Posts Tagged ‘Planekonomi’

h1

Marknaden är odödlig

december 4, 2009

Nordkorea är kanske det land i världen som just nu kommer närmast den planerade ekonomin – motsatsen till den fria marknadsekonomin. Det är ett utmärkt empiriskt exempel att studera, inte minst för socialister: systemet inte bara misslyckas kapitalt med att utrota fattigdom och orättvisor, det kräver också ett omfattande slaveri och stenhård kontroll av varje enskild individs handlingar.

Vad som uppenbarligen har hänt är att människor har försökt bryta sig ur statens grepp och starta sina egna verksamheter istället för att tvångsarbeta för usla löner inom de statliga företagen. Dessa verksamheter har fått fungera på en svart marknad utanför den officiella ekonomin, och de har trots detta genererat en del pengar som har sparats. Nu har regimen genomfört en valutareform som har gjort dessa besparingar värdelösa, i ett försök att krossa den informella marknaden och återföra dess aktörer till planekonomin.

Inget av detta borde på något sätt vara överraskande. Det som har skett är bara en naturlig följd av planekonomins korrupta premisser: dess icke-existerande incitament leder till låg motivation för den enskilde arbetaren, monopoliseringen leder till brist på investeringar i utvecklingen av produktionen, och båda dessa faktorer leder tillsammans till en stagnerande ekonomi och en ond cirkel av fattigdom och allmän misär. Misären leder i sin tur till att människor på egen hand försöker bygga upp någonting bättre, och det rimliga alternativet är en informell marknad där mer resurser skapas pga bättre incitament och större frihet. Dessa utbrytningar skadar planekonomin och kräver av staten att den agerar direkt och kraftfullt för att krossa marknaden och återfå den nödvändiga kontrollen.

Att tro att planekonomi ens kan fungera i teorin är att helt ignorera dessa förlopp. Och det är ju så man måste göra för att komma fram till slutsatsen att planekonomi är bra: ändra på premisserna.

Nordkorea är ännu ett bra exempel på hur socialismen misslyckas, men den viktigaste lärdomen är varför den misslyckas samt att den skulle misslyckas igen och igen om den fick fler chanser. Det går inte att i all evighet bortförklara alla dessa misslyckanden med att det inte var planekonomi på riktigt: det är precis det det är! Det går inte att planera en ekonomi och samtidigt tro att individen kan ha någon form av valfrihet, för den valfriheten är raka motsatsen till vad planeringen kräver. Individen måste kontrolleras om ekonomin ska kunna kontrolleras, för utan individer blir det ingen ekonomi. Slaveri är en absolut nödvändighet, vilket fallet Nordkorea (igen) bevisar.

h1

Konkurrens som utopi

oktober 7, 2009

Loke svarar på inlägget om konkurrens och gör ett par hårresande misstag. Framför allt väljer han att se den liberala kapitalismen som en utopi där människors rationella val leder fram till perfekta produkter och välstånd åt alla. Han tror sig därmed rasera den utopin genom att peka på att människor inte alltid handlar rationellt och inte alltid har all nödvändig information för att göra rationella val.

Detta antagande är inte sant. Den liberala kapitalismen är ingen konsekvensetisk utopi, den är det enda system som står på en moraliskt försvarbar filosofisk grund. Det är mycket möjligt att människor inom detta system väljer ”fel”, men det har inte med saken att göra. Tanken är inte att alla val ska vara rationella, bara att individen faktiskt ska ha rätt att fatta sina egna beslut. Och varför är det viktigt? Jo, helt enkelt för att det är en nödvändig förutsättning för människan. Även om hon kan fatta irrationella beslut så måste hon sträva efter att vara rationell. Det går inte att leva sitt liv slumpmässigt, att hoppas på turen eller att lita på att andra fattar rätt beslut åt en. Förr eller senare måste man tänka själv, och rätten att följa den egna rationaliteten är därför fundamental.

