Rawls igen

Jag vill återvända lite till Rawls och peka på ytterligare problem med hans filosofi och teorin kring ”okunnighetens slöja”.

Rawls menar alltså att om människor i ett hypotetiskt tillstånd fick välja ett samhälle att leva i skulle de välja ett ekonomiskt jämlikt för att gardera sig själva mot sämre utfall. Det vill säga, om individen inte hade någon kunskap om sin egen situation och position skulle hon välja att få ”lika mycket” av allting som alla andra: pengar, trygghet, förutsättningar och så vidare.

Må så vara, men sen då? Säg att människor faktiskt skulle välja en jämn fördelning av resurser (och bortse från alla andra problem med det resonemanget), vad händer efter det? För att en sådan ska kunna bibehållas måste bestämmanderätten över dessa resurser rimligen kraftigt begränsas, för vad händer annars? Resurser förbrukas ju och måste skapas igen, och hur ska en ekonomi som utgår från en inledningsvis jämlik fördelning kunna fortsätta i samma spår om människorna i samhället får vara fria? Resultatet av friheten skulle ju med största sannolikhet bli en marknadsekonomi där resurser byts mot andra, där människor arbetar och belönar varandra med pengar och förmåner.

Skulle det leda till en fortsatt jämlik fördelning? På den frågan har Rawls inget svar. Han förutsätter en ögonblicksbild och en omedelbar och allomfattande fördelning av resurser men kan inte redogöra för vad som händer efter denna. Om idealet verkligen är en jämn fördelning för att människor vill ha det så finns inget problem, men då behövs inte den inledande fördelningen heller. Om människans frihet leder till jämna fördelningar krävs bara en avreglerad marknadsekonomi, inget annat. Om Rawls ideal å andra sidan ska kunna bibehållas krävs av individen att hon bara förbrukar sina egna resurser, samt att all framtida tilldelning av rikedom sker på samma sätt som från början. Är det realistiskt? Lever människor sina liv bakom en okunnighetens slöja? Nej, de skaffar sig kontinuerligt information och baserar sina handlingar på den informationen. Så fungerar ett samhälle i praktiken, och Rawls fördelning kan i frihet aldrig efterlevas i det långa loppet. Bara i en strikt planerad ekonomi där individen är ofri kan en jämn fördelning av resurser bibehållas, och risken med sådana icke existerande incitament är en jämlikt fördelad fattigdom snarare än en dito fördelad rikedom.

Dessutom, Rawls förutsätter egoism, alltså att människan väljer den jämna fördelning för sin egen skull. Individen vill ju ha lika mycket som alla andra för att hon tror att det gynnar henne själv, inte av omtanke om andra. Så grunden för filosofin och tankeexperimentet är inte mänsklig, idealet skapas av rädsla för den egna fattigdomen snarare än av någon sorts altruism. Att använda Rawls som ett argument för socialism blir därför ännu mer felaktigt.

Skolan idag är faktiskt ett ganska bra exempel: människor säger sig vilja ha en gemensamt finansierad och jämlik skola som är till för alla, men i praktiken krävs det tvång för att uppnå detta ideal. De politiska partier som hårdast friver frågan om en sådan jämlikhet är de som mest motarbetar individens frihet att själv bestämma över sina egna pengar. De litar alltså inte på ”godheten” (som egentligen är självuppoffring) utan måste tvinga människor att bidra till andras skolgång. Argumentet blir att den enskilde skattebetalaren riskerar att gå miste om något som andra får om skatterna sänks eller avskaffas, och rädslan för egen fattigdom blir det drivande motivet bakom den offentliga verksamheten.

Vill man skapa en human politik som på allvar tar hänsyn till individen måste man låta henne bestämma själv. Och i verkligheten finns ingen okunnighetens slöja bakom vilken människan väljer att gardera sig mot negativa utfall, det finns bara medvetande och handlingsfrihet. Vill individen gardera sig kan hon göra det ändå, genom att frivilligt betala försäkringspremier och inte genom tvingande skatt (vilket ju är ett sätt att garantera sig rätten att leva på andras bekostnad vid behov). Rawls bekräftar mest bara den liberala analysen, men drar helt fel slutsatser eftersom han förvanskar verkligheten. Precis som socialisterna alltså.

