Posts Tagged ‘Venezuela’

h1

Uppdatering

mars 1, 2011

Liket lever?

En ”anon” kommenterade det förra inlägget med att ”högerns” idealstat Tunisen visst föll före Venezuela. Tunisien ja, detta helt avreglerat marknadsliberala sekulära land där människor är fria att fatta sina egna beslut. Allvarligt talat, är detta det bästa vänstern kan åstadkomma?

Tunisien ligger på plats 100 bland världens mest liberala ekonomier, långt efter jämförbara nationer i regionen. Varifrån kopplingen till fri marknadsliberalism kommer förblir oklart, för att säga det minsta.

Sen senast har det ju hänt en del saker i världen. Arabvärldens diktaturer faller, en efter en, och vänstern låtsas som om det är en socialistisk revolution. Nog finns det paralleller att dra till historien, men snarare då till östblockets slutgiltiga kollaps under folkliga protester. Vad som sker härnäst vet ingen, men ett steg bort från förtrycket är taget, och möjligheterna är stora.

Vad som är intressant för oss är Hugo Chávez stöd till Gaddafi. Det hade nog inte vänstern väntat sig, men det ligger så klart helt och hållet i linje med vad vi har skrivit tidigare på den här bloggen. Frågan är hur detta kommer hanteras från vänsterhåll, för inte kan de väl rycka ut till sin stora idols försvar i den här frågan också?

Minns också att detta bara är ännu ett steg närmare Venezuelas totala kollaps. Pengarna är snart slut, och all produktionskraft har skickats ur landet eller lagts ned till förmån för ”gratis” bidrag till de fattiga. Snart nog kommer naturlagarna kliva in och visa att ingen konsumtion är möjlig utan produktion, hur högt man än skriker och vad man än röstar på. Vilket skulle bevisas.

h1

Desperation i Venezuela

juli 31, 2010

Jodå, vi lever, och just nu håller vi främst ögonen på vänsterns stora hopp i världen – Venezuela. Den ironiska bloggen locutus kommenterar den senaste artikeln om landet på sedvanligt socialistiskt vis: dumma Chávez som hjälper de fattiga och inte låter girigheten härja fritt så att de rika kan tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är ju det som är ”bäst för alla”, enligt nyliberalerna.

Locutus är en av de socialister som kommer få oerhört svårt att förklara vad som hände när Venezuela till sist faller. Han kommer likt resten av yttervänstern inte förstå varför det plötsligt inte fanns några mer pengar att dela ut via statsmaskineriet, när all privat industri förstatligats och 2000-talets socialism införts. Staten har väl alltid pengar att fördela efter behov, och om de tar slut kan man ju alltid ta mer från de rika? Eller?

Vi har i ett par åt följt utvecklingen i Venezuela och noterat hur den svenska vänstern är totalt okritisk till allting som händer. All negativ rapportering ses som USA-finansierad propaganda i syfte att tvinga fram en antidemokratisk revolution där den fria marknaden införs med våld, trots att folket inte vill ha den och bara de rika tjänar på den. Det är mycket intressant, och som sagt: när Venezuelas socialistiska experiment väl urartar i fattigdom, misär och våldsamheter ska det bli roligt att höra vänsterns bortförklaringar. Vad kommer de säga? Att det var CIA som förstörde allting genom att… tja, ta pengar från de fattiga och ge till de rika? Ungefär så brukar det ju låta.

Faktum kvarstår att Venezuela är ett av de länder i världen som idag mest hängivet eftersträvar socialism. Man försöker bygga en så omfattande planekonomi som möjligt och tvingar resterande privata företag att acceptera pristak och en mängd olika regleringar, allt i de svagas intresse. När kraschen kommer har vänstern därför egentligen ingenting att klaga på: socialismen är till och med införd på demokratisk väg, av en majoritetsvald ledare.

Vi fortsätter att glädjas åt detta och väntar med spänning på bortförklaringarna.

Uppdatering: djurvetaren Erik på bloggen B&P länkar till en artikel i The Guardian där man försöker ge sken av att Venezuelas ekonomi i själva verket är stark med en låg statsskuld och stabila statsfinanser. Man glömmer dock bort inflationen på nästan 32 %, det faktum att ekonomin i år väntas krympa med 5,5 och nästa år 2,5 %. Det är bara Grekland som ligger sämre till, och även om statsskulden ”bara” är på 18 % av BNP rankas Venezuela som världens mest osäkra kredittagare. Oljan står för över 90 % av exportinkomsterna och 2008 kom nästan all tillväxt från den offentliga sektorn. Tillväxten i investeringar har minskat kontinuerligt sen 2004 och i mars krympte industriproduktionen med 13,3 % samtidigt som lönerna hade fallit med 15 % sen toppen 2007. Landet importerar idag 70 % av sin mat och det råder brist på basvaror i varuhusen.

