppas att någon annan ska arbeta för din överlevnad. 

Denna situation är inte något speciellt som bara gäller för ensamma skeppsbrutna. Dessa tre alternativ kommer alltid att gälla, varje dag varje år, varje tidsålder, varje samhälle, alltid hela tiden, för de beskriver bara verkligheten! De människor som tycker att människor har ”rätt” att leva bara för att människor råkar vara människor förändrar inte att verkligheten är verklig. Människor måste fortfarande arbeta för sin överlevnad. Om någon lyckas överleva utan att arbeta för det beror det bara på att någon annan människa har gått med på att arbeta för den människans överlevnad när den själv inte gör det.

Socialismen är egentligen ingenting annat än en institutionalisering av alternativ 3, där man med statens tvång och våldsmakt tvingar vissa människor att försörja andra. Att socialister försöker förneka verkligheten innebär att de ”vill” och ”önskar” och ”tycker” att människor ska få försörjning utan att arbeta, vilket i verkligheten är omöjligt. Det enda sättet människor kan överleva utan arbete är om någon annan arbetar åt dem. För att det ska vara möjligt att förneka verkligheten behövs tvång. Det är därför socialismen tvingar vissa att arbeta för att försörja andra, och därför är tvånget är en så central del i socialismen.