Den bortskämda generationen

Vänsterpolitikern Gustav Fridolin – själv född på 80-talet – hävdar att det är synd om hans egen generation. I en nyskriven bok klagar han över att 80-talisterna har lidit svårt av nedskärningar i välfärden, som enligt honom exempelvis har resulterat i sämre betyg och högre arbetslöshet. Hans analys inskränker sig till nonsens som detta:

”1992 gick bara 5 procent ut grundskolan utan fullständiga betyg – 1999 hade det stigit till 25 procent. Antalet unga som har svåra problem med ångest har tredubblats sedan 1989. Vi har fått mer än dubbelt så många förtidspensionärer under 30 år.”

Jaha? So what? Varför är detta kopplat till nedskärningar i välfärden? Är det inte så att det kostar mer att förtidspensionera någon än att ha den personen aktiv i arbetslivet?

Det finns främst två problem med Fridolins tes. Dels stämmer inte myten om nedskärningarna, vilket avslöjades i en SvT-dokumentär vid namn ”Välfärdsmysteriet”. Där avslöjas bland annat att skolan har fått 60 % mer resurser i absoluta tal sedan 1970, justerat för inflation.

Dessutom tror Fridolin uppenbarligen att betyg skapas genom mer pengar. Det är alltid intressant när vänsteraktivister har ett så ekonomiskt perspektiv på tillvaron (de som brukar tjata om att pengar inte ska få styra samhället och människorna), men det är inte speciellt trovärdigt. Betygsnivåer handlar minst lika mycket om attityder som om pengar, och är det något sosseriet har tutat i dagens ungdomar så är det att kunskap är något som ska föraktas och bespottas. Aldrig hör man vänsterpolitiker som uttalar sig till försvar för bildning som ett led i att förtjäna ett bra jobb och en hög lön. Tvärtom ska unga tilldelas diplom från plojskolor i tron om att sådana automatiskt leder till bra jobb. Det stämmer inte. Företag betalar för kompetens och inställning, inte siffror på papperslappar. En akademisk utbildning måste fylla en funktion och ha ett innehåll, det räcker inte att finansiera vilken fritidsverksamhet som helst (Södertörn, Malmö Högskola osv).

Det största problemet med 80-talisterna är självklart att de är bortskämda. Som Fridolin själv säger, förmedlat via recensenten (och vänsteraktivisten) Kajsa Ekis Ekman: ”…det är inte möjligheter som saknas – utan rättigheter. Som de mest grundläggande: rätten till bostad och arbete.”

Sådant är perspektivet. Bara för att man lever och andas ska man tilldelas en bostad och ett jobb. Vad man gör för att förtjäna det är oväsentligt: får man det inte är man drabbad av nedskärningar och orättvisor. Lite tillspetsat säger man att ”titta på den där jäveln som får behålla en större del av sin egen lön tack vare en skattesänkning. Det drabbar mig genom att jag inte längre får en lika stor del av hans lön”.

Parasitism i sitt esse, och givetvis har Fridolin inte funderat i de banorna. För honom och många andra i hans generation är det en självklarhet att rikedom bara finns och bör fördelas ”jämlikt”, annars är något fel och orättvist i samhället. Han glömmer bekvämt bort de som faktiskt har skapat den rikedom som finns runt omkring oss, och vad de behövde gå igenom. Istället för att berömma dem och vara tacksam för förutsättningarna de har skapat med sitt slit tycker att han själv ska få ännu fler rättigheter, på deras bekostnad.

Vämjeligt är vad det är.

Kambodja

Den som såg Debatt på SvT nyss fick se ett ganska illustrerande exempel på hur den extrema vänstern resonerar. Diskussionen utgick från de relativt många och högt uppsatta politiker som på olika sätt stödde Pol Pot och de Röda Khmererna i Kambodja på 1970-talet. Temat: hur kommer det sig att vänstern blundar för förtryck och sällan eller aldrig lär sig av historien?

I studion fanns bland andra Kajsa Ekis Ekman, som beklagade sig över att det alltid är just vänstern som skuldbeläggs historiskt. Varför – undrade hon – får aldrig ”högern” svara för exempelvis (det som kallas) ”folkmord” i Israel?

Svaret är enkelt. Ledare och regimer i länder som Kambodja, Laos, Burma, Kina, Nordkorea, Sovjetunionen, Kuba, Zimbabwe och så vidare har agerat i socialismens namn för att bygga ett socialistiskt samhälle. Alla revolutioner som i dessa länder har slutat i massmord och misär för befolkningen har bedrivits med det uttalade målet att skapa det socialistiska paradiset där näringslivet förstatligas och proletariatets diktatur råder. Överklassen ska utplånas, deras egendomar ska tillfalla folket genom staten, skadliga influenser och värderingar ska utraderas. Kulturrevolutionen i Kina syftade till just detta, utrensningarna i Kambodja likaså.

