Planekonomi i USA

Amerikanska GM har inte gjort någon vinst sedan 2004, mycket tack vare facken och deras orimliga avtal. Nu tvingas skattebetalarna finansiera galenskapen, och man undrar hur det kommer att uppskattas i ett relativt liberalt land som USA. Ett tydligare socialistiskt (misslyckat) experiment kan man knappast önska sig, men verkligheten har ju bevisat systemets oduglighet tidigare.

Lästips!

Jag noterar att Johan Norberg är aktuell med en bok om finanskrisen och dess orsaker. Återstår att se hur den tas emot på kultursidorna, avvikande åsikter brukar ju som bekant inte vara så populära i somliga kretsar. Skriver de något om saken (vilket de borde göra med tanke på all uppmärksamhet de har givit ”kapitalismens kris”) kommer det antagligen röra sig kring termer av att det här bara är ett nyliberalt försök att skapa dimmridåer och dölja den sanning som alla känner till, nämligen att finanskrisen enbart beror på den otyglade marknadsekonomin. Sakliga argument brukar från vänstersidan inte bemötas, istället döms de ut för att de framförs av liberaler och annat högerfolk. Såna kan man ju inte lita på så vad de säger måste vara fel, och dessutom är knappast sanningen objektiv utan något som beror på vem man är och vad man tycker.

Konstigt då att de alltid är så tvärsäkra på sina egna argument, nästan som om de vore…sanna.

Svaga ägare

När det gäller den senaste ”skandalen” kring vad Wanja Lunby-Wedin visste och inte visste om bonusarna inom AMF kan man igen bara konstatera riskerna med att ha svaga ägare till ett företag. Lunby-Wedin är inte grundlurad som hon själv påstår, hon är bara okunnig och ointresserad. Hennes fokus ligger inte på att som styrelseledamot säkra en lönsam och effektiv verksamhet, utan att som fackbas i hårda ordalag kritisera det ondskefulla näringslivet. När hon tilldelas en post ifrån vilken hon faktiskt kan styra ett företag (socialisternas dröm!) vet hon inte vad hon ska göra av den makten.

Det som har skett beror helt enkelt på okunskap och allmän inkompetens. Villkoren för chefernas bonusar och pensioner finns klart och tydligt publicerade i årsredovisning efter årsredovisning, men vem vet om Lundby-Wedin ens kan läsa en sådan?

Den som tror att ”samhället” eller någon med arbetarnas intressen som högsta prioritet skulle styra företag med solidariskt och rättvist bör nog tänka till lite extra. Det är först och främst kompetens och egenintresse av att företaget drivs på ett effektivt sätt som garanterar vinster, båda för företaget som sådant och för samhället i stort. När ägandet och ansvaret delas av politiker och diverse nollor från fackföreningar och statliga pensionsfonder blir det självklart bara pannkaka av allting. Inte för att de har fel intressen eller inte bryr sig om det ”samhälleligt bästa” vad nu det är, utan för att de är ignoranta. De vet inte hur man driver företag, och det är bara skadligt i längden.

Jämn fördelning

Förresten kan man leka med tanken på att omfördela alla disponibla inkomster till total jämlikhet. Medelvärdet var i Sverige år 2007 ca 199.000:-/år, och ungefär en tredjedel av befolkningen tjänade mer än så. Det innebär att två tredjedelar skulle tjäna på en sådan omfördelning, mellan 120.000:- för de fattigaste 10 % av befolkningen och 10.000:- (per år) för den sjätte rikaste tiondelen. De ”fattigaste” 50 % skulle tjäna i snitt 5.000:-/månad. Detta förutsatt naturligtvis att den tredjedel som skulle förlora på omfördelningen (obs att detta gäller disponibel inkomst, dvs inkomster efter skatter och avgifter) skulle vilja fortsätta att utföra samma arbete som idag. De rikaste 20 % som i snitt skulle förlora 13.000:-/månad av sin disponibla inkomst skulle antagligen inte göra det utan välja betydligt enklare, lägre avlönade, mindre produktiva och mindre ansvarsfulla arbeten. Det skulle i sin tur minska den totala produktionen och därmed den summa som går att omfördela.

