Utmaning

Ett kort inlägg inför det nya året, med ett par frågor som vore kul att få besvarade.

1. Vad är det för ”nyliberala” reformer som enligt den populära uppfattningen har genomdrivits av politiker de senaste 20 åren?

2. På vilket sätt har dessa åtgärder bidragit till finanskrisen?

3. Vad borde man ha gjort istället?

4. Varför hade det resulterat i någonting bättre?

Det är ju som bekant väldigt lätt att snacka och börja svamla om nyliberal politik som lett oss i fördärvet, men vad innebär det i praktiken? Vad är det konkret som har hänt som har gjort världen ”nyliberal”, hur hade ett socialistiskt motdrag sett ut och vad hade ett sådant givit upphov till?

Rikedom ska stjälas, inte skapas

Ett ”humanistiskt” julbudskap kommer från kommunisten och terroristkramaren Åsa Linderborg i Aftonbladet: Välstånd och rikedom ska inte skapas, det ska stjälas. Att göra en god gärning innebär att man med våld tar från den som har och ger till den som inte har, inte ”tvärtom” som regeringens omfördelningspolitik fungerar idag (enligt kommunisten Linderborg).

Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att kommunisten på allvar tror att regeringen idag tar pengar från fattiga och ger till rika, eller att hon tycker att plundring är en moralisk handling. Uppenbart är hur som helst att hon likt alla kommunister ser rikedom som något som inte behöver skapas och som ska fördelas efter ”behov”. Ren galenskap är det givetvis, och detta har bevisats i varje land som har försökt leva efter samma principer. Somliga lär sig aldrig.

Våga vägra det ”alternativa”

Julen är som bekant full av tomtar, i SvD finns en berättelse om några som tror att man skapar en bättre värld genom att sluta handla. ”Alternativ jul” kallas påfundet, och bygger precis som allt annat socialistiskt flams på idén att ekonomi är ett nollsummespel. Om vi i väst slutar konsumera kommer de fattiga på något magiskt sätt bli rikare, och vi kommer själva också bli lyckligare på kuppen. Några ytterligare motiveringar eller argument bjuds aldrig, även om det idag har blivit populärt att koppla ihop konsumtion med miljön. Det är naturligtvis bara en efterkonstruktion, antiindustrialisterna bryr sig inte om miljön utan hatar bara kapitalismen. De använder klimatfrågan som en ursäkt för att driva sina destruktiva åsikter framåt i hopp om att mänskligheten ska återvända till stenåldern. Intet nytt under solen.

Rörelsen startades för 40 år sedan, och har så klart inte åstadkommit någonting sen dess. År efter år (återstår att se hur 2008 bli) slår julhandeln nya rekord, och Sveriges BNP per capita har ökat med över 100%. Det innebär ungefär att varje svensk konsumerar mer än dubbelt så mycket idag som 1968.

Så vad har hänt i världen på 40 år? Med tomtarnas logik borde de rika ha blivit rikare och de fattiga fattigare. Det är ju den generella uppfattningen, som tyvärr är utbredd i samhället. Tyvärr säger jag för att den är felaktig. De rikare har blivit rikare (den rikaste femtedelen har ökat sina inkomster med 75%), men det har de fattiga också. Den fattigaste femtedelen tjänar idag mer än dubbelt så mycket som 1965, och bara sedan 1980 har andelen absolut fattiga i utvecklingsländer minskat från 52 till 26%. 57000 människor har lämnat ett tillstånd av absolut fattigdom varje dag i snart 30 år. Trots att vi i väst har blivit rikare kanske någon skulle säga, men jag säger tack vare det.

Ekonomi är nämligen inget nollsummespel, den enda ekonomiska aktivitet som handlar om att ta från en och ge till en annan är statlig omfördelning. Varje år skickar stater världen över någon procent av sin BNP till fattiga länder, pengar som äts upp av korruption och systematiska misslyckanden. Det enda medlet mot fattigdom är liberaliseringar, som följs av investeringar som ger produktion som möjliggör konsumtion, alltså rikedom. Väst är inte rikt för att vi har en massa resurser, utan för att vi skapar dem. Om vi slutar med det, som socialisterna vill, så kommer de inte längre finnas och därmed kan de heller inte omfördelas. Vem tjänar på det? Hur hjälper det de fattiga i världen? Hur blir de rikare av att vi helt slutar efterfråga deras varor?