Verklighetsfrämmande ”mästerverk”

Vad krävs för att en filosofisk bok ska få kallas ”mästerverk”? Inte mycket, uppenbarligen. Carl Rudbeck skriver i DN om John Rawls ”A theory of justice” och kallar det ”rättvisans evangelium”, antagligen baserat på att han delar Rawls åsikter. Hela artikeln är en onyanserad hyllning utan antydan till problematisering, och passar därmed väl in på kultursidorna.

För den som inte känner till ”A theory of justice” handlar den om att motivera en modell för det optimalt rättvisa samhället. En sådan bygger enligt Rawls på principer som väljs bakom en hypotetisk ”okunnighetens slöja”, vilket innebär att om människan var helt ovetande om sin position i samhället – vilken potential hon har, om hon är frisk eller sjuk, stark eller svag – skulle hon välja att gardera sig mot negativa utfall och sprida rikedomen jämlikt. På så sätt uppstår någon sorts socialism där alla får lika mycket för att de inte vill riskera att få mindre än någon annan, och det sker dessutom i frivillighet.

En normalbegåvad läsare kan förhoppningsvis direkt identifiera åtminstone tre problem med denna teori:

* Det finns ingen okunnighetens slöja. Människor är inte helt ovetande om hur de förhåller sig till sig själva och andra. Snarare vet de ofta mycket väl vilken potential de har, vilket ansvar de kan ta, vad som krävs av dem och så vidare. Att de inte alltid är beredda att faktiskt ta det ansvaret utan hellre låter andra göra jobbet åt dem är en helt annan sak. Därför, att basera en hel teori om rättvisa, som ska lägga grunden för politiska beslut, på något som bara är ett grundlöst påhitt är galenskap. Att kalla en bok som vilar tungt på en sådan ovetenskaplig metod ”mästerverk” är bedrägeri.

* Rikedomen i samhället är inte begränsad och finns heller inte utan anledning. Rawls försöker få det till att människorna kan välja att fördela en given kaka som de inte har någon aning om varför den existerar, och därför heller inte kan göra några rättvisa anspråk på. Det är så klart heller ingen sanning: rikedom finns för att enskilda individer har skapat den genom arbete, själva eller i frivilligt samarbete med andra. För att kunna skapa den måste de ha frihet och rätt till självbestämmande, och däri ligger den bästa grunden för en teori om ”rättvisa”.

Rawls försöker med samma ”argument” avfärda begreppet förtjänst, eftersom all rikedom enligt honom är en gåva från tidigare generationer. Allt människan har kan hon bara vara tacksam över, hon har aldrig förtjänat det genom en egen insats. Frågan är då varför någon ska ha rätt till någonting över huvud taget. Det är ju inte behov som styr eftersom det optimala rättvisan enligt Rawls är att alla har lika mycket (behov kan ju vara olika fördelade), så vad avgör vem som ska få vad? Det framgår inte.

* För den som vill använda Rawls som ett argument för socialism finns ett tredje problem, nämligen det att Rawls förutsätter frivillighet. Bakom hans okunnighetsslöja fattas beslut utan tvång, i frivillighet. Människor väljer att fördela rikedomen jämlikt för att de anser sig tjäna på det, och då behövs ingen omfördelande stat. Om premisserna är korrekta kommer folk agera precis i enlighet med Rawls teori, och då krävs bara den fria marknaden.

”A theory of justice” baseras alltså på rena fantasier och har ingen relevans i verkligheten. Premisserna är felaktiga för att inte säga bedrägliga, och resultatet blir en filosofi som otroligt enkelt kan avfärdas som ännu en grundlös åsikt. Trots det kallas den ”mästerverk” på en stor dagstidnings kultursidor, vilket nog säger mer om skribentens åsikt än om teorins validitet.

För övrigt visar det sig att Vänsterpartiets artikel från igår också kan klassas som lögnaktig och verklighetsfrämmande.