Detta för att bara nämna några problem.

h1

Socialismen misslyckas – igen

april 25, 2010

Den här bloggen är egentligen mer eller mindre nedlagd, men vi kan inte låta bli att kommentera tidningarnas senaste artikel om Venezuela – socialisternas sista (?) hopp i ideologiernas ständiga krig. Hur många gånger planekonomin än misslyckas verkar vänstern aldrig vilja begripa. Det råder ju ingen brist på exempel på länder som implementerat statsstyrning och självförsörjning ”efter behov, inte profit”, men vid varje krasch kommer bortförklaringarna som ett brev på posten. Det var ingen ”riktig” socialism, det var egentligen ”statskapitalism” o.s.v.

Kring Venezuela har de bortförklaringarna inte behövts – än – men den här bloggens författare har sedan länge varnat för vad som komma skall. Landet är nu på väg att kraschlanda på riktigt, trots (eller naturligtvis tack vare) socialismen. DN skriver:

I veckan publicerade Världsbanken en rapport som hyllade Sydamerikas starka återkomst efter den ekonomiska krisen. Undantaget är Venezuela som ser ut att gå mot ännu ett år av tydlig recession, enligt Världsbankens beräkningar.

I mars i år kom en annan rapport från 18 ledande ekonomer i Venezuela som förutspår en kollaps och ökad fattigdom i landet. De smular praktiskt taget sönder regeringens ekonomiska politik. Devalveringen i januari har lett till ännu högre inflation – den högsta i Sydamerika. Man pekar också på att nationaliseringen och det kyliga företagsklimatet har gjort att 40 procent av landets privata företag har lagts ned sedan 1998. Valutareserven har dessutom blivit en kassako för presidenten så fort han behöver mer pengar till sina sociala projekt, vilket försvagar den inhemska valutan på sikt, menar författarna av domedagsrapporten.

Det händer alltså spännande saker i Venezuela, precis som en socialist skrev för mindre än ett halvår sen. Frågan är hur dessa händelser ska bortförklaras den här gången. Beror de kanske på att 60 % av de privata företagen fortfarande finns kvar och att landet sålunda bör räknas som nyliberalt? Eller har det nåt med USA att göra? Det brukar ju låta så.

Sanningen är att socialismen har nått vägs ände, igen. Det är inte första gången och sannolikt inte den sista heller. Tills socialister lär sig att förstå kopplingen mellan produktion och konsumtion, mellan arbete och rikedom, kommer de fortsätta att bygga länder som Venezuela kring drömmen om arbetsfria inkomster och ansvarsfri makt, och dessa länder kommer även fortsättningsvis misslyckas. Det finns liksom inga andra alternativ, hur gärna man än vill, hur hårt man än önskar. Vilket skulle bevisas.

h1

Kort Chávezkommentar

februari 9, 2010

Stiltjen på bloggen fortsätter pga tidsbrist, men vi kan inte låta bli att le lite åt Venezuela och Hugo Chávez. Det är synd om vänstern, man har inte lyckats använda det som kallas ”kapitalismens kris” till sin fördel, och nu är favoritlandet på väg att krascha på riktigt. Vi har påpekat det förut, och våra ideologiska motståndare har konsekvent viftat bort kritiken. Det är ju så spännande saker som händer i Venezuela, se hur de fattiga har fått det bättre, se hur den rika eliten förlorar sina privilegier, se hur makten hamnar hos folket! Jodå, vi har sett, och vi har lungt kunnat luta oss tillbaka i väntan på bakslaget. Det var bara en tidsfråga, och nu har det börjat på allvar. Inflationen skjuter i höjden, hjälpt av en desperat devalvering. Den ransonerade tillgången på el räcker inte långt trots enorma naturtillgångar, främst olja, och produktiviteten i de statliga bolagen rasar. Det är inget konstigt, så går det när man vänder på de ekonomiska incitamenten och exploaterar den närande klassen i tron att det gynnar den tärande. Och det kommer fortsätta. Ju värre kris desto hårdare kommer Chávez slå ned sina motståndare, och till sist kommer själva demokratin sättas ur spel. Vi har alltid undrat och fortsätter att nyfiket spekulera kring hur vänstern då kommer försvara sig. Om det inte är socialismen som misslyckas på egen hand, vems fel är det då? USA:s? Kapitalismens? Vädrets?