Alltså, den liberala kapitalismen är ingen utopi, och konkurrens är inte tänkt att vara ett i systemet inneboende medel för att uppnå slutgiltig perfektion. Systemet är istället en nödvändig följd av den filosofiska härledningen av en god mänsklig moral, och konkurrens är något som spontant uppstår när människor inom detta system värderar saker och ting.

Här väljer Loke att bortförklara mitt förra inlägg med att människans ”natur” är en följd av det rådande systemet, i god marxistisk anda. Han skriver:

”I kapitalismen måste ekonomin drivas av konkurrens för att överleva. Men i ett helt annat ekonomiskt system, där företagen utifrån en gemensam plan arbetar för att producera så bra produkter som möjligt utefter befolkningens behov, så existerar helt andra förutsättningar och incitament för utveckling.”

Visst, men så kan ju vem som helst säga: jag vill ha ett samhälle där alla är snälla mot varandra och där alla får vad de behöver. Än sen då? Detta är väl så nära ett ideologiskt felslut man kan komma, förhoppningen om att människans ”natur” kan förändras med ett annat system, som alltså ska utformas efter hur verkligheten borde se ut. Människan borde vara osjälvisk och glatt offra sig för andras vinning, och därför måste samhället se ut just så.

Problemet är ju som impicerats ovan att Loke inte slåss mot något system som tvingar människor att bete sig själviskt. Den liberala kaptalismen förbjuder inte osjälviskhet, den säger ingenting om att företag inte får utveckla optimala produkter utan en tanke på den egna vinsten. Det enda den säger är att ingen individ får tvingas att utföra handlingar som strider mot hennes egen vilja. Om viljan är att göra något för andra utan att få något tillbaka, ja då är det bara att göra det. Den liberala kapitalismen säger inte ens någonting om konkurrens, det finns ingen regel som säger att man måste göra si eller så för att överleva, annars rensas du ut. Villkoren för människans existens sätts inte av människan utan av verkligheten. Inget system, inget mänskligt påfund, kan ändra på det faktum att vi måste arbeta för att överleva. Det är inget beting som formulerats och uppfunnits av liberaler, det finns där oavsett vad vi anser om det.

Loke måste här förklara hur hans samhälle ska utformas. Vilka ramar är det som ska se till att människan beter sig på önskvärt vis, att hon inte tänker på sitt eget bästa utan frivilligt ställer upp på den plan som ska garantera ett optimalt utfall för kollektivet? Uppenbarligen är det inte individens frihet, så vad är det? Vem ska bestämma åt henne, och varför är det mer moraliskt försvarbart än motsatsen?

h1

Vad är socialism: facit

mars 11, 2009

Okej, kommentarerna av aktuella nyhetshändelser är kanske inte varken originella eller intressanta, men bloggen har trots allt ca 10 ggr fler läsare per dag nu än när vi bara skrev ”långa haranger som hånar socialismen”. Vi hoppas så klart trots det kunna upprätthålla en hög kvalitet och inte bara flörta med statistiken, men det är ändå relevant att försöka nå ut med sitt budskap. Fortsätt gärna kommentera vad vi gör bra och mindre bra.

Nåväl.

Under en tid har jag (Francisco) följt en diskussion som började på bloggen Röda Malmö. Där propagerades det för en arbetarstyrd ekonomi, och jag och en del andra kommentatorer ifrågasatte vad det egentligen betyder och vad det skulle leda till. När jag påpekade att de kapitalistiska företagen inte har några fördelar gentemot de socialistiska (de betalar ju lägre löner och gör ingen samhällsnytta) ställde jag följfrågan vad problemet är, och blogginnehavaren svarade då ”KAPITALISM”.

Alltså, arbetare kan i teorin starta företag som ägnar sig åt att gynna samhället med bra produkter och låga priser, och som samtidigt betalar höga löner och låter de anställda bestämma som de vill över sin arbetsplats. Problemet som står i vägen för sådana företag är ”kapitalism”, men vad innebär det?