Det finns ingen anledning att betvivla att samma scenario inte skulle upprepas om dagens vänsterdemagoger skulle få chansen att regera igen. Målet är ju detsamma, såväl som de hinder som måste övervinnas. Näringslivet måste fortfarande förstatligas, egoistiska människor måste rensas ut och ersättas med den nya solidariska individen.

Det bedrivs inga sådana kampanjer för marknadsekonomi och kapitalism. När stater krigar – Israel eller USA exempelvis – gör de det inte i någon ideologis namn eller med ett uttalat syfte att uppnå ett ideologiskt mål. Detta för att något sådant inte ligger i marknadsekonomins natur. Den är inget mål, bara ett ramverk. Den beskriver inget utopiskt sluttillstånd utan erbjuder bara en fond för mänsklig interaktion. Man behöver inte fängsla, misshandla eller döda människor för att få dem att handla med varandra, man behöver inte skapa en helt ny mänsklighet. Kommunismen och socialismen kräver dock sådana åtgärder. Eftersom den utgår från idealmänniskan som något omänskligt och onaturligt måste den med nödvändighet rensa ut alla mänskliga och naturliga element, och då sker massmord som en lösning på det problemet.

Därför är det viktigt att inte skilja på historien och visionerna. Det är säkerligen inte så att speciellt många vänsterextremister idag öppet förespråkar folkmord, eller ens tänker sig att sådana är nödvändiga. Poängen är att deras ideal kräver sådana. Det ligger i deras ideologis natur att rensa ut alla oönskade element, med våld, och därför kommer det hända igen. Speciellt om dagens socialister tillåts friskriva sig från ansvar för vad deras ideologi har ställt till med. Åsikterna är exakt desamma, ingenting har förändrats. Socialister idag är socialister på exakt samma sätt som Birgitta Dahl var det på 70-talet. Då förnekade de folkmord i Kambodja, idag stödjer de diktaturen på Kuba och Hugo Chávez plundringar i Venezuela.

För dem rättfärdigar målet medlen, och därför kan man inte separera dem från historien. De är en del av samma rörelse som fortlever, från början av 1900-talet fram till våra dagar. Deras ideologi är ett falsarium, och det är därför den konsekvent misslyckas och istället urartar i folkmord och lidande. Att ställa dagens unga socialister till svars är nödvändigt, inte på historiska utan på ideologiska grunder. Det viktiga är inte att fråga varför de stödjer Kuba eller Venezuela, utan varför de stödjer den ideologi som har lett till misslyckanden som i Kambodja eller Nordkorea. Varför modifierar de inte sina idéer när de ser vart de leder?

Skulden lever vidare.

Att ställa krav är att bry sig

Folkpartiet föreslår att kunskapskraven vid ansökan till högskolor ska skärpas. Det är ett av många steg som behöver tas i ett land där just kunskap har föraktats och bespottats i årtionden. Vänstersidan talar om en orättvist sorteringsskola och drömmer istället om ett samhälle där alla unga mer eller mindre utan studier tilldelas en akademisk examen och därmed får ett bra jobb och en hög lön. Om någonting har bevisats är det väl att en sådan taktik inte fungerar. Företagen är nämligen inte dumma, de anställer inte någon bara för att han eller hon råkar ha ett betyg från valfri bluffskola. Poängen med att studera är att skaffa sig en kompetens som i sin tur kan generera värden och vinster i näringslivet. Att läsa något odefinierbart på ett lärosäte som staten godkänt ger inte per automatik en sådan kompetens. Därför är det väsentligt att tala om för den bortskämda snyltargenerationen att man faktiskt måste anstränga sig lite också. Det räcker inte att skriva in sig på någon utbildning som låter rolig och sedan hoppas på det bästa. Ungdomsarbetslösheten är hög av en anledning (egentligen ett par olika anledningar, varav trösklarna in på arbetsmarknaden är en): ungdomar idag kan ingenting.

Låt oss hoppas att detta steg följs av flera.

Självbestämmande

Kubas nye Castro, Raúl, uppger sig vara beredd att diskutera liberaliseringar med USA, ”men som jämlikar, utan minsta skugga över vår suveränitet och utan minsta kränkning av det kubanska folkets rätt till självbestämmande.”

Naturligtvis är det bättre att den kubanska befolkningen genom röstsedeln får avgöra sin framtid än att Castro eller USA ska göra det åt dem. Däremot kan och bör man dra principen ännu längre: varför ska just en nation få vara suverän och slippa kränkningar av sin rätt till bestämmande? Varför kan inte den principen gälla för exempelvis Havanna, Latinamerika, eller hela världen? Var sätter man gränsen för vilken enhet som ska få vara suverän och i kontroll av sitt eget öde?

