Hugo Chávez, vänsterns nya hjälte, anklagar ”kapitalismen” för klimatkrisen. Chávez själv finansierar sin moderna (?) socialism genom att – just det – sälja olja. Det är mycket roande att denna pajas är socialisternas största hopp just nu.

Ledsen att det har varit lite ödsligt här på sistone, jag har varit upptagen på annat håll.

Vad skulle hända med Sverige om vi gick med på de afrikanska ländernas krav på att 5 % av vår BNP (+ bistånd får man förmoda) ska gå till att finansiera deras kamp mot de sk klimatförändringarna, samtidigt som Mona Sahlin och Bidragsdemokraterna kom till makten och lovade generösare ersättningar för de icke arbetande, högre lön till alla låginkomsttagare samt kraftigt höjda skatter för de rikaste?

Se där, en julnöt att fundera över så här i de mörkaste av tider.

Lars Linder klagar i DN över att vänstern så tydligt saknar idéer. De borde ju ha ”öppet mål” nu när kapitalismen har kraschat och världen är på väg att gå under. Märkligt då att just vänstern tappar i opinionen samtidigt som Moderaterna inger mest förtroende, åtminstone i Stockholm.

Eller?

Nja, sanningen är ju den att socialismen dog för åtminstone 20 år sedan. När muren föll avslöjades den socialistiska idéns konsekvenser med brutal tydlighet, och planekonomin försvann som trovärdigt alternativ. Nu för tiden är vänstern socialdemokratisk i värsta och socialliberal i bästa fall. Det finns ytterst få partier i hela västvärlden som vill avskaffa marknadsekonomin. Att i det läget presentera den nya fräscha idén om att planera ekonomin demokratiskt vore politiskt självmord. Dels för att minnet av Sovjetblocket är färskt och dels för att den någorlunda fria marknaden så uppenbart levererar resultat. Finanskrisen i all ära, men den har inte lett till svält och massdöd som de socialistiska kriserna i länder som Nordkorea. Normalbegåvade människor förstår att ekonomin går upp och ned, det går inte att planera och kontrollera 6 miljarder individers respektive handlingar så att kriser aldrig uppstår.

Att socialismen förnärvarande är död är positivt, men liket kan fortfarande vakna om man ignorerar det. Just nu utbildas en hel generation av ungdomar som inte var födda när muren föll, för dem är Sovjetunionen bara ett begrepp i historieböckerna. Det räcker givetvis inte att peka finger och säga ”se vad som hände”, det väsentliga är som vi har påpekat förr att visa varför det blev som det blev. Det är själva idén det är fel på, inte människorna eller verkligheten. Socialismen misslyckas med nödvändighet för att den bygger på korrupta premisser. Glädjande nog verkar en förkrossande majoritet av alla människor förstå detta, men det är ingen självklarhet. Om idealet visar sitt fula ansikte igen måste det hållas tillbaka med rationella argument snarare än med hänvisningar till historien. Detta både på ett pragmatiskt och ett dogmatiskt sätt. Man måste förklara att socialismen är ett missfoster och därför leder till misslyckanden.

Frågan är då om vänstern själv har förstått att deras idéer inte fungerar, eller om de bara känner en maktlöshet inför uppgiften att få majoriteten i samhället att föredra den planerade ekonomin. Oavsett vilket måste kampen mot de korrupta idealen fortsätta.

Nordkorea är kanske det land i världen som just nu kommer närmast den planerade ekonomin – motsatsen till den fria marknadsekonomin. Det är ett utmärkt empiriskt exempel att studera, inte minst för socialister: systemet inte bara misslyckas kapitalt med att utrota fattigdom och orättvisor, det kräver också ett omfattande slaveri och stenhård kontroll av varje enskild individs handlingar.