Vi får de politiker vi förtjänar

Vänsterpartiet klagar i DN över att ”inkomstskillnaderna” mellan män och kvinnor har ökat sedan 2006, och konstaterar att en orsak till det är att skatter och bidrag har sänkts. Oj, vilken överraskning! Frågan är varför det ens skulle vara ett problem. Om skillnaderna ökar bevisar det dels att den privata närande sektorn är lång mycket mer effektiv än den offentliga tärande, och dels tyder det på att samhället tar ett steg i rätt riktning vad gäller den grundläggande moralen. När den som arbetar och förtjänar sin lön på en fri marknad vinner i förhållande till den som via statens tvångsmakt stjäl någon annans pengar har politiken fungerat. Det är nämligen en av statens få legitima uppgifter, nämligen att försvara individens rätt till sina egna inkomster.

Vänsterpartiet skriver att ”kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv”, men detta är ju så uppenbart en lögn. Egentligen ska det stå ”kvinnor och män ska få lika mycket pengar oavsett vad de sysslar med”. Observera att Vänsterpartiet själva härleder de ökade skillnaderna från nedskärningar inom stöldsektorn samt sänka skatter, och att det alltså inte främst handlar om ”lika lön för lika arbete”. Att ”forma sitt eget liv” innebär alltså att man ska ha ”friheten” att leva på andras arbete och bekostnad om man själv inte arbetar, men skulle ett vänsterpartistiskt samhälle verkligen se ut så? Vem kan på allvar tro at Lars Ohly skulle bevilja de under finanskrisen avskedade inom finanssektorn bidrag som motsvarar 90 % eller så av den lön de hade?

Nej, hans omtanke gäller bara de som inte förmår eller ids arbeta, inga andra. Vänsterpartiets ideologi går ut på att bestraffa de närande och belöna de tärande, att ta från de som ”har” och ge till de som ”inte har”, vilket i princip betyder ta från de som förtjänar och ge till de som inte förtjänar. En antimänsklig politik som bygger på fullständigt tokiga moraliska premisser.

Att försöka lura i det svenska folket att en inkomstskillnad per defintition är något dåligt är säkert effektivt, men det är också i grunden djupt oärligt. Konkurrensutsätt den offentliga sektorn så kommer två saker hända: verksamheter kommer effektiviseras och därmed bättre möta kundernas efterfrågan, och löneniåverna kommer sättas på en marknadsmässig nivå. Det innebär att konsumenterna kommer betala det de anser att sektorns arbete är värt, vilket inte är fallet idag. Idag sätts löner på politisk nivå efter tillgängliga skattemedel, och verksamheter sköts inte med vinst eller effektivitet som mål utan tvärtom. De vet att ju sämre de sköter sig desto mer pengar får de nästa period, och incitamenten blir då omvända: jobba mindre så får vi mer pengar och mer marginaler i framtiden. Politikerna har ju inget annat val, en offentlig service kan inte gå i konkurs, om den förlorar pengar måste mer medel skjutas till, på skattebetalarnas bekostnad, och så är den onda cirkeln igång.

Det är inte konstigt att inkomstskillnaderna ökar mellan de närande och de tärande, och det är heller inte något problem. Tvärtom är det ett bevis för att Sverige för första gången på årtionden som åtminstone tar moraliska steg i rätt riktning. Återstår bara att se om det lönar sig vid nästa val.

Och då har jag inte ens diskuterat det faktum att Vänsterpartiet i sin debattartikel inte en enda gång nämner ordet ”finanskris”…

Marknadsmyterna frodas

Stefan Jonsson gör sig i DN:s socialistiska kulturbilaga lustig över att Johan Norbergs bok Till världskapitalismens försvar har spridits över jorden med finansieringshjälp från liberala tankesmedjor. Detta menar han är ett tecken på att de liberala idéerna inte fungerar i praktiken samt att de inte är populära nog att överleva på marknadens egna villkor.