På individnivå så klart. Alla kollektiv kan sönderdelas till individer, egna människor som behöver rätten till självbestämmande. Hur kan man då hävda ett kollektivs rätt till samma sak när det inom ett kollektiv kan finnas olika åsikter och målsättningar? Hur kan man hävda Kubas rätt till självbestämmande i en värld av nationer, men inte individens i en större grupp av människor? Med vilken härledning och motivering?

Kommunismen befriar ingen

DN fortsätter att hoppas på den socialistiska revolutionen, och hänvisar den här gången till filosofen Slavoj Žižek. Denne hävdar att även om kommunismen bevisligen misslyckats borde den få chansen igen, eftersom den predikar frihet och förändring.

Žižek har en poäng i att utopier inte nödvändigtvis är av ondo. Det är väldigt farligt att nöja sig och tro att inget behöver förändras bara för att det ”fungerar”, men en utopi måste också vara förankrad i verkligheten. Att vara pragmatiker innebär egentligen bara att man accepterar misslyckanden som ”nödvändiga” och oundvikliga och vänder kappan efter vinden närhelst det behövs. Man saknar helt enkelt ideal och väljer godtyckligt de subjektiva utgångspunkter som passar för stunden. Verkligheten existerar för en pragmatiker, inte som ett objektivt absolut, utan som något man kan forma efter sina önskningar och känslor. Idag gäller en verklighet, imorgon en annan, låt oss vara pragmatiska och anpassa oss efter det.

På så vis är det absolut nödvändigt att bekämpa den samhällsordning som råder och som baseras på felaktiga och subjektiva antaganden om verkligheten. Kommunismen är dock naturligtvis en avart som ännu mer bygger på antilogik, och det är därför den konsekvent misslyckas. Den förutsätter exempelvis produktionsfri konsumtion och ansvarsfri makt; att människor ”gemensamt” kommer kunna bestämma över allt som rör deras vardag och samtidigt vara fria (en omöjlighet för alla vars målsättningar inte råkar sammanfalla till 100% med majoritetsbesluten).

Varje kollektiv kan delas upp i sina minsta beståndsdelar – individer – och när ett kollektiv gemensamt ska besluta om något (såsom kommunismen förespråkar) kommer några av dessa beståndsdelar alltid få acceptera de övrigas beslut. Det är inte frihet för någon annan än den som råkar tillhöra majoriteten. För den som har en avvikande åsikt är majoritetsdemokratin i allra högsta grad ofrihet: rätten att rösta är helt värdelös om man aldrig tillhör den vinnande sidan.

Att tro att man som värdelös skribent på en morgontidning kommer bli ”befriad” genom den socialistiska revolutionen är naivt, på gränsen till korkat. Dan Jönsson drömmer säkerligen om en tillvaro där han sitter hemma och röstar fram beslut efter beslut som gynnar honom själv, utan att han själv behöver lyfta ett finger för att förverkliga dem. Det sköter någon annan; överklassen; de rika. Ledsen Dan, men det kommer inte hända.

Kommunismen är tänkt att fungera på ett visst sätt, att den inte gör det (det vill säga att den har misslyckats gång på gång och inte når sitt önskade slutmål) beror på att premisserna är felaktiga. Analyserna och slutsatserna stämmer inte. Att då prova igen bevisar bara att man inte har begripit problemet och tror att verkligheten kan omformas från gång till gång. Kommunismen kommer aldrig fungera, för att den som ideologi och ideal inte är giltig. Att den historiskt bara har skapat slaveri och fattigdom bero på att den kräver slaveri, och att fattigdom är det enda rimliga resultatet av sådant.

Kör man en bil genom en vägg i hopp om att väggen ska försvinna och misslyckas försöker man inte igen. Istället lär man sig att väggen finns där och att den inte kommer flytta på sig bara för att man vill att den ska göra det. Är man intellektuellt hederlig behöver man inte ens prova: man vet att väggen finns där och att den inte kommer flytta sig automatiskt. Samma sak med kommunismen. Ser man att den skapar misär och elände funderar man över varför istället för att glatt försöka igen och hoppas på ett annat resultat. Därmed inte sagt att man ska vara en ”pragmatiker” och acceptera det nuvarande samhället som det bästa vi kan uppnå. Det gäller bara att göra en adekvat verklighetsanalys baserad på objektiva premisser.

Att marknadsekonomin fungerar bäst är inte ett argument för den, utan en logisk konsekvens av att den är det mest rimliga och mänskliga systemet givet de förutsättningar som finns. Det är också en viktig poäng: propagera aldrig för den fria marknaden med argumentet att den är ”bäst”; propagera för den med argumentet att den är det mest moraliska alternativet. Förklara att socialism är omoral och att socialism därför alltid misslyckas. Orsak och verkan.