Vad som uppenbarligen har hänt är att människor har försökt bryta sig ur statens grepp och starta sina egna verksamheter istället för att tvångsarbeta för usla löner inom de statliga företagen. Dessa verksamheter har fått fungera på en svart marknad utanför den officiella ekonomin, och de har trots detta genererat en del pengar som har sparats. Nu har regimen genomfört en valutareform som har gjort dessa besparingar värdelösa, i ett försök att krossa den informella marknaden och återföra dess aktörer till planekonomin.

Inget av detta borde på något sätt vara överraskande. Det som har skett är bara en naturlig följd av planekonomins korrupta premisser: dess icke-existerande incitament leder till låg motivation för den enskilde arbetaren, monopoliseringen leder till brist på investeringar i utvecklingen av produktionen, och båda dessa faktorer leder tillsammans till en stagnerande ekonomi och en ond cirkel av fattigdom och allmän misär. Misären leder i sin tur till att människor på egen hand försöker bygga upp någonting bättre, och det rimliga alternativet är en informell marknad där mer resurser skapas pga bättre incitament och större frihet. Dessa utbrytningar skadar planekonomin och kräver av staten att den agerar direkt och kraftfullt för att krossa marknaden och återfå den nödvändiga kontrollen.

Att tro att planekonomi ens kan fungera i teorin är att helt ignorera dessa förlopp. Och det är ju så man måste göra för att komma fram till slutsatsen att planekonomi är bra: ändra på premisserna.

Nordkorea är ännu ett bra exempel på hur socialismen misslyckas, men den viktigaste lärdomen är varför den misslyckas samt att den skulle misslyckas igen och igen om den fick fler chanser. Det går inte att i all evighet bortförklara alla dessa misslyckanden med att det inte var planekonomi på riktigt: det är precis det det är! Det går inte att planera en ekonomi och samtidigt tro att individen kan ha någon form av valfrihet, för den valfriheten är raka motsatsen till vad planeringen kräver. Individen måste kontrolleras om ekonomin ska kunna kontrolleras, för utan individer blir det ingen ekonomi. Slaveri är en absolut nödvändighet, vilket fallet Nordkorea (igen) bevisar.

Det är svårt att förstå vänsters upphetsning över Elinor Ostrom. Senast ut är Göran Greider som förundras över att människor kan samarbeta på frivilliga grunder. Ja, det är sant. Han kallar detta ”kollektivt handlande” och ”förnuftig kollektivism” i motsats till nationalekonomins brutala ”rationella egoism” där människan gör allting för att gynna sig själv och ger blanka fan i alla andra. Men vem är det egentligen som har hävdat detta? Och vad är Greiders poäng? Finns det någon politisk eller filosofisk riktning som förespråkar det helt blinda och ytterst kortsiktiga egenintresset, eller påstår att det skulle vara speciellt ”rationellt”?

Greider spinner vidare på tesen att liberalism handlar om att bara tänka på sig själv och socialism om att tänka på andra. Det är en helt vanvettig tolkning, och att han tror sig finna stöd för den uppfattningen (implicit) i Ostroms forskning är ännu mer vanvettigt. Vad Ostrom har visat är att när en grup människor tillsammans förfogar över en begränsad resurs så lyckas de ofta lösa problem med potentiellt överutnyttjande genom inbördes regler, på ett ganska sofistikerat sätt. Vad detta har med politik att göra är helt obegrepligt, däremot är det intressant ur ett moraliskt perspektiv: det visar att människan faktiskt har förmågan att tänka längre än näsan räcker.

I Greiders värld är den mest ”rationella egoisten” den som snor åt sig mest pengar på kort tid genom att luras, stjäla och bete sig allmänt destruktivt. Men det är ingalunda rationellt: förr eller senare blir denna person påkommen och hans rykte förstörs vilket innebär att han inte kan skaffa sig några fördelar i framtiden. Han hamnar antagligen till och med i fängelse och förlorar sin rikedom. Tills dess får han leva med rädslan för att åka fast samt skammen över att berika sig på andras bekostnad. Det är djupt irrationellt och snarare ett uttryck för altruism än för egoism: man ser ju andra människor som medel för ens egna målsättningar, som mjölkkor man kan tappa på pengar utan att ge något tillbaka.

