Jag myser!

För lite drygt ett halvsekel sedan trodde många att den planerade ekonomin och socialismen skulle frälsa mänskligheten. Alla skulle få njuta rikedomens frukter oavsett storlek på plånboken, de skulle få makt över sin egen vardag och den samhälleliga produktionen och förenas i fred och frihet. Med facit i hand gick det inte så bra, de socialistiska projekten havererade ett efter ett, och idag återstår i stort sett bara ett utfattigt Kuba och ett Nordkorea som knappt är värt att nämnas.

Och ändå har somliga inte lärt sig någonting. Vänsterns nya Mesias heter Hugo Chávez, och på World Social Forum, en sammankomst för människor som vill konsumera mer än de vill producera, pratar han om ”den nya värld som är på väg att födas”.

Men planekonomi och den tärande klassens konsumtion på den produktivas bekostnad är ingen nyhet. Latmaskar och parasiter har i alla tider drömt om de arbetsfria inkomster som ska komma av att ”någon annan” gör jobbet åt dem: att företag ska betraktas som naturrersurser som växer upp ur maken vid behov och kan styras lite hur som helst, ”för samhällets bästa”. Dessa människor som tror att rikedom bara kan fördelas och aldrig behöver skapas har fått inflytande över många länder genom historien, och i samtliga fall har de misslyckats kapitalt. Det är inte så jäkla konstigt, av en otroligt enkel anledning: inget land och inget system kan någonsin konsumera mer än det producerar.

De parasiter som tror att de själva bygger samhällets rikedom med sin muskelkraft begriper inte (eller vill inte begripa) att grunden för att deras arbete ska bli möjligt är det rationella tänkandet hos den mest produktiva klassen. När ingen längre tar på sig ansvaret att styra ett företag, utveckla dess affärsidé och relationer, bygga nätverk och investera i effektivitet kommer heller inget muskelarbete finnas kvar. Parasiterna tror att rikedom skapas först när deras fysiska arbete sätter ihop fysiska produkter, men det är tänkandet som lägger grunden för en sådan process. Vem som helst kan arbeta med sin kropp, men det skapar i sig ingen rikedom. Arbetet måste ha ett syfte, och arbetet med att skapa detta syfte – det intellektuella arbetet – är det som leder till verkligt välstånd.

Om ett lands rikedom var korrelerat med arbetskraftens förbränning av kalorier skulle rankingen över BNP/capita se brutalt annorlunda ut än den gör idag. I själva verket är det tvärtom: de länder som gått ifrån primitivt jordbruk och industriproduktion och istället satsat på tjänster och utveckling är de rikaste. Det vill inte parasiterna kännas vid, eller så tror de att de alltid kommer kunna dra nytta av det intellektuella arbetet, oavsett om detta avlönas eller ej. De kanske tror att om svarvarna och plåtslagarna tar över Volvo så kommer ingenting förändras: de kommer även imorgon kunna ta plats vid sina maskiner och tillverka bilar, skillnaden blir den att de tjänar mer pengar eftersom den onda kapitalisten inte får någon del av vinsten.

På denna uppfattning vilar World Social Forum tungt: uppfattningen att man som kroppsarbetare kommer få mer pengar när det intellektuella arbetet försvinner. Dess sympatisörer kommer antagligen (dvs om socialismen får chansen att blomma ut till fullo) än en gång bittert få erfara att utan den produktiva tänkande klassens intellektuella arbete skapas inte längre någon rikedom. I Venezuela har den redan fördrivits, och det statliga oljebolaget får svårare och svårare att med sin sjunkande produktion finansiera Chávez vettlösa sociala reformer. Det är bara en tidsfråga innan bygget rasar ihop, och vänstern får krypa till korset igen. Jag ser verkligen fram emot att höra vilka ursäkterna blir denna gång. Hur kom det sig att socialismen misslyckades med att skapa ändlös rikedom till alla utan att kräva någon arbetsinsats? Hur kom det sig att avskaffandet av ägarklassen och sociala hierakier inte ledde till paradiset den här gången heller? Hur kom det sig att satsandet på det sociala framför det ekonomiska inte avskaffade fattigdom och lidande?

