Inlägg märkta ‘Egenintresse’

h1

Ytterligare bevis

mars 21, 2009

Opinionsundersökningar säger generellt inte så mycket i dessa ombytliga tider. Lojaliteten med ett parti, ett block eller ens en politisk ideologi sviktar och partiledarna blir viktigare och viktigare. Dock kan man notera att trenden i svensk politik är att regeringen går framåt på oppositionens bekostnad. Det är som vi tidigare har konstaterat glädjande av flera olika orsaker. Dels är det naturligtvis viktigt för landets framtid att kommunister och miljöflummare inte får något inflytande, och dels är det mycket positivt att den röd-gröna röran nu förlorar stöd på att driva en ganska radikal och hård vänsterretorik. Mer pengar till bidragstagarna och kommunerna, höj skatterna, ta från de rika och ge till de fattiga, förbjud bonusar, tygla den nyliberala marknaden och öka statens inflytande, subventionera alla företag som går med förlust för att rädda industrijobben osv osv. Allting som enligt socialistisk logik borde fungera i kristider som denna, men folket svarar inte. Hur kommer det sig?

Min gissning är – som vi tidigare varit inne på i den här bloggen – att egenintresset styr. Sverige är ett rikt land där den förkrossande majoriteten tillhör en ganska välbärgad medelklass. Även om det privata sparandet knappt existerar verkar de flesta ändå ha marginaler nog att överleva krisen, mycket tack vare de moderata skattesänkningarna. Folk förstår helt enkelt att de gynnas av Alliansens politik, att det är mer ansvarsfullt att föra en politik för sunda statsfinanser än en för konstgjord andning till en döende industri, samt att de själva inte tjänar något på att vara ”solidariska” med den minoritet av bidragstagare som trots allt finns. De vill inte vara med och offra sig själva för någon annans vinning, speciellt inte när ”någon annan” är lågutbildade och lågavlönade industriarbetare som producerar saker ingen vill ha.

De som skriker högst efter solidaritet och statliga subventioner är givetvis de som själva anser sig tjäna på det. Facken tillhör de värsta hycklarna: de har pengar nog att köpa upp de företag de anser bara behöver kortfristisga lån för att överleva, men vägrar med hänvisning till att de behöver en välfylld strejkkassa. Det är en omskrivning av att de inte vill ta något eget ansvar och inte tror på framtiden för exempelvis SAAB; en retorik som folk uppenbarligen ser igenom.

Egenintresset har naturligtvis alltid styrt politiken, människor har alltid och kommer alltid rösta med plånboken. Det nya i den svenska opinionen är att majoriteten av väljarna nu tillhör de som i en socialistisk värld förväntas betala för minoritetens välfärd. Den röd-gröna logiken handlar om att göda de tärande på de närandes bekostnad, och nu börjar samma sak ske som beskrivs i en viss bok: de närande vill inte längre ställa upp som offerlamm för de tärandes vinning. De har lärt sig att de inte tjänat något på att bli bestulna och exploaterade av staten, och att de klarar sig ganska bra medelst den egna lönen.

Det är inte regeringen som ska ta ansvar för människornas liv, det fixar de bra själva. Nu visar det sig även i opinionen.

h1

Religionen är opium för folket

december 25, 2007

Den gode Marx hade onekligen en del poänger. I sin julpredikan berättade påven Benedictus XVI för oss att vi ska ge upp våra egenintressen och överlämna oss åt Gud. Han ska styra oss med sin godhet bort från det mörker som är dagens värld, en värld där egoistiska människor förstör allting omkring sig.

När man hör sådana vansinnigheter är det inte så svårt att förstå varför det har gått så illa för de folk som har byggt sina samhällen på religionens fundament.