De kan konsumera dem själva, kanske något geni säger, men vad är skälet till att man handlar? Varför ägnar jag mig inte åt självförsörjande jordbruk? Helt enkelt för att det finns andra saker jag gör bättre, områden inom vilken min produktivitet är högre så att jag på samma tid kan producera mer värde. Till nytta för alla givetvis: de som anställer mig och betalar för mitt arbete och får en högre vinst, de som köper min produktion, och mig själv genom att jag kan köpa mer saker. Samma sak gäller u-länderna: de säljer inte mat (exempelvis) för att vi ska bli rikare, utan för att de själva ska bli det. Med de pengar vi betalar för deras produktion kan de investera och effektivisera, uppnå tillväxt och bli rikare. Det är ganska basic om man tänker efter: ju mer de producerar desto mer kan de konsumera och investera i ännu mer och bättre produktion och därigenom minska fattigdomen.

Men inget land och ingen kontinent kan stänga ute resten av världen och bara producera för sig självt. Därför tjänar länder på att producera mycket av det de gör bäst, där produktiviteten är som högst, och sälja det till andra länder som inte är lika bra på just det området. Fattiga länder kan konkurrera med billig arbetskraft, alltså lägre produktionskostnader, men det kräver att vi som är rika betalar för den. Slutar vi med det kommer inga nya pengar in, och utvecklingen stannar. Efterfrågan finns inte lokalt, helt enkelt för att betalningsförmågan saknas. Det lilla som produceras kan ingen köpa. Det är just därför Afrika är den världsdel som sedan 1968 har haft sämst tillväxt och sämst har bekämpat fattigdomen: de afrikanska länderna har inte handlat med väst. De har istället styrts av diktatorer med marxistiska idéer om självförsörjning och självständighet, oberoende av det kapitalistiska väst som bara suger ut dem. Se vad det har lett till, se vad effekterna har blivit.

Den som inte ser sambanden är antingen blind eller rent oärlig.

Ändå vill vänstern och konsumtionskritikerna inte bara fortsätta på samma väg utan dessutom förstärka samma sorts politik. Inte nog med att Afrika ska isolera sig ännu mer, vi i väst ska dessutom bli fattigare! Till vems nytta? Varför är detta något eftersträvansvärt? Hur minskar det lidandet och fattigdomen i världen? Handlar det om något så cyniskt och korkat som att om vi blir fattigare så minskar de sk klyftorna? Well, det gör de redan. Ginikoefficienten som mäter materiell ojämlikhet minskade globalt från 0,60 till 0,52 mellan 1968 och 1997, alltså med 10%. Trots vår ökade rikedom? Nej, tack vare den. Vår tillväxt ger oss möjlighet att handla mer, vilket innebär mer pengar till de fattiga som kan investera i utveckling och skapa mer rikedom. Det är så enkelt och så självklart, ändå fortsätter antiindustrialisterna med sin förnekelse.

I dagens Aktuellt ondgjorde sig en av tomtarna, Göran Folin, över att de globala ”orättvisorna” inte har minskat sedan 1968. Jo Göran, det har de faktiskt. Och mer av de socialistiska idéerna om ökad fattigdom som ett sätt att bekämpa fattigdom (ja, det är ju kontentan av deras argumentation) har inte hjälpt till i socialistiska delar av världen, medan rörelser bort från sådan galenskap har lett till enorma framsteg (främst i Kina och Indien).

Jag spekulerar fritt i anledningarna till att vänstern är konsumtionskritisk, och påstår därmed att det beror på att de själva inte är förtjänta av konsumtion. De har sällan någon värdefull utbildning eller kompetens, de har lågkvalificerade jobb eller går på bidrag. En sådan människa kan aldrig tjäna stolthet över att uppnå något, eftersom de inte eftersträva det. Deras lön är bara ett sätt att överleva, ingen bedrift, ingen insats. De går till sina arbetsplatser för att de måste, men de brinner inte för vad de gör och belöningen blir därför inget som kan avnjutas och värdesättas. En ärlig människa som strävar efter att utnyttja sin fulla potential vet att hon har förtjänat sin lön, och en förtjänt lön smakar så mycket bättre än en oförtjänt. Det är lätt att vara kritisk till rikedom när man varken har eller förtjänar den, men de som skapar den och håller hela samhället under armarna vet vad som krävs. De har skapat de värden som kan konsumeras, och förstår vikten av en insats. Dagens tomtar bidrar inte, skapar inget, och förstår och uppskattar därför inte heller värdet av rikedom. Då är det enkelt att i sin generella bitterhet önska att andra också ska bli fattigare, men det leder ingenstans.