Tyvärr är detta en ganska vanlig uppfattning, illustrerad av vänsterns sarkastiska slagord för friheten: ”sköt dig själv och skit i andra”. Vad detta egentligen betyder är ”offra inte din egen lycka för någon annans”, men den förkläs i nån sorts skuldparadigm som går ut på att man bara kan hjälpa andra genom att missgynna sig själv. Det är inte sant. De som gemensamt förfogar över en begränsad resurs tjänar ju konsekvent på att respektera regler och använda den ansvarsfullt. Godtar man att man själv roffar åt sig godtar man att alla andra också gör det, och till slut är källa tömd och kan aldrig användas igen. Med regler som begränsar roffande tjänar alla långsiktigt, precis som på den fria marknaden. Man gör sig inte rik genom att luras och förstöra för andra, utan genom att se till deras intressen och erbjuda dem ett värde i utbyte mot ett annat värde. Byteshandeln är ömsesidig positiv för att den är ömsesidigt rationell.

Det finns inget som heter ”kollektivt förnuft”, ett kollektiv kan alltid reduceras till dess minsta beståndsdelar (individerna) och bara dessa kan vara förnuftiga. Det innebär inte att roffa åt sig den största delen av kakan innan någon annan gör det, utan att långsiktigt skapa värde i frivilligt samarbete med andra. Regler och begränsningar kring hur gemensamma tillgångar får användas har ingenting med politik att göra, de är bara en konsekvens av att människor faktiskt klarar av att vara individuellt rationella i en kollektiv kontext, i frivillighet. I annat fall skulle ju anställda på ett företag hela tiden försöka sno så mycket som möjligt och lata sig istället för att arbeta, men det gör de inte (även om vissa vänstergrupper har uppmuntrat ett sådant beteende). De vet att de tjänar mest på att vara ärliga och faktiskt göra en insats, det är bara så resurser skapas och det är bara så de kan få behålla jobbet en längre tid samt vara stolta över vad de åstadkommer.

Ostroms forskning är inte politisk, men den kan användas som intyg på att människan inte är korkad och blint kortsiktig.

I diskussionen kring vem som erbjuder vem ett värde på en fri marknad respektive i en socialistisk kommandoekonomi är det enkelt att peka ut den onde kapitalisten som en bov: han bryter ju totalt mot liberalismens spelregler, han tvingar folk att jobba och tjänar pengar på dem utan att erbjuda nåt i utbyte!

Det hade kanske varit sant om de så kallade produktionsmedlen från början hade tillhört en eller flera arbetare som blivit bestulna på dem, av kapitalisten. Möjligen till och med om de hade varit naturresurser som existerar i en begränsad och statistk mängd och som kapitalisten roffat åt sig med oschyssta medel.

Men nu är det inte så. Det finns givetvis rika och mäktiga människor som har handlat fel i olika lägen, men det är inget argument mot privat ägande av företag. Ett sådant uppstår när någon eller några under frivilliga former skaffar sig de resurser som krävs för att driva en affärsverksamhet. Det är detta värde som kapitalisterna erbjuder arbetarna: ett arbete där kapitalet redan finns och en möjlighet att tjäna pengar. Alternativet är att starta ett eget företag för egna pengar med egen ansträngning och på eget ansvar.

Att kapitalisten är värdefull bevisas av hans blotta existens. Tillförde han inget värde alls skulle ju ingen vilja jobba för honom, det säger sig självt: varför tjäna mindre pengar genom att jobba för en kapitalist om man kan tjäna mer på att inte göra det? Problemet är ju att då krävs en egen anskaffning av de grundläggande delarna i en affärsverksamhet. Man måste därtill ensam bygga upp ett nätverk av kunder, leverantörer, återförsäljare och partners, skapa tilltro till varumärket och lägga upp affärsstrategier. Kapitalisten erbjuder sig att ta hand om allt detta, mot en sorts hyra för att arbetarna får använda hans företag till att tjäna pengar.

