Posts Tagged ‘Liberalism’

h1

Konkurrens

oktober 4, 2009

Loke skriver ett indirekt svar på vårt inlägg om filosofisk förvirring. Det är i sig ganska ointressant, men en efterföljande kommentar är desto mer anmärkningsvärd: den centrala poängen i inlägget om Erik Svensson var att denne (medvetet?) missförstår den nyliberala tokhögerns utgångspunkter. Han menade implicit att denna nyliberala tokhöger likt nazisterna vill rensa ut de svaga i samhället eftersom det är så det fungerar i naturen (…och därmed begår ett så kallat naturalistiskt felslut). Det är ju uppenbart osant, men Loke är inne på samma spår. Han menar att eftersom den nyliberala tokhögern gillar konkurrens vill vi faktiskt rensa ut de svaga, det är ju det konkurrens innebär.

Vad är intressant med det då?

Jo, det illustrerar hur förtvivlat svårt vänstern har att slita sig från systemtänket. De ser inte människor och deras handlingar, utan en stor själlös maskin som hänsynslöst driver utvecklingen framåt. Liberalism blir därför i deras ögon ungefär en icke folkvald kommitté som sitter på ett kontor och bedömer människor efter deras förutsättningar och förmågor: de som inte duger rensas kost och gott ut och de andra tilldelas en mängd pengar och diverse privilegier. I ett socialistiskt samhälle skulle denna maskin/kommitté istället dela ut lika mycket till alla eftersom det är mest rättvist.

Nu är det ju naturligtvis inte så konkurrens fungerar, och konkurrens är inte ens en oundviklig del av något liberalt system. Socialisternas söta tanke är ungefär att istället för att människor ska ställas mot varandra vore det bättre om alla samarbetade och var snälla, så kunde vi leva i fred och frihet utan konflikter och med en jämlik fördelning av rikedom. Win-win.

Med vad är konkurrens och varför uppstår den egentligen?

Den enda ”regeln” i ett liberalt samhälle är att ingen människa ska behöva utsättas för tvång. Alla ska ha samma frihet att bestämma över sina egna liv och har rätten att eftersträva den egna lyckan snarare än att fungera som ett verktyg för andras målsättningar. Konkurrens är ingen del av ”systemet” eftersom det inte finns något ”system”, den sätter spontant in för att människor de facto värderar. Varje dag gör vi bedömningar och fattar beslut baserade på en implicit eller explicit värdering av olika alternativ. Är det kallt ute sätter vi gärna på oss en vinterrock som då har ett stort värde för oss (eftersom den håller oss varma), men samma vinterrock är närmast värdelös mitt i sommaren när solen gassar och temperaturen når 30 grader.

Det har så klart inte med något politiskt eller ekonomiskt system att göra, utan med mänsklig rationalitet. Våra olika kläder ”konkurrerar” med varandra och vi väljer de som bäst passar våra behov vid ett givet tillfälle. Samma sak gäller andra människor vi kommer i kontakt med: att vi väljer vissa som våra vänner framför andra beror på att vi tycker om dem bättre, av olika anledningar. Alla vi möter konkurrerar indirekt om vår vänskap, och även om alla inte är intresserade av den väljer vi de som passar oss bäst. På samma vis konkurrerar vi med alla andra om dessa människors vänskap, för att de ska välja oss måste vi erbjuda något som gör att de värderar oss tillräckligt högt för att betrakta oss som sina vänner.

Nu handlar sådan konkurrens inte om ekonomi invänder någon, men principen är ju exakt densamma. När vi behöver få ett arbete utfört, vad det än må vara, vill vi så klart att det ska utföras på ett bra sätt. Säg att vi ska göra om vårt kök för att golvet börjar spricka, luckorna faller av skåpen och spisen inte längre håller måttet. Är vi då likgiltiga inför om vi får ett snyggt stengolv eller ett begagnat i plast, fullt av gamla vinfläckar, bubbligt och slitet? Spelar det ingen roll för oss om spisen vi får fungerar bättre än den förra, om den riskerar att brinna upp eller ej, om kylskåpet håller rätt temperatur eller om det förstör alla färskvaror?

Givetvis bryr vi oss, vi vill ha det bästa alternativet för att det bäst gynnar oss. I slutänden handlar dessa värderingar om livet, om valet mellan liv och död. Alla andra val är bara en förlängning av det valet, nämligen att göra det liv vi lever så bra som möjligt för oss.

Att leva utan konkurrens skulle innebära att alla alternativ en människa står inför är lika mycket värda för henne. Hon bryr sig inte om ifall mjölken surnar som en följd av ett icke fungerande kylskåp, att hon inte kan tillreda varm mat för att ugnen inte fungerar, eller om golvet är fläckigt eller inte. Och hur åstadkommer man en sådan människa? Inte utan en kraftigt planerad och begränsad ekonomi där hon antingen bara kan stå inför ett alternativ eller där hon helt enkelt aldrig får välja själv. När hon påtvingas alternativ ovanifrån kan även den som tillverkar icke fungerande kylskåp få en lika stor chans till rikedom som den som tillverkar fungerande diton.

Vad en sådan ekonomi skulle innebära för incitament och viljan att anstränga sig lite mer för att göra det egna livet lite bättre behöver väl inte ens diskuteras.

h1

Den svenska modellen

mars 10, 2009

Och appropå den svenska ekonomin, har ni läst vad Peter Schiff – mannen som redan 2006 förutspådde finanskrisen – har att säga om vårt sätt att hantera marknaden?

”…ni svenskar verkar redan ha förstått att statlig inblandning i ekonomin kan vara mycket skadlig, och anpassar nu ert politiska system runt det.”

Något att bita i för de som tror att USA är nyliberalismens främsta fäste medan vi svenskar ägnar oss åt något som mest kan liknas vid socialism: det är helt enkelt inte sant. Finanskrisen beror mycket riktigt på statens klåfingriga försök att styra både konjunktur och utlåning som ett steg i sociala reformer, något Sverige har varit mycket bättre på att undvika. Här har vi en riksbank som trots en hel del felaktiga analyser först och främst ägnar sig åt inflationsbekämpning, och en regering som gång på gång avstår från att sätta in populistiska åtgärder för att ”rädda” olönsamma företag och industrier. Det är faktiskt lite glädjande, och den enskilt mest bidragande orsaken till att vi som land håller oss flytande. Tack vare vår litenhet är vi extremt exportberoende, och man skapar inte en framgångsrik exportindustri bakom tullmurar och med ständiga statliga interventioner i ekonomin.

Ytterligare bevis för Sveriges framgångsrika marknadsliberalism finns hos Heritage, som rankar världens länder efter ekonomisk frihet. Vad gäller business- och trade freedom samt property rights uppnår vi respektive 95,9, 85,8 och 90,0 poäng av maximalt 100, väl över världsgenomsnittet på samtliga områden. De faktorer som drar ner helhetsbetyget är statens storlek samt skatterna. De senare läggs dock främst på individen och inte på företagen, vilket trots allt har skapat ett gynsamt affärsklimat och öppenhet för investeringar.

USA uppnår visserligen en högre totalpoäng, men överglänser inte Sverige vad gäller business freedom och property rights. Den stora skillnaden ligger inte främst i statens storlek (här ligger faktiskt USA nära världssnittet), utan i friheten på arbetsmarknaden. Denna anses vara för orörlig i Sverige medan USA nära nog får full pott. Skatterna benämns som ”burdensome” med intäkter motsvarande 28,2 % av BNP mot 49,7 % i Sverige. Intressant nog är bolagsskatten 35 % i USA men bara 28 % i Sverige.

Kort sammanfattat är Sverige faktiskt ett av världens mest marknadsliberala länder, men vi har en rigid arbetsmarknad, höga individskatter och en alldeles för stor stat. Detta är givetvis ett pragmatiskt val av socialdemokratiska regeringar som trots den antikapitalistiska retoriken har haft vett nog att inse fördelarna med marknadsekonomi och frihet för de privata företagen.

h1

Vi försöker igen då…

januari 28, 2008

Trots mitt senaste inlägg har bloggen på sistone belamrats med pseudoargument i stil med att ”nyliberalismen är en utopi som inte fungerar i verkligheten”. Alltså tvingas jag återigen påpeka: vår ideologi är ingen utopi. Vi förespråkar inte ett färdigt system eller regelverk som ska ha vissa bestämda effekter för utvalda grupper av människor. Vi påstår inte att den ena kommer få det och den andra kommer få något annat. Vi är inte intresserade av att förklara hur saker och ting kommer se ut i ”framtiden”. Till skillnad från socialister som lovar gratis konsumtion och ansvarslös makt lovar vi ingenting. Det enda vi erbjuder, det enda vi förespråkar är ett moraliskt ideal.

Det idealet går ut på att ingen människa ska behöva tvingas att göra något som han eller hon inte vill. Den som arbetar och förtjänar en lön ska få behålla den lönen och inte tvingas att bidra till ändamål hon själv inte har valt. Allt utbyte av värden människor emellan ska ske i frivillighet: vill man ha något så får man förtjäna det, inte använda vapenmakt för att tvinga till sig det. Detta är något som socialister vägrar bemöta. Deras enda svar är att skatt inte alls är stöld (utan att motivera den åsikten), samt att de rika redan har så mycket så det spelar ingen roll om de får lite mindre. Den som inte gillar ”demokratin” kan helt enkelt ta och flytta någon annanstans.

Jag är så förbannat less på sådana argument. Kan någon från vänsterkanten för en gångs skull bemöta det vi faktiskt påstår, nämligen att tvång inte är ett moraliskt ideal att eftersträva?

Och om ni nödvändigtvis måste sia om vad liberalismen kommer ge upphov till, kan ni då inte åtminstone försöka att beskriva liberalism och inte någon egen fantasi som kretsar kring vad ni vill att liberalism ska betyda? Kan ni när ni förklarar att det kommer bli si eller så förklara varför, samt varför tvånget är inte bara en nödvändighet utan också något eftersträvansvärt och gott?

Ska det vara så svårt?

h1

Det är moralen, dumbom!

januari 22, 2008

Jag blir lika förvånad varje gång liberaler tvingas bemöta argument om att liberalismen inte är paradiset för alla människor, och jag blir lika förbannad varje gång de försöker försvara sig mot sådant nonsens. Liberalismen och den fria marknaden är ingen garanti för att mäskligheten ska frälsas i arbetsfri rikedom, ansvarslös makt och fläckfri lycka. Anledningen är enkel: det finns inget sådant samhälle. Alla kan inte alltid få precis som de vill, speciellt inte utan att det ställs några motkrav.

Socialister gillar att locka med gratis konsumtion, mer makt, mindre arbete, mer trygghet, mindre ansvar, men liberaler inser att verkligheten inte fungerar på det sättet. Vårt ideal är ett moraliskt ideal, inte ett slutmål i vilket den perfekta världen ska uppenbara sig. Det är viktigt att påpeka och konsekvent stå för detta, för annars kan diskussionen aldrig föras in på det som verkligen betyder något. Så länge förvirrade populister som Ilse-Marie maler på om att den onda nyliberalismen tvingar in det stackars folket i fattigdom och samtidigt lockar med guld och gröna skogar i den välsignade socialismen – och vi liberaler accepterar dessa premisser – är vi chanslösa. Vi kan inte övertrumfa gratis allt åt alla, helt enkelt för att vår intellektuella hederlig inte tillåter åt att ta till sådana förljugna låtsasargument.

När debatten hålls på en sådan låg nivå kan människor som St Just svamla på om ”de marknadskrafter som tvärtom är huvudorsak till skriande fattigdom, krig över tillgångar och resurser och sjukdomar där människor fortfarande dör i vattkoppor och av smutsigt vatten”.

Då kan ha säga saker som att ”Voogi är fast i resonemanget att skapa ekonmisk tillväxt och öka resurserna. Den enkla sanningen är att det handlar i första hand om fördelning och kontroll. Vi var ju överens om att det fanns tillgångar, pengar, rikedomar – jag hävdar att dessa kan delas, skillnader människor emellan jämnas ut och makten förskjutas till befolkningen och dess representanter istället för att ligga hos en finansminoritet. Därefter kan vi resonera om ökad produktion

Där illustrerar han precis vänsterns grundläggande premiss: pengar finns, det gäller bara att fördela dem så att alla får lika mycket. Sen kan man börja bekymra sig om produktion. Att bemöta honom med nationalekonomisk teori och empiri är tröstlöst, han kommer bara förneka allting och hävda att det är nyliberala lögner som syftar till att göra det rika rikare på de fattigas bekostnad. Vi liberaler vet att det inte är så, men det spelar ingen roll. St Just kommer fortsätta svamla, ljuga, vägra bemöta argument och avfärda alla andra uppfattningar som ondsinta konspirationer styrda av familjen Wallenberg.

Vad vi liberaler måste lära oss är att försvara liberalismen ur ett moraliskt perspektiv. Vi måste sluta acceptera argumentationens premiss att den som hittar på det bästa slutmålet vinner. Det går inte, vi kan inte tävla med gratis allt åt alla utan ansvar och motinsats. Vi kan inte försöka påpeka att det inte fungerar på sättet, vi måste visa varför det inte är rätt att ens eftersträva ett sådant mål.

När socialisterna säger att ”vi” ska finansiera allting tillsammans ska vi inte säga att vi har ett annat förslag, vi ska påpeka det omoraliska i tvånget. Vi ska säga att visst, finansiera du vad tusan du vill, men tvinga inte mig att delta om jag inte vill. Det är ju tvånget som är fundamentet i den socialistiska argumentationen. Det handlar inte om att alla ska vara med och hjälpa till, det handlar om att alla ska tvingas att hjälpa till, oavsett de vill eller ej.

När socialisterna säger att sjukvård och skola ska vara ”gratis” måste vi sluta svara att den inte alls ska vara gratis, vi måste istället fråga varför den som inte konsumerar en vara eller en tjänst ändå ska tvingas att betala för den.

Det finns ett enda skäl till att man förespråkar skatt: man vill leva på andras resurser. Den som säger ”jag får ju tillbaka något för all skatt jag betalar” kan lika gärna betala en privat försäkring. Vad är skillnaden? Du betalar en premie för att få skydd mot oväntade händelser, bilkrockar, bränder eller sjukdom. Skillnaden mot skatten är att andra människor också tvingas betala för detta skydd, trots att de inte nödvändigtvis anser sig behöva det. Så varför förespråka skatt? Jo, för att man som enskild konsument anser sig ha nytta av andra människors pengar. Ju mer andra betalar desto mer får jag tillbaka, tänker de, socialisterna. Däri ligger det parasitiska draget. Det handlar om att få fördelar på andras bekostnad, vilket är det omoraliska vi måste belysa och bemöta. Socialisterna vill inte ”hjälpas åt”, de vill att andra ska hjälpa dem utan att kräva något i utbyte, och hur gör man det? Genom tvånget.

Den som vill omfördela pengar till någon annan kan göra det utan tvång. Det är bara att öppna plånboken och betala, men hur får man någon annan att dela med sig? Det är inte lika lätt. Om en person äger något som han eller hon anser sig ha förtjänat, antingen genom en arbetsinsats eller genom att ha betalat för det, vill hon inte bara ge bort det eftersom det vore att offra sin egen förtjänst, sin egen lycka, och få intet tillbaka. Metoden blir återigen tvång. När du inte vill dela med dig till mig, när jag inte erbjuder dig något i utbyte mot det du har och som jag vill åt, så åkallar jag den högre makt som kallas ”demokrati” och förkläs med floskler som ”rättvisa” och ”solidaritet”, och så tvingar jag dig under vapenhot att dela med dig. Var ligger rättvisan i det? Varför har jag rätt att tvinga dig att ge mig något som är ditt?

Det finns ingen sådan rätt, den är endast omoralisk eftersom den bygger på samma princip som slaveri. Det att avkräva andra människor värden utan att ersätta dem. Det är detta vi liberaler måste påpeka. Vi måste förklara för socialisterna att ”gratis” under ofrivillighet bygger på tvång och exploatering och är raka motsatsen till solidaritet och medmänsklighet. För socialismen handlar ju inte om att folk ska vara snälla mot varandra, utan om att de ska tvingas att agera i enlighet med en förutbestämd norm som säger att självuppoffring är vägen till frälsning. Vi får inte acceptera det, vi måste visa att det fria utbytet och respekten mellan människor är det moraliska ideal vi eftersträvar. Att parasiterna inte längre får sina arbetsfria inkomster och sin ansvarslösa makt i ett sådant samhälle är ingen orättvisa, tvärtom är det höjden av rättvisa: att den som förtjänar sina resurser genom arbetsinsatser och fritt utbyte av tillgångar mellan fria individer också har rätt att förfoga över dessa enligt de egna målsättningarna.

Slaveriet är inget ideal, varken i praktiken eller i teorin, och vi måste kunna visa är socialismens kostnads- och ansvarsfria slutmål i själva verket bara är Vägen till träldom.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.