h1

Sveriges framtid

Även om partierna i den svenska Riksdagen ofta anklagas för att likna varandra finns det vissa fundamentala skillnader, vilket gör valet mellan partier, och framför allt block, ganska viktigt. Det gemensamma ska ändå erkännas vara att alla tycker det är bra om människor mår bra. De strävar efter att individer ska vara rika och välmående, i stort sett. Att därför beskylla den ena eller andra sidan för att vilja att någon ska lida eller svälta är onödigt, det tillför ingenting till debatten. Låt oss därför slå fast detta direkt: alla partier tycker att välmående är något bra och eftersträvansvärt.

Skillnaden ligger i tron på hur man skapar ett samhälle med sådana människor. Där vänsterblocket antar att rika och välmående individer skapas genom att rikedom fördelas via staten menar den borgerliga Alliansen att det är produktionen av rikedom som ger upphov till rikedom. Det kan låta som en truism, men det är viktigt att påpeka.

Vänsterns lösning på fattigdom är inte arbete utan bidrag. Den som inte har pengar ska tilldelas pengar, han eller hon ska inte primärt skapa några egna resurser. Att få ett arbete handlar inte om att skapa värden utan om att få en lön. Det är inte vad arbetet går ut på som är det viktiga, det är inte dess värdeskapande funktion som är det goda och positiva, utan det faktum att ett arbete ger en lön. När vänstern vill skapa arbeten är det för att skapa inkomster till den som innehar arbetet, inte för att arbetet i sig skapar någon rikedom. Det är en del av förklaringen till alla satsningar på den offentliga sektorn: genom att skapa ett jobb kan pengar delas ut till en människa som på så sätt blir rikare och mer välmående. Uppdraget slutfört. Huruvida denna människas arbete skapar resurser för någon annans räkning är inte så väsentligt, varvid slutsatsen dras att bidrag för arbetslöshet bör vara ungefär lika höga som lönerna för arbete. Det är belöningen som räknas, inte värdeskapandet, inte vad man bidrar med när man utför själva arbetet.

Detta tyder på två fundamentala missförstånd. Dels att ekonomin är ett nollsummespel, alltså att ingen kan bli rikare utan att någon annan samtidigt blir lika mycket fattigare. För att någon ska kunna få det bättre måste en annan få det sämre: värde och rikedom kan bara omfördelas, mängden kommer alltid vara densamma. Höjer man skatterna får staten in mer pengar som kan omfördelas och klyftorna minskar. Den som arbetar får ungefär lika mycket pengar som den som inte gör det, vilket leder till att alla har det ungefär lika bra, vilket är rättvist.

Och det leder oss in på nästa missförstånd, nämligen det altruistiska argumentet. Den socialistiska moralen och argumentationen bygger ofta på uppfattningen att man ska ”hjälpas åt” och göra det som är bäst för ”samhället” snarare än för en själv. Man ska inte vara en egoist, man måste framför allt tänka på andra.

Men på vilket sätt hjälps en bidragstagare åt? Vilken insats gör han eller hon för andra människor?

Ingen.

Den som inte arbetar skapar ingen rikedom, och vi har redan fastslagit att rikedom är något bra och eftersträvansvärt: alla partier vill att människor ska vara rika och må bra (ungefär). Så om vi antar att rikedom måste förvävas genom att skapas (vilket är sant, försök gärna förneka det): hur bidrar då en bidragstagare? Vilken insats gör han eller hon för samhällets bästa, för att någon annan ska må bra? Han eller hon skapar ju ingen rikedom eftersom han eller hon inte arbetar, och han eller hon ger heller ingenting tillbaka i utbyte mot de statliga bidragen. Ingen människa får något värde från bidragstagaren, han eller hon kan med socialisternas retorik verkligen kallas en egoist som bara gynnar sig själv (eller gynnas av andra, vilket som).

Ändå är detta en god politik, enligt vänstern. Det är gott att den som inte arbetar ska få pengar från den som arbetar, och att denne inte ska behöva bidra med någonting till den som bistår med pengar.

Hur går detta ihop? Det är svårt att förklara och förstå, men förklaringen ligger antagligen i det första missförståndet om nollsummespelet. Man ser från vänsterns sida inte att arbete skapar rikedom inte bara för den som arbetar utan även för de som gynnas av arbetet. Att ett företag vill betala en person för att utföra ett arbete beror givetvis på att företaget tjänar på det arbetet, det erhåller ett värde som gör det mer välmående och rikare. Den arbetande får i sin tur ett värde (en lön) av att arbeta, och på så sätt har värde bytts mot värde. Båda parter har gynnat varandra genom att ge något och få något tillbaka. Allt detta i frivillighet och frihet, inget tvång och inga hotelser har varit involverade.

När vänstern menar att ”marknaden” inte klarar av att uppfylla en politisk ambition (dvs att alla ska vara rika och välmående) så menar de egentligen att marknaden inte kan fördela rikedomen så att alla får del av den. Det är sant, inte nödvändigtvis men med stor säkerhet.

Men varför?

Jo, helt enkelt för att den som inte skapar något värde inte bidrar till andra människors välmående och därför heller rimligen inte får del av deras genom arbete skapade värden. Det är ganska rimligt: om en person arbetar för att kunna skaffa sig mat, kläder, husrum, en bil, en TV, dator, flygbiljetter eller ett biobesök så verkar det besynnerligt att denna person lika väl skulle vilja ge bort sin lön till en person som anser sig ha behov av den men inte erbjuder någonting i utbyte; inte ens respekt eller vänskap. Att ”marknaden” inte fördelar rikedom jämlikt till alla människor som existerar bara för att de existerar beror på att rikedom inte existerar i ett vakuum. Den skapas hela tiden av arbetande människor som vill ha något för att skapa denna rikedom, annars skulle de ju inte skapa den alls. Om människan var likgiltig mellan att ha pengar och att inte ha dem så skulle inget arbete utföras eftersom detta trots allt kräver energi och tid. Då kunde man lika bra ligga på rygg och titta på himlen hela dagarna, men så fungerar inte människor.

Det är lätt att se sig om i samhället, betrakta en massa rikedom och dra slutsatsen att alla borde kunna få del av den, men då glömmer man bort varför den finns. Den finns för att människor har velat förbättra sina liv, och de har gjort det genom att skapa rikedom. De har arbetat och bytt värde mot värde, och på så sätt nått högre nivåer av välmående. Hade de haft inställningen att de bara kan bli rikare genom att omfördela redan existerande värden hade de inte kommit så lång, då hade inga värden funnits.

Skillnaden mellan blocken ligger alltså något förenklat i synen på hur rika och välmående människor skapas: genom omfördelning av värden eller genom skapande av värden. Därtill läggs den moraliska dimensionen. Byta värde mot värde i frivillighet så att båda parter tjänar, eller omfördela värde från en till en annan med våld. Att påstå att den första principen är egoistisk och kall medan den andra är solidarisk och varm är en moralisk lögn av enorma proportioner. Det är inte konstigt att människor inte vill ge ifrån sig sina skapade värden utan att få någonting tillbaka, det tyder bara en sund inställning till livet: man vill ha det bra och man är beredd att anstränga sig för att få det bättre.

Att välja ett Alliansparti är inte optimalt, men det är ändå det bättre av två alternativ. Frivillighet och ömsesidighet eller roffande och parasitism. Så ser valet ut på den allra mest grundläggande nivån, av ovanstående anledningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: