Pragmatism

Fredrik Reinfeldt bygger enligt DN vidare på sin ”breda s-politik” genom att omfamna offentligt finansierad välfärd och kollektivavtal. Han tar enligt samma tidning strid mot ”nyliberala” krafter inom det egna partiet genom att hävda pragmatism före revolution. Det låter värre än det egentligen än.

Problemet med så kallad ”nyliberal” politik är, som socialister sällan är sena att påpeka, att den inte är speciellt populär. Det betyder inte på något sätt att den är ogiltig, tvärtom. Att så många blir så otroligt upprörda så fort privatiseringar och skattesänkningar ens nämns i den offentliga debatten är ett bra tecken. Det visar nämligen att det inte finns några adekvata motargument. När man bara kan ställa sig upp och skrika något osammanhängande om solidaritet och rättvisa som svar på basala moraliska utläggningar beror det på att man inte kan försvara sig. Tyvärr behöver socialister och folk på vänsterkanten sällan försvara sig i dagens Sverige, och det beror på de premisser som fortfarande antas (obs ”antas”) gälla.

Moderaternas bidrag till den svenska debatten är början på idéskiftet. Även om väldigt lite händer med politiken, och även om Reinfeldt pratar sig varm om kollektivavtal och den svenska modellen, så börjar regeringen så sakteliga vända på några ganska viktiga utgångspunkter. Plötsligt är det inte bidragslinjen som gäller, plötsligt ska inte näringslivet fungera som en slav under den offentliga sektorn, plötsligt är de närande inte längre skurkarna som suger ut de bidragstagande och tärande. Det må framstå som en liten förändring, men den är viktig.

För att ”nyliberal” politik ska ha en chans måste nämligen hela debattklimatet förändras. Människor i allmänhet måste sluta att bara tänka på sitt eget bästa utan minsta hänsyn till andra, och fråga sig själva: ”om jag tjänar på den här politiska åtgärden, förlorar någon annan då på den?”. De måste börja inse att en höjd skatt eller en tvingande regel må gynna dem personligen, men att dessa är omoraliska då de införs och utövas på andras bekostnad genom tvång. Omoralisk = fel = ska motarbetas. När genomsnittsindividen inser det moraliskt korrekta i att gynna sig själv genom eget arbete i frivillighet och det moraliskt förkastliga i att gynna sig själv på andras bekostnad genom politiskt tvång, då kan debatten börja på riktigt.

Det mest patetiska med den svenska politiken är att den marknadsförs som någonting solidariskt, som ett utslag av att människor inte bryr sig om sig själva utan värnar den större helheten och de svaga. Det är lögn och förbannad dikt. De som värnar den svenska modellen gör det först och främst av egenintresse: trygghet, högre lön, längre semester och så vidare. Politiker talar alltid till sina väljare med argumentet att just du, lilla människa, kommer tjäna på vår politik. Vi ska gynna dig genom det här och det andra. Ofta argumenteras det mot skattesänkningar på just det sättet: okej att den personen får lite mer pengar i plånboken, men… människor ska skrämmas till att acceptera högre skatter och fackföreningar för att de påstås gynnas av dem.

Grunden i politiken är alltid att någon ska gynnas. Rösta på vårt parti som gynnar just dig. Men politik ska inte gynna någon, politik kan inte gynna någon utan att någon annan missgynnas. Insikten om att bara arbete skapar resurser är därför borgerlighetens absolut viktigaste bidrag, och tack vare det kan man tills vidare acceptera en del ”pragmatism” och socialliberal argumentation. Det går inte att avskaffa staten imorgon, folket skulle sparka bakut av rädsla för att missgynnas, personligen. Processen att omvända det kollektiva parasitiska medvetandet är långsam och svår, men för första gången på årtionden har steg i rätt riktning faktiskt tagits. Det är större än det kan verka.

Sverige behöver en ny moral

Fyra socialdemokrater föreslår på DN-debatt att Partiet måste skaffa sig en ny flexibel politik. Svaret på alla problem kan inte vara att höja skatterna, menar de, men även om det är ett beundransvärt initiativ är det andra frågor som måste diskuteras först.