En människa som ger upp sin rätt att tänka själv och hänger sig åt fantasier och sagor kommer givetvis inte klara av att hålla svält, fattigdom och sjukdomar borta. Vårt enda medel för att analysera och använda den objektiva verklighetens förutsättningar till vår egen fördel är vårt intellekt. Ondskan i denna värld utgörs av de som i religionens eller systemets namn vill avsäga oss rätten att använda detta intellekt: socialister, kommunister, fascister, katoliker och andra mystiker. De vill istället att vi ska styras av något abstrakt som människan inte kan definiera. Ibland kallas det Gud, ibland Samhället, men alltid är det olika namn på samma sak, nämligen ett irrationellt mänskligt påfund som strider mot människans själva natur och väsen.

När du finner dig själv i ett tillstånd av fattigdom och brist på mat, vatten och värme finns det vissa saker du kan göra som hjälper, och vissa som inte gör det.

Du kan välja att inte tänka och istället hoppas på att Gud ska hjälpa dig, det är religion.

Du kan välja att inte tänka och istället hoppas på att Samhället ska hjälpa dig, det är socialism.

Oavsett vilket av dessa du väljer så kommer du inte klara dig undan döden om inte någon annan väljer ett tredje alternativ, nämligen det att använda sitt eget intellekt i syfte att skapa förutsättningar för den egna överlevnaden. Den personen kanske stoppar frön i marken och gödslar och vattnar jorden, han kanske gräver en brunn, syr kläder eller bygger ett hus. Vad han än gör och vad han än skapar som skydd för livet och överlevnaden är det resultatet av att han har valt att tänka själv, att använda sitt eget intellekt och agerat i sitt rationella egenintresse givet objektiva förutsättningar som bestäms av naturen. Han skapar sin egen överlevnad med sitt grundläggande val att tänka.

Du som har valt något av de två första alternativen är alltid beroende av att den andra personen väljer det tredje, men han är aldrig beroende av dig. Han och du utgör samhällets två klasser: den närande och den tärande. Den närande är de människor som tänker och agerar enligt det rationella egenintresset, de tärande är de som ber en högre makt (Gud eller Samhället) om hjälp för sin egen överlevnad och vägrar att tänka själva. De närande kommer alltid klara sig utan de tärande, de tärande kommer aldrig klara sig utan de närande.

Trots detta faktum är de båda första alternativen byggda kring de tärandes rätt och de närandes orätt. De närande anses vara onda och egoistiska, de som kan skapa sin egen överlevnad med eget tänkande är skyldiga de tärande resultatet av sitt arbete. Den religiöse och socialisten som står och väntar på att överlevanden ska upprätthållas av Gud eller Samhället har rätten att parasitera på den som använder sitt eget intellekt. Rätten är dock bräcklig, den bygger på att någon väljer det tredje alternativet. Så länge det finns människor som väljer livet kommer även de som väljer döden att överleva, för de håller de närande gisslan med lagar (socialism) och sagor (religion).

Deras ondska ligger i definitionen av godhet: det att behöva överleva genom någon annans arbete, och ondska: det att överleva genom eget arbete. Det är en fascinerande motsägelse, att vara beroende av ”ondska” för att göda det ”goda”, och det gör det enkelt att förstå varför religiösa och socialistiska samhällen alltid slutar i misär. Det går helt enkelt inte att bygga rikedom och lycka på dödens principer, och kalla det som ger liv för ondska och det som ger död för godhet.

I skenet av detta lyder min egen predikan som följer: när någon – må han vara katolik eller socialist – ber dig att ge upp ditt egenintresse för ett godare syfte och din rationalitet för en högre makt, ignorera honom. När någon – må han vara katolik eller socialist – ber dig att lämna ifrån dig frukten av ditt eget arbete åt de som valt att inte arbeta, vägra. När någon – må han vara katolik eller socialist – berättar för dig att du är ond för att du överlever på egen hand utan att parasitera på andra, säg då åt honom att ”nej, det är jag som är det goda i världen, det är jag som håller hela mänskligheten vid liv. Det är mitt intellekt som är ljuset och din Gud som är mörkret, det är min rationalitet som är liv och din irrationalitet som är död”.