Fortsättning följer.

h1

Chile på rätt väg

januari 18, 2010

Tidningarna rapporterar nu om att ”högerns” kandidat har vunnit valet i Chile och därmed sätter stopp för årtionden av vänsterstyre. Må så vara, men Chile har alltsedan Pinochets sista tid vid makten varit Sydamerikas mest liberala nation. Man har satsat på marknadsekonomi och öppenhet, precis som Milton Friedman, rekommenderade, och resultatet har varit gott. Att kalla Chiles tidigare regeringar vänster är ganska missvisande, speciellt med tanke på det vurmande för socialism som dominerar i många närliggande länder.

Siffror på det: Chile rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd

Chile har varit på rätt väg länge, och verkar efter dagens val alltså inte vilja vända om. Det är positivt.

h1

Det har börjat

januari 12, 2010

Hur länge har vi sagt att Venezuela är på väg mot avgrunden? Ett par år. Hur länge har vänstern entusiastiskt hejat på galningen Chávez och hans ”nya” socialism? Lika länge.

Nu är det på väg att hända. Den regering som enligt somliga ”…verkligen gjort och gör något för sina fattiga” kombinerar devalvering med pristak i ett desperat försök att rädda en ekonomi i fritt fall. Och detta är givetvis bara början. Man utrotar inte fattigdom genom att bekämpa rikedom, något som socialister aldrig verkar vilja inse. I deras värld kan man bara bli rikare genom att ta från någon annan, men vad händer när det inte längre finns något kvar att ta av? Ja, det kommer vi snart få se i Venezuela, och vi kommer få höra rent vanvettiga bortförklaringar från vänstern. Antagligen kommer de skylla på USA eller den inhemska opositionen som på något sätt saboterar för den godhjärtade socialismen.

Vissa lär sig aldrig.

h1

Kulturvänstern och Venezuela

november 19, 2009

Som bekant är Venezuelas ledare Hugo Chávez vänsterns stora hopp i en värld som går mer och mer mot frihet och öppna marknader. Senast i raden att hylla förstatliganden och kortare arbetsdagar är kultursocialisten Kajsa Ekis Ekman, i DN (var annars?). Hon beklagar sig som brukligt är över högerdominerade medias svartmålning av landet och menar att där pågår minsan en revolution! Folk får det så mycket bättre, och att Chávez alldeles nyligen uppmanade sina undersåtar att duscha kortare tid är väl bara bra, ett friskhetstecken, spara energi? Så gör ju även Stockholm Stad!

Nåja. The Economist rapporterade nyligen om vad som i själva verket är en energikris. De skriver:

Only a quarter of the funds budgeted for power generation have in fact been spent on it, says Víctor Poleo, who was deputy minister for electricity early in Mr Chávez’s decade in power. In 2007 the president compounded the problem by nationalising what remained of the private power industry. Since then there have been half-a-dozen national blackouts. Meanwhile, demand for electricity has grown by an annual average of 4.5%. Thermal plants cannot be used to take up the slack. They have been neglected. Four out of five turbines at the biggest of them, Planta Centro on the Caribbean coast, are out of action.

Venezuela är på väg mot ett totalt ekonomiskt haveri, och det är bara att hoppas att det går hela vägen. Om Chávez får förnyat förtroende av folket i nästa val kommer han fortsätta att dela ut pengar som inte finns och strunta i produktionen av ny rikedom, för det är så socialismen fungerar. Blir han inte omvald kommer vänstern kunna skylla den framtida kraschen på vem som nu får leda landet istället, och låtsas som att nedgången inte hade någonting med socialismen att göra. Därför är det viktigt att Chávez får leda Venezuela vidare, och att han fortsätter med de reformer som vänstern beundrar och vill se i Sverige. När de misslyckas kommer de få ohyggligt svårt att förklara vad som hände, speciellt efter hyllningsartiklar som Ekis Ekmans.

h1

Lite perspektiv

mars 17, 2009

Det är intressant hur svartvit världen kan vara för somliga. Bloggen Biology&Politics – som innehas av en man i övre medelåldern – går till frontalangrepp mot det han kallar ”nyliberalism” runtom i världen. Det visar sig enligt honom att ”överallt” där man har använt sig av ”det nyliberala receptet” har saker och ting gått fullständigt åt helvete, och nu har folket tröttnat och röstar istället fram socialistiska frälsare till makten. Exempel på sådana länder är ”Argentina, Venezuela (sic), Chile och nu senast Island och de Baltiska staterna”.

