En ding-ding värld

Nordkorea hotar att anfalla Sydkorea, antagligen som ett försök att tvinga till sig mer bistånd. Att sådana eventuella pengar skulle hamna hos regimen snarare än hos det svältande folket är det väl få som betvivlar, och den som inte misströstade förut lär väl börja göra det nu.

Samtidigt dyker en oerhört fascinerande artikel upp på Newsmill, i vilken Torbjörn Björkman, styrelseledamot i Svensk-Koreanska föreningen, försvarar Nordkoreas rätt att utveckla kärnvapen. Och inte nog med det, han beskriver dessutom landet som en ”humant högtstående” nation. Lyssna på detta:

”Genom det planerade samhället bor folk nära sina arbetsplatser. Folk promenerar till skola och arbete. Det ger god folkhälsa, ovanligt ren luft, också i flermiljonstaden Pyongyang. Livsmedelsproduktionen använder minimalt med konstgödsel och konstbevattning samt minimala transporter. DFRK belastar det globala ekosystemet mindre än något annat modern stat. DFRK är ett exempel på ett humant högtstående liv.”

Det må låta som ett aprilskämt och något som enkelt kan avfärdas som komplett galenskap, men det vore farligt. Detta är nämligen något så ovanligt som en ärlig kommunist som faktiskt står för sina åsikter. Han tycker på allvar att det är något bra att fattigdomen är så utbredd att folk ”promenerar till skola och arbete”. Det är viktigare att ett land inte ”belastar det globala ekosystemet” än att människor slipper svälta.

Artiklar som denna måste tas på allvar, helt enkelt för att de återspeglar den socialistiska människosynen på ett utmärkt sätt. När populisterna i exempelvis Vänsterpartiet försöker låtsas som om de är socialdemokrater ser vi här en kommunist som talar klarspråk. Nordkorea är ett ideal, så borde alla människor leva. Att de inte har valt det själva spelar ingen roll, att svälten och fattigdomen är utbredd är av marginell betydelse. Det essentiella är Planen, att varje litet kugghjul passar in i den samhälleliga maskinen. Individens liv är inget självändamål, hennes egen lycka är inte eftersträvansvärd, hennes frihet är bara ett hot mot det övergripande Målet.

Läs och lär. Det är kanske orättvist att dra paralleller till Lars Ohly, men jag lovar att många vänsterpartister sympatiserar med Björkman och hans skruvade idéer, även om de utåt visar upp en helt annan fasad. Det är inte politiskt korrekt att stödja Nordkorea, och än mindre att se landet som ett ideal för Sverige och andra att eftersträva, men det är åtminstone ärligt.

Varför sänka skatter?

Globaliseringsrådet föreslår att Sverige ska sänka skatterna för att kunna konkurrera med framtida ekonomiska stormakterna Indien och Kina. Wanja Lunby-Wedin håller inte med och motiverar sig med att ”inkomstskattesänkningar [inte] ger ökad sysselsättning”. Okej, varför skulle skattehöjningar då ge ökad sysselsättning? Jo, i sosseriets förvirrade värld innebär en omfördelad krona att någon annan kan tjäna den kronan inom den tärande sektorn. Så skapar man jobb. Inte genom att uppmuntra ansträngning utan genom att omfördela resurser som redan finns. Bieffekten som ignoreras är givetvis att ju tyngre börda man lägger på individen – ju mer man belönar lättja och bestraffar arbete – desto mindre kommer hon arbeta. Det innebär sämre produktion och färre jobb.

Dessutom är argumentet för att sänka skatterna inte primärt att det skulle ge fler jobb, utan att det är moraliskt och rättvist. Huruvida individen ska sugas ut av staten eller ej ska inte bedömmas efter vilken effekt det har på någon annans eventuella sysselsättning. Hon ska inte sugas ut alls, punkt. Det är inte statens sak att bestämma om någon ska få behålla en liten eller lite större del av sin inkomst, och speciellt inte baserat på hur det påverkar möjligheten för någon annan att få ett jobb.