Varför förespråkar någon höjda skatter? För att gynna sig själv så klart. Och då handlar det inte om den egna skatten utan om andras, att en enskild individ anser sig tjäna på att andra betalar hög skatt. Att förespråka omfattande offentlig service med argumentet att man själv också betalar skatt är bara ett alibi, en dålig ursäkt. Samma belopp som staten stjäl varje månad kan man på egen hand lägga under kudden eller sätta in på banken som försäkring. Föredrar man att staten försäkrar en via skattesedeln så förespråkar man sin egen rätt att leva på andras bekostnad för att man tror att de pengar man själv kan lägga undan inte räcker för att finansiera den service man vill ha.

Däri ligger problemet. De ärliga partierna (om de finns några) måste sluta prata om skatt som ett utslag av solidaritet och säga som det är: ingen förespråkar höga skatter för någon annans skull. Alltid handlar det om att gynna sig själv, och argumenten måste därför vara 1) det är inte rätt och 2) det stämmer inte. Gemene man får inte högre avkastning av skattefinansierad välfärd, och även om någon får det är det inte moraliskt riktigt att leva på det sättet. Att gynna sig själv är inte moraliskt förkastligt, bara att göra det på andras bekostnad. Det parti som börjar peka på detta faktum har min röst.

Att försvara det mediokra

Kristdemokraten Anders Wijkman försöker tydligen gå vänsterns ärenden när han i DN blandar ihop BNP (och tillväxt) med välmående. Tesen är att ökat materiellt välstånd inte automatiskt leder till att människors liv förbättras, men inga bevis för motsatsen presenteras. Så klart. Jacob Lundberg och Alltid Varför visar via Gapminder att sambandet mellan just BNP/capita och välfärd är starkt, så jag tänkte ta upp en annan aspekt av debatten.

Den som talar om att pengar inte är viktiga och att materialism måste ersättas med humanism vill oftast egentligen säga att pengar och materiell rikedom ska omfördelas från en till en annan. Det vill säga, A som har mycket pengar och prylar ska inte bry sig så mycket om pengar och prylar eftersom sådant inte leder till lycka, och istället ge bort sina pengar och prylar till B som kommer bli… just det, lycklig, av det.

Grundförutsättningen för alla omfördelningsresonemang är ju trots allt att pengar är någonting positivt, annars skulle ingen omfördelning vara nödvändig. Menar man allvar med att pengar är av marginell betydelse för människans välmående behöver man inte bry sig om hur de är fördelade. I Wijkmans fall missar han att allting som innebär mänskligt välmående på ett eller annat sätt kostar pengar. Ska man följa hans tes slaviskt skulle man kunna ta bort 10 % eller ännu mer av produktionen av rikedom i ett samhälle och uppnå samma (eller bättre) resultat vad gäller välfärd, men så är inte fallet. Testa att skära ned landstingens budgetar med 10 % och se om det går ut över det som kallas välfärd. Kanske blir ni överraskade.

Alltså, välfärd kräver välstånd, välstånd kräver tillväxt och tillväxt kräver effektivt arbete. Det sambandet är ganska tydligt och behöver egentligen inte diskuteras. Vidare är det farligt att som Wijkman propagera för det mediokra, att hävda att människans insats för skapandet av rikedom inte är avgörande för hennes välfärd. För tänk om en stor majoritet av det svenska folket lyssnar på Wijkman, tar honom på orden och helt enkelt börjar jobba mindre. De kanske tar en extra dag ledigt varje vecka, en timmes längre lunch varje dag, eller struntar i att utbilda sig. Vad händer då? BNP/capita sjunker, varje människa blir proportionellt fattigare och får mindre utrymme att betala för välfärd. Och vad händer då i sin tur? Jo, ökade krav ställs så klart på att ”någon annan” ska betala för välfärden genom omfördelande skatter, med argumentet att pengar inte är så viktigt.

