Posts Tagged ‘Ilse-Marie’

h1

Principer

november 24, 2009

Ett populärt knep i politiska diskussioner är att hävda att man är en ”pragmatiker” som ser bortom ideologisk låsning och enkla helhetslösningar på diverse problem. Gör man det behöver man inte ta ansvar för någonting, för om en av ens idéer visar sig inte fungera kan man bara ursäkta med sig att man är så vidsynt att man är beredd att testa något annat. Oerhört bekvämt.

Det finns dock två stora problem med en sådan inställning. Dels lägger den ingen kraft på att undersöka varför någonting ”fungerar”, vad man påstår är ju i princip att man är beredd att göra vad som helst bara det leder till en önskad effekt. Om ingenting ändå fungerar så testar man gärna igen och igen, utan att förstå eller bry sig om att målet kanske inte är realistiskt.

Dels är även pragmatism en moralisk och ideologisk princip, och den grundar sig på ytterligare ett ställningstagande, nämligen ett kring vad ”fungerar” innebär. För socialister ”fungerar” en politik om den leder till ekonomisk jämlikhet – så kallad ”rättvisa” – och vice versa. För att uppnå detta mål är man som ”pragmatiker” beredd att testa vad som helst, vilket historien också har bevisat.

Därför är det vilseledande att prata om pragmatism som någonting fristående från ideologi och dogmatik. Själva pragmatismen är i sig en dogm, och en blind sådan. Den eftersträvar ett godtyckligt mål helt utan hämningar, allt är tillåtet så länge det ”fungerar”.

Se på vad socialisten Ilse-Marie skriver i sitt senaste inlägg om alternativen i svensk politik. Den rödgröna politiken vill ”på allvar […] skapa ett mer jämlikt samhälle”. Detta motiveras som någonting positivt med diverse undersökningar som sägs visa på att även den ekonomiska eliten ”tjänar” på ett samhälle med små klyftor. Det är alltså något som ”fungerar” för alla, frid och fröjd i folkhemmet. Usch och fy för den hemska borgerliga Alliansen där istället ”ökade klyftor är själva drivkraften och målet med den ekonomiska politiken”.

Här är det viktigt att gå bortom den populistiska propagandan och se vilka principer det är som ligger till grund för Ilse-Maries ställningstaganden. Att hon skulle bry sig om den ekonomiska eliten är uppenbart osant, så det ”pragmatiska” argumentet för att denna ska acceptera utsugning är givetvis bara ett försök att dölja det mer grundläggande ideologiska ställningstagandet.

Där finns den moraliska principen att alla människor ska ha ungefär lika mycket pengar. Det ska inte spela nån roll om man är rik eller fattig, man ska ändå ha rätt till all lyx man anser sig ”behöva”. Detta marknadsförs som något ”bra” som ”fungerar” för nästan alla människor, till och med överklassen! Men vad det i praktiken innebär är att politiken via statens tvångsmakt ska diktera individens livsvillkor. Därför blir Ilse-Maries argument om ”frihet” så motbjudande, hela hennes politiska ställningstagande bygger på omfattande ofrihet. Men om detta berättas inget, för det är ingen populär princip. Istället talar hon om konsekvenserna: denna politiska idé ”fungerar”. Den är ”bra” för nästan alla.

Huruvida ”bra” är ”rätt” eller ej är ointressant att diskutera, trots att det är den mest fundamentala principen i Ilse-Maries politik. ”Rätt” är i propagandan det som flest ”tjänar” på, men i praktiken stämmer det inte alls. ”Rätt” är ju det att alla har ungefär lika mycket pengar, resten är bara ett försök att rättfärdiga den principen.