Låt oss börja från början med denna förvirrade härva.

Ekonomisk politik är ingen popularitetstävling. En ideologis framgång beror inte på hur många som röstar på den utan på helt andra saker, som tillväxt, minskning av fattigdom osv. Att därmed påstå att ”nyliberalismen” har ”misslyckats” i Latinamerika eftersom folken där nu röstar fram socialistiska ledare är fel på mer än ett sätt. Vidare finns det ingen ideologi som är imun mot ekonomiska kriser. Eftersom människor har en fri vilja kan de alltid fatta korkade beslut, men ekonomisk liberalism har i det långa loppet visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa rikedom. Inte så konstigt med tanke på att socialismen bara innehåller recept på att fördela den rikedom som redan finns och aldrig förklara hur någon ny ska produceras.

Det finns inget land i världen som är ”nyliberalt”, däremot finns det mer och mindre liberala. Liberalt är ett land inte när det genomför reformer utan när ekonomin som helhet fungerar på ett visst sätt. Erik Svensson (bloggen B&P) verkar mena att så fort ett land genomför en ekonomisk reform som bygger på privatisering eller något liknande så är det ”nyliberalism”. Det stämmet givetvis inte, om Venezuela imorgon skulle privatisera det statliga oljebolaget kommer landet och ekonomin som helhet fortfarande vara bland de mest socialistiska i världen. Därför är det bara intressant att jämföra graden av ekonomisk frihet, hur den har förändrats över en längre tid, samt vilka resultat det har givit upphov till. Att enbart stirra sig blind på utvalda reformer utan att se helheten är meningslöst. Låt mig därmed gå igenom alla de exempel som Svensson radar upp som ”nyliberala”.

Jag kommer använda mig av tre rankinginstitut: Heritage, Doing Business (Världsbanken) samt Fraser. Dessa rankar världens länder efter ekonomisk frihet, vilket exempelvis handlar om skattenivåer, korruption, offentlig sektor, penning- och finanspolitik, konkurrens, handel, arbetsmarknad och företagsamhet. Det är alltså inte fråga om några strikt subjektiva bedömningar utan omfattande analyser av hur ekonomisk politik faktiskt bedrivs. Den som vill ifrågasätta dessa analysers värde får gärna göra det, men med sakligheten och substans snarare än löst tyckande.

Argentina: (B&P menar att krisen 2001 berodde på IMF:s ”nyliberala direktiv”.)

Landet rankas idag som 138/179 stycken i världen (Heritage), 113/181 (Doing Business) respektive erhåller 5,9/10 p (Fraser, år 2006). Resultatet av som sämst under militärdiktaturen, steg sedan från början av 80-talet och 10-15 år framåt innan det på sistone radikalt har försämrats.

Argentinas kris berodde först och främst på dess skuldproblem. Mellan 1994 och 2001 ökade landets skuld från 70 miljarder till 141 miljarder dollar medan BNP bara växte med 5 %. President Fernando De la Rúa försökte lösa problemet genom att höja skatterna vilket snarare hindrade utvecklingen, från januari 2000 och framåt. Dödsstöten kom under 2001 när finansminister Domingo Cavallo beslöt sig för att valutan peson inte längre skulle vara knuten till dollarn. Cavallos beslut att införa två växelkurser – en speciell för export – raserade förtroendet för regeringens ekonomiska politik och investerare och privatkunder rusade till bankerna för att ta ut sina pengar. 1 december 2001 frystes alla tillgångar i bankerna. Tillgångar och investeringar tvångskonverterades med felaktiga villkor pga en övervärdering av peson relativt dollarn, efter beslut fattade 6 januari 2002. Detta gjorde enorma privata tillgångar i stort sett värdelösa och drabbade den inhemska industrin hårt. För ett exportberoende land som Argentina var det katastrofalt.

IMF:s roll i det hela är marginell men ändå relevant. Argentina borde ha låtit valutan vara knuten till dollarn, alternativt infört dollar som egen valuta och slutat försöka mixtra med växelkurserna. IMF:s ekonomer gav inte det rådet utan såg det som likvärdigt att låta peson flyta fritt. Ingenting av detta har med någon ”nyliberalism” att göra, speciellt som alla råd handlade om penningpolitiken och inget om skatterna eller den enorma skuldsättningen.