Att sänka skatten handlar främst om att främja individens rätt till sitt eget liv, sin egen lycka och sina egna målsättningar. Att argumentera för skattesänkningar som ett sätt att skapa sysselsättning är att acceptera en altruistisk moral som säger att individens främsta uppgift är att vara till nytta för någon annan, att hon ska fungera som ett verktyg för andras mål snarare än sina egna.

It goes on

Ifall någon trodde att det var en engångshändelse.

Återigen får man konstatera att vänsterns prat om demokrati och yttrandefrihet bara gäller dem själva. De ska ha rätt att säga vad de vill oinskränkt och utan att ifrågasättas, och i den demokratiska rätten ingår också deras rätt att tysta andra. Tror man att man är den som definierar innebörden av demokrati kan man komma till sådana absurda slutsatser, men ju längre de går desto tydligare blir det vilka fascister de i själva verket är. På så sätt finns det små ljuspunkter i dessa händelser: vänstern bevisar sig.

Förtydligande apropå ideologi

Vi fick många kommentarer på inlägget om våldsvänstern – tack för dem – och känner ett behov av att utveckla den tanken lite.

Oavsett om arrangörerna av den så kallade ockupationsfestivalen förespråkar våld eller ej stödjer de en ideologi som kräver och bygger på våld. Ta exempelvis ståndpunkten att alla har rätt till en bostad. Vad kräver den? För att få en bostad måste någon tillhandahålla den. Antingen kan man då bygga och betala för sitt eget hus, eller så kan man få/ta det av någon annan som har byggt och betalat för det. Oavsett vilket måste huset först byggas. Tilldelas man det ”gratis” – i enlighet med rättigheten – behövs ingen politik, det kan ske även på en fri marknad. Om den som byggt och betalat för det inte vill ge bort det krävs politik, och våld. Så hur motiverar man den rätten? Rätten att medelst våld ta det någon annan har skapat, mot dennes vilja? Där kommer svårigheten in, och det är sådana frågor våldsvänstern måste börja svara på.

Den intresserade kan läsa vidare under rubrikerna ”Vad är socialism” samt ”Vad är en marknad” här intill.

Våldsvänstern slår till. Igen.

Idag har våldsvänstern slagit till på två platser: mot moderata valarbetare i Stockholm (vilka är det nu igen som säger sig värna demokratin?) samt i Lund under den så kallade ockupationsfestivalen. Den är tänk att vara en protest mot bostadsbristen i staden. En enkel sökning på Hemnet visar att det i Lund finns runt 300 lediga bostäder i form av bostadsrättlägenheter, hus och radhus, men det är så klart inte det som är problemet. Dessa människor ställer istället krav på politikerna som ska ge dem bostäder, utan motinsats. På så sätt vill de åsidosätta de onda och orättvisa marknadskrafterna, ni vet, de som säger att varje enskild individ ska få vara fri att bestämma över sitt eget liv och sin egendom.

Nästa gång någon pratar om just dessa marknadskrafter kan ni gärna ha detta i bakhuvudet: att säga sig vilja motverka marknadskrafterna innebär att man med våld vill ta det man önskar sig eller anser sig behöva. När folk inte längre blir överraskade över att sådana åtgärder kräver aktivt våld kan vi sluta skriva den här bloggen. Tills dess fortsätter vi.

Fel signaler i vänsterns värld

Regeringen föreslår att den som klarar den svåraste sfi-kursen inom ett år ska få en bonus. Inte så kontroversiellt kunde man tro, men i det här landet är visst allt möjligt. Oppositionen skriker lika högt som alltid om ”orättvisor” och ”helt fel signaler”. Förslaget är enligt dem ”ytterligare ett sätt att förstärka klassklyftorna”.

Kritiken sammanfattar vänsterns världsbild perfekt. Man ska inte skicka ut signaler om att folk ska anstränga sig eller lyckas, för om vissa gör det får de det så mycket bättre än de som inte gör det. Bättre då att alla trycks ned och hålls tillbaka, så att de som är sämst och har det sämst inte hamnar så långt efter de som är bäst och har det bäst.