Att säga till människor att de inte ska prestera något för att det inte gör dem lyckliga är som att be om socialism, för sämre prestationer leder till fattigdom och fattigdom leder till krav på ökad rikedom. Och vad skapar rikedom? Jo, bättre prestationer! Och så står den produktiva eliten där mot väggen igen, tvingad att under vapenhot försörja den mediokra massan som vill ha men inte orkar arbeta.

Det är sant att 1 % tillväxt i BNP/capita inte automatiskt gör att människor mår 1 % bättre, men det är också sant att 1 % lägre tillväxt i BNP/capita inte automatiskt gör människor 1 % lyckligare. På Wijkman och vänstern kan det ibland nästan låta så, men poängen är väl att om någon görs 1 % fattigare och den procenten omfördelas till mig så blir jag lyckligare, och det är bra. Rikedom kan ju som bekant varken skapas eller förstöras, bara omfördelas, och den som behöver mest ska därför få mest.

Dessutom är ekonomisk tillväxt inget politiskt beslut. Det är inte regeringen som bestämmer att ekonomin ska växa med si eller så mycket, och även om den fattade ett sådant beslut skulle det inte automatiskt uppfyllas. Tillväxt är ett resultat av människors strävanden efter någonting bättre, ett mål som nås genom effektivare arbete. Att då förespråka mindre effektivtet i tron om att det leder till ökad välfärd är att inte begripa varifrån välfärden kommer, och ett bra sätt att skjuta sig själv i foten. När sämre produktivitet leder till fattigdom kommer högre krav ställas på omfördelning från de som har (=de som producerar) till de som inte har (=de som inte producerar), och ingen kommer bli lyckligare.

Hycklaren Rosenberg, en av många

Varför Göran Rosenberg tillåts skriva på DN:s ledarsida övergår mitt förstånd, men det gör han hur som helst. Från att ha varit en hyfsat intellektuell debattör har han helt spårat ur de senaste åren och framstår som lite av en religiös fanatiker: han vet allt om världen men kan inte förklara någonting.

Nu har han gett sig in i debatten om offentligt respektive privat finansierad vård och ställer sig föga förvånande på vänstersidan. Han ondgör sig över vinster som enda drivkraft inom vården i ett fritt samhälle, och propagerar därför för skattefinansiering. Samtidigt skriver han dock att ”vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.”

Ja men så vad är problemet då? Om vi vårdar varandra för att vi bryr oss behövs väl inget tvång, inga statliga monopol, inga skatter? I så fall kommer ju människor av egen fri vilja och självuppoffrande moraliska ställningstaganden vårda de som behöver, för att de behöver det. Vad. Är. Problemet?

Jo, problemet är det gamla vanliga. Alla människor, även Göran Rosenberg, har ett egenintresse av att inte förlora pengar. De vet att om de offrade sig själva och vårdade andra efter behov skulle de förlora ruskigt mycket pengar, och det har de ingen lust med. Deras möjliga frivilliga insats hänger alltså på ett vinstintresse, och hyckleriet är avslöjat. Det är ju enkelt att kräva av andra att de ska agera på ett visst sätt, men desto svårare att göra det själv. Rosenberg kräver att någon, oklart vem, ska vårda de behövande utan vinstintresse, men skulle antagligen aldrig göra det själv om han fick chansen på en fri marknad. Helt enkelt för att han som alla andra har ett eget vinstintresse som han inte låtsas om.

Rosenberg tar upp ett par argument för vinstdriven vård och bemöter dem, men de är den socialliberala borgerlighetens argument. De är något bättre än vänsterns men långt ifrån tillräckliga. Båda grupper utgår från att gratis vård är någon sorts rättighet för alla, men så är det inte. Det bästa argumentet för privat sjukvård är att ingen människa har rätten att leva på en annans bekostnad. Den offentliga vården är inte ”solidariskt” finansierad som Rosenberg uttrycker det, den är finansierad med stöldgods. Tvånget är den enda utmärkande faktorn, allt annat är bortförklaringar.