Venezuela:

Landet rankas idag som 174/179 stycken i världen (Heritage), 174/181 (Doing Business) respektive erhåller 4,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen har varit ganska konsekvent negativ sedan 70-talet, med små uppåthopp i början av 2000-talet. Specifikt finns knappt något skydd alls för egendom och investerare, vilket är väsentligt för att ett privat näringsliv ska kunna fungera. Venezuela är ett av de mest antiliberala länderna i världen, och har aldrig varit i närheten av någon ”nyliberalism”.

Chile:

Landet rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd.

Ett nyliberalt misslyckande? Nej, men en relativt liberal framgångssaga.

Island:

Landet rankas idag som 14/179 stycken i världen (Heritage), 11/181 (Doing Business) respektive erhåller 7,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen tog fart under 1980-talet men avstannade i början av det nya milenniet. Från 1980 har BNP/capita ökat med drygt 400 %. På sistone har landet hamnat i stora problem och BNP väntas sjunka med 10 % 2009. Problemet beror på att Island har satsat hårt på finansiella företag och bankverksamhet, som ju är grunden till den ekonomiska krisen. Väsentligt är också att när bankerna privatiserades fick de bara köpas av islänningar, vilket ofta betydde gamla politiker. Sådana har givetvis ingen kompetens vad gäller att driva banker (eller andra företag för den delen), och på så sätt liknar privatiseringen mer den privilegieutdelning som Ryssland genomförde efter murens fall i början av 1990-talet. En privatisering är alltid mer liberal än en socialisering, men för att räknas som sant liberal måste den vara rättvis och marknadsmässig. Att dela ut privilegier lokalt utan utländsk konkurrens är motsatsen till det.

Dessutom, nog för att ekonomin befinner sig i en djup kris, men en uppgång i BNP/capita på 400 % under en trettioårsperiod är knappast att betrakta som ett misslyckande. Baserat på data från 2005 låg också Island etta på UNDP:s Human Development Index 2007/2008.

Baltstaterna:

Liksom Island har baltstaterna upplevt enorma framgångar de senaste 20 åren. Lettland – som har de största problemen just nu – är intressant nog det sämst rankade landet hos både Heritage (45, Estland 13, Littauen 30), Världsbanken (29, Estland 22, Litauen 28) och Fraser (7,3, Estland 7,9, Litauen 7,4). Estland har också BNP/capita ca 20 % högre än Lettland. Fattigdomen är nästan utrotad: 0,8 % lever på under 1 dollar/dag i Estland, 1,53 % i Lettland, 0,59 % i Litauen. Estland är också det land som väntas klara krisen bäst med en nedgång i BNP på 5 % under 2009 mot drygt 10 % för Lettland, och de har den lägsta inflationen (3,4 % mot 9,6 % i Lettland) samt det lägsta budgetunderskottet (3,4 % mot 6 %).

Krisen beror som bekant på expansiv utlåning och har förvärrats av budgetunderskott och hög inflation. Det visar sig dock att det mest liberaliserade landet med den bästa ekonomisk-finansiella politiken klarar sig bäst, och vice versa. Baltländerna står inför stora problem, men de har också upplevt många år av framgång som en följd av anpassning till västvärlden.

Inget av B&P:s förslag på nyliberala misslyckanden stämmer alltså speciellt väl. De mest liberala länderna i hans uppradning är Chile (bästa resultaten i hela Sydamerika), Island (400 % tillväxt och bästa land att leva i enligt UNDP 2007/2008) samt nämnda baltstater som tagit sig från planekonomisk misär till marknadsekonomisk framgång och rikedom på knappt 20 år. Argentina är ett typexempel på dålig ekonomisk politik och Venezuela ett av de mest antiliberala länderna i hela världen.

Annars är de absolut bästa exemplen på sund liberal politik hela västvärlden. Den nuvarande finanskrisen har orsakats av klåfingriga politiker och centralbankschefer som har försökt manipulera ekonomin med konstgjort billiga pengar (det var också de nyliberala ekonomerna från den österrikiska skolan som först varnade för kreditexpansionen och den kommande krisen), men i stort är det just västvärlden som leder välståndsligan överlägset. Två andra bra exempel på länder som har öppnat upp från total planekonomi och fattigdom till relativt sett mer marknadsanpassad politik, vilket har borgat för enorma framgångar i fattigdomsbekämpning, är Indien och Kina. I det senare har – efter de senaste justerade siffrorna – andelen i absolut fattigdom minskat från 50 % till 25 % mellan 1980 (när de ekonomiska reformerna inleddes) och 2008, medan antalet har minskat med 200 miljoner människor samtidigt som befolkningen har vuxit med 300 miljoner. Denna utveckling är fullständigt unik i världshistorien. Under perioden 1980 till 2005 steg HDI-index från 0,557 till 0,762 och den förväntade medellivslängden med nästan 10 år.