Jag kommer nog aldrig begripa den här otroligt negativistiska synen på livet. Varför ständigt utgå från de värdelösa och det dåliga? Varför låta misär och lidande vara norm när man planerar ett samhälle och politik? Vart leder till? Till rikedom och lycka för flertalet? Knappast. Med vänsterns incitament finns det bara ett sätt att klara sig: var passiv och låt staten ta hand om dig. Lyckas du måste du släpa runt på de som inte har samma drivkrafter som du och inte uppnår samma resultat, oavsett varför.

Daniel Ankarloo är inne på precis samma linje när han kritiserar köpkraftsjusterade inkomstnivåer. Hans tes mynnar ut i slutsatsen att det är bättre att en har 10 kronor och en annan 20 än att en har 10 och en har 30. Helt enkelt för att ”orättvisorna” då är mindre. Allting ska alltid anpassas efter de sämsta, de bästa måsta hållas tillbaka och om möjligt straffas och exploateras.

Den som fortfarande trodde att vänstern står för solidaritet och rättvisa bör ta sig en rejäl tankeställare. Det enda de står för med den här typen av resonemang är missunsamhet och ondska, en vilja att dra ned alla till en gemensam lägstanivå, eftersom ekonomisk jämlikhet är ett självändamål. Hellre jämlik fattigdom än ojämlik rikedom. Fy fan.

Några noteringar

* Anna Hedenmo, s-märkt journalist på SVT, intervjuade just finansmannen George Soros i Agenda. Han pratade om ”missförståndet” i den globala ekonomin, nämligen att det som kallas laissez-faire ”aldrig fungerar”. Hedenmos blixtrande replik blev… ”ok”.

Hade det inte varit ärligt att åstminstone ställa frågan vad som är laissez-faire med att från den statliga centralbankens sida sätta marknadskrafterna ur spel genom kraftiga räntesänkningar med den enda målsättningen att vända konjunkturen? Tydligen inte.

* Daniel Suhonen, marxistisk debattör, berättar i DN-kultur (var annars?) om att han gråter över privatiseringen av Apoteket. Vissa saker, skriver han, görs inte av vinstintresse. ”Vissa relationer upprätthålls inte för att någon tjänar på det, utan för att du är människa, för att jag är människa, för att vi är ett samhälle”.

Jaha, så vad är problemet? Daniel, startar du ett apotek utan vinstintresse, för att du är människa och för att vi är ett samhälle, så kan vi komma in och få vad vi behöver gratis, för att vi är människor? Du står för notan eftersom du vill upprätthålla relationer utan att tjäna på det?

Nähä, inte det heller.

Fantastiskt!

Vi brukar ju tjata om att socialismen bygger på exploatering och utnyttjande av andra för det egna bästa. Socialister brukar i sin tur försöka förneka detta, men så snubblar jag på denna text som helt ogenerat berättar om sin inställning till andra människor. Indirekt förvisso, via en översättning av en engelsk text om att snatta, men ändå. Lyssna:

”Inget kan jämföras med känslan av upprymdhet, av brustna fjättrar och förlorade bördor, som jag känner när jag lämnar en butik med deras varor i fickorna. I en värld där allting redan tillhör någon annan, där jag förväntas sälja mitt liv, arbetande för att ha råd att överleva, där jag är omgärdad av krafter bortom min kontroll eller förståelse, krafter som uppenbarligen inte bryr sig om mina behov eller mitt välbefinnande, är det ett sätt att skära ut en bit av världen åt mig själv — att påverka det som påverkar mig så mycket.

Det är en helt annan känsla än den jag känner när jag köper något. När jag betalar för något gör jag ett byte; jag erbjuder pengar som jag köpt för mitt arbete, min tid och min kreativitet, för en vara eller tjänst som företaget annars inte skulle dela med sig av under några omständigheter”

Det vill säga: ”i min (bloggarens) värld är andra människor bara redskap som jag använder för mitt eget bästa, utan att ta någon som helst hänsyn till dem. Om jag tog hänsyn skulle jag nämligen utsättas för deras våld, deras krav på mig, och så ska inte världen se ut” (fritt tolkat).

