Inlägg märkta ‘Altruism’

h1

Död åt altruismen!

september 21, 2009

Det är bra att regeringen sänker skatterna, men deras försvar av politiken lämnar mycket i övrigt att önska. Anledningen till att sänka någons skatt är givetvis att det är moraliskt riktigt, för att denne någon har rätt till sina egna pengar. Tyvärr försvarar sig Alliansen mot socialisternas angrepp med att skattesänkningar skapar jobb, främjar konsumtion och därmed är bra för ”samhället”. Det är en altruistisk filosofi som ligger bakom: det som är bra och rätt är inte det som gynnar dig, utan det som gynnar någon annan. Du ska inte få behålla din lön för att det är bra för dig, utan för att det kan leda till något som är bra för någon annan. Det är dessa andra som därmed ska godkänna din rätt att behålla dina pengar, för att de själva gynnas av det. Så ser det altruistiska hyckleriet ut. Det måste skrotas om liberalismen någonsin ska ha en chans i detta land.

Uppdatering: socialisten Ilse-Marie är tillbaka med sina bittra blogginlägg om borgerliga orättvisor. Hon är en helt fantastisk sammanfattning av den socialistiska logiken: med Alliansens skattesänkningar har de rika som redan ”har” plötsligt ”fått” ännu mer som istället kunde delats ut till någon som ”inte har”.

Med andra ord:

1) resurser finns i överflöd, naturgivet, och behöver aldrig produceras. De kan bara omfördelas, och det är politikens plikt att göra detta ”rättvist” (=mest till den som behöver mest)

2) den enskilda människan finns inte till för sin egen skull utan för någon annans (den mest behövande). Den som arbetar och tjänar pengar gör något omänskligt och ondskefullt om hon inte går med på att låta sig exploateras av förste bäste som gör anspråk på samma pengar genom att hänvisa till sitt ”behov”.

Som grädde på moset hänvisar Ilse-Marie till pöbelväldet: majoriteten vill inte ha den borgerliga politiken. Majoriteten vill inte att de rika ska få vara ifred, majoriteten vill förslava de rika för sin egen vinning, så att majoriteten kan få intäkter utan motkrav närhelst den behöver sådana.

Läs gärna Ilse-Maries blogg och lär er mer om denna parasitideologi som maskeras till något gott genom bruket av meningslösa begrepp som ”solidaritet” och ”rättvisa”. Notera speciellt att allting handlar om att man som behövande människa ska få saker utan att göra någonting för att förtjäna dem, eller erbjuda något i utbyte. Det är gratispolitik när den som är allra mest renodlad. Förbered er dock på att ingen debatt är tillåten, den som yttrar en avvikande åsikt blir direkt censurerad.

h1

Rawls igen

juli 31, 2009

Jag vill återvända lite till Rawls och peka på ytterligare problem med hans filosofi och teorin kring ”okunnighetens slöja”.

Rawls menar alltså att om människor i ett hypotetiskt tillstånd fick välja ett samhälle att leva i skulle de välja ett ekonomiskt jämlikt för att gardera sig själva mot sämre utfall. Det vill säga, om individen inte hade någon kunskap om sin egen situation och position skulle hon välja att få ”lika mycket” av allting som alla andra: pengar, trygghet, förutsättningar och så vidare.

Må så vara, men sen då? Säg att människor faktiskt skulle välja en jämn fördelning av resurser (och bortse från alla andra problem med det resonemanget), vad händer efter det? För att en sådan ska kunna bibehållas måste bestämmanderätten över dessa resurser rimligen kraftigt begränsas, för vad händer annars? Resurser förbrukas ju och måste skapas igen, och hur ska en ekonomi som utgår från en inledningsvis jämlik fördelning kunna fortsätta i samma spår om människorna i samhället får vara fria? Resultatet av friheten skulle ju med största sannolikhet bli en marknadsekonomi där resurser byts mot andra, där människor arbetar och belönar varandra med pengar och förmåner.