Att störa marknaden

Även om de borgerliga partierna i Sverige knappast är nyliberala är det väl också ett ganska tydligt bevis på marknadens överlägsenhet att varje gång Socialdemokraterna har förlorat makten har de lämnat ifrån sig en ekonomisk kris. 70-talskrisen berodde i mångt och mycket på vanvettig utgiftspolitik som bara skapade stagnation och inflation, och på 90-talet var det oviljan att låta marknaden värdera valutan som skapade enorma obalanser. Den här gången är krisen givetvis mer global och komplex än någonsin förut, men vem kan på allvar tro att Sahlin, Östros och Ohly skulle sköta situationen bättre? Som tur är verkar väljarna ha begripit detta, och nu gäller det för regeringen att förvalta detta förtroende och inte anamma socialdemokratisk bidragspolitik.

Marknadsmyter del 1

Den marxistiske doktorn i samhällskunskap, Daniel Ankarloo, på plojskolan MAH, har som bekant skrivit en bok vid namn Marknadsmyter, i vilken han anser sig ta död på en rad liberala argument för den fria marknaden. Jag har inte läst boken och ska därför inte kommentera dess innehåll i sak (Johan Norberg har bemött det i Nyliberalen), men Ankarloo har även författat en artikel som sammanfattar den, och denna artikel innehåller diverse argument som brukar yttras från vänsterhåll. Problemet är att många av dem inte stämmer, och därför tänkte jag ägna den här texten åt att avmystifiera dem och förklara hur man som hederlig och ärlig liberal faktiskt tänker.

Påståendena som tillskrivs oss liberaler är bland andra dessa, i somliga fall något modifierade för att framhålla kärnan.

* Marknaden är den bästa av världar och löser alla problem

Detta är en av de vanligaste beskyllningarna: liberaler påstår att marknaden automatiskt löser alla problem, aldrig krisar och alltid uppnår optimala resultat. I praktiken stämmer det inte och därför måste vi testa något annat system.

Det sättet att tänka är fel av många anledningar. För det första finns det nog ingen liberal som faktiskt tror att marknaden är ”perfekt” på det sätt som antas i vissa nationalekonomiska modeller. Att man inom den nationalekonomiska forskningen skalar av och förenklar beror på att det inte går att bygga en modell som innefattar allt. Poängen med en modell är just att ta ut kärnan och analysera den. Exempelvis handlar somliga jämviktsmodeller om att visa på samband mellan efterfrågan och utbud baserade på olika prisnivåer. Där förutsätts bland annat att givet allt annat lika vill marknaden konsumera mindre av en vara om priset stiger, och producera mer. Den faktiska produktionsvolymen hamnar där tillgång och efterfrågan möts. Modellen bygger på ganska rimliga grundantaganden och bortser från andra faktorer som anses irrelevanta. Därför ger sällan resultaten en perfekt bild av verkligheten, men en trovärdig uppskattning av den.

Samma sak gäller alla modeller: de är förenklingar av verkligheten som av förklarliga skäl inte alltid stämmer till 100 %, men det betyder inte att de är fundamentalt felaktiga och måste ersättas med andra. Att hävda att nationalekonomi inte är en vetenskap på grund av att den inte bevisar att 1 + 1 = 2 säger ingenting annat än att man inte begriper vad forskningen handlar om.

Att modellerna inte alltid perfekt avspeglar verkligheten betyder inte heller att marknaderna antas vara perfekta men i själva verket inte är det. Nationalekonomin är inte tänkt att beskriva eller propagera för en perfekt värld där alla människor är lyckliga, utan syftar till att utröna samband mellan olika ekonomiska faktorer: tillgång och efterfrågan, arbetslöshet och inflation, handel och välstånd och så vidare. Ingenstans i forskningen – och ingenstans i den liberala argumentationen – hävdas att marknaderna alltid är perfekta och optimala för alla. Argumentet är en chimär, skapad i syfte att misskreditera liberalismen: om den inte är perfekt är den irrelevant för den vanliga människan. Så tänker bara en utopist, och därför är det paradoxalt att många motståndare till marknaden beskyller dess förespråkare för att vara just utopister.

Ett närbesläktat argument är detta:

* När företag går omkull bevisar det att kapitalismen inte fungerar

I dessa tider talas det mycket om ”kapitalismens” kris och att stater världen över måste rädda ”kapitalismen” med skattepengar. Men detta argument missar vad marknadsekonomi och kapitalism i själva verket är. Även om det vore så att finanskrisen helt och hållet var ett marknadsmisslyckande skulle det inte bevisa någonting annat än att människor har en fri vilja och kan misslyckas i sina val. Kapitalismen är återigen inte ett system som aktivt strävar efter den perfekta världen för alla oavsett vad de gör, utan främst ett ramverk för produktion och allokering av resurser. Dess juridik värnar avtalsrätten och säger att inga resurser får byta ägare genom tvångsmässiga åtgärder – allt utbyte måste ske i frivillighet från båda parter. När stater ger privata företag bidrag, lån och garantier räddar de inte byteshandeln som sådan, de räddar bara just de specifika företagen från undergång.