Så vägra en ”alternativ” jul, gå ut och handla det du vill för att det gör dig lycklig och stolt över att du har förtjänat det. Se din insats inte som ett hot mot de fattiga utan som en möjlighet för dem, och din egen lycka som din absoluta rättighet. Meningen med ditt liv är inte misär och lidande utan lycka, strävan och förtjänst. Och glöm heller inte att julen är ett utmärkt sätt att belöna de människor du älskar för deras insatser i ditt liv. Köp något fint åt dem, så att de också känner att de är förtjänta att ta del av det bästa och godaste en människa kan erbjuda: ditt produktiva arbete och dess livgivande frukter.

God kommersiell jul!

Förbannade lögnare

Det finns inget som upprör mig så mycket som fullt medvetna lögner och förvanskningar av verkligheten. Inom detta dunkla och djupt oärliga område finns en institution som överglänser alla andra: DN-kultur. I dagens tidning försöker socialisten Stefan Jonsson återigen peka ut ”nyliberalismen” som skyldig till den ekonomiska kris världen nu upplever. Han är till och med så häpnadsväckande fräck att han påstår att han har följt rapporteringen i massmedier, och undrar nu varför ingen har velat se den ur en ideologisk synvinkel.

Bara detta påstående i sig är fullständigt makalöst. I varje tidning från höger till vänster har man kunnat läsa om ”kapitalismens kris”, om den onda nyliberalismen som bygger på totalt oreglerade marknader och som nu har misslyckats och ”dött” som idé. Jonsson försöker få läsaren att tro att mediernas rapportering om krisen enbart handlar om plånboksfrågor, men om han verkligen har hängt med borde han veta att så inte är fallet. Överallt manglas vänsterns budskap ut: marknadens tid är över, nu måste staten ta en större roll och reglera ekonomin.

Så varför ljuger du, Jonsson? Varför påstår du saker och ting som så uppenbart inte stämmer?

Och då har jag ändå bara tagit upp just frågan om huruvida diskussionen om krisen är politisk eller ej. Så låt oss ta den ideologiska diskussionen, igen.

Det må vara sant att väldigt lite i mediernas behandling av krisen har handlat om nån sorts bevisföring, om att vederlägga att nyliberalismen har misslyckats och att det nu är god tid för kleptokrati, kontroll och planekonomi. Men varför? Jo, för att det inte går att bevisa något sådant. Krisen är nämligen inte nyliberal, vilket har påpekats på en rad olika platser. Exempel: här, här, här, här, här, här, här, här, och här. Det finns fler källor för den som bryr sig om att leta lite.

Har du läst den här sidan av historien, Stefan Jonsson? Har du brytt dig om att söka efter motargument och leta efter de nyliberaler som verkligen är nyliberaler och inte bara förklädda socialdemokrater? Här har du en, länkarna ovan pekar mot flera. Du är varmt välkommen att debattera med oss, vi som står upp för den fria marknaden och inte ljuger och hycklar om varken våra intentioner eller våra moraliska ideal.

Jonsson ställer i sin artikel ett par frågor, men vågar han själv ta en debatt i vilken han inte kan gömma sig bakom lögner och förfalskningar? Vågar han vetenskapligt och sakligt förklara vad som är ”nyliberalt” med den amerikanska ekonomin, och i synnerhet med dess finansmarknad? Vågar han titta på de amerikanska statsbudgetarna sedan 2001 för att se om statens utgifter har ökat eller minskat? Vågar han diskutera de halvstatliga låneinstitutens roll i krisen, eller ta en debatt om FEDs räntepolitik och dess funktion? Eller varför inte prata lite om vad Milton Friedman faktiskt ansåg och förespråkade?

Vågar Jonsson undersöka och analysera tillgängliga data i syfte att nå en slutsats kring vad ökad ekonomisk frihet generellt innebär för välståndet på lång sikt, samt vad motsatsen ger för effekter? Vågar han lägga fram exempel på länder som har gått i hans önskade riktning (mer regleringar, mer självförsörjning, mindre utrikeshandel, förstagliganden, tillbakadragande av riksbankernas självständighet, utebliven inflationsbekämpning, satsningar på full sysselsättning osv) och försöka få dessa att framstå som goda förebilder? Vågar han hävda att det senaste halvseklets framgångar hade varit bättre ogjorda, eftersom de har tillkommit som ett resultat av just ökad ekonomisk frihet?