Jo, det innebär att socialismen inte alls handlar om att starta företag utan om att ta över de som redan finns. Att kapitalismen är i vägen innebär att socialisterna inte vill konkurrera på marknadens villkor, det vill säga: de vill inte ta ansvaret och investeringen att starta ett nytt företag och på så sätt genom förtjänst locka till sig kunder och anställda. De vill bara överta det ansvar och den investering som någon annan har gjort utan att erbjuda en motinsats, för att det gynnar dem själva. De vill inte driva företag för samhällets intressen och de vill inte dela med sig av varken makt eller pengar, vad de kräver är att kostnadsfritt få ta del av det någon annan väntas ”dela med sig” av.

Det enda socialismen sålunda innebär är en ägarrokad. Istället för att tillhöra kapitalisten ska företaget ägas och styras av arbetarna, och varför det? För att arbetarna då tror sig få tillgång till mer pengar i och med att den del av intäkterna som ägaren tar som ”profit” istället delas upp bland de inställda.

Vad det bevisar är ju faktiskt att kapitalisten, i motsats till vad socialisterna påstår, gör nytta. Hans funktion är att ta på sig ansvar och risk och med sina egna pengar starta ett företag. ”Kapitalismen” ger honom sedan rätten att äga och bestämma över just det företaget. Det är både logiskt och rimligt eftersom det är hans förtjänst att det existerar. Om det var så att det är arbetarna som skapar företaget så är ju ”problemet” ur världen: då är det bara att skapa ett utan den parasiterande kapitalisten, och sedan konkurrera ut honom medelst högre löner, lägre priser, bättre produkter och ett bättre anseende bland vanliga människor. Det faktum att socialisterna inte vill konkurrera på det sättet bevisar med all önskvärd tydlighet att kapitalisten behövs: utan honom finns inga företag att ta över.

Så vem är det som är parasiten egentligen? Den som vill ta över ett företag som redan existerar och som skyr alternativet att starta ett eget trots argumentationen om att det är han själv som har byggt upp det, eller den som inte använder någon form av tvång utan erbjuder anställningar på frivillig basis?

Dessutom, om socialismen ska ha någon form av trovärdighet måste samma regel tillämpas på alla former av företagande. Om jag som anställd på ett arbetarstyrt företag vill sluta, ta med mig min lön, använda den lönen till att köpa maskiner i frivillighet, sätta ihop dem till en producerande enhet och erbjuda andra att arbeta där mot en bestämd ersättning, då måste någon kontrollerande myndighet upphäva mitt ägande och omfördela det till de som söker anställning hos mig. Och varför det? Företaget som de söker sig till finns pga att jag har tagit mina egna pengar och byggt upp det. Måhända är det inte mitt fysiska arbete som har satt ihop maskinerna, men de som gjorde det har accepterat ett pris och låtit mig köpa dem. Varför skulle det inte ge mig rätt att bestämma över dem? Vem äger i så fall den rätten, och varför?

Vidare uppstår en del problem om det är så att ägandet ska tillfalla de anställda. Det är ju också en form av kapitalism som bygger på att ett specifikt företag tillhör en grupp specifika personer. Har de rätt att bestämma över företaget så borde de rimligen ha rätten att exempelvis erbjuda nyanställda lägre löner, vilket också är rimligt med tanke på att de själva antagligen har avstått löneutrymme för att ta investeringar osv. Kapitalismen skulle fortfarande leva kvar i och med den begränsade äganderätten, och de mänskliga besluten (som det att bevilja sig själv en högre lön för att man har tagit på sig ansvar och investeringar) skulle heller inte förändras per automatik.

För att kunna upprätthålla socialismen måste det först avgöras vem som ska ”äga” vad. Är det arbetarna som ska äga det företag de arbetar på så måste man slopa tanken på att ”samhället” kontrollerar ekonomin, eftersom de utanför ett specifikt företag i så fall inte har något att säga till om vad gäller dess affärer. Dessutom måste man bestämma sig för huruvida alla som anställs har samma ägandeandel som de som har jobbat där en längre tid. Att hindra de som tagit investeringar och ansvar i en svår fas att ta ut en högre lön än den som kommer in i brinnande högkonjunktur och bara rider med är att inskränka just äganderätten.