Det hela är egentligen inte svårare än så. För att tjäna pengar måste man ha en verksamhet, och antingen skaffar man den själv eller så hyr man den, precis som med vad som helst som inte växer fritt i naturen.

Någon hävdade i kommentarfältet att jag inte över huvud taget förstår mig på vänsterpolitik. Jag kan bara sia om vad det betyder, men antagligen är poängen att den alls inte går ut på att använda våld och utpressning som förhandlingsmedel i interaktionen med andra människor i syfte att gynna sig själv. Det är ju förvisso enkelt att hävda något helt annat, exempelvis att kärnan är solidariteten, att man bryr sig om varandra, att man samarbetar eller något liknande.

Som av en slump ramlade jag över Socialistiska Partiets fina reklam (!) hos bloggen Röda Lund. Så här lyder deras slogans:

* Demokrati är när 100 arbetare bestämmer över en chef – inte tvärtom!

* Det är dags för dom (sic) rika att betala pengarna till välfärd och klimatomställning!

* Nog med stress och utbrändhet – för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön!

* Vi står för vad vi säger och gör inga jävla nedskärningar!

Budskapet är alltså sammanfattningsvis ungefär ”vi vill ha mer makt, högre lön och kortare arbetstid, och de rika ska betala för den välfärd vi vägrar kompromissa bort samt för mer miljövänlig teknik”. Inte ett ord om det egna ansvaret.

Lyssna inte på bortförklaringarna, gå inte på försöken att förklä vänsterpolitiken till något medmänskligt och snällt. Socialistiska Partiet visar tydligt vad den går ut på: ta vad du kan få med våld och vägra släppa det ifrån dig.

I den föregående bloggposten skrev jag att alla partier i Sverige vill att människor (och då syftar jag på väljarna) ska må bra. Det är sant, dock finns det individer vars främsta mål är att vi svenskar och alla medborgare i andra rika länder ska lida. Vi ska först och främst skämmas över vår rikedom och därtill radikalt sänka vår levnadsstandard för att på så sätt kompensera de fattiga. Det är tyvärr inget skämt utan det senaste ställningstagandet från en av landets mest rabbiata kommunister, Nina Björk.

Tesen är som vanligt att vår rikedom är ett resultat av andras fattigdom. Vi har den ”politiska rollen” som ”mäktiga konsumenter”, men helt utan individuell valfrihet. Vi är maktlösa brickor i det system som kallas ”marknadsekonomi”, ett system som ”inte har råd att ta hänsyn till” de som har ”behov men inga pengar”. Därför kan vi inte hjälpa någon, oavsett om vi vill eller försöker, för vi är alla dömda att medverka i det onda spelet som är ditt eget globala väsen och som oundvikligt leder till orättvisor och andra hemskheter.

Jag förstår att Nina Björk mår så dåligt som hon gör. Hon åstadkommer i sitt liv ingenting, hon bidrar i stort sett inte med något värde till en enda människa, och ändå har hon tilldelats en ”roll” som rik och mäktig men har ingen kraft eller ens möjlighet att hjälpa någon annan. När man betraktar sig själv med sådana skuldkänslor och gränslöst förakt är det inte så konstigt att man lider. Det skrämmande är att hon vill att alla vi andra som inte känner skuld över våra prestationer också ska lida. Fick hon bestämma skulle lejonparten av våra löner skickas som bistånd till de som ”behöver” pengarna bättre än vi, och vi ska acceptera det eftersom deras fattigdom beror på vår rikedom. Vi har ju inte skapat den själva, vi har inte förtjänat den genom arbete, vi har stulit den genom vår ”politiska roll” i ”marknadsekonomin”.