Även om alla företag i hela samhället skulle gå i konkurs betyder det inte att marknadsekonomin som system är ”död”. Tvärtom, i kristider blomstrar ofta de delar av ekonomin som räknas som ”svarta”, det vill säga de som sker utanför staternas regleringar och skattesatser (att detta bland annat innefattar maffians verksamheter är givetvis inte något positivt, poängen är att spontan och oreglerad byteshandel existerar överallt hela tiden oavsett vad stater gör för att stoppa den). Byteshandel som sådan är bara beroende av staten när det handlar om att skydda avtalsrätten. I en anarki finns ingen sådan rätt, där är det alltid den starkaste och den med mest vapenmakt som får sin vilja igenom. Det som sker i en kris är inte att byteshandeln bryter samman eller att avtalsrätten blir ogiltig, utan att de företag som inte klarar av att täcka sina kostnader försvinner och ersätts med andra.

Inom kapitalismen kan människor alltid missköta sina företag. De kan tillverka dåliga produkter som ingen vill ha, och de kan lägga stora pengar på meningslösa investeringar eller betala för höga löner. Det finns ingenting i den liberala teorin som säger att sådant inte kan ske, det är självklart att det både kan och kommer att hända igen och igen. Men återigen: det bevisar ingenting om kapitalismens duglighet som system. Vad systemet är till för är att skydda avtalsrätten och individens frihet, inte att hålla företag godtyckligt under armarna så att de aldrig kan gå omkull. På en fri marknad är förutsättningarna för det Schumpeter kallade ”kreativ förstörelse” som bäst. När en sjuk gren sågas av tar en friskare dess plats. Dåliga företag ersätts med bättre – sådana som marknaden vill ha, konkurrensen driver utvecklingen framåt, vilket är enkelt att belägga empiriskt.

Vidare framhålls ofta liknande argument om att ”marknaden” inte jobbar för människors bästa och borde ersättas med ”något annat”. Ett av de argumenten lyder något modifierat ungefär så här:

* Den osynliga handen/nedsippring ska enligt nyliberal teori ge oss arbetare mer rikedom automatiskt

Feltänket är att ”marknaden” inte är ett aktivt system, den är bara ett ramverk för mänskliga relationer. Om ett samhälle tillämpar fria marknader med minimala statliga ingrepp kan det samhället ändå uppnå absolut noll produktion av rikedom under en given period. ”Marknaden” säger bara att människor är fria att bestämma över sina egna liv, vad de sedan gör med denna frihet bryr den sig inte om så länge ingen kränker någon annans frihet. Om alla människor på en fri marknad bestämmer sig för att sluta jobba skapas ingen rikedom, och BNP/capita uppgår till 0:-. Det är inget konstigt och inget som relaterar till den liberala teorin om marknaden. Alla system – oavsett vad de bygger på för uppfattningar och regler – kräver arbete för att generera rikedom, och inget ickefysiskt system kan i sig utföra detta arbete. Det är alltid människorna inom det som av egen fri vilja måste arbeta med sina förnuft som verktyg, annars skapas ingen rikedom.

Nedsippringsteorin och den osynliga handen betyder inte att om någon blir rikare så blir alla andra det också automatiskt. Om någon är den enda personen i ett samhälle som jobbar så betyder inte det faktum att han skapar välstånd att alla andra också får del av det villkorslöst. Det betyder bara att om någon exempelvis startar ett företag och en produktion så kan andra dra nytta av det genom att söka anställning och arbeta, eller köpa företagets produkter. Det är ingen transferering av rikedom som sker per automatik, utan ett genererande av möjligheter att ta till sig den rikedom som skapas och skapa ännu mer. Att som vänsteranhängare sitta och klaga på att de rikas pengar inte sipprar ned i den egna plånboken är att missförstå teorin – antagligen medvetet: vänsterns argumentation handlar ju till 90 % eller så om produktionsfri konsumtion och ansvarsfri makt.

Marknaden fungerar inte på det sättet, och är heller inte tänkt att göra det. Därav, tror jag, det starka ideologiska motståndet bland parasiter och latmaskar: marknaden kräver av dem att de skapar sin egen rikedom och inte oförtjänt lever på andras bekostnad och av andras förtjänst. Oavsett om de förespråkar ett annat system som ger dem denna rikedom ”gratis” och kravlöst är det andra människors arbete som i första hand skapar den – systemet kan bara omfördela den genom tvång. Därför kan man aldrig prata om att socialdemokratin eller socialismen skapar någon rikedom åt den ena eller den andra, den kan bara fördela rikedom som redan finns och som skapats av ”någon annan”. Argumenterar man för att socialismen ska göra en rik argumenterar man i själva verket för att en annan människa ska göra en rik genom att arbeta gratis för ens egen vinning, och utan att få något i utbyte. Det är den principen marknadsekonomin är till för att ogiltigförklara, dess ramverk förbjuder den från att användas.