Märk väl också att för att upprätthålla en sådan fördelning måste man hela tiden hindra människor från att använda sina pengar. Annars är risken stor att några kommer investera istället för att konsumera och därmed skapa sig större inkomster i längden. I princip måste man alltså tvinga människor att spendera en viss summa pengar varje månad, på sådant som inte kan ge någon extra avkastning utan bara kan konsumeras. Allt sparande måste ske till samma ”ränta”, annars riskerar somligas kapital att växa snabbare än andras.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför idén om total jämlikhet inte är så populär när man betänker ovanstående resonemang.

Folk är märkliga

Jag gillar teorier som inte riktigt hänger ihop. Röda Malmö skriver om oppositionens opinionstapp att skillnaderna i politik mellan blocken är så liten, och att det är därför Alliansen går framåt. Det som behövs är därmed ett riktigt radikalt vänsteralternativ som vill införa planekonomi och utjämna alla skillnad människor emellan.

Det är förvisso sant att gapen mellan de ideologiska övertygelserna krymper, ett aktuellt exempel är kärnkraftsfrågan där (mp) och (v) har vikt ned sig. Det beror så klart inte på att partierna har ändrat uppfattning, utan på att den rådande åsikten i Sverige är den att kärnkraften ska vara kvar. Vill man få röster kan man inte förespråka en snabb avveckling utan hållbara alternativ.

Och här någonstans ligger tror jag förklaringen till de senaste händelserna vad gäller den folkliga opinionen. Att alternativen i svensk politik är så pass likartade beror antagligen på att folks åsikter generellt sett inte skiljer sig så mycket åt. De allra flesta är socialliberaler som i grunden tror på den fria marknaden men anser att den behöver regleras, samt att det är bra med en viss nivå av skattefinansierad offentlig service. Den typ av kommunism som exempelvis Röda Malmö förespråkar är helt enkelt inte populär, och faktum är ju att det finns radikala vänsteralternativ att rösta på. Vänsterpartiet kräver trots allt ganska långtgående reformer mot socialism, även om deras partiprogram är mer extremt än den faktiska retoriken. Dessutom finns Socialistiska Partiet, SKP och Rättvisepartiet Socialisterna, bland andra.

Dessa partier säger sig samtliga företräda arbetarklassen i kampen mot kapitalet, och borde därmed tilltala en ganska förkrossande majoritet av folket. Även om många äger aktier idag är det ju trots allt rätt få som livnär sig på ägande, de allra flesta tvingas att sälja sin arbetskraft och blir därmed exploaterade och utsugna av överklassen.

Problemet för den extrema vänstern är att den verklighetsbeskrivningen inte stämmer, och ytterst få känner igen sig i den. De mest rabbiata socialisterna känner sig i själva verket knappast utsugna, de vill bara gärna ha mer pengar och makt samt mindre ansträngning och arbete. Det handlar helt enkelt om att gynna sig själv genom omfördelning som ett utslag av lättja och avund gentemot de som tjänar mer. Eftersom den stora majoriteten av svenskarna tillhör medelklassen och inte alls betraktar sig som utsugna finns det inget intresse för ett parti som vill förstagliga näringslivet och jämna ut lönerna.

De flesta tror sig nämligen inte tjäna på en sådan politik. De vet att det privata näringslivet har gynnat dem, att fri handel är positivt för ett litet land som Sverige, att konkurrens driver utvecklingen framåt osv. De har sett hur socialismen i praktiken fungerar i Sovjetunionen, på Kuba och i Nordkorea, och de förstår vad som just nu händer i Kina där miljoner människor lyfts ur planekonomisk misär och fattigdom tack vare marknadsreformer. Socialismen som idé är död, dels för att den bevisligen inte fungerar och dels för att dess inneboende logik egentligen är antilogik. Man kan inte konsumera mer än man producerar, och att ta från överklassen (eller egentligen den produktiva klassen) är inte att omfördela rikedom, det är i det långa loppet bara att förstöra rikedom.