När man ser på World Social Forum kan man inte mer än se fram emot en framtid då socialister måste förklara sig och sitt systems misslyckanden, igen. Vi är en bra bit på väg.

(Till samlingen av socialister som snart ska få stå till svars lägger jag idag Reza Javid)

Lyckans smed

En annan aspekt av det Peter Hultqvist skriver: om man inte ska vara sin egen lyckas smed måste det ju innebära att man ska vara någon annans lyckas smed. All lycka kräver de facto en smed, oavsett vad den går ut på, och vem vet bäst vad som gör en själv lycklig om inte just man själv? Hur kan man då kräva av en individ – vilken som helst – att det moraliska syftet med hennes liv är att hjälpa någon annan att uppnå sin lycka? Om mänsklig lycka över huvud taget är ett mål att eftersträva, hur motiverar man då att det inte är den egna lyckan som ska vara det centrala målet för varje enskild individ? Hur argumenterar man utifrån ett etiskt perspektiv för att hennes främsta syfte är att vara ett medel för andras lycka?

Sådan är effekten av en socialistisk politik: individen tvingas att agera för någon annans vinning snarare än sin egen, dvs hon får inte eftersträva sin egen lycka utan används medelst statens tvångsmakt som ett verktyg för att skapa lycka åt andra människor. Det är vad som menas med ”gemenskap”, ”solidaritet” och alla andra vänsterfloskler. I själva verket betyder de samtliga en och samma sak: individen ska, eftersom inte får vara fri att bestämma över sitt eget liv, inte verka i syfte att göra sig själv lycklig; hon ska först och främst bidra till att göra andra lyckliga.

Den som påstår att socialism bara betyder att man inte ska kunna gynna sig själv oavsett konsekvenserna av det och strunta i alla andra bör fundera lite över hur en fri marknad egentligen fungerar. Om alla individer inom ett juridiskt ramverk ges rätten till självbestämmande och rätten att i frihet från tvång eftersträva den egna lyckan (så som det liberala samhället gör), hur kan då någon samtidigt ha rätt att uppnå lycka på en annans bekostnad, genom tvång och expolatering? Det är just det den fria kapitalismen är till för att motverka: att någon utnyttjar våld och/eller lögner för att skaffa sig oförtjänta fördelar. Att agera på ett sådant sätt är att kränka individens frihet, vilket bara är möjligt i ett system inom vilket individen inte är fri. Att helt utan hot om våld och tvångsmetoder kunna agera för att skapa sin egen lycka åt sig själv är bara möjligt i ett system inom vilket individen är fri. Alla individer.

Vilket system är då det?

Jo, laissez-fairekapitalism.

En fri marknadsekonomi betyder att man måste övertala en annan människa att lämna ifrån sig sina värden (pengar, materiell egendom, arbete, vänskap, kunskap osv), inte med hot om våld som medel utan med rationella argument. Man måste förtjäna det hon har att erbjuda genom att själv erbjuda en motinsats, ett annat värde som hon kan få istället för det hon ger ifrån sig. Man har inte rätt att sätta en pistol mot hennes tinning och säga ”ge mig dina pengar eftersom jag behöver dem”. Man har rätten att försöka övertala henne genom att erbjuda positiva värden i utbyte: en arbetsinsats, en tjänst, en produkt, vänskap. Den man försöker övertala har i sin tur (tack vare den privata äganderätten) möjligheten att acceptera eller avböja. Når man en överenskommelse har båda ansett sig tjäna på utbytet (annars hade det inte ägt rum) och båda har därmed skapat lite mer lycka åt sig själva och den andra parten. Ingenting sker på den andres bekostnad, ingen gynnar sig själv genom att missgynna den andre, använda våld eller på något annat sätt lura och utnyttja henne.

