Jag hade inte tänkt att blogga på ett ganska bra tag, men när man hamnar hos Ilse-Marie och läser galenskaperna där är det omöjligt att vara tyst. Detta är alltså människan som tror att Sverige är nyliberalt, som blockerar oliktänkande och som vägrar bemöta motargument och -bevis. I ett av de senaste inläggen (http://ilsemarie.wordpress.com/2008/06/25/en-droppe-sunt-fornuft/) börjar hon med att påstå att dessa onda nyliberaler vill ha ökade klyftor och menar att sådana är nödvändiga för att få fler i arbete.
Nej, Ilse-Marie. Det är ingen som påstår det, det är inget ”nyliberalt mantra” som du försöker påskina. Jag är ingen motståndare till klyftor och inkomstskillnader, men heller ingen förespråkare av dem. Jag tycker inte att det är upp till ”samhället” eller politiken att bestämma vem som får tjäna hur mycket, jag tycker att det är upp till marknaden. Med det menas ”upp till människorna”, och vilka människor? De som är berörda. Om jag söker ett jobb är min lön en uppgörelse mellan mig som jobbar och arbetsgivaren som betalar. Ilse-Marie eller hennes verklighetsfrånvända lakejer har ingenting med saken att göra. Om arbetsgivaren vill ge mig en hög lön för att mitt arbete är värdefullt, och om Ilse-Maries arbetsgivare vill ge henne en låg lön för att hennes arbete är värdelöst, så är det ingen orättvisa. Vi får vad vi förtjänar, i frivillighet, och vi kan säga ja eller nej. Ilse-Marie har ingen rätt till de pengar jag tjänar, lika lite som jag har någon rätt till de pengar hon tjänar. De tillhör oss respektive, som ett resultat av våra arbetsinsatser. Det är ”nyliberalism”. Rätten att få behålla det man tjänar, oavsett om man tjänar mer eller mindre än någon annan.
Vidare påstår galningen att liberaler förespråkar klassklyftor för att det leder till ett lyckligt samhälle. Åerigen en ren lögn baserad på fördomar och/eller okunskap och önsketänkande. En parasit som inte längre får parasitera blir mindre lycklig, men det är irrelevant. Att Ilse-Marie ska förlora rätten att leva på andras arbete har ingenting med hennes lycka att göra, utan med rättvisa och moral. Den rättvisan och den moralen säger att den som jobbar har rätt till sin egen lön - återigen – orelaterat till vem som blir hur mycket lyckligare av det. Det ”nyliberala” samhället har inget kollektivt mål, inget slutstadium där människor känner si och beter sig så. Det är en vision om rättvisa baserad på frånvaron av exploatering, inget annat. Om parasiterna blir olyckliga i en sådan vision så fine, so be it.
Nästa galna påstående: det nyliberala receptet är välbeprövat världen om.
Nej, Ilse-Marie, det är det inte. Det finns inga nyliberala länder, det finns bara mer och mindre socialliberala. De mest liberala är de rikaste, de minst liberala är de fattigaste. Men som socialist anser Ilse-Marie antagligen att jämlik fattigdom är bättre än ojämlik rikedom. Det är att föredra att två människor lever på 1:- var än att en lever på 5:- och den andra på 10. Sådan är den socialistiska logiken: bekämpa rikedom, inte fattigdom. Galenskap.
Parasiter ska bekämpas, och de ska bekämpas med logik och moral. Deras svammel om att de blir olyckliga av att inte få snylta på andra ska inte accepteras utan måste bemötas och avslöjas i sitt vidriga hyckleri. Frihet leder inte till allas lycka, bara till rättvisa och ett gott samhälle.