Jonsson gör så klart en rejäl tankevurpa, men antagligen beror den främst på en ovilja att förstå vad liberalism i själva verket innebär. Han talar om ”högerns idéarv” som bestående av mantran i stil med ”den starkares överlevnad” samt ”ersättning och erkännande efter förtjänst”. Men vem är det som bestämmer förtjänsten? Det finns ingen sådan funktion inbyggd i systemet, och det är alls inte säkert att kapitalism i sin friaste form alltid skulle fungera på det sättet. Om utgivningen Norbergs bok betalas av liberala tankesmedjor så beror det på att dessa anser att den förtjänar att ges ut. Om de förlorar pengar på kuppen är det deras problem, och det motsäger på intet sätt marknadens principer. Dessa är enkla: frivillighet, frihet från tvång. Om Nordbergs bok gavs ut med hjälp av statliga pengar skulle Jonsson ha en poäng, men så är det inte. Så länge ingen är tvingad att ge ut, finansiera eller köpa den stämmer allting överens med marknadsekonomi och frihet.

Den starkes överlevnad då? Det är nästan alltid vänstern som använder det slagordet, som för att poängtera att de svaga inte har en chans i ett liberalt samhälle. Men vem bestämmer det? Inte systemet – ett system har ingen fri vilja och kan inte agera, det kan bara människor. Så om ”de svaga” inte klarar sig i ett system som bygger på frihet beror det på att individerna inom systemet väljer att använda sin frihet till andra saker än att hjälpa ”de svara”. Är det fel? Rimligen inte. Om alla individer är jämlika som socialister ofta påstår så har varje individ rätt till samma saker. Alla är lika inför lagen och har samma handlingsfrihet oavsett vilka de är, vad de heter, var de kommer ifrån och så vidare. Dessa rättigheter inkluderar inte exempelvis ”att överleva trots att man inte kan arbeta”, eftersom en annan då tilldelas skyldigheten ”att arbeta för någon annans överlevnad” och en ojämlikhet uppstår.

Människans rättighet är handlingsfrihet, vilket innebär att ingen handling får inskränka en annans rätt till samma sak (om den ska vara konsekvent och jämlik). Att då slippa tvånget att agera för en annans överlevnad är en självklarhet, men något som Jonsson inte vill erkänna människan. I hans värld är bara de svaga viktiga, de starka kan och bör exploateras och bestraffas för sitt kunnande. Överlevnad är en rättighet, men behandlas olika enligt lag: den som kan överleva på egen förtjänst ska utnyttjas som ett verktyg för den som inte kan det. Den som inte kan det ska däremot inte behöva lida för det, utan tillåts leva på den dugliges bekostnad. Tankefelet här är dubbelt: dels anses den starkes överlevnad ske på den svages bekostnad, men dessutom tillåts den svaga leva på just de premisserna, alltså på någon annans bekostnad.

Att Jonsson i det läget förlöjligar ”högerns idéarv” för att få människor är sant liberala är ohederligt på gränsen till löje. En idés legitimitet avgörs inte av hur många som delar den, utan av huruvida den stämmer överens med verkligheten eller ej. Jorden var inte platt för att de ledande astronomerna på medeltiden trodde det, lika lite som marknadens principer är ogiltiga för att 99 % av den svenska befolkningen röstar på partier som i olika utsträckning vill begränsa marknaden.

Högerns ”idéarv” går ut på att varje individ ska tillåtas att agera för sin egen överlevnad utan att göra så på en annans bekostnad. Om det inte är en populär tanke beror det antagligen på att en majoritet av alla människor antar det lättare att leva på andra än att ta eget ansvar, men betyder det att parasitism är rätt? Inte alls: om överlevnad är människans moraliska rättighet och mål är medlet för överlevnad grundläggande, nämligen handlingsfrihet. Det kan aldrig vara rätt att hävda sin egen överlevnad på bekostnad av någon annan oavsett om det gäller dennes överlevnad i sig eller hennes rätt till den handlingsfrihet hon behöver för att trygga den.