I ett socialistiskt samhälle är inte individen fri. Somliga individer är fria, men de flesta är slavar. Den som är helt fri är den som inte kan eller vill arbeta och heller inte gör det. Hon är oklanderlig och har lagstadgad rätt till allt hon anses behöva utan krav på motinsats. Den som ska stå för arbetet är givetvis inte fri, hon är tvingad att skapa välstånd åt en annan människa än sig själv, med hot om våld som medel för att tvinga fram arbete och uppoffring av de värden som kan och ska göra henne själv lycklig.

(Obs att ovanstående är en helt teoretisk beskrivning, i praktiken skulle naturligtvis även den som inte vill arbete tvingas att göra det, för samhällets bästa)

Om man anser att mänsklig lycka är ett mål värt att eftersträva, hur kan man då förespråka individens skyldighet att offra den egna lyckan för någon annans? Hur kan man kräva av en människa – vilken som helst – att hon ska agera i syfte att gynna någon annan, men inte sig själv? Hur kan man kalla det omoraliskt att hon ska ha den lagstiftade rätten och möjligheten att i fred och frihet eftersträva den egna lyckan, i frivilligt samarbete och fritt utbyte med andra, genom att erbjuda dem positiva värden snarare än hotelser och lögner?

Om man anser att det är fel att gynna sig själv på andras bekostnad, hur kan man då hävda sin rätt till att bemöta andra människor på ett annat sätt än ett som inte inkluderar tvång, våld och lögner? Hur kan man då påstå att en annan moralisk princip än den marknadsekonomiska som bygger på frivilligt utbyte av värden är rätt att tillämpa för den mänskliga existensen?

Hur kan man förespråka något annat än individens frihet och rätt till självbestämmande, som slutar vid den frihet och rätt som en annan människa har till exakt samma sak?

Hur kan man förespråka något annat än laissez-fairekapitalism?

Våra politiker…

Det är intressant att titta runt på s-bloggar.se, om inte annat så för att bli förskräckt över hur Sveriges mesta regeringspartis företrädare resonerar (tja, på sätt och vis). Somliga är hyfsat nyktra socialliberala pragmatiker, men många verkar också tro på en global social som lösning på världens ”problem”. I inlägget ”Socialdemokratin antikapitalistisk” skriver Peter Hultqvist att ”marknadstänkandet” präglas av ”mer till de som redan är rika”, med andra ord: rik är något man är helt utan anledning, och medan marknaden skänker mer pengar till den rike skänker staten istället mer till den fattige som behöver pengarna bättre.

Jag tror aldrig jag har hört någon vänsteranhängare på allvar hävda att ekonomi är ett nollsummespel och att mängden pengar i världen är statisk och konstant. Ändå kan man fortfarande, år 2009, läsa såna här pseudoresonemang från ledande politiker i ett i-land. Är det inte fantastiskt? Hur tänker de? Bryr de sig över huvud taget om att resonera, fundera, utmana sina uppfattningar?

Hultqvist fortsätter:

”Gemensamma lösningar är mer rättvisa än att var en ska klara sig själv och vara sin egen lyckas smed.”

Detta är efter nollsummespelsteorin den mest sprida vanföreställningen om kapitalism, nämligen att den går ut på självförsörjning och isolationism medan socialismen bygger på samarbete. Det är en lögn. Socialism bygger på tvång, individens skyldighet att arbeta för andras intressen än sina egna i sammanhang hon själv inte valt. Slaveri helt enkelt. Det är ingen ”gemensam” lösning hur gärna man än vill tro det.

Och hur definieras ”rättvisa”? Som att alla får ungefär lika mycket av den gemensamma kakan?

Kapitalism handlar om rätten till självbestämmande, inte att alla ”ska” klara sig ”själva”. Ingen har i ett liberalt samhälle rätten att leva av andras arbete, men att ge någon den rätten innebär inte att man har infört en ”gemensam lösning”. Det innebär bara att man lagstiftar om någras rätt till exploatering av andra, närmare bestämt den tärande klassens rätt att leva på den närandes bekostnad. I ett liberalt samhälle har människor som Peter Hultqvist all rätt i världen att skänka sina egna pengar till vem de vill, och arbeta för någon annans intressen.

Varför erkänner socialister aldrig detta? Förstår de inte, eller är de så onda att de anser det vara en rättighet att förslava andra människor för sin egen vinnings skull?