Visst är det vackert? Detta är själva essensen av den socialistiska ideologin och logiken: mina fördelar och min rätt att ge blanka fan i alla andra människor. Min rätt att ta vad jag vill ha från andra och betrakta den som kräver en motinsats av mig som ond och omänsklig.

Och detta kommer från människor som svamlar om soldiaritet, rättvisa, medmänsklighet och godhet. Jag var tvungen att läsa texten flera gånger för att förstå att den faktiskt inte är ett skämt. Det är på blodigt allvar, författaren tycker verkligen så här. Läs den gärna, om bara för att kunna se ondskan i vitögat för en stund. Skyll dock inte på mig om du drömmer mardrömmar efteråt.

Marknaden fungerar

Många väljer att se den nuvarande finanskrisen och lågkonjunkturen som ett bevis för att marknaden ”inte fungerar”. Sanningen är att det är precis tvärtom: krisen beror på att marknaden fungerar alldeles utmärkt.

Anledningen till att den globala ekonomin kraschlandar är att den innehåller sjuka element. Marknadens uppgift är att rensa ut sådana, och det är precis det som sker just nu. Att de över huvud taget existerar är däremot inte marknadens ”fel” eller ansvar, av två anledningar: dels är det statliga åtgärder (artificiellt låga räntor, tvångsregler angående utlåning till fattiga osv) som har blåst upp bubblan, och dels kan ingen marknad i världen garantera att människor inte fattar felaktiga beslut.

En fri marknad är som tidigare konstaterats bara ett ramverk som via juridiken sätter gränser för mänskligt beteende. Det ramverket säger i princip att ingen individ får utsättas för tvång och/eller hot om våld. Avtalsrätten gäller som ett absolut. Inom detta ramverk kan individer givetvis göra saker som inte gynnar dem själva, eller andra för den delen. De kan exempelvis plöja ned enorma summor pengar i olönsamma projekt och därmed göra stora förluster, det är inte otillåtet. Att det också sker kontinuerligt är inget bevis för att marknaden ”inte fungerar”, tvärtom. Det faktum att sådana projekt till slut går omkull bevisar att marknaden sköter sitt jobb – det jobb den har. Nämligen: de aktörer som agerar på marknaden – fria individer – bedömer verksamheter efter deras bidrag till välståndsskapandet i samhället. Om ett företag tillverkar usla produkter som ingen vill ha så går det omkull. Detta för att marknaden fungerar, inte för att den inte gör det.

När Riksbanken nu varnar för räntehöjningar beror det också på att Riksbanken vet att marknaden fungerar. Den kommer förr eller senare reagera på alla fiktiva pengar som nu slussas ut i systemet, och värdesätta tillgångar i enlighet med den nya informationen. Bakom varje krona måste det finnas en arbetsinsats, annars är den värdelös. Att trycka nya pengar skapar därför bara inflation så länge de inte bidrar till markant ökad produktivitet och ekonomisk verksamhet. Skräckexemplet är Zimbabwe.

Så, marknaden fungerar, och ekonomiska krascher är straffet för att försöka lura den. Att tro att en fungerande marknad aldrig innebär nedgångar i ekonomin är att missuppfatta logiken, och en farlig utgångspunt för andra politiska alternativ. Om ett företag tillverkar varor ingen vill betala för kan staten på socialistiskt manér försöka stjäla pengar från produktiva sektorer och omfördela dem, för att skona arbetarna på det olönsamma företaget. I längden leder det dock ingen vart, eftersom stora delar av ekonomin bara producerar dödvikt. På samma sätt kan staten trycka pengar och dela ut till fattiga, men eftersom det inte finns någon produktion bakom dessa nya pengar kommer priserna höjas och köpkraften blir densamma, dvs: de fattiga kan inte köpa mer än tidigare eftersom de försöker byta till sig värden med luft.