Därför tror jag att den svenska opinionen ser ut som den gör. Ju rikare människor blir tack vare den fria marknaden desto mindre utrymme finns det för föråldrade och verklighetsfrämmande idéer om den utsugna arbetarklassen som slavar under kapitalet. Vanligt folk känner inte igen sig i en sådan beskrivning av deras liv, och därför krävs det av politiker att de anpassar sig till den verklighet som faktiskt råder. Det är lite som med marknadsekonomin: det är inte utbudet som styr efterfrågan utan tvärtom. Man kan inte lura i människor att socialismen är bättre för dem om argumenten helt saknar logik och rimlighet.

Därmed måste man också konstatera att radikala socialister inte direkt tror på människan. Röda Malmö verkar uppfatta det som att folk mot bättre vetande rör sig åt höger, helt enkelt för att det saknas alternativ på vänsterkanten. Men det gör det först och främst inte, och dessutom vore det väl i så fall klokare att inte rösta alls?

Ytterligare bevis

Opinionsundersökningar säger generellt inte så mycket i dessa ombytliga tider. Lojaliteten med ett parti, ett block eller ens en politisk ideologi sviktar och partiledarna blir viktigare och viktigare. Dock kan man notera att trenden i svensk politik är att regeringen går framåt på oppositionens bekostnad. Det är som vi tidigare har konstaterat glädjande av flera olika orsaker. Dels är det naturligtvis viktigt för landets framtid att kommunister och miljöflummare inte får något inflytande, och dels är det mycket positivt att den röd-gröna röran nu förlorar stöd på att driva en ganska radikal och hård vänsterretorik. Mer pengar till bidragstagarna och kommunerna, höj skatterna, ta från de rika och ge till de fattiga, förbjud bonusar, tygla den nyliberala marknaden och öka statens inflytande, subventionera alla företag som går med förlust för att rädda industrijobben osv osv. Allting som enligt socialistisk logik borde fungera i kristider som denna, men folket svarar inte. Hur kommer det sig?

Min gissning är – som vi tidigare varit inne på i den här bloggen – att egenintresset styr. Sverige är ett rikt land där den förkrossande majoriteten tillhör en ganska välbärgad medelklass. Även om det privata sparandet knappt existerar verkar de flesta ändå ha marginaler nog att överleva krisen, mycket tack vare de moderata skattesänkningarna. Folk förstår helt enkelt att de gynnas av Alliansens politik, att det är mer ansvarsfullt att föra en politik för sunda statsfinanser än en för konstgjord andning till en döende industri, samt att de själva inte tjänar något på att vara ”solidariska” med den minoritet av bidragstagare som trots allt finns. De vill inte vara med och offra sig själva för någon annans vinning, speciellt inte när ”någon annan” är lågutbildade och lågavlönade industriarbetare som producerar saker ingen vill ha.

De som skriker högst efter solidaritet och statliga subventioner är givetvis de som själva anser sig tjäna på det. Facken tillhör de värsta hycklarna: de har pengar nog att köpa upp de företag de anser bara behöver kortfristisga lån för att överleva, men vägrar med hänvisning till att de behöver en välfylld strejkkassa. Det är en omskrivning av att de inte vill ta något eget ansvar och inte tror på framtiden för exempelvis SAAB; en retorik som folk uppenbarligen ser igenom.

Egenintresset har naturligtvis alltid styrt politiken, människor har alltid och kommer alltid rösta med plånboken. Det nya i den svenska opinionen är att majoriteten av väljarna nu tillhör de som i en socialistisk värld förväntas betala för minoritetens välfärd. Den röd-gröna logiken handlar om att göda de tärande på de närandes bekostnad, och nu börjar samma sak ske som beskrivs i en viss bok: de närande vill inte längre ställa upp som offerlamm för de tärandes vinning. De har lärt sig att de inte tjänat något på att bli bestulna och exploaterade av staten, och att de klarar sig ganska bra medelst den egna lönen.

Det är inte regeringen som ska ta ansvar för människornas liv, det fixar de bra själva. Nu visar det sig även i opinionen.

Trådade diskussioner

Det går nu att svara på varandras kommentarer i inläggen. Istället för att skriva en ny efterföljande kommentar så klickar man på svara vid den kommentar man önskar besvara.

/Admin

Bra skatt (!)