Teorier om det?

Människans natur

Nina Perssons musikprojekt A Camp är på gång med ny skiva och intervjuas i DN bland annat om det politiska engagemanget. Det cyniska budskapet är att det ligger ”i människans natur” att ”vilja suga ut, och profitera på andra”. ”Människans drifter” antas vara ”att äga, plundra, döda, våldta och föröka sig”. När man betraktar världen av idag skulle man lätt kunna hålla med, men ligger det verkligen i människans natur att vilja leva på andras bekostnad genom utsugning? Nej, det ligger i människans natur att använda sitt intellekt för att tolka verklighetens objektiva förutsättningar och använda dem till sin egen fördel. Det är vad människan måste göra för att överleva som människa, att enskilda individer kan exploatera och överleva genom plundring och utsugning beror på att någon annan han agerat i enlighet med sin natur. En utsugare kan måste ha någonting att plundra, en annan människa att exploatera. Denna människa är den som agerar mänskligt, utsugaren gör det inte.

En parasit behöver alltid en värd, men en värd behöver aldrig en parasit. Värden behöver bara rätten att leva som människa, i enlighet med den mänskliga naturen, dvs rätten att tänka och agera rationellt givet objektiva förutsättningar. Vilket politiskt system som garanterar den rätten behöver vi väl inte diskutera vidare.

Dagens tips

…till den tillväxtfientliga vänstern och miljörörelsen som inte vill konsumera mer än absolut nödvändigt: joina amishfolket!

”Numera försörjer sig knappt 40 procent av amishfamiljerna på renodlat jordbruk. De övriga gör konsthantverk och trädgårdsmöbler, tillverkar vedkaminer, arbetar som byggnadssnickare eller säljer ekologiskt odlade produkter på ”böndernas marknad”.”

Låter det inte som en dröm?

En klassiker

I brist på inspiration sökte jag på ”nyliberalism” på knuff.se och fick bland de första träffarna upp en sosseblogg. Roger Jönsson bekräftar sannerligen alla fördomar man kan ha om socialister. Han skriver:

”Finanskrisen och den nu följande lågkonjunkturen visar med all tydlighet att den politik som George Bush och den svenska regeringen för, där tron på marknaden är i centrum och att marknaden löser allt till det bästa, har varit fel och totalhavererat. Allt vad de stod för, sa och ville genomföra visar sig inte hålla när verkligheten gjorde sig påmind. Den nyliberalism som dem har hämtat inspiration ifrån visar sig inte fungera, skapar inte välstånd, jämnar inte ut välståndet, skapar inte rättvisa, som ökar klyftorna och utanförskapet, som skapar främlingsfientlighet och i förlängningen protektionism. Det är en ideologi som har inget bättre att erbjuda mänskligheten anser jag.”

Sällan har väl någon lyckats få in så många fel i ett enda stycke!

Problemet här är inte först och främst de fullkomligt vansinniga faktafelaktigheterna – rena fantasier helt utan verklighetsförankring faktiskt – utan själva ansatsen. Jönsson svamlar om att marknaden inte ”fungerar”, men vad innebär ”fungera” i hans värld? Ledtråden finns i hans önskedrömmar om vad ett samhällssystem ska erbjuda:

”Istället är det tron på staten, på politiken, på människornas väl och ve som nu får möjlighet att än en gång visa att det är den väg som skapar flest fördelar för alla, som ger hopp och möjligheter, som hjälper till att skapa de rätta förutsättningarna för rättvisa, solidaritet, jämlikhet och framtidstro.”

Det vill säga: socialismen är det bästa sättet att gynna ”alla” människor. Varje individ ska få maximal utdelning med hjälp av politik. Och vad är politik? Jo, tvång. Observera förresten att Jönsson tror att det är politiken som skapar välstånd! Det klarar tydligen inte marknaden av. Vad han menar är antagligen att välstånd skapas först i det ögonblick en godtycklig människa får en summa pengar i sin hand, sen om det är en lön eller ett bidrag spelar mindre roll. Det viktigaste är att människor får något, och helst ska alla få ungefär lika mycket. Politiken är bättre på att dela ut pengar utan motkrav och i jämlik mängd, än marknaden.