Skulle det leda till en fortsatt jämlik fördelning? På den frågan har Rawls inget svar. Han förutsätter en ögonblicksbild och en omedelbar och allomfattande fördelning av resurser men kan inte redogöra för vad som händer efter denna. Om idealet verkligen är en jämn fördelning för att människor vill ha det så finns inget problem, men då behövs inte den inledande fördelningen heller. Om människans frihet leder till jämna fördelningar krävs bara en avreglerad marknadsekonomi, inget annat. Om Rawls ideal å andra sidan ska kunna bibehållas krävs av individen att hon bara förbrukar sina egna resurser, samt att all framtida tilldelning av rikedom sker på samma sätt som från början. Är det realistiskt? Lever människor sina liv bakom en okunnighetens slöja? Nej, de skaffar sig kontinuerligt information och baserar sina handlingar på den informationen. Så fungerar ett samhälle i praktiken, och Rawls fördelning kan i frihet aldrig efterlevas i det långa loppet. Bara i en strikt planerad ekonomi där individen är ofri kan en jämn fördelning av resurser bibehållas, och risken med sådana icke existerande incitament är en jämlikt fördelad fattigdom snarare än en dito fördelad rikedom.

Dessutom, Rawls förutsätter egoism, alltså att människan väljer den jämna fördelning för sin egen skull. Individen vill ju ha lika mycket som alla andra för att hon tror att det gynnar henne själv, inte av omtanke om andra. Så grunden för filosofin och tankeexperimentet är inte mänsklig, idealet skapas av rädsla för den egna fattigdomen snarare än av någon sorts altruism. Att använda Rawls som ett argument för socialism blir därför ännu mer felaktigt.

Skolan idag är faktiskt ett ganska bra exempel: människor säger sig vilja ha en gemensamt finansierad och jämlik skola som är till för alla, men i praktiken krävs det tvång för att uppnå detta ideal. De politiska partier som hårdast friver frågan om en sådan jämlikhet är de som mest motarbetar individens frihet att själv bestämma över sina egna pengar. De litar alltså inte på ”godheten” (som egentligen är självuppoffring) utan måste tvinga människor att bidra till andras skolgång. Argumentet blir att den enskilde skattebetalaren riskerar att gå miste om något som andra får om skatterna sänks eller avskaffas, och rädslan för egen fattigdom blir det drivande motivet bakom den offentliga verksamheten.

Vill man skapa en human politik som på allvar tar hänsyn till individen måste man låta henne bestämma själv. Och i verkligheten finns ingen okunnighetens slöja bakom vilken människan väljer att gardera sig mot negativa utfall, det finns bara medvetande och handlingsfrihet. Vill individen gardera sig kan hon göra det ändå, genom att frivilligt betala försäkringspremier och inte genom tvingande skatt (vilket ju är ett sätt att garantera sig rätten att leva på andras bekostnad vid behov). Rawls bekräftar mest bara den liberala analysen, men drar helt fel slutsatser eftersom han förvanskar verkligheten. Precis som socialisterna alltså.

h1

Bra skatt (!)

mars 20, 2009

Den här bloggen tycker i regel inte om några skatter alls, men den här är faktiskt helt rätt. Att när man som företag tigger pengar från staten för att man inte klarar av att finansiera den löpande verksamheten samtidigt belöna sina chefer med bonusar är offermoral på hög nivå. Det är att säga att andra människor (skattebetalarna i det här fallet) finns till för att göda mig med pengar, oavsett om jag förtjänar det eller ej.

Bonusar är i allra högsta grad moraliskt försvarbara när de kopplas till en tydlig prestation, men aldrig när de består av pengar som stulits från vanliga människor i kristider. Då blir de bara ett socialbidrag i mängden, en tvångsmässig omfördelning av pengar från den produktiva till den tärande.

Observera därmed att denna girighet inte handlar om någon sorts egoism: att vilja gynna sig själv innebär om man är hederlig och moralisk att man erbjuder värde mot värde och förtjänar sin rikedom genom att skapa rikedom åt andra. Att vilja berika sig själv oavsett metod och prestation – gärna med ljusskygga metoder – är inget annat än ren och oförstörd altruism. Det är någon annans ansvar att fylla min plånbok med pengar, själv ska jag inte behöva göra någonting i utbyte.

Detta gäller tyvärr större delen av samhället idag. De chefer och direktörer som belönar sig själva när deras företag går med förlust agerar lika omoraliskt och med samma logik som de arbetare som kräver statliga åtgärder för att deras jobb ska räddas; lika omoraliskt som de bidragstagare som kräver höjda skatter för de rika för att finansiera den egna välfärden; lika omoraliskt som de politiker som skriker efter mer stimulans i syfte att omfördela pengar från de produktiva och lönsamma till de destruktiva och tärande; lika omoraliskt som de fackföreningar som istället för att med egna medel köpa upp krisande företag kräver att skattebetalarna ska offra sig för deras medlemmars intressen.