Om Jonsson vill hävda en annan princip – exempelvis den att man som svag har rätt att exploatera den som är stark – måste han motivera den, och göra det på ett bättre sätt än genom att hävda att en majoritet av människorna tycker så. Idéer lyder inte under marknadens principer, lika lite som någon form av vetenskap gör det. Ett påstående är antingen sant eller falskt, och att applicera idéer på samhället utifrån det Jonsson vill kalla marknadsprinciper är en självmotsägelse: marknaden betyder frihet, och att då tro att man kan pådyvla människor andras idéer genom tvång för att dessa idéer delas av en majoritet strider mot allt det marknaden innebär.

Låt den komma!

Barack Obamas ekonomiska rådgivare tror att den ekonomiska krisen blir mer utdragen än man tidigare hade räknat med. Liknande tongångar har hörts ganska länge nu, och man kan bara hoppas på att rätt politik förs i spåren av utvecklingen. En ekonomisk kris uppstår inte utan anledning, den är ett tecken på att något är fundamentalt fel i samhället. I detta fall är felet att det finns en mängd olönsamma företag som måste rensas ut snarare än räddas med statliga pengar. Att låta krisen ha sin gång vore det mest nyttiga eftersom man på så sätt i största möjliga mån undviker en ny liknande kris i framtiden.

Och CAP?

EU har beslutat att ge mer pengar till fattiga länder så att dessa kan utveckla sina jordbruk. Det är så klart först och främst inte EU:s uppgift, och dessutom finns det en mycket enklare lösning: avskaffa CAP. Som det ser ut nu subventionerar EU:s skattebetalare högre livsmedelspriser samt håller kvar fattiga bönder i fattigdom. Nu ska vi som kryddan på allt betala för effektivare jordbruk i de länder vi diskriminerar med våra handelshinder. Galenskap.

Några rader om hat

Marcus Birro skriver på Newsmill om det anonyma näthatet som fått honom att sluta blogga. Några av kommentarerna till artikeln är av typisk piratsort i stil med ”hur ska man lösa problemet då, genom att tvinga alla att identifiera sig innan de skriver kommentarer på nätet?”

Dessa människor missar vilken otroligt enkel lösning det faktiskt finns: sluta hata.

Ingen tror att man genom lagar, regler eller begränsningar kan hindra idioter från att spy ut sitt hat anonymt utan att behöva ta konsekvenserna, lika lite som någon (nåja) tror att man kan stoppa snyltare från att piratkopiera musik genom att använda statens tvångsmakt. I båda fallen handlar det istället om vilken moral vi människor väljer att leva efter. Man kan vara destruktiv gentemot sig själv och andra och ständigt agera på negativa känslor som hat, avund eller missunsamhet. Det är fullt möjligt att kränka andra tack vare den fria viljan, och väldigt svårt att hindra genom lagar.

Man kan också välja en bättre väg och leva sitt liv i en positiv anda med konstruktiva drivkrafter i botten. Man kan välja att inte hata, inte vara destruktiv, inte kränka andra. Det enda som krävs för det är en insikt om vad som är rätt, och en moral som stämmer överens med människans villkor för överlevnad på jorden.

Det är därför det är så oerhört beklagligt att den ideologiska debatten är död. Politiker som framför en åsikt har inga utgångspunkter, inga fundament att bygga vidare på, vilket innebär att de aldrig kan motivera sig. Om ett parti vill sänka skatten och ett annat vill höja den kan de bara argumentera för det genom att säga ”vi tycker så”. ”Jaha, men vi tycker så här”. Hur kommer man överens i en sådan situation? Jo, genom majoritetens diktatur där den åsikt som vinner mest gehör blir lag även för minoriteten. Det skapas ett samhälle som bygger på principen att majoriteten alltid har rätt gentemot minoriteten, bara för att den består av ett större antal personer. I grunden ligger våldsutövandet som tvångsmedel för att få minoriteten att lyda, alltså någonting fundamentalt negativt.

Så länge varje enskild individ väljer att leva sitt liv efter objektiva premisser och tillämpa en moral som bygger på avsaknandet av våld löser sig de flesta problem av sig själva.