Det hela är en fruktansvärt motbjudande och upprörande sörja av förakt, missunsamhet, bitterhet och okunskap. Nina Björk tror på allvar att världens fattigdom skulle avskaffas om alla pengar i världen fördelades jämlikt i morgon. Om så skedde skulle ju alla ha lika mycket och då skulle alla kunna tillfredsställa sina behov utan skuldkänslor. Frid och fröjd.

Vad Björk inte begriper är som vanligt att rikedom inte skapas genom att man stjäl från någon som har, utan genom produktivt arbete. Vårt produktiva arbete sker mycket riktigt inom ramarna för en marknadsekonomi som tillåter individuella insatser för det egna goda, som skyddar privat äganderätt och garanterar (en ganska stor) handlingsfrihet. Att världens fattiga är just fattiga beror på att de inte lever i samma system. Deras ekonomier är isolationistiska kleptokratier, inte sällan byggda på socialistiska ideal om begränsad produktion och självförsörjning. Den ”ekonomiska exploatering” som Björk yrar om existerar inte: de fattigaste delarna av världen är inte de som exponerats för mycket för globaliseringen utan de som lämnats utanför, som Kofi Annan har sagt. Det gäller både inhemskt och globalt.

Detta allomfattande ”system” som antas finnas är en ren fantasi. Det enda människor över hela jorden har gemensamt är just att de är människor. Somliga har friheten att skapa rikedomar och välgång, andra har det inte. De första är givetvis rikare än de senare. Och det är Björks ideologi som har misslyckats, inte marknadsekonomin.

Nina Björk är en farlig människa. Om hon fick råda över världen skulle misär och elände vara ledord för varje enskild individ. Lidande är eftersträvansvärt som en del i att betala tillbaka Skulden man förvärvat genom att må bra. Med en sådan livs- och människosyn är det inte konstigt att man skäms över sig själv och sin tillvaro.

Tillägg: Nina Björk är faktiskt en person som bevisar att tesen om nedsippring fungerar. Att hon trots sina oerhörda kunskapsluckor och bristande kompetens trots allt kan leva ett så gott liv beror så klart på att andra mer produktiva människor bär henne på sina axlar. Hon har förmånen att leva i ett land där fria människor har skapat rikedomar som alla har råd med, tack vare effektiviseringar och innovation. I Somalia skulle Björk antagligen svälta ihjäl, för bitterhet skapar ju som bekant inga resurser.

Även om partierna i den svenska Riksdagen ofta anklagas för att likna varandra finns det vissa fundamentala skillnader, vilket gör valet mellan partier, och framför allt block, ganska viktigt. Det gemensamma ska ändå erkännas vara att alla tycker det är bra om människor mår bra. De strävar efter att individer ska vara rika och välmående, i stort sett. Att därför beskylla den ena eller andra sidan för att vilja att någon ska lida eller svälta är onödigt, det tillför ingenting till debatten. Låt oss därför slå fast detta direkt: alla partier tycker att välmående är något bra och eftersträvansvärt.

Skillnaden ligger i tron på hur man skapar ett samhälle med sådana människor. Där vänsterblocket antar att rika och välmående individer skapas genom att rikedom fördelas via staten menar den borgerliga Alliansen att det är produktionen av rikedom som ger upphov till rikedom. Det kan låta som en truism, men det är viktigt att påpeka.