Tydligast inskränker man demokratin: tänk att 10 anställda har tagit en jätteinvestering som börjar ge avkastning precis när företaget anställer 5 nya personer. Den demokratiska modellen säger att de 10 i allra högsta grad har rätt att belöna sig själva med en större del av vinsten, men då måste man också modifiera antagandet att de anställda bestämmer på företaget. Förhållandet blir då återigen som det mellan proletär och kapitalist, så länge de som har tagit investeringarna är i majoritet kan de bestämma lite som de vill.

Alltså, kapitalisten behövs, utan honom finns det bevisligen inga företag eftersom arbetarna inte godkänner förslaget att de själva kan starta vilka företag de vill och konkurrera på marknaden. Detta trots att arbetarna argumenterar som om kapitalisten bara utgör en börda. De borde kanske fundera över var de hade jobbat utan exempelvis Ingvar Kamprad eller Stefan Persson. Hade deras arbetsplatser existerat utan dessa kapitalister? Om inte, varför ska de då inte ha någon bestämmanderätt alls?

Dessutom krävs äganderätt, alltså kapitalism, för att arbetarna ska kunna kontrollera det företag de jobbar på. Utan en äganderätt har de ingen rätt att fördela vinster mellan sig, då kan de lika gott tillfalla vem som helst som anser sig vara i majoritet i ”samhället”, hur man nu avgränsar ett sådant.

Med denna äganderätt följer antagligen att de arbetare som anser sig ha jobbat hårdast, tagit flest investeringar och mest ansvar också belönar sig själva med högre lön. Detta för att de gör nytta och ser till att arbetsplatsen existerar så att människor kan jobba där, precis samma nytta som en kapitalist gör idag.

Så när man argumenterar för ”arbetarstyrda” företag genom någon sorts altruistisk moral om rättvisa så argumenterar man egentligen bara för sin egen rätt att parasitera på någon som har utfört ett arbete man själv inte vill ta på sig. Man kan starta ett eget företag genom att ta ansvar, risk och investeringar, men man vill inte eftersom det är bekvämare att ta över ett som redan finns. Mer avkastning och mindre insats, för att gynna sig själv.

Just detta ”gynna sig själv” är vad socialisterna argumenterar mot när de säger att kapitalisten suger ut dem, men de missar att de vill göra exakt samma sak själva: suga ut någon för att gynna sig själva. Sådan är socialismen: ett enda stort stinkande hyckleri.

Logiken bakom äganderätten är att den som producerar något också äger rätten till det. Att kapitalisten äger rätten till avkastning från sitt företag beror inte på att kan med fysiskt arbete skapar de produkter som säljs, utan på att han med sina pengar har skapat de maskiner som bidrar till produktionen. Han skulle kunna skänka bort dessa till arbetarna och låta dem ta alla intäkter som lön, men han vill inte det av samma anledning som socialisterna inte vill starta sina egna företag och ge bort dem till samhället: det vore att missgynna sig själv på ett ganska korkat sätt.

Den socialist som påstår att en kapitalist bara tär på arbetarna borde alltså besvara frågan varför han själv inte startar ett företag att bestämma fritt över, om kapitalisten nu inte tillför något värde.

Han borde också som en följd av sin argumentation om rättvisa och uppoffring svara på huruvida han skulle låta en nyanställd få lika stor del av företagets intäkter som den som redan från början var med och tog stora investeringar och förluster för att kicka igång verksamheten.

Och slutligen borde han svara på om argumentet att det ska vara folket som ska kontrollera ekonomin i själva verket innebär att han själv som anställd på ett företag inte har rätt att bestämma över det utan är i händerna på demokratin.