Med detta inlägg har jag alltså försökt visa att ”marknaden” i sig inte är ett system som skapar resurser och ska ge ett visst resultat, utan blott ett ramverk som tillåter viss mänsklig aktivitet och förbjuder annan. När vänstern anklagar ”marknaden” för att inte ”fungera” eller för att göra någon fattig handlar det oftast om rena teoretiska missförstånd – medvetna eller omedvetna. Det marknadens förespråkare har begripit är något så enkelt som att rikedom kontinuerligt måste skapas innan den kan fördelas och konsumeras, och det liberala juridiska ramverket erbjuder individen – den minsta minoriteten på jorden – de rättigheter hon behöver för att skapa rikedom. Om hon svälter ihjäl är det inte ”marknadens” fel, utan ytterst hennes eget för att hon inte arbetar. Är det därmed en skyldighet att arbeta? Ibland verkar det så, när vänstern hävdar att det är en mänsklig rättighet att konsumera rikedom. Hur ska det vara möjligt utan plikten att arbeta? Och varför handlar den plikten alltid om att arbeta för någon annans vinning och aldrig ens egen?

Marknaden garanterar varje individ rätten att i fred och frihet arbeta för sina egna intressen utan att förslavas av andra, och den är därmed det enda ramverk som bygger på avsaknaden av slaveri. Varje annat system som på papperet ger rätten till konsumtion oavsett produktion bygger logiskt på principen om den enes skyldighet att föda den andre, det vill säga på exploatering. Därifrån måste diskussionen om marknadens funktion och relevans utgå.

Fortsättning följer.

Castro för frihandel

Hur planekonomi ska kunna inbegripa handel har jag aldrig lyckats begripa, men tydligen anser självaste Fidel Castro – länge ledare i en av världens mest socialistiska nationer – att USA:s handelsblockad mot landet är ”den grymmaste av åtgärder”. Det är klart att man kan förespåka fritt utbyte över gränser när man under decennier fick bistånd från dåvarande Sovjetunionen för att kunna hålla sig flytande (bildligt talat), men nu finns inte längre någon sådan bidragsgivare. Kuba måste uppenbarligen handla för att överleva, och det talar – som så mycket annat – för den nationalekonomiska forskningens rön.

Olika länder handlar enligt denna forskning med varandra för att de tjänar på det. De producerar inom de områden de har en komparativ fördel gentemot andra, och byter till sig det de producerar relativt sämre. Detta är den liberala grundprincipen inom all ekonomisk verksamhet: den enes rätt att behålla frukten av sitt arbete och handla med andra – som lever under samma frihet – för att gynna sig själv och maximera sin kaka. Kuba vill maximera sin kaka genom att konsumera även det andra producerar, och vill använda sig av liberala principer om fritt utbyte för att nå dit. Behövs det några tydligare bevis än så?

Nollsummespelet

I dagens DN (ej online) finns en artikel om att länder marknadsför sig alltmer, i Sveriges fall bland annat genom statliga myndigheten Svenska institutet. Förutom att ondgöra sig över att det är ”fel” kärnvärden som förmedlas i reklamen innehåller artikeln också en kort intervju med teaterregissören Erik Holmström. Han säger:

”Ju mer globaliserad världen blir desto mer måste varje folk tydligen definieras. Det handlar om konkurrens: Sverige ska marknadsföras som ”omtänksamt” för att svenska företag ska sälja bättre och Sverige bli rikare – på någon annans bekostnad. Blir världen bättre då?”

Sen slutar artikeln, utan att ifrågasätta relevansen i ovanstående citat. Vad regissören säger är alltså att ekonomi är ett nollsummespel, ingen kan bli rikare utan att någon annan blir lika mycket fattigare. Detta får stå oemotsagt på (visserligen) kultursidorna i Sveriges största morgontidning. Varför?

Först och främst, hur tänker man om man tror på nollsummespelsteorin? Var kommer all rikedom från initialt? Allt du ser omkring dig som inte är skog eller annan växtlighet måste med den teorins logik ha funnits där när jorden skapades. I så fall är en mobiltelefon eller en dator bara något som man plockar upp ur marken, men då uppstår ett annat problem: varför blir någon annan fattigare om man själv förvärvar den? Mobiltelefonen eller datorn har så klart inget värde förrän de används, och då måste de plockas upp ur marken. Jag är inte rik bara för att Sverige har en massa skog, först måste jag använda den på något sätt så att den skapar ett värde för mig.

Alternativt måste man tro att en dator är lika mycket värd som dator som den är i form av råvarorna som utgör dess fysiska form. Då måste man tro att chipet är lika mycket värt som kiselsand som det är som chip, och så vidare, att rikedom inte är rikedom för att den fyller en funktion för människan utan för att den utgör en viss fysisk massa. En sten är lika värdefull som sten i naturen som den är som del av en vägg i ett hus, exempelvis.