Vänsterns lösning på fattigdom är inte arbete utan bidrag. Den som inte har pengar ska tilldelas pengar, han eller hon ska inte primärt skapa några egna resurser. Att få ett arbete handlar inte om att skapa värden utan om att få en lön. Det är inte vad arbetet går ut på som är det viktiga, det är inte dess värdeskapande funktion som är det goda och positiva, utan det faktum att ett arbete ger en lön. När vänstern vill skapa arbeten är det för att skapa inkomster till den som innehar arbetet, inte för att arbetet i sig skapar någon rikedom. Det är en del av förklaringen till alla satsningar på den offentliga sektorn: genom att skapa ett jobb kan pengar delas ut till en människa som på så sätt blir rikare och mer välmående. Uppdraget slutfört. Huruvida denna människas arbete skapar resurser för någon annans räkning är inte så väsentligt, varvid slutsatsen dras att bidrag för arbetslöshet bör vara ungefär lika höga som lönerna för arbete. Det är belöningen som räknas, inte värdeskapandet, inte vad man bidrar med när man utför själva arbetet.

Detta tyder på två fundamentala missförstånd. Dels att ekonomin är ett nollsummespel, alltså att ingen kan bli rikare utan att någon annan samtidigt blir lika mycket fattigare. För att någon ska kunna få det bättre måste en annan få det sämre: värde och rikedom kan bara omfördelas, mängden kommer alltid vara densamma. Höjer man skatterna får staten in mer pengar som kan omfördelas och klyftorna minskar. Den som arbetar får ungefär lika mycket pengar som den som inte gör det, vilket leder till att alla har det ungefär lika bra, vilket är rättvist.

Och det leder oss in på nästa missförstånd, nämligen det altruistiska argumentet. Den socialistiska moralen och argumentationen bygger ofta på uppfattningen att man ska ”hjälpas åt” och göra det som är bäst för ”samhället” snarare än för en själv. Man ska inte vara en egoist, man måste framför allt tänka på andra.

Men på vilket sätt hjälps en bidragstagare åt? Vilken insats gör han eller hon för andra människor?

Ingen.

Den som inte arbetar skapar ingen rikedom, och vi har redan fastslagit att rikedom är något bra och eftersträvansvärt: alla partier vill att människor ska vara rika och må bra (ungefär). Så om vi antar att rikedom måste förvävas genom att skapas (vilket är sant, försök gärna förneka det): hur bidrar då en bidragstagare? Vilken insats gör han eller hon för samhällets bästa, för att någon annan ska må bra? Han eller hon skapar ju ingen rikedom eftersom han eller hon inte arbetar, och han eller hon ger heller ingenting tillbaka i utbyte mot de statliga bidragen. Ingen människa får något värde från bidragstagaren, han eller hon kan med socialisternas retorik verkligen kallas en egoist som bara gynnar sig själv (eller gynnas av andra, vilket som).

Ändå är detta en god politik, enligt vänstern. Det är gott att den som inte arbetar ska få pengar från den som arbetar, och att denne inte ska behöva bidra med någonting till den som bistår med pengar.

Hur går detta ihop? Det är svårt att förklara och förstå, men förklaringen ligger antagligen i det första missförståndet om nollsummespelet. Man ser från vänsterns sida inte att arbete skapar rikedom inte bara för den som arbetar utan även för de som gynnas av arbetet. Att ett företag vill betala en person för att utföra ett arbete beror givetvis på att företaget tjänar på det arbetet, det erhåller ett värde som gör det mer välmående och rikare. Den arbetande får i sin tur ett värde (en lön) av att arbeta, och på så sätt har värde bytts mot värde. Båda parter har gynnat varandra genom att ge något och få något tillbaka. Allt detta i frivillighet och frihet, inget tvång och inga hotelser har varit involverade.

När vänstern menar att ”marknaden” inte klarar av att uppfylla en politisk ambition (dvs att alla ska vara rika och välmående) så menar de egentligen att marknaden inte kan fördela rikedomen så att alla får del av den. Det är sant, inte nödvändigtvis men med stor säkerhet.

Men varför?