Detta är alltid det socialistiska perspektivet: maximal avkastning med minimal insats. Individen ska inte behöva ta något ansvar, hon ska tilldelas pengar av staten. Det klarar inte marknaden av, och därför har den inget att erbjuda mänskligheten. Det viktigaste är inte vad som skapas utan hur det fördelas: när ett system ”fungerar” har det gett lika mycket till alla, oavsett vad de gör, i solidaritetens och rättvisans namn.

I verkligheten existerar så klart inte resurser oberoende av mänsklig aktivitet, de måste hela tiden skapas med arbetsinsatser. Detta gillar inte socialisterna, så de fokuserar inte på skapandeprocessen utan räknar med att ”nån annan” tar hand om det. De rika har ju pengar, så om man omfördelar lite från dem blir alla rikare och samhället har ”fungerat” lite bättre.

Varför är detta ett förkastligt perspektiv?

Helt enkelt för att det kräver slaveri. Det sätter upp mänsklig överlevnad som ett eftersträvansvärt mål, men bryr sig inte om vad denna överlevnad kräver i realiteten. Rätten att överleva utan att skapa några resurser kräver förslavandet av andra som också vill och behöver överleva och som faktiskt arbetar för att göra det. Ingen människa kan överleva utan arbete, gör man det inte genom sitt eget så gör man det genom någon annans. Och varifrån kommer rätten att konsumera någon annans välstånd utan att producera ett eget, varför är det något mänskligt gott?

Vad Jönsson säger är i princip att om en människa arbetar och tre slöar så ”fungerar” inte ett system där den som arbetar överlever och de övriga tre går under. Det ”fungerar” först när alla fyra överlever. Tanken med socialismen är att de tre slöande ska få frukten av den fjärdes arbete, så att de också överlever. Men vad är den tanken värd om den fjärde plötsligt inte arbetar längre? ”Fungerar” då systemet med omfördelning av välstånd? Nej, för det finns inte längre något sådant.

Omfördelning skapar inget välstånd, det är alltid mänskligt arbete som är grunden för mänsklig överlevnad.

Hur kan man påstå att aktiviteten att arbeta och skapa överlevad är en skuld gentemot de som inte gör det? Hur kan man påstå att det system som inte exploaterar den som väljer att arbeta för att gynna den som inte gör det är ett system som inte ”fungerar”?

Glöm aldrig detta: en parasit behöver alltid en värd, men en värd behöver aldrig en parasit. Det socialistiska systemet – för att det ska ”fungera” – kräver att någon arbetar och exploateras, dvs att det värde han skapar med sin arbetsinsats omfördelas med hjälp av tvång och hot om våld, utan att personen i fråga får något i utbyte.

Stämmer det? Ja, för om han delar med sig själv helt frivilligt eller får en motinsats för frukten av sitt arbete har han verkat på en fri marknad. Det enda socialismen innebär är tvånget att dela med sig oavlönat och mot ens egen vilja. Ingenting annat. Motståndaren till marknaden och friheten är motståndare till självbestämmande och förespråkare av tvång, enbart. Han förespråkar inte allas rätt att överleva genom konsumtion av värden utan den arbetandes tvångsmässiga skyldighet att föda den som inte arbetar. Systemet ”fungerar” med hjälp av våld, och tack vare att någon väljer att skapa rikedom och välstånd med sin egen kropp och sitt eget intellekt som verktyg.

Är det mänskligt?

Är det gott?

Enligt vilken norm då?

Om att argumentera

Hur många politiska diskussioner har inte slutat med att ens motståndare säger att ”jag tycker faktiskt så här”, och vägrar gå vidare? Kanske med hänvisning till att åsikter är något subjektivt som inte kan vara rätt eller fel, att det inte finns några objektiva sanningar när det gäller tyckande? Allt för ofta har jag upplevt det själv, och jag funderade länge över hur man skulle kunna komma förbi det där. Svaret – som jag ser det – är att få motståndaren att själv bevisa att han har fel.

