Archive for 24 11 2009

h1

Principer

november 24, 2009

Ett populärt knep i politiska diskussioner är att hävda att man är en ”pragmatiker” som ser bortom ideologisk låsning och enkla helhetslösningar på diverse problem. Gör man det behöver man inte ta ansvar för någonting, för om en av ens idéer visar sig inte fungera kan man bara ursäkta med sig att man är så vidsynt att man är beredd att testa något annat. Oerhört bekvämt.

Det finns dock två stora problem med en sådan inställning. Dels lägger den ingen kraft på att undersöka varför någonting ”fungerar”, vad man påstår är ju i princip att man är beredd att göra vad som helst bara det leder till en önskad effekt. Om ingenting ändå fungerar så testar man gärna igen och igen, utan att förstå eller bry sig om att målet kanske inte är realistiskt.

Dels är även pragmatism en moralisk och ideologisk princip, och den grundar sig på ytterligare ett ställningstagande, nämligen ett kring vad ”fungerar” innebär. För socialister ”fungerar” en politik om den leder till ekonomisk jämlikhet – så kallad ”rättvisa” – och vice versa. För att uppnå detta mål är man som ”pragmatiker” beredd att testa vad som helst, vilket historien också har bevisat.

Därför är det vilseledande att prata om pragmatism som någonting fristående från ideologi och dogmatik. Själva pragmatismen är i sig en dogm, och en blind sådan. Den eftersträvar ett godtyckligt mål helt utan hämningar, allt är tillåtet så länge det ”fungerar”.

Se på vad socialisten Ilse-Marie skriver i sitt senaste inlägg om alternativen i svensk politik. Den rödgröna politiken vill ”på allvar […] skapa ett mer jämlikt samhälle”. Detta motiveras som någonting positivt med diverse undersökningar som sägs visa på att även den ekonomiska eliten ”tjänar” på ett samhälle med små klyftor. Det är alltså något som ”fungerar” för alla, frid och fröjd i folkhemmet. Usch och fy för den hemska borgerliga Alliansen där istället ”ökade klyftor är själva drivkraften och målet med den ekonomiska politiken”.

Här är det viktigt att gå bortom den populistiska propagandan och se vilka principer det är som ligger till grund för Ilse-Maries ställningstaganden. Att hon skulle bry sig om den ekonomiska eliten är uppenbart osant, så det ”pragmatiska” argumentet för att denna ska acceptera utsugning är givetvis bara ett försök att dölja det mer grundläggande ideologiska ställningstagandet.

Där finns den moraliska principen att alla människor ska ha ungefär lika mycket pengar. Det ska inte spela nån roll om man är rik eller fattig, man ska ändå ha rätt till all lyx man anser sig ”behöva”. Detta marknadsförs som något ”bra” som ”fungerar” för nästan alla människor, till och med överklassen! Men vad det i praktiken innebär är att politiken via statens tvångsmakt ska diktera individens livsvillkor. Därför blir Ilse-Maries argument om ”frihet” så motbjudande, hela hennes politiska ställningstagande bygger på omfattande ofrihet. Men om detta berättas inget, för det är ingen populär princip. Istället talar hon om konsekvenserna: denna politiska idé ”fungerar”. Den är ”bra” för nästan alla.

Huruvida ”bra” är ”rätt” eller ej är ointressant att diskutera, trots att det är den mest fundamentala principen i Ilse-Maries politik. ”Rätt” är i propagandan det som flest ”tjänar” på, men i praktiken stämmer det inte alls. ”Rätt” är ju det att alla har ungefär lika mycket pengar, resten är bara ett försök att rättfärdiga den principen.

Om det var så att de rika tjänade på att staten konfiskerar deras egendomar och delar ut till alla drönare som anses ha ett större ”behov” av pengar, kunde då inte de rika få välja detta själva? Kunde de inte få ha friheten att avgöra om de ska behålla sina pengar eller ej? Nej, inte enligt Ilse-Marie, och här skiner ideologin igenom. Det är Ilse-Marie som vill bestämma vad som är ”bra” för de rika, vad som ”fungerar”, det får de inte göra själva för då kan det ju bli fel. Och detta har så klart en djupare mening: det är inte de rika som ska vara föremål för något som ”fungerar” och är ”bra”, det är de behövande. Politiken är ”bra” om den gynnar de som har minst, de som har mest spelar ingen roll i ekvationen. De ska bara existera som offerlamm som parasiter som Ilse-Marie ska kunna suga ut för någon annans vinnings skull.

Så ser den moraliska principen ut. Jämlikhet för de behövandes skull, på de rikas bekostnad. Den som skapar sig en stor rikedom genom arbete ska bara betraktas som en plånbok från vilken man kan ösa pengar över den som har ett ”behov”. De har ingen egen rätt att bestämma över sina liv, de ska exploateras och hålla tyst. Vill de behålla sina pengar själva anklagas de för att vilja skapa större ekonomiska klyftor, och bemöts med argumentet att de själva tjänar på att bli bestulna. Det är en vidrig moral vars fundamentala princip är slaveriet. Att detta ”fungerar” för den som gynnas är inte konstigt, och att då försöka övertyga majoriteten om att den tjänar på att tilldelas mer pengar genom statens exploatering av de rikaste är i linje med socialistisk logik.

Ilse-Marie tillhör en människotyp som måste bekämpas. Hon gömmer sig bakom falska argument om pragmatism, om vad som anses ”fungera”, för att slippa diskutera ideologi och moraliska principer. Därför är det oerhört viktigt att visa vad hennes politik egentligen innebär: exploatering och slaveri. Att slaveri ”fungerar” för den som äger slavar är inte kontroversiellt, och därför är det så enkelt att komma undan med en sådan ståndpunkt. Den måste bemötas ur slavarnas perspektiv, man måste fråga sig varför slavarna inte har några rättigheter, varför räknas inte deras liv, varför är deras funktion den att se till att slavdrivarens ideologiska ställningstaganden förverkligas? Varför är de bara verktyg som ska garantera att en viss politik ”fungerar”?

Sådana frågor kan Ilse-Marie som den parasit hon är aldrig besvara. Därför måste de ställas om och om igen, för att avslöja hyckleriet och lögnerna.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.