Att egenintresset aldrig ljuger är en viktig sanning, men det är också väsentligt att veta att människor är beredda till nästan vad som helst för att försvara sitt eget. Stefan Jonsson vill ha en kraftigt kontrollerad statsekonomi och skäms uppenbarligen inte för att ljuga andra människor rakt upp i ansiktet för att nå dit. Att han sedan har mage att prata om moral och heder är bara vämjeligt.

Här, Stefan Jonsson, har du åtminstone en nyliberal som vågar stå upp mot dina lögner och försvara den fria marknaden, från såväl ett praktiskt som ett teoretiskt och ett moraliskt perspektiv. Jag och många med mig hävdar med bestämdhet att 1) krisen inte är nyliberal, 2) att de avregleringar och steg mot mer ekonomisk frihet som trots allt har tagits i stora delar av världen har varit av godo samt 3) att dina lösningar med mer kleptokrati, mer hinder, mer byråkrati, mer slaveri och mindre frihet redan har testats och misslyckats. Är det någon ideologi som är död så är det den socialistiska.

Vi vågar stå för allt detta eftersom vi har mer kött på benen än du någonsin kommer ha. Vi är inte oärliga, vi har ingen dold agenda, vi förnekar inte verkligheten och glömmer inte bort de aspekter av den som inte passar in i vår argumentation.

Nu är det upp till bevis för dig, Jonsson. Jag räknar med att du i din nästa artikel för fram just de vetenskapliga argument du efterfrågar, eftersom du uppenbarligen är så säker på din sak. Låt dina läsare få chansen att skärskåda dina argument och se om de verkligen håller, det är så en ärlig och seriös debattör går till väga när han vill väcka opinion.

Sluta ljuga och skuldbelägga något som du inte förstår dig på, och människor du aldrig velat debattera med. Det leder ingenstans.

Jag blir så trött

Birger Schlaug kanske borde kanske se sig själv i spegel innan han uttalar sig om ”intellektuellt undermålig propaganda”. I hans värld är ekonomisk tillväxt ett politiskt beslut, fattat av någon eller några utan klar anledning, vilket leder till att människor tvingas jobba ihjäl sig i jakten på materiell lycka. Därför behövs ett nytt parti som befriar människor från ekonomismens dogmer och eftersträvar obefintlig eller till och med negativ tillväxt, i humanismens namn.

Man kan bli matt av mindre.

Först och främst: tillväxt är inget politiskt beslut. Det fungerar inte som så att en liten elit sitter och bestämmer att nu jävlar ska vi ha si och så många procents tillväxt eftersom det gör folk lyckliga. Det finns ingen hemlig propagandamaskin som lurar folk att tro att de mår bättre av att köpa mer saker. Och ännu viktigare, om samhället vill uppnå negativ tillväxt så kräver det inget politiskt system. Det är bara att säga upp sig från jobbet, alternativt ta väldigt mycket längre lunch- och fikaraster. Man kan också strunta i att utbilda sig och sätta sig i en taxi, i kassan på Kooperativet, eller ta tag i en mopp och börja städa.

Därmed till den andra viktiga punkten: tillväxt betyder inte ökad rovdrift på naturen och konsumtion av större materiella volymer. Tillväxt betyder att man på kortare tid i period 2 producerar samma mängd välstånd som i period 1. Det kan användas på två sätt: mer produktion på samma tid eller samma produktion på mindre tid. Klassiskt sett använder människor tillväxten till att producera mer på samma tid, även om arbetstiden hela tiden minskar i samhället. Det betyder att vi får mer resurser att leva av och slipper slita lika hårt för att uppnå livets nödtorft.

I Schlaugs värld – precis som i alla socialisters – existerar välståndet oberoende av produktion och arbetstid. Det kan bara skiftas runt, aldrig förbrukas eller skapas. Därför kan han skriva saker som ”Det finns förvisso massor av områden även i vårt land som behöver växa – men att inbilla sig att detta är detsamma som att den totala tillväxten ständigt måste öka är feltänkt”.