Oavsett hur rätt man tycker att man själv har i en fråga är det väldigt svårt att övertyga någon som har en motsatt åsikt. Även om man med statistik kan bevisa att frihandel är bra (tex) kan någon som inte tycker det påstå vad som helst för att ”motbevisa” en. Han kan ge ett exempel på någon som någon gång inte fått det bättre av frihandel, och oavsett hur irrelevant det exemplet är kommer han ta det som ett bevis för att han har ”rätt”.

Mer effektivt än att propagera och argumentera för sin egen åsikt är därför att få motståndaren att förklara varför han tycker något. Till slut kommer alla åsikter nämligen kunna härledas tillbaka till begreppen ”rättigheter” och ”moral”. Det är bra, för ”rättigheter” och ”moral” är inget som kan vara vad som helst. Ändå är det det alla felaktiga och ologiska åsikter tar för givet: att en rättighet kan gå ut på precis vad som helst, och att moral är det man själv tycker är rätt, punkt. På så sätt slutar alla diskussioner lätt i konstaterandet att ”det här är min åsikt, min moral säger åt mig att det här är rätt”. Frågan är varför. Vad får personen att tycka så? Rätt enligt vilken utgångspunkt? Han tycker ju givetvis något för att det leder fram till en önskad konsekvens. Vilken konsekvens är det? Hur valde han den? Vad har det för konsekvenser för andra människor? Spelar det någon roll?

Vad man än förespråkar för mänsklig aktivitet – omfördelning av pengar, slavarbete eller förbud mot sex innan äktenskapet – så vill man typiskt sett implementera den med lagstadgade rättigheter som i sin tur bygger på moral. För att kunna upprätthålla en konsekvent omfördelning av pengar måste man exempelvis ha en lag som ger staten rättigheten att omfördela, och att den rättigheten ska existera beror på att personen som tycker det anser att det är god moral att omfördela pengar.

När man har kommit till det stadiet i diskussionen (”varför tycker du så?” ”för att det är moraliskt riktigt”) så frågar man varför det är moraliskt riktigt. Enligt vilken moral? Svaret lär bli ”enligt min moral”, och då frågar man vad som händer om man påstår att ”moral” är vad som helst (en rosa groda kanske?), det man själv tycker. Om du tycker att omfördelning är moraliskt och jag tycker att det är omoraliskt, hur ska vi då komma överens?

Den enda lösningen om allt beror på tyckande är att slåss, om man inte kan kompromissa och säga att ”det är det vi har demokratin till”. Då har man övergivit sin inledande ståndpunkt att moral är vad man själv tycker, för om majoriteten ändå bestämmer vad som är rätt spelar ens egen åsikt ju ingen roll. Jag tycker att omfördelning är omoraliskt, men det tycker inte majoriteten så då får jag rätta mig efter det. Moral är alltså vad flest människor tycker. Och hur kommer man fram till det, varför är det så? Är det en naturlag? Nej, det är givetvis något som nån har kommit på, men det betyder inte att det bör vara så.

Ändå är det kanske den mest utspridda uppfattningen i samhället, att det som är ”rätt” och därmed bör vara människans och individens ”rättigheter” är det majoriteten tycker ska vara rätt. Individen har alltså rätt att agera på ett visst sätt endast för att en större grupp individer ger henne den rätten, för att de tycker att hon ska få ha den. En sådan tilldelning av rättigheter är fullständigt godtycklig och kan innebära vad som helst: den enes rätt till liv och rätten att döda en annan så att den saknar rätten till liv. Eller någons rätt att kunna plocka ned månen från himlen, steka den i akvarellfärg och äta upp den. Fantasin vet inga gränser.

Följdfrågan blir varför det är ”rätt” att majoriteten bestämmer vad som är ”rätt”. Vem har bestämt det? Enligt vilken rätt? Majoriteten kan givetvis inte ha några rättigheter, till att börja med, eftersom varje grupp av individer kan delas upp i just individer. Om en majoritet har en rättighet betyder det att en grupp av individer har en gemensam individuell rättighet som andra saknar, och varför har de det?

Jag tänker inte utveckla den här tankegången så mycket längre av praktiska skäl: det är just det egna tänkandet som leder fram till förståelse, det är inget man kan lära sig utantill. Poängen är att när någon lägger fram en åsikt är det väsentligt att inte påstå att han nödvändigtvis har fel och peka på vad som är rätt, för då kommer han bara påstå att hans åsikt är sådan. Det finns ju inget rätt och fel, bara åsikter. Fråga honom därför istället varför han tycker något sådant, vad det beror på. Utgångspunkten alla människor har – den mest grundläggande anledningen till att man tycker något – är att det gynnar någon på ett eller annat sätt. Det betyder att han anser att det är god moral att gynna denna någon på just det sättet, men är det en princip som kan appliceras konsekvent på människor? Är hans moral en god allmänmänsklig moral, eller går den ut på att gynna en och missgynna en annan, exempelvis genom slaveri? I det senare fallet bygger hans resonemang på en självmotsägelse: god moral att gynna, och samtidigt att missgynna.

När man får personen i fråga att erkänna detta kan man visa att hans åsikter saknar saklig grund och är gripna ur luften. De saknar sammanhang och logik och kan därför plockas isär, utan att man själv behöver stå för motbevisen. Det enklaste sättet att vinna en diskussion på är att få motståndaren att argumentera för att något både är och inte är på samma gång, att A inte är A. När man har gjort det framstår hela hans resonemang som löjeväckande och vidare argumentation är överflödig.

Venezuela

En till organisation som kommer få förklara sig när det socialistiska systemet i Venezuela faller ihop:

http://handsoffvenezuela.wordpress.com/

På bloggen skrivs bland annat ”Vi i Hands off Venezuela-kampanjen stödjer återval av Chavez. Under Chavez tid vid makten har folks bildning, köpkraft, hälsa och organiserade makt ständigt stärkts. I Venezuela önskar hela rörelsens bas att Chavez ska sitta kvar, medan de som – offentligt eller privat – vill ha bort Chavez, är överklassen, högern och delar av byråkratin.”

Minns dessa ord när misären breder ut sig och oljepengarna inte längre kan betala för de sociala projekten. Minns dessa ord när ”folket” får lära sig vad det innebär att konsumera mer än man producerar, och fattigdomen tar sitt oundvikliga grepp om planekonomin. Minns dessa ord och många andras när socialismen återigen i praktiken bevisar sin totala oduglighet.

Vi är nära nu.

Vad då ”kräver”?

Delar av sosseriet medger idag på DN debatt att deras bidragspolitik inte ”räckte till”. Samtidigt klankas det ned på regeringen som inte anses möta hotet om lågkonjunktur på ett adekvat sätt. Krisen ”kräver politisk handling”, sägs det, men varför det? Vad då ”kräver”? Lämna människor ifred och låt dem använda sina egna pengar till vad de själva vill. Det är den politiska handling en stat kan och bör ägna sig åt: individens frigörelse från kollektivistiska tvångsåtgärder.

Sosseriet menar istället att staten bör beslagta dina och mina pengar och investera dem i produkter och tjänster vi inte har efterfrågat, eftersom det ”krävs”. Av vem, i vilket syfte? Det enda jag kräver är rätten till min egen lön, rätten att få bestämma över mig själv, mitt liv och de pengar jag tjänar i frivilligt utbyte med andra. Om staten håller sina smutsiga fingrar borta från mig är jag nöjd.

Tyvärr är politiken sådan att dess företrädare måste tala till ”samhällsnyttan” snarare än individen, och gynna några på andras bekostnad. På en ”marknad” där betalningen för dyra löften är fler röster och mer makt lönar det sig att prata om samhället som en helhet som inte går att dela upp i sina beståndsdelar. Då kan man hävda att det ”krävs” slaveri och exploatering för att gynna en viss grupp av människor över en annan. I verkligheten – utanför den politiska fantasin – är det enda som ”krävs” att individen får fatta sina egna beslut. Det är varken rätt eller effektivt att staten gör det åt henne, vilket med all önskvärd tydlighet har bevisats i och med den lånebubbla som världens centralbanker blåste upp och som nu har exploderat.