Det mest intressanta är att så otroligt många blir så otroligt upprörda av blotta tanken på att tvånget skulle försvinna, men vad säger det egentligen? Säger inte det att alla dessa människor av egen fri vilja skulle betala vården för de behövande, precis som de gör idag, om skatten avskaffades? Om det inte gör det, vad är då all denna upprördhet värd? Ingenting, inte ett öre. Inte respekt, inte beröm, absolut ingenting. Om det är så att en fri marknad skulle resultera i att de behövande inte fick någon vård, ja, då beror det endast på att folk i allmänhet vill ha det på det sättet. Och då lovar jag att en stor mängd människor ändå upprört skulle kräva offentlig finansiering för de behövande, vilket innebär att någon annan ska betala. Sådan upprördhet bottnar bara i en sorts missriktad vilja att verka ”god”, och ”god” är man i vänsterns värld om man tycker något som är gott: om man tycker att en fattig ska få vård så är man god, och stjäl man någon annans pengar och betalar för en tredjes vård är man nästan ett helgon.

Mycket snack och lite verkstad alltså, som vanligt på vänsterkanten.

Det kulturella ansvaret

Den hetaste potatisen i kulturvärlden just nu tycks vara avslöjandet av personerna bakom pseudonymen Lars Kepler. Carina Rydberg gläds åt framgångarna, medan författaren Agneta Klingspor blir ledsen. Över vad? Över uppfattningen att alla författare kan tjäna pengar om de skriver romaner som säljer.

Att kultureliten är motståndare till de råa marknadskrafterna är väl ingen hemlighet, men det känns nästan parodiskt när Klingspor ”blir förbannad på storförlagen som glömt sitt kulturella ansvar”. Med det menas så klart att storbolagen ska ge ut de böcker som objektivt sett är bra, inte de som folk vill köpa. Man får anta att Agneta Klingspor själv anses sig tillhöra den förra kategorin.

Men vad är det egentligen man påstår med ett sådant inlägg? Det finns ju ingenting som hindrar Klingspor från att själv ge ut sina egna böcker – och andras för den delen – utan vinstintresse, det är bara att betala för tryck och distribution ur egen ficka.

Nå, nu är det ju precis här skon klämmer: storbolagens ”kulturella ansvar” handlar inte om att ge ut rätt typ av böcker, utan om att finansiera utgivningen av rätt böcker. Det vill säga, betala författaren den summa pengar som skulle saknas i mellanrummet mellan kostnader och intäkter på en fri marknad. Klingspors inlägg skrivs helt enkelt som följd av ett ekonomiskt egenintresse av att inte gå med förlust. Den förlusten får någon annan stå för genom sitt ”kulturella ansvar”, något som Klingspor själv uppenbarligen helt står ovanför.

Det är en ganska vidrig form av hyckleri som visas upp, men tyvärr är den inte ovanlig. Motstånd mot marknadsekonomin handlar nästan alltid om en tro att man som enskild individ skulle bli rikare på ett parasitsystem där man inte själv behöver stå för sina egna kostnader. Som en viss Johansson konstaterade i kommenterarna till ett annat inlägg: om 99 % inte tycker att skatt är stöld så är skatt inte stöld. Det är bara ett annat sätt att säga att om nästan alla vill stjäla pengar från de rika för att de själva tjänar på det så är det okej. Inte ett ord om det egna ansvaret eller andra människors rättigheter, bara egenintresse och förakt. Upp till kamp!

Apropå makt

Socialistbloggaren B&P hade vänligheten att länka hit med hänvisning till galna nyliberaler som inte förstår och uppskattar de demokratiska framstegen i Venezuela, så varför inte återgälda tjänsten?