Jo, helt enkelt för att den som inte skapar något värde inte bidrar till andra människors välmående och därför heller rimligen inte får del av deras genom arbete skapade värden. Det är ganska rimligt: om en person arbetar för att kunna skaffa sig mat, kläder, husrum, en bil, en TV, dator, flygbiljetter eller ett biobesök så verkar det besynnerligt att denna person lika väl skulle vilja ge bort sin lön till en person som anser sig ha behov av den men inte erbjuder någonting i utbyte; inte ens respekt eller vänskap. Att ”marknaden” inte fördelar rikedom jämlikt till alla människor som existerar bara för att de existerar beror på att rikedom inte existerar i ett vakuum. Den skapas hela tiden av arbetande människor som vill ha något för att skapa denna rikedom, annars skulle de ju inte skapa den alls. Om människan var likgiltig mellan att ha pengar och att inte ha dem så skulle inget arbete utföras eftersom detta trots allt kräver energi och tid. Då kunde man lika bra ligga på rygg och titta på himlen hela dagarna, men så fungerar inte människor.

Det är lätt att se sig om i samhället, betrakta en massa rikedom och dra slutsatsen att alla borde kunna få del av den, men då glömmer man bort varför den finns. Den finns för att människor har velat förbättra sina liv, och de har gjort det genom att skapa rikedom. De har arbetat och bytt värde mot värde, och på så sätt nått högre nivåer av välmående. Hade de haft inställningen att de bara kan bli rikare genom att omfördela redan existerande värden hade de inte kommit så lång, då hade inga värden funnits.

Skillnaden mellan blocken ligger alltså något förenklat i synen på hur rika och välmående människor skapas: genom omfördelning av värden eller genom skapande av värden. Därtill läggs den moraliska dimensionen. Byta värde mot värde i frivillighet så att båda parter tjänar, eller omfördela värde från en till en annan med våld. Att påstå att den första principen är egoistisk och kall medan den andra är solidarisk och varm är en moralisk lögn av enorma proportioner. Det är inte konstigt att människor inte vill ge ifrån sig sina skapade värden utan att få någonting tillbaka, det tyder bara en sund inställning till livet: man vill ha det bra och man är beredd att anstränga sig för att få det bättre.

Att välja ett Alliansparti är inte optimalt, men det är ändå det bättre av två alternativ. Frivillighet och ömsesidighet eller roffande och parasitism. Så ser valet ut på den allra mest grundläggande nivån, av ovanstående anledningar.

Centerpartiet försöker uppenbarligen lämna bönderna bakom sig för att istället kliva in i framtiden. På sistone har man profilerat sig som ett skattesänkarparti som månar företagsamhet och frihet. Lika mycket som det är glädjande är det motbjudande att höra vänsterns upprörda skrikande om orättvisor.

Att ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige är ingen hemlighet. Centerpartiet vill lösa detta problem genom att lätta upp reglerna på arbetsmarknaden, sänka arbetsgivaravgifterna och erbjuda så kallade avstampsjobb med lägre ingångslöner för unga. Vänsterns reaktion är tröttsamt förutsägbar: inga låga löner för nån, hellre arbetslöshet (med hög ersättning via statliga bidrag förstås).

Bland kommentarerna till Johan Norbergs senaste Newsmillartikel diskuteras marknaden som ett moraliskt ideal. Jag tror att upprördheten över tanken på sänkta skatter och en flexiblare arbetsmarknad beror på att vänstern inte förstår eller inte vill förstå vad en marknad är. I deras värld är den nån sorts fenomen som enligt högern ska ”lösa alla problem” men som uppenbarligen inte ”fungerar” (se där, de härleder ett moraliskt ställningstagande ur direkta observationer!). Bättre då med ett ”system” som ger alla arbete och höga löner, och detta ”system” måste då styras av staten.

Vad betyder allt detta?

Marknaden är först och främst inget system, den är vad som spontant uppstår när människor får bestämma själva. De kan aldrig tvingas till att producera värden och byta dessa med varandra, det måste de göra av egen fri vilja, och det är precis vad de gör om de får chansen. När en människa byter ett värde mot ett värde med en annan människa, i frivillighet utan hotelser eller begränsande regler, så har de agerat på en ”marknad”. Svårare än så är det inte.