Utan politisk inblandning i ekonomin hade krisen varit betydligt mindre omfattande, och kanske hade den inte ens uppstått från första början. Är det ett argument för att staten ska göra mer, eller kanske mindre?

Girighet

Det pratas mycket om girighet i dessa finanskrisens dagar, en egenskap som främst tillskrivs högt uppsatta inom näringslivet. Onekligen är det så att många människor har varit just giriga, och att det har bidragit till krisens omfattning, men det gäller också att bredda perspektivet en aning. Vilka har varit girigast, varför, och vad är det egentligen för typ av egenskap?

Girighet och egoism brukar buntas ihop till ungefär samma sak och visst, det är svårt att vara girig för någon annans vinnings skull. Det är dock viktigt att göra skillnad på begreppen, speciellt som det ena måste försvaras och det andra angripas på moraliska grunder. ”Egoist” är den som söker fördelar för sig själv, men ”girig” är den som gör det på andras bekostnad och utan tanke på konsekvenserna.

Att vara en egoist är varken klandervärt eller konstigt, alla människor lever främst för sin egen skull och agerar rationellt efter en skala där det egna livet står som ultimat syfte. Den som jobbar för att kunna betala sina räkningar är en egoist, den som finner njutning i att dela med sig av sina pengar är en egoist. Detta är ett begrepp och ett koncept som måste försvaras mot altruism – offermoral – där individen ses som ett redskap för andras mål snarare än ett mål i sig själv.

Egoisten vet att hon inte kan konsumera mer än hon producerar, och kräver inga fördelar som hon inte gjort sig förtjänt av. Hon jobbar och skapar utrymme för sig själv att förbättra sitt liv, inte genom hotelser och våld utan genom konstruktivt arbete i frivilligt samarbete med andra.

Den girige å andra sidan vill åt det hon inte har förtjänat, genom en eller annan form av bedrägeri. Hon kan lura andra att hon producerat mer än hon gjort, eller ställa ut löften hon vet att hon inte kommer hålla. Den girige är ute efter att maximera sin konsumtion, men minimera sin arbetsinsats. Högsta möjliga avkastning med minsta möjliga ansträngning. Det gäller såväl finansfolket på Wall Street som arbetaren med medioker månadslön som trodde sig kunna låna två miljoner till en ny lägenhet, utan en tanke på räntor och amorteringar. Egoisten hade tänkt efter och räknat på sin budget, anpassat konsumtionen efter produktionen och undvikit att gynna sig själv kortsiktigt utan att tänka på framtiden. Den girige saknar ett sådant perspektiv och tar gladeligen emot de pengar bankerna erbjuder till låg ränta och utan kontantinsats. Hon bryr sig inte om att en räntehöjning kan spoliera drömmen om en fin bostad, det är inte hennes problem.

Och bankerna då? Visst, de borde ha vetat bättre än att låna ut till vilken godtycklig luffare som helst, men i konkurrensen om kunder på en marknad med artificiellt låga räntor har ingen aktör råd att stå utanför. Man kan bara minimera förlusterna genom att ta så mycket ansvar det går, som Handelsbanken har gjort i Sverige. I USA med statlig snedvridning av konkurrensen var situationen annorlunda, där tvingade staten bankerna att låna ut billigt och utan särskiljning. Där hade bankerna ingen chans att agera egoistiskt snarare än girigt. Skulden hamnar främst på den amerikanska staten och FED, men även på de konsumenter som valde att ta större lån än de kunde betala tillbaka. Hos dem frodades girigheten och drömmen om ett bättre liv än de egentligen förtjänade.

Detta är det ingen som pratar högt om, men det är icke desto mindre sant.

Greed is good, sa Gordon Gekko. Det uttrycket borde modifieras en aning, till att det aldrig är fel att eftersträva ett bättre liv, men aldrig rätt att göra det på andras bekostnad med bedrägeri som vapen.