När han på ovanstående frågor svarar att kapitalisten kanske visst fyller en funktion men att han som arbetare ändå borde få ta över företaget och bestämma över dess vinster, påpeka då att han förespråkar kapitalism, men att han bryter mot kapitalismens grundläggande regel om frivilligt utbyte och avslöjar sig själv som en parasit som vill leva på andras insatser snarare än att stå dem själv.

h1

Statskapitalism?

mars 5, 2009

På den här bloggen gillar vi att spekulera i vilka ursäkter vänstern kommer använda sig av när Venezuela kraschlandar efter sina socialistiska experiment. Som vi alla vet var ju Sovjetunionen statskapitalistiskt, Nordkorea har haft otur med vädret och Kuba har typ världens bästa sjukvård. Så vad kommer socialisterna säga efter Chávezeran? Hur förklarar de åtgärder som den att förstatliga risproducenter i syfte att öka produktionen och sänka priserna? Om inte det är socialism och demokrati, vad är det då?

Återstår att se.

h1

Planekonomin at work

februari 28, 2009

Händelserik dag idag! Allas vår favorit Hugo Chávez har bestämt sig för att det är en bra idé att tvinga risproducerande företag att sänka sina priser genom att hota med permanent förstatligande om de inte lyder. Den som när Venezuela väl faller vill skylla misslyckandet på något annat än socialismen får gärna förklara varför denna åtgärd inte är planekonomi när planekonomin är som bäst. En social reform designad för att gynna folket genom lägre priser på nödvändiga livsmedel. Vad arbetarna på dessa fabriker tycker om att få sina löner sänkta är naturligtvis inte relevant, det viktiga i socialismen är att gynna majoriteten. Slavarna som får slita för deras intressen är ju i minoritet, och det är aldrig rätt att låta minoriteten bestämma över samhället. I offermoralen finns ingen plats för individer, bara kollektiv.

h1

Revolutionen

februari 13, 2009

Idag recenserar DN-kultur en bok som hyllar revolutionen i Sydamerika, och specifikt Venezuela. Det gör den här bloggen också, men av helt andra anledningar.

I recensionen skriver Magnus Linton ”att Bolivias och Venezuelas statliga återtagande av gas- respektive oljesektorn varit bra drag har till och med marknaden bekräftat”. The Economist har en lite annan approach och skriver med anledning av Hugo Chávez tioårsjubileum att ”one reason for what OPEC estimates is a drop in oil output of around 1m barrels per day over the past decade is the politicisation of PDVSA (det statliga oljebolaget)” och ”PDVSA is months behind with payments to its suppliers, and some drilling rigs have stopped operating as a result. There are reports that the company is poised to make several thousand of its staff redundant”.

Vem ska man tro på? Svaret är uppenbart.

Så varför gillar den här bloggen Venezuela? Helt enkelt för att det är ett utmärkt exempel på socialism. Stora företag har förstagligats, det privata näringslivet mobbas, staten genomdriver enorma sociala reformer och omfördelar rikedom till folket i god demokratisk ordning. Dessutom är landet hyllat av vänstern, förutsättningslöst. Allt är frid och fröjd och äntligen skapas en ny värld, en ny ordning i vilken de svaga och fattiga tar makten över sina liv.

Allt detta är givetvis nonsens. Vad som händer i Venezuela är att de sämsta tar makten på de bästas bekostnad. Man försöker skapa ett system på de klassiska socialistiska målsättningarna om produktionslös konsumtion och ansvarsfri makt, och sålunda skapa ett samhälle med en kaka som kan ätas och ätas men aldrig ta slut. Det kommer fortsätta in i idiotin, tills människor svälter ihjäl på gatorna, och inte ens då kommer vänstern fatta vad som hände. Linton ger en liten skrämmande ledtråd när han skriver att ”när eliminerade offentliga sektorer ska återhämta sig i klimat där korruption och klientelism är livsstil hamnar projekten lätt i dynamiker som till slut tar över och dödar varje god intention”.

Dvs, går det illa så beror det inte på socialismen utan på den ”nyliberalism” som rådde innan.