Samma sak med misshandeln av en ung SD-politiker. Ja, han företräder ett avskyvärt parti med antimänskliga åsikter, men den rätta vägen är att inte att misshandla honom, utan att övertyga honom om rätt principer. Han behöver välja att sluta hata, och gjorde han det skulle det inte längre finnas några skäl att hata honom. Observera att han dock inte själv på något sätt bär skulden för misshandeln, men i grunden är det hatet som skapade situationen: både från hans och hans motståndares sida.

Det enda samhället egentligen har ett behov av är en god moral, härledd från objektiva premisser och utövad av individer med fri vilja. Därifrån måste diskussionen utgå, inte från hur man ska försöka stoppa de som hatar och hindra deras handlingar. Det må vara svårt, men det är också absolut nödvändigt.

Majoritetsdiktatur

Det finns många tveksamheter i den rödgröna kartellens utspel i dagens DN. De har beställt en opinionsundersökning som sägs visa att 66 % av svenskarna tycker det är fel att ”fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar mest, i stället för att investeras som extraresurser till kommuner och landsting”. Det är lite som att fråga en slumpmässigt utvald person om han eller någon annan ska få en hundralapp, men bortom själva det retoriska knepet finns en allvarligare sida: principen.

Vad spelar det för roll om två av tre tycker att staten ska suga ut de rika? Är det ett argument för att så ska se?

Kärnan i den socialistiska idén är majorietens diktatur, det vill säga att vad än majoriteten tycker är rätt, blir rätt. I detta fall handlar det om ett grundantagande, nämligen att en individs pengar aldrig är hennes egna. De tillhör alltid staten, och när en skatt sänks ”får” därför någon lite mer pengar från just staten. Det är en gåva som går ut över någon annan (en bidragstagare), och majoriteten måste alltid få bestämma vem det är som ska gynnas medelst dessa statliga gåvor. Vidare säger den socialistiska moralen att den rike alltid ska bestraffas för sin rikedom, samt att den fattige alltid ska belönas för sin fattigdom. Prestation eller arbete är underordnat och saknar betydelse i sammanhanget.

Om en borgerlig allians får regeringsmakten genom en demokratisk omröstning räknas emellertid inte majoritetens åsikt längre. Den gäller bara när den tycker som man ska tycka enligt socialistiskt modell. Majoriteten har ju faktiskt röstat för skattesänkningar och återlämning av stöldgods till dess rättmätiga ägare, men det är inte längre relevant.

Men alltså, det viktiga i denna ekvation är själva principen som argumentet bygger på. Varför har en grupp människor rätt att bestämma över en annan grupp människor bara för att den är större? Varför har de individer som ingår i en majoritet rätt att bestämma över de individer som ingår i en minoritet? Varför har några individer mer omfattande rättigheter än andra?

Majoritetens diktatur bygger alltid på ojämlikhet, nämligen att somliga har en oförtjänt bestämmanderätt över andra. Extra meriterande i tilldelningen av sådana rättigheter är att man är fattiga eller saknar ambitioner och gärna lever på andras ansträngningar. En majoritetsåsikt som går ut på att fördela pengar från rik till fattig är god, motsatsen kan närmast liknas vid en statskupp.

Det är där man måste börja diskutera frågan om skatter: varför har en individer tillhörande en majoritet rätt att bestämma åt individer tillhörande en minoritet vad som ska hända med dessas pengar?

Och observera att svaret ”ska minoriteten bestämma över majoriteten istället” inte är giltigt. Ingen ska bestämma över någon, varje enskild individ ska få bestämma över sitt eget liv och sina egna pengar, enbart.

Försök gärna motivera motsatsen.

Är (s) nyliberala?

Via SvD får jag reda på något fullkomligt otroligt. Missnöjda medlemmar har under Almedalsveckan på största allvar frågat om Socialdemokraterna är ”beredda att lämna den nyliberala politiken på riktigt”.

Om Partiets politik av somliga uppfattas som nyliberal, vad skulle de människorna då kalla nattväktarstaten? Nazistisk?