Om det var så att de rika tjänade på att staten konfiskerar deras egendomar och delar ut till alla drönare som anses ha ett större ”behov” av pengar, kunde då inte de rika få välja detta själva? Kunde de inte få ha friheten att avgöra om de ska behålla sina pengar eller ej? Nej, inte enligt Ilse-Marie, och här skiner ideologin igenom. Det är Ilse-Marie som vill bestämma vad som är ”bra” för de rika, vad som ”fungerar”, det får de inte göra själva för då kan det ju bli fel. Och detta har så klart en djupare mening: det är inte de rika som ska vara föremål för något som ”fungerar” och är ”bra”, det är de behövande. Politiken är ”bra” om den gynnar de som har minst, de som har mest spelar ingen roll i ekvationen. De ska bara existera som offerlamm som parasiter som Ilse-Marie ska kunna suga ut för någon annans vinnings skull.

Så ser den moraliska principen ut. Jämlikhet för de behövandes skull, på de rikas bekostnad. Den som skapar sig en stor rikedom genom arbete ska bara betraktas som en plånbok från vilken man kan ösa pengar över den som har ett ”behov”. De har ingen egen rätt att bestämma över sina liv, de ska exploateras och hålla tyst. Vill de behålla sina pengar själva anklagas de för att vilja skapa större ekonomiska klyftor, och bemöts med argumentet att de själva tjänar på att bli bestulna. Det är en vidrig moral vars fundamentala princip är slaveriet. Att detta ”fungerar” för den som gynnas är inte konstigt, och att då försöka övertyga majoriteten om att den tjänar på att tilldelas mer pengar genom statens exploatering av de rikaste är i linje med socialistisk logik.

Ilse-Marie tillhör en människotyp som måste bekämpas. Hon gömmer sig bakom falska argument om pragmatism, om vad som anses ”fungera”, för att slippa diskutera ideologi och moraliska principer. Därför är det oerhört viktigt att visa vad hennes politik egentligen innebär: exploatering och slaveri. Att slaveri ”fungerar” för den som äger slavar är inte kontroversiellt, och därför är det så enkelt att komma undan med en sådan ståndpunkt. Den måste bemötas ur slavarnas perspektiv, man måste fråga sig varför slavarna inte har några rättigheter, varför räknas inte deras liv, varför är deras funktion den att se till att slavdrivarens ideologiska ställningstaganden förverkligas? Varför är de bara verktyg som ska garantera att en viss politik ”fungerar”?

Sådana frågor kan Ilse-Marie som den parasit hon är aldrig besvara. Därför måste de ställas om och om igen, för att avslöja hyckleriet och lögnerna.

h1

Handel och liberalism

oktober 16, 2009

En debattör som befinner sig i ungefär samma klass som Erik Svensson vad gäller oärlighet och okunskap är socialisten Ilse-Marie. Idag låtsas hon som att det enda liberaler förespråkar är fri, okontrollerad handel, och att liberalismens duglighet därför kan avgöras av huruvida folk i frihandlande länder är lyckliga eller ej. Som exempel nämns Japan och Ryssland: Trots att Japan är mindre globaliserat än Ryssland lever folk där mycket längre (och därför måste vi ha socialism). Den implicita slutsatsen är som vanligt helt vettlös. En titt hos Heritage och Världsbanken (spara gärna dessa länkar till framtida diskussioner med socialister) avslöjar en viss skillnad i ekonomisk liberalism: Ryssland hamnar på plats 146/179 respektive 120/183 medan Japan placerar sig som nummer 19/179 respektive 15/183. Man ska heller inte glömma att Ryssland ruinerades av årtionden av socialism och fortfarande lider av dess sviter, precis som östra Tyskland.

Så nej, det är givetvis inte bara fri handel som avgör framgång och livskvalitet för ett land, det krävs även ett mått av allmän ekonomisk liberalism. Normalt går de två hand i hand, men inte med nödvändighet.

En annan tokig Ilse-Marieslutsats är att det är små ekonomiska klyftor som gör människor lyckliga, inte rikedom. En vanlig socialistisk paroll med andra ord: den som är produktiv tjänar på att bli bestulen och exploaterad eftersom den som inte är produktiv då inte behöver ta till våld för att få vad han eller hon vill ha utan en egen arbetsinsats. Frågan är varför ekonomisk liberalism skulle leda till ekonomiska klyftor och tvärtom, Ilse-Marie visar inte på något sådant samband. En titt på statistiken visar snarare att de mest ojämlika länderna är de socialistiska och isolationistiska nationerna i Afrika, medan globaliserade och relativt liberala nordiska och europeiska länder ligger i ”topp”.

Detta är heller inte märkligt: i hårt kontrollerade kleptokratier blir den rik som har känningar inom staten, som kan tvinga till sig mutor eller på andra omoraliska vis tillskansa sig rikedom på andras bekostnad. I en fri ekonomi kan man bara tjäna genom att tjäna och göra bra saker, och den rikedom som genereras av den produktiva klassens intellektuella arbete sipprar därför ned till de lägre klasserna i form av billigare och bättre produkter samt större möjligheter att själva nå framgång. Det har inget eller mycket lite med direkt omfördelning att göra, eftersom rikedom alltid måste skapas innan den kan fördelas. Socialismens problem är att den fördelar fattigdomen jämlikt, eftersom ingen rikedom produceras. De moraliska parasiterna inom vänstern vill utnyttja liberalismens överlägsna förmåga att skapa resurser för att sedan fördela dem ”efter behov”, men verkligheten sätter stopp.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar på samma gång, hur gärna än bittervänstern vill det.

h1

Galenskapen fortsätter

september 22, 2009

Vänstern är verkligen helt otrolig. Hos socialisten Ilse-Marie sprids nu argumentet att eftersom de rika ”får” välutbildad arbetskraft från ”staten” måste de rika också betala tillbaka genom höga och ytterst progressiva skatter. Den som yttrar åsikten är Nosententia, som får medhåll av Kerstin (socialisten som tycker att kung (!) Leopolds statsfinansierade (!) härjningar i Kongo är ett bra exempel på kapitalism (!)).

Argumentet är alltså följande: ”jag stal dina pengar för att kunna köpa en smörgås, sen gav jag dig smörgåsen och därför tänker jag nu ta betalt av dig för den”.

Vad vänstern inte fattar, och antagligen aldrig kommer fatta, är att pengar inte existerar utan produktion. Staten kan inte finansiera någonting utan att något annat först har skapats, av människor och företag. När staten stjäl pengar är det den första angreppshandlingen, när den finansierar något med dessa pengar och ger detta något tillbaka till den som blivit bestulen är de två parterna finansiellt sett ”kvitt”. Det förstås bortsett från det faktum att den bestulna parten inte har bett om att få något, och heller inte har bett om att bli bestulen. Att kräva ersättning för något man köpt med en annans pengar är därmed inte bara korkat, det är därtill helt otroligt fräckt.

Problemet är nog att vänstern inte ens fattar hur detta hänger ihop: de tror på allvar att om staten utbildar någon och skickar denna person till ett företag så är det en gåva, och företaget måste därför betala för den.

Tyvärr är argumentet svårt plågat av ologik. Personen i fråga får naturligtvis en lön som motsvarar den produktivetet han eller hon besitter och uttrycker i form av aktivt arbete, och denna produktivetet är även en följd av utbildning. Ju mer utbildad en person är desto dyrare är hon, så att företagen skulle ”få” utbildad arbetskraft är den första lögnen. De betalar för den, dubbelt upp.

Den andra lögnen är att det är staten som finansierar utbildningen. Det gör den rent krasst, men med stöldgods. Staten har inga egna pengar, den producerar inget eget välstånd. Det enda den gör är att använda andras pengar som den stulit under hot om våld. När staten utbildar någon är det egentligen de producerande, företag och individer, som finansierar denna utbildning. Statens enda roll är den som omfördelande parasit.

Vidare har varken företag eller individer bett om att bli bestulna. Staten agerar inte på en fri marknad och lockar inte till sig resurser i frivillighet med logik som övertalningsmedel, den tvingar till sig andras pengar genom att hota med sitt våldsmonopol om någon vägrar. På en fri marknad utan statlig inblandning skulle företagen mycket väl kunna finansiera utbildning själva, något som de redan gör trots de höga skatterna. De sponsrar högskolor och erbjuder betald internutbildning, och bidrar på så sätt ytterligare till att skapa utbildad arbetskraft. Dubbel finansiering, således: en frivillig, en påtvingad.

Dessutom, varför skulle den som lyckas producera mest värde vara den som är skyldig staten mest pengar? Tvärtom är antagligen den mest produktive också den som i minst utsträckning har använt sig av statens tjänster och skapat sin roll som åtråvärd arbetskraft genom eget arbete. Produktivitet och kunskap är ju inte korrelerade med den summa pengar som staten har slängt efter en enskild individ, så varför skulle den mest produktive också ha en större återbetalningsplikt?

Om den som använder mest av statens tjänster också ska betala mest skatt borde väl bidragstagarna ligga illa till? De lever ju uteslutande av staten och skapar inga egna värden.

Därtill är detta argument faktiskt ett ställningstagande för marknadsekonomi: den som ”får” mest får också betala mest, köper jag ett hus på Lidingö betalar jag mer än om jag köper en lägenhet utanför Piteå. Socialisterna försöker nu få det till att om jag använder statens högskolor ska jag betala mer än någon som bara använder grundskolan (förutsatt inga andra nyttjanden), men är inte poängen med offentlig verksamhet just att alla ska ha rätt till utbildning, oavsett plånbokens tjocklek? Utbildningen ska väl inte ha ett pris, den ska väl bara finnas till för att folket tjänar på den? Denna diskrepans reflekterar socialisterna givetvis inte över, antagligen för att de inte ser den. De är för upptagna med att förfalska sina argument och missar därför dess inneboende självmotsägelser.

Denna typ av uppenbar lögnaktighet är typisk för socialister som Kerstin och Ilse-Marie. De saknar helt skrupler och sakliga argument och måste därför förvanska verkligheten för att kunna propagera för sina dunkla syften. I grund och botten handlar deras argumentation om att gynna sig själva på andras bekostnad genom att stjäla deras pengar. Allt annat är lögn och förbannad dikt.

h1

Att vara arg

augusti 3, 2009

Ilse-Marie är arg. Arg över den borgerliga alliansens ”nedmontering av välfärden och våra sociala trygghetssystem”. Hennes blogg handlar därför uteslutande om hur synd det är om folk som inte längre får lika mycket pengar från staten.

Men vad säger man egentligen när man är arg över en sådan sak?

Man säger ”förbannade regering som låter de arbetande behålla sina egna löner istället för att ge dem till mig”.

Varför?

De ”sociala trygghetssystem” som Ilse-Marie pratar om är egentligen inte på något sätt beroende av en offentlig verksamhet eller en tvingande stat. Vem som helst skulle på en fri marknad kunna lägga en del av sin inkomst på en privat försäkringspremie mot eventuell sjukdom eller arbetslöshet. Om inget företag av någon anledning skulle erbjuda en sådan skulle man själv kunna lägga undan en del av sina pengar som säkerhet inför sämre tider.

Men nu är det ju inte detta som är problemet. Ilse-Marie är arg för att hon misstänker att en fri marknad skulle innebära att hon fick ta en större del av sina egna kostnader själv. Hon tror att hon går plus på välfärdsstaten: kostnaden i och med skatten blir lägre än premien på en fri marknad, och återbetalningen i form av service blir mer omfattande.

Hur går det till i så fall?

Genom statens tvångsmakt, så klart. Genom att staten med våld omfördelar någon annans pengar till Ilse-Marie, något som den fria marknaden syftar till att omöjliggöra. Den fria marknaden går ut på att varje enskild individ bär sina egna kostnader men dessutom slipper bära någon annans (förutsatt att de inte vill bära andras kostnader av egen fri vilja, så klart). Den statliga tvångsmakten går ut på att någon annan ska bära Ilse-Maries kostnader, och därför är hon så arg när den nu (tydligen) nedmonteras.

Exempel: Ilse-Marie blir sjuk. Ilse-Marie tror att hon på en fri marknad skulle tvingas att betala en sjukhusräkning och att den skulle vara saftig. Ilse-Marie tycker därför det vore bättre om någon annan betalade den räkningen, genom tvingande skatt. När ett sådant alternativ bli svagare blir Ilse-Marie arg.

Det finns ett par problem med ovanstående. Dels finns det inga skäl att tro att den kostnad som uppstår vid vården av Ilse-Marie skulle vara högre på en fri marknad. Läkarens och övrig sjukhuspersonals tid och arbete, lokaler, mediciner och material har alltid en kostnad. Ingenting är ”gratis”, skillnaden är vem som betalar. Om vi för argumentets skull låtsas att Ilse-Maries räkning för sjukhusvistelsen på en fri marknad skulle bli 100.000 kronor finns det ingenting som säger att samma vård skulle ha en lägre prislapp för att den utförs av en offentlig inrättning. Snarare tvärtom, utan konkurrens och med någon annans pengar (skattebetalarnas) saknas incitament att bedriva en effektiv verksamhet, och priset per enhet vård är antagligen högre.

Men det struntar Ilse-Marie i, det är ju inte hon som betalar.

Ett annat problem är att ingenting säger att hon själv skulle behöva ta hela kostnaden som en klumpsumma vid varje vårdtillfälle på en fri marknad. Istället kanske hon varje månad i ett antal år har betalat en försäkringspremie till ett vårdföretag, och att den försäkringen täcker klumpkostnaden vid det specifika vårdtillfället. Den täcks då givetvis också delvis med hjälp av andras pengar, men dessa är inbetalade i frivillighet av människor som också vill ha ett skydd och en trygghet om något händer.

Däri ligger också det tredje problemet, nämligen det moraliska. Vad ger Ilse-Marie rätten att kräva offentlig service? Ingenting. Att hon gärna inte betalar för sin egen vård är inget argument för att någon annan ska göra det, lika lite som någon form av parasitering kan motiveras av en önskan eller ett behov av att parasitera. Varför skulle ett samhälle som tvingar någon annan att betala Ilse-Maries sjukhusräkning vara gott eller solidariskt? Det är ju bara Ilse-Marie som tjänar på det, varför inte ta hänsyn till den som måste betala? Vad är den människan värd i Ilse-Maries ögon?

Ilse-Marie kanske försvarar sig med att hon minsann också betalar skatt, men vad är det för ett argument? Om du – Ilse-Marie – tror att du själv täcker dina egna kostnader genom att du betalar skatt så kan du väl göra det på en fri marknad också? Om du tror att den fiktiva kostnaden på 100.000 kronor täcks av dina egna skatteinbetalningar så behövs det väl inget tvång, eller?

Nej. Ilse-Marie är arg för att hon inte får leva på andras bekostnad, för att staten inte tvingar någon annan att betala hennes räkningar. Det är den lägsta formen av människor som beter sig och argumenterar på det sättet. Att likt ett bortskämt barn skrika och gasta över att man inte får allt man pekar på oavset hur det drabbar andra är inte värdigt ett upplyst land som Sverige, men trots det är Ilse-Maries åsikter norm snarare än undantag.

Vad kan det bero på? Att människor generellt räknar med att de ”tjänar” på välfärdsstaten (utan att de förstår problemet med att kostnader alltid existerar), eller att de helt enkelt inte bryr sig om andras rätt till sina egna pengar. Antagligen en kombination, och den borgerlighet som vill motivera sin existens måste dels peka på att det inte finns några gratis luncher, och dels det omoraliska i att kräva förmåner på andras bekostnad.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.