Den som om 10 år påstår att Kinas och Indiens liberaliseringar var misslyckade, att västvärlden har stagnerat och att stafettpinnen har plockats upp av Venezuela och Bolivia kommer garanterat bli utskrattad. Min förutsägelse är att västvärldens ekonomier kommer börja växa igen inom ett år och fortsätta på samma bana som förut, att Kina och Indien kommer fortsätta liberalisera och öppna upp och därmed också radikalt minska fattigdomen, samt att Venezuela och Bolivia kommer framstå som två skräckexempel på socialism i praktiken: socialiseringar av det privata näringslivet tillsammans med hög inflation och isolationism kommer leda till utbredd fattigdom och socialt kaos, kanske med en omvänd revolution där Morales och Chávez med våld kastas ut från sina presidentpalats.

Kom ihåg var ni läste det först.

h1

El Salvador inte ”nyliberalt”

mars 16, 2009

I både DN och SvD har man på sistone kunnat läsa om att El Salvador nu har fått en vänsterpresident efter åratal av ”nyliberal ekonomisk politik”. Det stämmer inte. El Salvador rankas visserligen av Heritage som det fjärde friaste landet i Sydamerika, men förändringarna sedan 1995 är ytterst marginella. Globalt sett anses landet vara ”moderately free” och hamnar först på 33:e plats efter bland andra Armenien och Georgien.

På Världsbankens Doing Businessranking hamnar El Salvador på plats 72 av 181 länder, med dåliga poäng speciellt vad gäller äganderätter och lagligt skydd för investerare.

Hur som helst är det positivt att så många svenska socialister och kommunister nu öppet och ogenerat ser Latinamerika som vänsterns stora framtidshopp. Det förekommer ytterst få reservationer mot ledare som Hugo Chávez i Venezuela och Evo Morales i Bolivia. Tanken är givetvis att de sydamerikanska folken gemensamt ska resa sig efter årtionden av nyliberalt förtryck och skapa en sant socialistisk världsdel som snart tar över det globala ledarskapet från västvärlden. Speciellt nu som den otyglade kapitalismen har visat sitt riktiga ansikte och kastat in den rika världen i en omfattande ekonomisk kris.

Många liberaler verkar upprörda och oroliga över utvecklingen i Sydamerika, och det är faktiskt väldigt svårt att förstå varför. För första gången sedan det kalla kriget börjar det uppstå ett riktigt socialistiskt alternativ till USA och Europa. Dessutom matchas den (någorlunda) liberala utvecklingen i Kina och Indien av en omvänd utveckling i många länder.

Varför är det någonting positivt? Helt enkelt för att det om en sisådär 5-10 år kommer stå klart vilket alternativ som lyckades och vilket som inte gjorde det. Vänstern tror på största allvar att Sydamerika kommer bli ett himmelrike för arbetare och fattiga medan västvärlden bara kommer stagnera och urarta i klasskrig när de rika desperat försöker hålla fast vid sina oförtjänta privilegier. Låt oss liberaler se fram emot undanflykterna och bortförklaringarna när det visade sig att det inte blev så. Låt oss le åt hur vänstern kommer tvingas till pudlar när de socialistiska projekten faller ihop under sin egen tyngd. Låt oss vänta på att kunna säga ”hate to say we told you so” när fattigdomen och misären raserar de sociala reformerna, byggda på luft.

Tro mig, det är bara en tidsfråga.

h1

Statskapitalism?

mars 5, 2009

På den här bloggen gillar vi att spekulera i vilka ursäkter vänstern kommer använda sig av när Venezuela kraschlandar efter sina socialistiska experiment. Som vi alla vet var ju Sovjetunionen statskapitalistiskt, Nordkorea har haft otur med vädret och Kuba har typ världens bästa sjukvård. Så vad kommer socialisterna säga efter Chávezeran? Hur förklarar de åtgärder som den att förstatliga risproducenter i syfte att öka produktionen och sänka priserna? Om inte det är socialism och demokrati, vad är det då?

Återstår att se.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.