Oavsett vilken av dessa teorier man bekänner sig till måste man förklara varför handel mellan länder leder till att en blir rikare och en blir fattigare. För att det ska stämma måste det vara en sorts envägskommunikation, så att ”handel” innebär att den ena tar något från den andra. Men det stämmer ju inte, i artikeln pratas det om att svenska företag ska sälja mer och bli rikare, och då måste det betyda att man blir fattigare av att köpa något. Så varför köpa? Varför går jag till affären och handlar något om jag anser att det gör mig fattigare?

Man kan också tro att poängen är att om Sverige säljer mer så säljer någon annan automatiskt mindre, men det stämmer inte heller. Att Sverige konkurrerar på ett effektivt sätt betyder inte att någon annan med automatik blir utkonkurrerad och säljer mindre. Och även om det vore så, varför ska just Sverige ta hänsyn till det? Det betyder ju bara att någon annan blir rikare på vår ”bekostnad”, och varför skulle det vara mer rättvist?

I verkligheten driver konkurrens bara fram bättre produktion och effektivitet. Dessutom bygger inte handel på att den som gör något bäst får sälja det och alla andra lever kvar i fattigdom, utan att alla respektive länder gör det de är bäst på. Om Sverige är bäst på att sälja pappersprodukter eller IKEA-möbler så betyder inte det att alla andra länder plötsligt inte kan producera och sälja någonting, ekonomin är mer mångsidig och komplex än så. Om vi genom bättre marknadsföring skulle sälja mer och konkurrera ut någon annan så kan det landet istället satsa på något de i förhållande till oss och andra producerar bättre och mer effektivt. Istället för att producera pappersprodukter för 100:-/h kan de producera kläder eller livsmedel för 150:-/h, exempelvis. Omställningen kan vara smärtsam men i längden innebär det mer rikedom till alla.

Det hela faller direkt på sin egen orimlighet, men regissören verkar inte ha funderat i de banorna. Kanske tänker han sig att alla länder borde vara självproducerande, men var sätter man då gränsen för ett land? Vad är det som säger att det ekonomiskt mest rättvisa och optimala är att just det begränsade utrymmet ”Sverige” producerar för sin egen konsumtion, och att alla andra länder som råkar vara avgränsade som de är gör samma sak? Blir det ännu mer optimalt om Skåne är självproducerande, om Göteborg är det, om Rosengård är det, om kvarteret Spiken gör det, eller kanske varje enskild individ? Om handel som sådan gör att en blir rikare och en blir fattigare måste det mest rättvisa vara att alla producerar för sin egen konsumtion, inte att specifika länder gör det eftersom handel då kan förekomma inom länder. Tänk dig en sådan situation: du kan bara konsumera det du producerar med dina egna händer och får aldrig handla med någon annan. Blir världen bättre då?

Nollsummespelsteorin är så korkad att man undrar om det finns människor som på riktigt tror på den. Hela vänsterns argumentation tyder på det, men de erkänner det sällan öppet. Herr Holmström gör det, och får stå oemotsagd i DN. Man tar sig för pannan, som professor Pålsson Syll skulle ha sagt.

Hej Torbjörn!

Torbjörn Tännsjö – filosofen som tycker att människan måste kolonialisera månen, eller om det var Mars, för framtida generationers skull – klagar i DN över att ”ingen” nyliberal står upp för kapitalismen. Syftet är tvådelat, dels så klart att misskreditera det kapitalistiska systemet som den socialist han är, och dels att misskreditera liberaler för att de inte vill ha en demokratisk och effektiv ekonomi.

Argumentationen (om man nu kan kalla den så) missar målet av två skäl. Dels är det inte kapitalismen som system som har skapat finanskrisen, det är blandekonomin och politikerna. Detta har redan visats av flertalet debattörer, och vänsterns enda svar är gapande och svärande, som i fallet Pålsson Syll med flera.

Dels är det ingen riktig liberal som förespråkar kapitalism för att kapitalism är den bästa av världar för alla människor (lägg märke till att detta är Tännsjös poäng: om inte kapitalismen är bäst för alla är den irrelevant och bör förkastas som idé). Tvärtom kräver den ansvarstagande av latmaskar, egen insats av parasiter och ärlighet av lögnare. Den kräver att varje enskild individ lämnas ifred och därmed också tvingas att sköta sitt eget liv istället för att försöka leva på andras bekostnad. Det verkar smärtsamt och jobbigt för många som idag lever på just det sättet, och som vill behålla sina privilegier. I Tännsjös värld måste vi därför värna om sådana människor, om de som utan någon att parasitera på skulle bli tvugna att jobba för sitt levebröd.