Vi lever i ett plundrarsamhälle, vilket innebär att alla vill gynna sig själva, men sällan ifrågasätter eller reflekterar över huruvida det sker på någon annans bekostnad. ”Tryggheten” att få behålla sitt jobb och sin lön (eller sitt bidrag) oavsett ekonomiskt läge kräver generellt sett att någon annan offras på den altruistiska jämlikhetens och rättvisans altare. Kalla det därför inte egoism och skyll inte på egenintresset. Det ligger aldrig i en rationell individs egenintresse att offra andra för sin egen vinning, eftersom man genom tillämpandet av en sådan moral legitimerar altruismen och tvånget som politisk metod. What goes around, comes around.

h1

Nu behövs ingen stat

december 19, 2007

Socialister har nu blivit av med sitt mest använda argument, och det kanske mest övertygande. Nationalekonomisk forskning har nämligen visat med ultimatum spel att människor inte bara agerar rationellt ekonomiskt utan även agerar altruisktiskt. Notera att när jag talar om altruism, menas omsorg om andras intressen.

Det argument socialisterna nu blivit av med är förstås – Vem ska ta hand om de fattiga, de svaga, de utsatta om det inte finns någon stat? Hur ska de få vård, bostad etc? Om människor ibland agerar altruistiskt finns inte detta problem. Fattiga och sjuka kommer att tas omhand på frivillig basis eftersom människor har altruistiska drag i sitt agerande. Detta är ett mycket starkt argument för en nattväktarstat som har som enda uppgift att skydda människor från fysiskt våld, och se till att kontrakt upprätthålls. En omfördelande stat behövs alltså inte alls. Att människor skulle vara delvis altruistiska är inget argument för socialism och absolut inget argument för kommunism.

Det råder mycket stora missuppfattningar om kapitalism och om socialism. En av dessa är att kapitalism inte skulle vara förenligt med altruism, och att socialism är det bästa om människor är altruistiska. Den yttersta formen av socialism, dvs kommunism förutsätter att alla människor, hela tiden, är altruistiska. Om vissa människor, eller alla människor (räcker med en del av tiden), agerar utifrån egenintresse, då blir kommunismen ett ohyggligt samhälle, där de som drivs av egenintresse fullt ut kan utnyttja de altruistiska för egen vinning utan att någonsin erbjuda något i retur. Även mildare former av socialism lider av samma problematik. Grunden till problemen är den statliga makten som grundas på våldsmonopol. En socialistisk statsmakt som använder tvingande statsmakt för att införa tvångsaltruism, t.ex någon form av omfördelning, statligt ägande etc, kan aldrig garantera eller ens särskilja politik som grundar sig på altruism, från politik som grundar sig på egenintresse. För hur ska man kunna påstå att politik som t.ex gynnar lågavlönade är altruism, att det inte drivs av andra motiv, t.ex behålla makten, gynna de egna väljarna, eller gynna särintressen etc. Det är omöjligt.

Riktig altruism kan bara fungera när en människa själv har möjligheten att bestämma över sitt eget liv. Det enda system som gör altrusim möjlig att fungera är kapitalismen och liberalismen. När varje människa själv har rätten att fatta alla beslut som rör sitt eget liv. Att kapitalismen förutsätter egenintresserade människor är nonsens. Det går bra att vara så altruistisk som man önskar. Skänk bort alla dina pengar, ställ dig med en skylt på ett torg där det står ”jag arbetar gratis”, starta ett företag och skänk bort det till de anställda. Möjligheterna till altruism är oändliga. Notera att när varje individ själv bestämmer över sitt agerande är det oväsentligt vad som styr agerandet, egenintresse, altruism eller något annat. Det blir endast relevant med vad som styr agerandet när någon ska bestämma över någon annan, dvs när en stat ska bestämmer över människor.

Kapitalism och liberalism är det bästa systemet oavsett hur människor är. Anledningen är enkel, nämligen att varje människa har själv rätten att fatta alla beslut som rör hennes liv. Ingen kan tvinga någon annan till någonting. Ingen kan bli tvingad till att vara altruistisk, men ingen kan heller tvingas till att vara egenintresserad. Istället är det upp till var och en att leva på det sätt som de önskar, på det sätt som varje individ anser är bäst för en själv, med undantaget att en individs frihet inte får inkräkta på andras frihet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.