Det är förvisso sant att Venezuela har gått långt till vänster de senaste åren, men för 15 år sedan (innan Chávez tillträdde) var landet inte direkt ”nyliberalt”. Enligt Heritage hamnade man i mitten av 1990-talet konsekvent en bit under världssnittet i ekonomisk frihet. Det mest liberala exemplet i Sydamerika är Chile som har ökat sin ekonomiska frihet de senaste 15 åren och vars tillväxttal ligger långt över de genomsnittliga sydamerikanska under samma period.

Så tiden kommer avslöja inte bara Venezuela utan hela socialismen, igen. Inget samhälle kommer någonsin kunna dela ut gratis pengar till sina sämsta utan att på något sätt stötta de bästa. Det går inte att sparka ut de produktiva och tro att man även i framtiden kan leva på deras pengar.

Kom ihåg var ni hörde det först. Vi lär återkomma i ämnet.

h1

Venezuela

januari 22, 2009

En till organisation som kommer få förklara sig när det socialistiska systemet i Venezuela faller ihop:

http://handsoffvenezuela.wordpress.com/

På bloggen skrivs bland annat ”Vi i Hands off Venezuela-kampanjen stödjer återval av Chavez. Under Chavez tid vid makten har folks bildning, köpkraft, hälsa och organiserade makt ständigt stärkts. I Venezuela önskar hela rörelsens bas att Chavez ska sitta kvar, medan de som – offentligt eller privat – vill ha bort Chavez, är överklassen, högern och delar av byråkratin.”

Minns dessa ord när misären breder ut sig och oljepengarna inte längre kan betala för de sociala projekten. Minns dessa ord när ”folket” får lära sig vad det innebär att konsumera mer än man producerar, och fattigdomen tar sitt oundvikliga grepp om planekonomin. Minns dessa ord och många andras när socialismen återigen i praktiken bevisar sin totala oduglighet.

Vi är nära nu.

h1

Fortsättning på kung Leopold

januari 8, 2008

Jag fick en förklaring till varför kung Leopold av Belgiens erövringskrig i Kongo anses belasta kapitalismen. Svaret: kung Leopold var kapitalist! Allt som påstådda kapitalister gör är alltså kapitalismens fel. Fidel Castro som en av världens rikaste människor är kapitalist, och det han gör på Kuba är då kapitalismens fel. På detta svarade jag (utöver det enkla faktum att liberaler inte vill ha några kungar) att det Leopold gjorde inte skedde i det kapitalistiska systemet utan snarare utanför det. Jag postade följande exempel i bloggkommentarerna:

”Rudolf lever i ett land som tillämpar fri marknadsekonomi. Han har startat och äger ett företag och är därför kapitalist i ordets rätta bemärkelse.

Karsten lever i ett land som inte tillämpar fri marknadsekonomi. Han är en slav under staten och har ingen frihet.

Rudolf kommer till Karstens land och använder Karsten som slav för att tjäna pengar.

Vad du påstår är att det är systemet i Rudolfs land som är problemet, när det i själva verket är systemet i Karstens land som möjliggör slaveriet.

Alltså: att människor från väst kan (kunde) exploatera människor i Afrika beror INTE på att västländerna är kapitalistiska, utan på att de afrikanska länderna INTE är det. Därför kan människor i väst inte exploatera människor i väst, och därför kan inte afrikaner exploatera människor i väst. För att det KAPITALISTISKA systemet i väst inte tillåter det. Om jag dödar någon i, säg, Senegal och kommer undan med det så är det inte SVERIGES fel, det är i grund och botten MITT fel och i förlängningen Senegals systems som inte straffar mig.”

Poängen är ganska självklar, men blogginnehavaren lyckas ändå misstolka och svarar:

”Det där var ju ett fantastiskt erkännande innebärande att: “Det är fullt tillåtet, ja nära nog naturligt för kapitalister att exploatera andra, om de som angrips inte är kapitalister och det är bara naturligt att kapitalister massmördar icke-kapitalister”.”

Ska man skratta eller gråta? Ska man ta det svaret som ett bevis på bristande intelligens, på oärlighet eller okunskap? Genom att förklara att kung Leopold inte verkade inom det kapitalistiska systemet har jag erkänt att det är naturligt och fullt tillåtet för kapitalister att döda icke-kapitalister. Enligt vilken verklighet? I vilken värld? Hur kan man inte begripa vad jag skriver? Hur kan man vara så intellektuellt ohederlig att man väljer en sådan nonsenstolkning för att försvara sin ursprungliga och uppenbart felaktiga utgångspunkt?

En kortfattad historielektion: kung Leopold fick makten över Kongo eftersom han påstod att hans avsikt var att skapa en frihandelszon i vilken de fattiga afrikanerna skulle vårdas och respekteras. Landet skulle styras genom Afrikasällskapet i vilket Leopold var ordförande och inte av honom personligen. Sådana var villkoren som fick det internationella samfundet (alltså stater, ett tecken på socialism) att acceptera kolonialiseringen.

Leopold fick så småningom ont om pengar och tog ett lån från den Belgiska staten (han levde alltså som bidragstagare på skattebetalarnas bekostnad. Liberalt?). Han införde också tullar i Kongo för att kunna tjäna mer pengar (ingen frihandel alltså).

När det så småningom gick upp för folket i väst att Leopold ägnade sig åt slaveri och exploatering uppstod massiva protester varvid landet lämnades över till den belgiska staten.

Alltså: Leopold var en kung (antiliberalt) som ljög (antiliberalt) för att få statens godkännande att kolonialisera ett land (antiliberalt), något han upprätthöll genom att betala en angreppsarmé (antilliberalt) med skattepengar (antiliberalt) för att denna skulle hålla befolkningen förslavad (antiliberalt). Den enda kopplingen motvallsbloggen kan hitta till kapitalismen är att kung Leopold av dem anses vara kapitalist. Dock, han var först och främst kung och hade aldrig kunnat existera i ett liberalt kapitalistiskt land. Vidare agerade han i ett system som inte var kapitalistiskt, och det var motståndet från människor inom kapitalistiska system som slutgligen fick honom på fall.

I själva verket är hela den här historien ett ganska bra exempel på socialism: en makthavare får statens godkännande för att erövra ett land, han lever på skattepengar och använder med hjälp av staten människor som redskap för sina egna målsättningar. Kopplingen till kapitalismen är så desperat och långsökt att man nästan tycker lite synd om Kerstin Berminge som fantiserade fram den.

Jag förstår hur jobbigt det måste vara att förespråka socialism och planekonomi i dagens samhälle, men det är ingen ursäkt för att ljuga och vara ohederlig i politiska debatter. Det minsta man kan begära av sina meningsmotståndare är väl att de håller sig till verkligheten när de diskuterar, och inte försöker hitta på samband som inte existerar? Det är genant att den yttersta vänstern måste bete sig på det sättet, att den i sin totala desperation känner sig tvingad att påstå i stort sett vad som helst trots att den vet att den kommer att motbevisas grundligt.

I en annan kommentar i sin blogg hävdar Berminge att flertalet av Milton Friedmans teorier har motbevisats och länkar till en annan blogg som sägs påvisa detta. I den bloggen nämns Friedmans namn fem gånger, tre i samband med Chile, en irrelevant och en i en diskussion om naturlig arbetslöshet. Där erkänns att Friedmans teori inte kan förkastas. Det är också genant. En socialist påstår att en av liberalismens främsta tänkare har blivit motbevisad, men hon har uppenbarligen varken förstått vad han har sagt eller läst den blogg som sägs motbevisa honom. Hur kan man leva med en sådan ohederlighet? Personligen skulle jag skämmas som en hund, men jag undviker den typen av situationer genom att hålla mig till saker jag begriper mig på. Det borde Kerstin Berminge också göra.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.