När en vänstersympatisör hänvisar till krascher som ett bevis för att marknaden inte fungerar så säg att ”jo, det är precis det den gör”. Dess funktion är inte att leverera en aldrig sinande ström av rikedom, utan att värdera tillgångar och allokera dem efter förtjänst. Den som inte förtjänar några pengar kommer heller inte få några, och hans verksamhet går under. Det är en ”krasch”, en utrensning av icke lönsamma element, och ett friskhetstecken för marknaden. Precis som en mänsklig kropp som höjer temperaturen för att döda bakterier. Man får feber och mår dåligt ett tag, men när det hela är över är det fundamentala välmåendet högre. Att låtsas som om bakterierna inte finns är inte ett tecken på att kroppen ”fungerar”, tvärtom.

Vad som också är viktigt att påpeka är att marknaden aldrig ”behöver” en stat som ”räddar” den. Det är bara individer och företag som kan ”behöva” pengar för att överleva, men det gäller alla människor i alla situationer. Om någon inte är produktiv eller lönsam ”behöver” han alltid mer pengar alldeles oavsett system, och även om staten bättre kan lösa det behovet (alltså behovet av oförtjänta pengar) så är det inte marknadsekonomin som räddas; det är de olönsamma, de destruktiva, de värdelösa. Marknaden rensar ut dem, staten belönar dem. Och notera att staten är beroende av produktiva människor för att kunna finansiera de icke lönsamma.

Omfördelning beror alltid av produktion, ofelbart.

Om censur och hederlighet

Bloggaren Erik på B&P har skrivit ett långt försvarstal för sin rätt att refusera kommentarer. Det intressanta är att ingen har ifrågasatt den rätten. Situationen är den följande:

1. Erik skrev ett inlägg om påstådd ”nyliberalism” i Sydamerika och i andra länder på jorden, och föreslog att denna ”nyliberala” politik i nämnda länder har ”misslyckats”.

2. Vi tittade på fakta och statistik och publicerade ett svar på påståendet att ”nyliberal” politik har ”misslyckats”.

3. Erik svarar bland kommentarerna att ”Jag har ingen anledning att ta dina nationalekonomiska utsvävningar ovan på allvar eller hålla dem för mer trovärdiga än andras” och hänvisar till att vi bara är ”EN röst i debatten”.

4. Jag svarar att detta faktiskt inte är några värdeomdömen eller något som härrör från Ayn Rand, utan ganska objektiva fakta baserade på statistik och djupgående analyser av respektive ekonomi, så vad menar egentligen Erik med att länderna är ”nyliberala”? Är ”nyliberal politik” en subjektiv åsikt, alltså någonting som aldrig kan definieras utan blir vad man vill att den ska vara? Kan Nordkorea eller Kuba anses vara ”nyliberala” om man bara önskar sig det?

5. Erik svarar att han ”inte så värst intresserad av den här diskussionen” och ”utnyttjar [...] min liberala rätt att avstå från att diskutera med dig”.

6. Jag författar ett inlägg där jag ifrågasätter själva angreppspunkten, och…

7. …då kommer inlägget om censur som ett sista svar. Innehållet är ungefär att vi KRÄVER ett svar på våra inlägg, men att Erik faktiskt har rätten att slippa svara.

Där står vi nu. Ingen har krävt ett svar på några frågor, men tänk efter lite: man författar på eget bevåg ett inlägg där man påstår att en rad olika länder är ”nyliberala” och har ”misslyckats”. När man ifrågasätts hävdar att man att varje ståndpunkt i debatten bara är ett ”värdeomdöme” och därför inte vetenskapligt kan bevisas, och vägrar säga något mer. Sensmoralen är alltså att nyliberalism eller ej inte kan diskuteras eftersom alla har sina egna åsikter som saken, strikt subjektiva åsikter som inte kan beläggas.

