Det cirkulerar någon sorts allmän uppfattning om att vi ondskefulla nyliberaler vill ha ett samhälle som till varje pris eftersträvar maximal tillväxt. ”Vi” bryr oss tydligen inte om någonting annat, det enda som spelar någon roll är att ekonomin hela tiden växer. Senast ut är Göran Greider i DN (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=814297) . Greider är naturligtvis ingen seriös debattör utan snarare något av en politisk clown, en målmedvetet skapad vänsterstereotyp som bygger profil och karriär på att försöka provocera via de sällan lästa kultursidorna. Värre är i så fall att denna myt förefaller vara så utbred.
Först och främst verkar den extrema vänstern inte (vilja?) förstå vad tillväxt är för något. Med clownen Greider i spetsen proklamerar de att evig tillväxt är omöjlig eftersom naturens resurser är begränsade. Ja visst, men det har inte med saken att göra. Produktion av värden betyder inte att man går ut i skogen och plockar varor från mobiltelefonträdet eller revisionsbusken. Därmed betyder heller inte tillväxt att man plockar lite fler telefoner från samma träd så att det finns färre kvar (och till slut inga alls). Tillväxt innebär att man utför samma arbetsinsats på kortare tid, dvs att det jag utför på 60 minuter idag gör jag på 59 minuter imorgon. Det kan användas på två olika sätt, antingen till att korta arbetstiden och producera samma värde på färre timmar, eller till att jobba samma tid och producera mer värde. Detta oberoende av ”naturens resurser”, snarare kan tillväxt mycket väl innebära att man tär mindre på olika naturtillgångar, eller smutsar ned mindre eftersom man har råd att satsa på renare teknik. Tillväxt handlar bara om effektivitet, inte om ökad förbrukning.
Så långt om vad tillväxt egentligen är. Vidare handlar diskussionen som sagt om hur denna ska uppnås. Den extrema vänstern verkar tro att tillväxt är ett politiskt beslut - antingen väljer man den eller så gör man det inte – och väljer man den så innebär det per automatik mer miljöförstörelse, högre arbetslöshet och ökade klyftor, och vice versa. Detta sistnämnda är galenskap på så många nivåer att jag inte ens tänker bemöta det, istället nöjer jag mig med att konstatera att det inte finns något sådant val. Det en stat kan göra är att bromsa tillväxten genom att hindra, förbjuda och förstöra. Den kan inte beordra fram tillväxt eller trolla fram den genom ett majoritetsbeslut. Därmed finns det heller inget sätt för liberaler att ”vilja ha tillväxt till varje pris”. Tillväxt sker spontant när fria människor får fatta rationella beslut. Jag jobbar hellre 59 minuter än 60 minuter med samma uppgift, och därför försöker jag hitta på ett sätt att korta arbetstiden. Jag tjänar hellre 101:- än 100:- på en timme, och därför försöker jag hitta på ett sätt att öka min effektivitet och producera mer värde. Så skapas tillväxt, av fria individer inom samhället. Samhället som abstrakt tankekonstruktion kan i sig inte skapa tillväxt, det måste göras av människor som arbetar.
Det enda vi onda nyliberaler vill ha är ett samhälle där individens rätt respekteras och där ingen får leva oförtjänt som en parasit på någon annans bekostnad. Allt annat är oväsentligt. Om det samhället leder till konstant tillväxt så är det bra eftersom tillväxt gynnar människor (som producerar mer rikedom), men om det inte gör det kommer ingen ond nyliberal kräva att tillväxt skapas genom någon sorts tvångsåtgärd. Det går helt enkelt inte att kräva, eftersom tillväxt inte skapas på politisk väg. Och även om man i teorin kan kedja fast människor vid maskinerna och tvinga dem att jobba lite hårdare så är det något som ligger betydligt närmare tvångssocialismen, med sitt vurmande för slaveri, än frihetens liberalism.
En av många myter som bygger på okunskap och fördomar alltså. Jag får säkert anledning att återkomma med flera, exempelvis den där om att vi onda nyliberaler tror att vårt samhälle är ”bäst för alla”.