Värderingar

Niklas Ekdal har en bra och intressant poäng när han (delvis) härleder den moderna ungdomsarbetslösheten till kändisdyrkan. Han menar att i en värld där Zlatan Ibrahimovic och Michael Jackson ”är norm tar det emot att städa på äldreboendet”.

Budskapet är givet. Det är inte politiken som är lösningen, istället handlar det om något så grundläggande och enkelt som värderingar. Staten har i åratal försökt få ner arbetslösheten bland unga, men misslyckats kapitalt. Till större delen beror det så klart på att de så kallade lösningarna bara har skapat ännu större problem, exempelvis minimilöner och LAS, men det är även den allmänna moralen i samhället som bidrar. När unga uppfostras till att tro att de kan ställa vilka krav som helst utan att prestera något i gengäld är det klart att de inte vill ta vilket jobb som helst bara för att hålla sig över ytan.

Representativt för detta är kommunistiska Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielssons uttalande om att idén med välfärdsstaten är ”att man ska kunna få och kräva det där lilla extra”. Det är omöjligt att veta hur utbredd denna uppfattning egentligen är, men överallt i samhället syns mönstret. Folk vill ha en stark stat för att de tror att den ger dem mer än de hade fått på en fri marknad. Det kan det väl vara värt att betala lite skatt för?

Problemet är som vanligt att rikedomen i ett samhälle vid ett givet ögonblick är begränsad. För att någon ska kunna konsumera mer än sin produktion måste någon annan konsumera mindre än sin produktion. När detta sker i ofrivillighet med statligt tvång kallas det omfördelning. När omfördelningen i sin tur krockar med uppfattningen att man som enskild individ ska få göra vad man vill och dessutom överleva på det, uppstår stora problem. Ungdomsarbetslösheten är ett exempel. Unga idag presterar sämre och sämre i skolan men vill ändå ha bättre jobb, högre lön, längre semester, mer makt och så vidare. Och mindre eget ansvar, så klart.

På så vis hänger politiken och värderingarna ihop. Den förra när de senare, de senare ger mer föda åt de förra, och så bildas en ond cirkel. Mycket vill ha mer, och när en ny generation uppfattar sig själv som sämre lottad än den föregående ställer den högre krav på att staten ska kompensera. Men var är självinsikten? Varifrån kommer dessa krav när den egna insatsen bara blir svagare som moralisk ståndpunkt? Här kan säkert kändiskulten spela en roll. Unga ser kändisar på TV dagligen, läser om dem på Internet, diskuterar dem på olika siter. Och allt verkar ju så enkelt. Man blir inte längre känd genom hårt arbete utan genom att skämma ut sig offentligt, i Idol eller Robinson eller något liknande program. Så om man bara lyckas ta sig till TV har man lyckats, då är framtiden säkrad. I väntan på det kan man gott studera något meningslöst och tacka nej till tråkiga jobb.

Därmed inte på något sätt sagt att man inte ska eftersträva kändisskap, men synen på vad som krävs av en själv måste revideras. Att bli känd borde ha något att göra med vad man åstadkommer, och detta något saknar ofta helt värde i dagens samhälle. Hårt arbete ligger sällan bakom någonting, och gör det det är det ändå själva kändisskapet som beundras, inte insatsen. Det är ett klassiskt exempel på en moral som säger att man har rätt till mer än man lägger in. Den grundades av vänstern och förs vidare av alla etablerade partier, med den rödgröna röran som ivrigaste förespråkare.

Kändiskulturen bidrar säkert i viss mån till detta, när den i sig egentligen inte är något negativt. Det gäller bara att få de unga att förstå och respektera dels arbetet som borde krävas för att bli känd, dels det faktum att alla inte kan bli kända. Det är ingen rättighet att synas i TV och dessutom dra in massa pengar på det, lika lite som det är en rättighet att göra anspråk på andra människors pengar bara för att man råkar leva i en kleptokrati. Uppfattningen att det finns en massa gratis luncher bara staten kliver in och lagar maten är samhällets värsta fiende, och den kan bara bekämpas med rationaliteten som vapen.