B&P är hos den här bloggen mest känd för att på klassiskt socialistiskt manér ha backat ur en diskussion när han blev motbevisad. Då handlade den som varför Latinamerika aldrig har varit ”nyliberalt”, som B&P hävdade, och han förklarade sin motvilja att svara på sakliga argument med att han inte var så intresserad av den diskussionen (trots att det var han som drog upp den). Med andra ord: B&P var intresserad av att hävda att Latinamerika har testat nyliberal politik och misslyckats, men han var inte intresserad av att ta reda på om så faktiskt var fallet. Varje hänvisning till den diskussionen i kommentarerna på hans blogg har sedan dess blivit censurerad, föga överraskande, och denna länk kommer också garanterat försvinna.

Nu är han återigen inne på samma spår och hyllar Venezuela som en demokratisk framgångssaga. Fattigdomen minskar, hallelujah! Att inflationen rusar medan produktiviteten sjunker som en sten i de stagnerande statliga företagen är uppenbart ointressant, och B&P ger en ledtråd till varför: hans analys av läget är att man (i allmänhet) förändrar världen genom att ta kontroll över makten, alltså över staten, och det är precis vad Chávez har gjort. Förvisso, och med lyckade resultat sett ur en socialists synvinkel. Privata företag har konfiskerats, de rikas pengar omfördelas till de fattiga genom sociala projekt och bidrag. Allt är frid och fröjd.

Problemet för B&P och alla andra socialister är att mänsklig överlevnad inte primärt handlar om makt över staten, utan om produktion av värden. Staten kan dela ut hur mycket pengar den vill till vem som helst, men om inte pengarna samtidigt backas upp av en faktisk produktion av varor och tjänster som människor efterfrågar och värdesätter, kommer ingen fattigdom utplånas på lång sikt. Om du stjäl de rikas mat kan du äta upp den och överleva i några dagar, men om ingen ny mat produceras dyker svälten snart upp igen. Då kan man ha vilken makt man vill över staten, den är i sig helt och hållet inadekvat.

Analysen är intressant för att den pekar på vänsterns komplicerade förhållande till moral och verklighet. Om man tar makten över staten kontrollerar man enligt B&P ”ekonomin”, och därmed sitt eget liv. Men hur då? Jo, genom att tilldela sig själv förmåner: pengar, ”gratis” det ena och det andra, i bästa fall ett arbete, ledighet med bibehållen lön. Och givetvis på någon annans bekostnad. Makten över ”ekonomin” är i själva verket makten över de stackare som frivilligt går med på att jobba och bli exploaterade för parasiternas vinning, som de privata oljebolag som fortfarande går med på att investera i Venezuela. Utan dessa offerlamm är regimen maktlös i sin maktfullkomlighet då den inte längre kontrollerar producenterna den lever av. Kontrollen är ju beroende av slavarnas offervillighet, om de väljer att inte längre hålla snyltarna under armarna har de inte längre någon energikälla. Då avslöjas de som de ”moraliska kannibaler” de är, de som utnyttjar det goda i människor för sin egen vinning och kallar det rättvisa och solidaritet.

Att sträva efter politisk makt är att sträva efter bestämmanderätten över andra människor, och det syftar nästan alltid till att berika någon på en annans bekostnad. I fallet Venezuela går den socialistiska makten ut på att stjäla den rikedom som fortfarande finns och dela ut den till de ”behövande”, och så länge det finns fickor att ta från kan teatern fortsätta. Det är mycket glädjande att socialister i Sverige (och andra delar av den världen för den delen) än idag hyllar Venezuela som en sådan framgång: folket får bestämma och folket får rikedom från staten, precis som det ska vara. Glädjande för att det just är en teater, ett skådespel. Rikedomen fördelas men den reproduceras inte, och när den väl tar slut kommer folket stå där med sin makt över staten och undra varför kranarna inte längre rinner.

Då ska det bli oerhört intressant att höra de socialistiska bortförklaringarna, och låt mig redan nu komma med en prediktion: misslyckandet kommer skyllas på USA som med hjälp av CIA har undergrävt den demokratiska processen och skadat folkrörelsen. Makten har genom fascistiska metoder återförts till kapitalisternas händer och den nyliberala politik som implementerats har lett till omfattande fattigdom. Antagligen kommer socialister som B&P även då vägra svara på argument som pekar på motsatsen.

Kom ihåg var ni läste det först.

Uppdatering:

Anders_S försvarar precis Kuba med exakt samma medel: dess kris (som visserligen har pågått i 50 år) beror så klart på den globala kapitalismen. Om bara omvärlden hade råd att pumpa in obegränsat med pengar i Kubas industrier kunde staten dela ut mer pengar än idag under lågkonjunkturen. Raúl Castro själv har dock en ganska slug kommentar till läget:

”Ibland verkar det som om vi äter upp socialismen innan vi har skapat den och försöker att spendera som vi redan hade uppnått kommunismen”

Med andra ord: kommunismen är ett slutstadium i vilket rikedomen är så obegränsad att man inte behöver tänka över sina utgifter. Och så är socialister överraskade över att socialismen inte leder dit. Man blir matt.

Nya vägar

När ens argument motbevisas måste man ju hitta på nya, inte sant? Mona for president försöker svara på varför en individ ska ha rätten att bestämma över en annan, och skriver följande:

”För det första verkar du ha en skev verklighetsuppfattning. Anledningen till att du förmodligen har bra förutsättningar är det välfärdsstystem som vi byggt upp tillsammans. Att vi TILLSAMMANS betalat skolorna så att det inte blir en fråga om ekomomiska förutsättningar, vi har TILLSAMMANS finansierat infrastrukturen som gör att du kan ta dig mellan olika platser och vi hjälps TILLSAMMANS åt när människor får canser för att en människa inte ska tvingas till att lägga i pengar i ett mynt inkast på sin respirator.”

Detta argument går ut på att jag som individ tjänar på tjuvsamhället där staten stjäl människors inkomst för att finansiera tjänster de inte har bett om, och därför ska jag tvingas att betala skatt. Alltså: argumentet för att tvinga mig att avstå en del av min lön är att det är bäst för mig.

Men vem ger någon annan rätten att bestämma det för min räkning? Om jag vill ha usla förutsättningar, om jag inte vill gå i skolan, om jag inte vill kunna ta mig någonstans, varför ska jag då ändå tvingas? Är det som någon annan uppfattar vara ”mitt bästa” viktigare än min egen vilja?

Och framför allt, är det en sådan stark rättighet att gynnas optimalt att det blir till en skyldighet? Alltså, måste mitt liv styras i den riktning som är absolut optimerat bäst för mig, enligt någon annan? Det är ett oerhört märkligt resonemang, och säger ingenting om varför det är någon annans rätt att besluta åt mig vad som är bäst för mig. Hur avgörs det?

Mona for president fortsätter:

”Tyvärr går det inte att dela upp samhället mellan sånna som dig och sånna som mig, tyvärr går det inte att lägga en avgift på dig så fort du går utanför dörren och sliter på asfalten som kommunenlaggt, tyvärr går det inte att ge dig en avgift så fort du lägger skräp i en soptunna på stan, tyvärr kan man inte ta betalt i ambulansdörren som på¨en SL-buss. Tyvärr kan inte brandkåren ta betalt av dig före de ens bryr sig om att släcka ditt hus. Hade det varit möjligt hade du kanske sluppit vara med och finansiera välfärden.”

Det här argumentet är något annorlunda, här hävdas det att eftersom den offentliga sektorn existerar och har monopol på vissa tjänster så måste det vara så för all framtid. Det är en metafysisk omöjlighet att ta betalt av mig varje enskild gång jag nyttjar dessa tjänster, och därför måste skatten existera.

Detta är också uppenbart falskt. En privat brandkår kan självklart ta betalt varje gång den släcker en brand i mitt hus, och den kan dessutom se till att jag om jag vill ha ett sådant skydd får betala en frivillig försäkringspremie lite då och då. Gör jag inte det är jag inte garanterad någon släckning och får skylla mig själv.

Precis samma sätt att finansiera olika välfärdstjänster är möjligt inom alla tänkbara områden. Jag kan via en privat och frivillig försäkring vara skyddad vid sjukdom, vid arbetslöshet, vid skada, brand, stöld eller vad som helst. Skatteargumentet skulle ju kunna användas på bilar också: om du krockar, ska du då varje gång betala hela kostnaden för reparationer? Det är ju omöjligt! Nej, det är fullt möjligt, men inget självklart alternativ till skattefinansiering. Idag är jag skyddad mot krockskador och dess kostnader genom en bilförsäkring, som visserligen till en del är tvingande men som bara täcker vissa moment om jag väljer att betala för ett sådant skydd. Varför skulle inte sjukvården eller skolan kunna fungera på exakt samma sätt?

Mona for president avslutar med ett dräpande angrepp:

”Egoism borde sjukdomsklassas.”

Problemet är ju att detta invektiv neutraliseras av ovanstående argumentation, för vad är det Mona for president egentligen säger i sitt inlägg? Jo, att eftersom vi gemensamt (alltså Mona for president inkluderad) har betalat för en tjänst som jag nyttjar – exempelvis papperskorgar – måste jag betala tillbaka via skattesedeln. Alltså, Mona for president tänker inte bjuda mig på någonting, han tänker inte stå för några av mina kostnader oavsett hur mycket jag behöver dem. Jag gynnas ju av ”gratis” skolgång i och med att jag får en rättvis och solidarisk chans att ta mig någonstans i samhället, men nåde mig om jag inte via skatten betalar tillbaka den kostnaden resten av livet!

Se, det är precis som marknadsekonomi! Mona for president hjälper mig med en tjänst och vill ha betalt för det. Vad kallas det? Solidaritet? Altruism? Eller… egoism? Tvånget gör att man till och med kan kalla det maffiametoder.

Sanningen är att skattepolitik inte handlar om varken solidaritet eller altruism. Vore det så enkelt kunde den som förespråkar skatter ändå lägga en del av sin inkomst på verksamheter som gynnar de svaga, utan att tvingas, men Mona for president visar tydligt att den viljan inte existerar (och att han inte tror på den ens i teorin). Den som företräder en stark offentlig sektor, finansierad med stöldgods, gör det för att han eller hon själv tror sig tjäna på den. I grund och botten vill han eller hon gynna sina egna intressen genom att tvinga andra att betala för det han eller hon själv avser nyttja. Åsikten uppstår från tron att kostnaden blir lägre och avkastningen högre jämfört med ett samhälle där man själv betalar för sin egen konsumtion.

Det handlar alltså om ren exploatering av andra i syfte att gynna sig själv, och argumentationen blir därför lite svajig. När en premiss faller försöker vänstern bygga på en ny, men den är ofta ännu mer oduglig än den förra.

Vilket skulle bevisas.

Rättvisa, igen

Vänsterpartiet blir allt mer marginaliserat, men med lite otur kommer Lars Ohly och hans kommunister kanske ändå sitta i en regering om ett drygt år. Under söndagen var han ute och talade om den orättvisa borgerliga politiken, igen. Den här gången verkar han ha riktat in sig på årliga inkomstskillnader mellan män och kvinnor. Dessa har enligt Ohly ökat med 12.800 kronor på grund av sänkta skatter och bidrag.

Jaha, än sen då? Är det en mänsklig rättighet att få en viss inkomst bara för att man tillhör ett visst kön? Jag som trodde att Vänsterpartiet stod för jämställdhet, men det betyder tydligen bara ”lika utfall oavsett insats genom statens tvångsmakt”. Som vanligt med andra ord, vänsterns enda definition av rättvisa verkar vara att alla människor från staten ska få sig tilldelade en lika stor del av en inbillat gemensam rikedomskaka. Det är fruktansvärt tröttsamt och aningen frustrerande då de aldrig behöver stå till svars och motivera sina åsikter. Speciellt intressant blir det när den borgerliga regeringen beskylls för nyliberalism, trots att den inte har någon som helst intention att avskaffa skatterna och den så kallade välfärden.