Men det är ju uppenbart falskt. En ”nyliberal” politik har vissa egenskaper, annars skulle den inte betecknas som ”nyliberal”. Om all politik var så subjektiv som Erik vill ge sken av så skulle några beteckningar inte vara nödvändiga. Då skulle ingen kunna kämpa för ”socialism”, ”liberalism”, ”anarki” eller något annat, eftersom begreppen helt saknar innehåll.

I verkligheten är ”nyliberal” politik ett ramverk som går ut på att individen ska ges största möjliga frihet från förtryck och tvång. Ett land som Sverige, exempelvis, är inte ”nyliberalt” av flera olika anledningar. Dels är skatterna höga, dels är den offentliga sektorn enormt omfattande, dels finns en rad statliga företag och tvångsregler som snedvrider konkurrensen, och så vidare. Det går inte att med hedern i behåll kalla Sverige ett ”nyliberalt” land, eftersom det inte stämmer överens med verkligheten. Diskussionen om huruvida Sverige är nyliberalt eller ej handlar inte om ”värdeomdömen” utan om faktiska bedömningar och analyser av den förda politiken. Summa summarum: Sverige är inte nyliberalt på grund av de faktorer (och andra) som räknades upp.

Precis samma analys kan man göra angående vilket land som helst. Man kan se på vad landet faktiskt gör, hur politiken ser ut, och mäta resultatet mot en måttstock. På så vis kommer man enkelt fram till om ett land är ”nyliberalt” eller ej. Därtill kan länder givetvis ha inslag av ”nyliberal” politik utan att som helhet vara ”nyliberala”. Om Kuba eller Nordkorea bestämmer sig för att idka frihandel när det häller bananer så är just den aspekten av ekonomin ”nyliberal” eftersom den inte begränsas av några tvångsregler, tullar eller statliga subventioner, men att därmed kalla hela ekonomin nyliberal är absurt.

Vad gäller ett lands eventuella ”misslyckande” kan man givetvis utgå från olika faktorer och därmed hänvisa till värdeomdömen. Tycker man att en hög BNP-tillväxt är ett mått på framgång kan man enkelt bedöma om ett land har lyckats eller ej genom att mäta tillväxten mot någon standard. Även här finns det dock fakta att utgå ifrån, och det gjorde inte Erik i sitt inlägg. Han hävdade bara att en rad länder har ”misslyckats”, men utan att förklara vad det betyder. Vi försökte nyansera debatten och pekade på olika mått som bevis för och emot framgång respektive misslyckande. Inte heller här fick vi några svar från Erik, bara att han inte var så ”intresserad” av den diskussionen.

Så, ingen har ansett sig vara censurerad, ingen har krävt några svar. Vad vi försöker komma fram till är det ohederliga i själva debattekniken som Erik använder sig av. Han slänger ut omotiverade påståenden och vägrar svara när han utmanas med sakliga argument och fakta. Det är inget ovanligt, vänstern brukar hålla på så, men att då beskylla sin motståndare och börja prata om rätten att inte svara är bara dåliga undanflykter. Har man en ståndpunkt och för fram ett argument bör man vara beredd att försvara sig mot angrepp, så länge de är sakliga och relevanta. Att hävda att ett land är ”nyliberalt” och har ”misslyckats” är ingen adekvat ståndpunkt, det är bara ett löst påstående likt vilket som helst. Bilen är röd, katten heter Pelle, Trelleborg är ett fotbollslag. Om någon hävdar motsatsen och hänvisar till någon form av substansiell grund så bör man, om man är hederlig, svara.

Erik har bevisat att han inte är en hederlig debattör. Istället för att lägga ner till tid på att undersöka fakta och argumentera mot en ståndpunkt väljer han att svamla på om censur och rätten att inte svara. Ingen har förnekat den rätten, bara ärligheten i att använda sig av den så fort man blir trängd i en debatt. Vad diskussionen handlar om är alltså huruvida man stolt kan lägga fram en åsikt utan att ens försöka försvara den när den utmanas. Det har inte ett skvatt med censur att göra.