Vägra vara ondskans offerlamm, vägra acceptera deras premisser och deras önskan att använda dig för sina egna syften. Vägra vara ett djur, och välj att vara en människa. Däri ligger din grundläggande valfrihet som ingen kan ta ifrån dig.

God jul.

h1

Nu behövs ingen stat

december 19, 2007

Socialister har nu blivit av med sitt mest använda argument, och det kanske mest övertygande. Nationalekonomisk forskning har nämligen visat med ultimatum spel att människor inte bara agerar rationellt ekonomiskt utan även agerar altruisktiskt. Notera att när jag talar om altruism, menas omsorg om andras intressen.

Det argument socialisterna nu blivit av med är förstås – Vem ska ta hand om de fattiga, de svaga, de utsatta om det inte finns någon stat? Hur ska de få vård, bostad etc? Om människor ibland agerar altruistiskt finns inte detta problem. Fattiga och sjuka kommer att tas omhand på frivillig basis eftersom människor har altruistiska drag i sitt agerande. Detta är ett mycket starkt argument för en nattväktarstat som har som enda uppgift att skydda människor från fysiskt våld, och se till att kontrakt upprätthålls. En omfördelande stat behövs alltså inte alls. Att människor skulle vara delvis altruistiska är inget argument för socialism och absolut inget argument för kommunism.

Det råder mycket stora missuppfattningar om kapitalism och om socialism. En av dessa är att kapitalism inte skulle vara förenligt med altruism, och att socialism är det bästa om människor är altruistiska. Den yttersta formen av socialism, dvs kommunism förutsätter att alla människor, hela tiden, är altruistiska. Om vissa människor, eller alla människor (räcker med en del av tiden), agerar utifrån egenintresse, då blir kommunismen ett ohyggligt samhälle, där de som drivs av egenintresse fullt ut kan utnyttja de altruistiska för egen vinning utan att någonsin erbjuda något i retur. Även mildare former av socialism lider av samma problematik. Grunden till problemen är den statliga makten som grundas på våldsmonopol. En socialistisk statsmakt som använder tvingande statsmakt för att införa tvångsaltruism, t.ex någon form av omfördelning, statligt ägande etc, kan aldrig garantera eller ens särskilja politik som grundar sig på altruism, från politik som grundar sig på egenintresse. För hur ska man kunna påstå att politik som t.ex gynnar lågavlönade är altruism, att det inte drivs av andra motiv, t.ex behålla makten, gynna de egna väljarna, eller gynna särintressen etc. Det är omöjligt.

Riktig altruism kan bara fungera när en människa själv har möjligheten att bestämma över sitt eget liv. Det enda system som gör altrusim möjlig att fungera är kapitalismen och liberalismen. När varje människa själv har rätten att fatta alla beslut som rör sitt eget liv. Att kapitalismen förutsätter egenintresserade människor är nonsens. Det går bra att vara så altruistisk som man önskar. Skänk bort alla dina pengar, ställ dig med en skylt på ett torg där det står ”jag arbetar gratis”, starta ett företag och skänk bort det till de anställda. Möjligheterna till altruism är oändliga. Notera att när varje individ själv bestämmer över sitt agerande är det oväsentligt vad som styr agerandet, egenintresse, altruism eller något annat. Det blir endast relevant med vad som styr agerandet när någon ska bestämma över någon annan, dvs när en stat ska bestämmer över människor.

Kapitalism och liberalism är det bästa systemet oavsett hur människor är. Anledningen är enkel, nämligen att varje människa har själv rätten att fatta alla beslut som rör hennes liv. Ingen kan tvinga någon annan till någonting. Ingen kan bli tvingad till att vara altruistisk, men ingen kan heller tvingas till att vara egenintresserad. Istället är det upp till var och en att leva på det sätt som de önskar, på det sätt som varje individ anser är bäst för en själv, med undantaget att en individs frihet inte får inkräkta på andras frihet.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.