Men sådan är ju den socialistiska argumentationen. Skrik ordet ”orättvist” så högt som möjligt, peka ut någon som fått sitt bidrag sänkt och kalla regeringen nyliberal och hjärtlös, gärna med hänvisning till orättvisa och hyperkapitalistiska USA där de fattiga ju svälter ihjäl på gatorna medan kapitalisterna spottar på dem (det vet väl alla?).

Även om man lusläser vänsterbloggarnas bittra inlägg om nedskärningar i välfärden hittar man sällan eller aldrig några faktiska argument. Alltid handlar de som att något specifikt är ”orättvist”, men aldrig förklaras det varför eller på vilket sätt. Aldrig går det att härleda en konsekvent åsiktsgrund från orerandet, som exempelvis: vilken är den ultimata rättvisan? Att det är orättvist att sänka skatter och bidrag har vi begripit, men sen då? Är det optimalt rättvisa samhället det där skatten är 100 % och exakt lika mycket pengar delas ut till alla människor oavsett vad de gör? Eller är det kanske ett där alla får så mycket som de ”behöver”? Vad är i så fall ett ”behov” och vem avgör det? Hur långt ska majoritetens diktatur sträcka sig, vad får individen själv bestämma över?

Detta är kanske det tråkigaste med vänsterargumentationen. Den totala subjektiviteten och oviljan att ens försöka diskutera och härleda åsikterna. Att sänka bidragen till si och så mycket är orättvist, men varför? Vilken nivå ska samhället sträva efter och varför? När är vänstern nöjd, och varför? Hur motiverar den sina mest utopiska ställningstaganden, den optimala rättvisan? Enligt vilka premisser, med vilka argument?

Tyvärr hjälper det sällan att ställa sådana frågor, eftersom svaret allt som oftast blir att det bara är en åsikt. Vänstern tycker så här, du tycker något annat, lev med det och gå vidare. På så vis är krig det enda sättet att lösa en konflikt, om man inte hänvisar till just majoritetsstyret, och där återuppstår problemet: hur motiverar man det, hur långt får det gå och varför?

Frågorna är många, svaren desto färre, och så lär det förbli.

Roliga citat

Apropå vänsterargumentation får man ibland syn på helt vanvettiga citat både på bloggar och i kommentarerna till inlägg. Här följer ett roligt axplock, fyll gärna på med fler.

Kerstin hos Andreas Bryhn, angående Sverige under Alliansen: ”Och ändå har man demonterat minst 50% av välfärdsstaten de senaste 15-20 åren. Man undrar ju därmed hur det ser ut i resten av Västvärlden”

Statistik och källhänvisningar på det? Jaså inte? Kerstin försökte för övrigt en gång bevisa för mig att kung Leopolds koloniala härjningar i dåvarande Kongo var ett bra exempel på kapitalism. Det gick inte så bra.

Grottolle hos Veronica Palm, angående skatter och att donera pengar till de fattiga: ”Vi hade ju samlat pengar i laderna för att möta en lågkonjuktur men dom pengarna så gav ju Alliansen åt dom rika i skattesänkningar”

Grundkurs i ekonomiska samband kan rekommenderas.

Mona spår framtiden hos Ilse-Marie: ”Ska vi ta bort mamma/pappa ledigt, vård av barn, fri skola, subventioner till kollektivtrafiken, sjukvård för alla osv. Ja det lär bara vara en tidsfråga med moderaterna vid makten”

Tidernas mest paranoida överdrift?

Ja, och så fortsätter det. Fram växer bilden av en sammantagen bittervänster som anser sig förlora på sänkta bidrag, men som inte kan argumentera för minsta lilla ställningstagande. Det är synd om människorna.

Stating the obvious

Apropå diskussionen om friskolornas vinster och förbud mot positiva incitament: Malin Siwe i DN.

”Inte heller går det att säga att kommuner som har höga kostnader per elev får duktigare elever [...] För hundra elever är det viktigare att ha sju duktiga lärare än nio av varierande kvalitet”.

Något att tänka på för den vänster som på rutin skriker om mer pengar (höjda skatter) så fort de ser ett problem.