Kära Birger: hur tänker du dig att man ska kunna slänga mer resurser på den offentliga sektorn utan att samtidigt skapa mer resurser i samhället som helhet? Tror du att det inte existerar någon gräns bortom vilken människor inte längre är villiga att jobba för att det inte lönar sig i och med att de inte får behålla resultatet för sig själva? Kan man höja skatterna från dagens ca 55% till 75 eller 100 utan att det påverkar mängden samlad produktion?

Det finns många länder i världen som har nolltillväxt, och som har haft det ganska länge. Kan någon tänkande människa på allvar tro att befolkningen i de länderna jobbar mindre och njuter mer av livet än vi svenskar, eller några andra folk i den industrialiserade världen? Självklart är det precis tvärtom. I fattiga länder jobbar folk ännu hårdare, under sämre villkor, för att skapa det mest nödvändiga. De har ingen tid att breda ut sig i dagstidningarna och klaga på att det finns för mycket rikedom omkring dem. De har fullt upp med att klara livhanken, och det är resultatet av en osund ekonomisk politik som är mycket lik den Schlaug vill ha i Sverige. Den går ut på att produktionen måste begränsas och styras, kontrolleras och kvävas om den sker inom ”fel” områden.

Turkiet har en BNP/capita-nivå som är en tredjedel av Sveriges, Albanien har en sjättedel, Bolivia en tiondel. Där konsumerar folk mindre än vi gör, men vem tror på allvar är de är lyckligare eller har mer tid och utrymme för ”livskvalitet”?

Nu vet vi visserligen ingenting om vad Schlaug vill göra, hur han i praktiken vill uppnå nolltillväxt. Om människor vill ha det så kan de som tidigare nämnts sluta jobba, jobba mindre och fika mer, eller strunta i att utbilda sig. Men vad leder det till? Mindre skapar rikedom ger upphov till sämre köpkraft och lägre efterfrågan, vilket i sin tur innebär att företag inte gärna varken anställer eller investerar, varvid arbetslösheten stiger. Vilket företag vill anställa människor (som för övrigt inte vill jobba speciellt hårt) eller investera pengar i effektivisering om de vet att deras marknader krymper? Vem vill satsa pengar i en bransch som inte växer, där det inte finns några möjligheter att få avkastning på sitt kapital? Vad leder det till?

Kan du svara på det, Schlaug? Hur ska du ge jobb till folk när du samtidigt vill krympa efterfrågan på varor och därmed på arbete? Vems pengar är det som ska användas till att betala löner åt folk vars produktion ingen vill konsumera? Och vad händer när företagens slutar investera i teknik och utbildning som gör att människor kan jobba kortare tid men ändå producera samma mängd rikedom? Tror du att det finns utrymme att minska arbetsbördan i ett samhälle där effektiviteten och tillväxten hela tiden krymper?

Miljöstollar som Schlaug är inte bara farliga för samhället, de är dessutom djupt oärliga och antimänskliga i hela sin inställning. Vad de eftersträvar är i praktiken ett bristsamhälle där människor tvingas till hårda arbetsinsatser bara för att klara det mest grundläggande av försörjning, men de förklär det till nån sorts förbannad lögn om att lycka innebär att inte konsumera. Se dig omkring i världen Schlaug, är de lyckligaste människorna de som knappt har mat för dagen? Är de mest välmående samhällena de som inte har skapat någon tillväxt de senaste 50 åren? De senaste 20 åren? Det senaste året? Är Sverige ett bättre land idag än för ett år sedan eftersom vår ekonomi nu krymper? Det är ju detta du eftersträvar, så varför kommenterar du inte effekterna? Arbetslöshet, minskat konsumtionsutrymme, skulder. Det är vad din negativa tillväxt skapar, ingenting annat.

Ingen påstår att individens lycka korrelerar med mängden konsumtion av materiella ting, men konsumtion är en nädvändighet så länge människan vill leva i ett annat tillstånd än ren misär. Många samhällen har försökt begränsa både konsumtion och produktion genom planekonomiska åtgärder, förbud, sanktioner och statsstyrning. Det har i samtliga fall lett till ett helvete för människor, till svält och elände, och aldrig till ökad lycka genom att individen kan lägga mer tid på nån sorts självförverkligande flum än att arbeta. Sådan är verkligheten, och om Schlaug visste någonting om de ekonomiska teorier han så tvärsäkert uttalar sig om skulle han kanske veta detta.

I de blindas rike är den enögde kung.