Den här bloggen tycker i regel inte om några skatter alls, men den här är faktiskt helt rätt. Att när man som företag tigger pengar från staten för att man inte klarar av att finansiera den löpande verksamheten samtidigt belöna sina chefer med bonusar är offermoral på hög nivå. Det är att säga att andra människor (skattebetalarna i det här fallet) finns till för att göda mig med pengar, oavsett om jag förtjänar det eller ej.

Bonusar är i allra högsta grad moraliskt försvarbara när de kopplas till en tydlig prestation, men aldrig när de består av pengar som stulits från vanliga människor i kristider. Då blir de bara ett socialbidrag i mängden, en tvångsmässig omfördelning av pengar från den produktiva till den tärande.

Observera därmed att denna girighet inte handlar om någon sorts egoism: att vilja gynna sig själv innebär om man är hederlig och moralisk att man erbjuder värde mot värde och förtjänar sin rikedom genom att skapa rikedom åt andra. Att vilja berika sig själv oavsett metod och prestation – gärna med ljusskygga metoder – är inget annat än ren och oförstörd altruism. Det är någon annans ansvar att fylla min plånbok med pengar, själv ska jag inte behöva göra någonting i utbyte.

Detta gäller tyvärr större delen av samhället idag. De chefer och direktörer som belönar sig själva när deras företag går med förlust agerar lika omoraliskt och med samma logik som de arbetare som kräver statliga åtgärder för att deras jobb ska räddas; lika omoraliskt som de bidragstagare som kräver höjda skatter för de rika för att finansiera den egna välfärden; lika omoraliskt som de politiker som skriker efter mer stimulans i syfte att omfördela pengar från de produktiva och lönsamma till de destruktiva och tärande; lika omoraliskt som de fackföreningar som istället för att med egna medel köpa upp krisande företag kräver att skattebetalarna ska offra sig för deras medlemmars intressen.

Vi lever i ett plundrarsamhälle, vilket innebär att alla vill gynna sig själva, men sällan ifrågasätter eller reflekterar över huruvida det sker på någon annans bekostnad. ”Tryggheten” att få behålla sitt jobb och sin lön (eller sitt bidrag) oavsett ekonomiskt läge kräver generellt sett att någon annan offras på den altruistiska jämlikhetens och rättvisans altare. Kalla det därför inte egoism och skyll inte på egenintresset. Det ligger aldrig i en rationell individs egenintresse att offra andra för sin egen vinning, eftersom man genom tillämpandet av en sådan moral legitimerar altruismen och tvånget som politisk metod. What goes around, comes around.

What a surprise

Var fjärde ungdom mellan 15 och 24 år är arbetslös. Är det verkligen någon som är överraskad? Sosseriet har i årtionden odlat myten om att bara man har rätt till heltid och utbildning så ordnar sig allt annat. LAS och andra dumheter skapar enbart barriärer, och vill inte företagen anställa så blir det inga anställningar. Det är verkligen inte svårare än så. Ändå är vänsterns lösning så klart att reglera ännu mer; fler utbildningsplatser; striktare rätt att jobba var man vill, när man vill, hur man vill; höjda minimilöner, samt från kommunisterna: ta pengar från de som har och ge till de som inte har. Det är fullständigt sensationellt att ett helt politiskt block i ett utvecklat I-land inte begriper sambanden.

När ungdomar luras att spendera åratal på låtsasuniversitet utan att de lär sig någonting som är viktigt och relevant för företagen, och när de inte får anställas på prov eller med sämre villkor än etablerad arbetskraft, ja då blir det så klart inga jobb för dem. Företagen har helt enkelt inte råd eller lust att satsa på någon som både saknar kompetens och aldrig kan sparkas. Varför är det så svårt att begripa? När ska vänstern förstå att deras flummiga försök att hjälpa dessa grupper bara skapar hinder och trögrörlighet som inte gynnar någon?

Vore jag lite mer cynisk skulle jag tro att det är en medveten taktik för att skapa bidragsberoende och därmed lojala väljare. Jag hoppas verkligen att det mer är dumhet och oförstånd som ligger bakom, även om det är att välja mellan pest och kolera.

Kom ihåg detta uttalande

”Ljuset kommer från Latinamerika, och det lär inte slockna på ett bra tag. Hur gärna ni än skulle vilja…”

Bara ett tips inför framtiden.