Hur kan man begränsa marknaden?

Det sker genom politik, politiken kan bara hindra människor, aldrig något annat. Säg exempelvis att någon som inte arbetar tilldelas mat för dagen av staten. Denna mat har först producerats och sedan stulits, att den hungrige får mat beror inte på politiken utan på produktionen av mat. Hade producenten varit fri hade han kunnat göra vad han vill med maten: äta upp den, byta den mot något annat, sälja den mot pengar (som kan användas till att köpa något annat) eller skänkt bort den. Hans ofrihet uppstår när en tredje part bestämmer vad han ska göra med frukten av sitt eget arbete, när så sker har marknaden satts ur spel. Producenten har hindrats och begränsats och han används som ett medel för en annan människas mål.

Samma sak gäller alla åtgärder vänstern vill vidta mot problemen i samhället: ta från någon och ge till någon annan, hindra en så att en annan kan komma fram på hans bekostnad. Allting handlar om att begränsa frihet och på så sätt begränsa marknaden.

Men att hjälpa de behövande kan ske även i frivillighet. Marknaden kräver inte av människor att de agerar på ett visst sätt, spelreglerna kräver bara att de inte använder våld och andra former av tvång gentemot varandra. När vänstern yrar om att marknaden ”kräver” lönsamhet och vinster så menar de egentligen att människor vill överleva. Att den som producerar ett värde vill ha ett annat värde för att lämna ifrån sig det han skapat är ingen marknadsregel, det är ett rent mänskligt överlevnadsvillkor. Den som ger mer än han får dör i slutänden, han utplånas, oavsett vad vänstern väljer att kalla systemet.

Att tro att ett socialistiskt samhälle skulle vara fritt från vinster är att tro på ekonomin som ett nollsummespel där ingen kan vinna utan att en annan förlorar. Men så är det uppenbart inte: en resurs måste skapas innan den kan fördelas, och hur motiverar man att skapandet inte ger upphov till ägande? Hur motiverar man att resultatet av en människas arbete tillhör någon annan än henne själv?

Att exempelvis förespråka högre löner än vad ”marknaden” vill betala är att kräva en ersättning som överstiger det värde man producerar. Om en person som vill att jag ska måla hans hus vill betala mig max 1000:- och jag kräver 1200:- så blir jobbet antagligen inte gjort eftersom personen i fråga då förlorar på affären: efter dess genomförande har han ett mindre värde än innan. Accepterar jag 1000:- har personen ett större värde (han värderar alltså ett målat hus till över 1000:-) och jag är rikare än innan. Båda har tjänat. Om jag kräver 1200:- och tvingar till mig det har jag skaffat mig ett större värde på bekostnad av en annan människa, genom att jag har satt ”marknaden”, alltså frivilligheten, ur spel.

Så funkar även vänsterns krav på högre löner. En lön som överstiger värdet på produktionen innebär att det extra värdet måste tas från någon annan, och alltså den enes vinst på den andres bekostnad. Kalla det exploatering eller slaveri, det är samma sak.

Av samma anledning kan inte ”marknaden” ”misslyckas”, den är inget väsen med en egen vilja. Det enda som kan ske är att folk inte beter sig som man själv kunde önska, men vem har rätten att kräva av en annan att hon ska handla i enlighet med ens egna intressen?

Marknaden är ett moraliskt ideal eftersom den bygger på principen om individuellt självbestämmande och värde mot värde istället för värde mot hot om våld. Alla andra ”system” hindrar och begränsar frihet och därmed även marknaden. De omfördelar produktion men bryr sig om produktionen i sig, utan livnär sig på de som väljer att arbeta. Alla system som inte tillåter frihet accepterar ofrihet och exploatering, och med vilken motivering?