Tännsjö är en utilitarist. Det betyder att han tycker att om du som är duktig på att jobba och aldrig har lurat någon i hela ditt liv kan offras för en annan så att det betyder att han överlever, då är det moraliskt gott. Han förespråkar en slavekonomi där de bästa exploateras för de sämstas räkning, och ser det som ett ideal att eftersträva. Att han inte gillar liberalism och kapitalism beror på att det i sådana system inte finns något slaveri, de är själva motsatserna till hans ideal.

Argumentationen passar väl ihop med den typbild vi i tidigare inlägg beskrev. En socialist tänker ”vad är bäst för mig?” och väljer sedan åsikt. Den baseras inte på fakta, inte på empiri och inte på logik, bara på önsketänkande. Att en socialist exempelvis förespråkar en ”demokratisering” av ekonomin syftar bara till att han själv ska få mer makt och mer pengar. Resonemanget bakom är alltid bara en dimridå, något som socialisten måste uppfinna i efterhand för att inte verka egoistisk. Det finns ju en spännande motsättning mellan argumentationen om solidaritet och uppoffring och det faktum att en socialist alltid röstar och tycker med sin egen plånbok, och det vore trist om det avslöjades (sorry, det har redan gjorts).

Resonemanget som formar dimridå i fallet med företagen lyder ungefär att kapitalisten som äger ett företag inte skapar något värde, han är helt och hållet värdelös och överflödig. Men så varför då acceptera att underkasta sig honom? Ingen kapitalist på jorden (inom ett liberalt system) har makt över en annan människa om den människan inte först har godkänt det. Varken Ingvar Kamprad eller Bill Gates har någon rätt att bestämma över oss, så länge vi inte söker anställning på deras företag. Gör vi det är vi medvetna om villkoren – att företaget ägs av dem och några andra – och kan helt enkelt välja att inte söka anställning. Gör vi det är Kamprad och Gates helt maktlösa.

Så varför tillåta att kapitalisten får makt över en, och rätt till en del av de intäkter som arbetaren skapar? Varför inte bara börja arbeta själv, om det nu är individen som skapar allt värde?

Naturligtvis för att arbetaren är beroende av ett företag. Han måste ha tillgång till de fysiska maskinerna, till en affärsidé som ger upphov till arbetstillfällen, till det varumärke som företaget är, till dess marknader och så vidare. Och vad är allt detta?

Jo, värden! Ett företag utgör ett värde för en arbetare, för utan det kan han själv inte skapa något värde och inte tjäna några pengar. Tänk själv: du är svetsare och vill börja tjäna pengar för att klara ditt uppehälle. Vad behöver du? En svets till att börja med. Var får du den ifrån? Inte fan röstar du fram den, den måste skapas, och skapar du den inte själv måste du köpa den från någon annan som har skapat den. Den har ett värde för dig, och för att få tillgång till den måste du ge ifrån dig ett annat värde: pengar eller en annan motinsats. Varför skulle du ha rätt till svetsen? För att du behöver den? För att du med den skapar värden? Nej, för att du förtjänar den, och den förtjänsten existerar bara i ägarens ögon. Det är bara ägaren av en svets som kan avgöra om du är förtjänt av den eller ej, genom att värdera det du erbjuder som motinsats.

Att hävda att du ska få den för att du skapar värden med den är som att hävda att ingen människa har rätt till någonting. Jag kan i så fall gå in i vilken affär som helst och ta vad jag vill ha med argumentet att jag kan skapa värden med de föremål jag tar. Men i så fall kan ju vem som helst ta föremålen ifrån mig med exakt samma argument: de kan skapa värden med dem och har därför rätt till dem.

Det är ett pseudoresonemang utan dess like. Ingen människa har rätt till några värden förutom det egna livet och de värden hon själv skapar för att upprätthålla det. Lika lite som arbetaren har rätt till kapitalistens företag har kapitalisten rätt till arbetarens jobbinsats, även om han skulle kunna använda samma logik: jag kan använda en arbetare för att skapa värden. Är det därmed moraliskt acceptabelt med slaveri? Självklart inte.

Detta är essensen av socialismens hyckleri. Dess anhängare tänker med plånboken och skaffar sig därför åsikter som gynnar dem, för att sedan i efterhand skapa ologiska och ohållbara argument i syfte att rättfärdiga sig. En ärlig debattör gör raka motsatsen och testar först argumentens hållbarhet och stringens. Varken Torbjörn Tännsjö eller Lars Pålsson Syll är några ärliga debattörer. De vet redan vad de tycker och varför, men de kan inte motivera varför eftersom argumenten inte rimmar med åsikterna. De håller inte ihop utan faller samman som korthus så fort de granskas. Den som vill försöka ändra på verkligheten med tvång kommer alltid finna sig själv i samma situation, och måste då skrika lite högre för att överrösta de som falsifierar deras argument. Vi har sett det gång på gång och kommer få se det igen, sanna mina ord.