h1

Anarki

augusti 15, 2007

Varför vurmar så många anarkister för kommunismen och tvärtom? Antagligen beror det på vilken typ av samhälle dessa båda grupper ser som resultatet av deras respektive ideologier omsatta i praktik. Som bekant handlar vänsterextremismens budskap sällan om hur mål ska uppnås eller varför de kommer uppnås, bara att de kommer innebära mänsklighetens slutgiltiga frälsning. Både anarkister och kommunister tror på ett samhälle där allt är gratis, där ingen arbetar mer än nödvändigt, där alla får syssla med det de tycker är roligt istället för att tvingas in i ”löneslaveri”, och där allting styrs av arbetarna som givetvis alltid är överens om allting. På så sätt blir både kommunism och anarkism ett slutmål snarare än en väg, och därför är det ur ett historiskt perspektiv inte så märkligt att den första har misslyckats gång på gång i länder som Sovjet, Kuba, Nordkorea osv, medan den andra inte ens har fått chansen.

Problemet som förespråkare av båda dessa ideologier har är att de gör en felaktig analys både av människors varanden och av den rikedom som finns omkring oss. De verkar tro att om bara alla kapitalister och rika avrättas så kommer allt flyta på i samma takt som förut med den enda skillnaden att rikedomen fördelas jämnare. Det innebär att alla rika blir fattigare och alla fattiga blir rikare, och eftersom de fattiga är fler har större delen av mänskligheten att tjäna på en sådan ordning.

Det första misstaget är att tro att rikedomen är statisk och evig. Det är den inte. Den förbrukas genom konsumtion och måste hela tiden skapas igen genom arbete. Om man omfördelar den idag så har alla lika mycket idag, men så fort något konsumeras uppstår skillnader igen. Någon äter kanske mer mat, en annan sliter mer på sina kläder, en tredje använder frön till att odla nya solrosor istället för att äta upp dem. Om man sedan börjar idka byteshandel så är den jämlika fördelningen verkligen illa ute. Nozicks exempel är odödligt och förtjänar att upprepas:

Tänk om den världsberömda golfspelaren Tiger Woods kommer till samhället med den jämlika fördelningen av resurser. För argumentets skull kan vi säga att varje invånare får 5 morötter om dagen från det magiska fältet. Om Tiger Woods skriver ett kontrakt som säger att han får en morot från varje person som vill se honom spela och det kommer 10.000 människor så får han 10.000 morötter medan de 10.000 bara har 4 kvar. Han är alltså 2.500 gånger rikare än de som såg honom spela och 2.000 gånger rikare än de som lät bli. En otroligt ojämn fördelning av antalet morötter har uppstått, men är den orättvis? Varför skulle den vara det, de som gick och såg honom var medvetna om villkoren, ingen tvingades dit och ingen blev bestulen på sina morötter. Varje individ som var där ansåg att han eller hon hade större nytta av att se Tiger Woods spela än att behålla sin femte morot.

Här hjälper det inte att säga att golf inte kommer existera i det kommunistiska/anarkistiska samhället, det har inte med saken att göra. Poängen är att alla människor fortfarande kommer ha tillgång till vissa resurser och att de kan använda dessa till att byta till sig saker som de hellre vill ha. Det är också något de kommer att göra, för alla kan inte alltid få vad de vill ha ”gratis”. Det kommunistiska/anarkistiska samhället där alla jobbar mindre och förverkligar sig mer kommer givetvis inte producera samma rikedomar som dagens, och därmed finns det också mindre resurser att fördela. Om ”demokratin” bestämmer att alla ska få 5 morötter så kommer det alltid finnas människor som inte gillar morötter och som hellre vill ha fler apelsiner än de 5 som ”demokratin” har bestämt att alla ska få, och då kommer de byta morötter mot apelsiner med de som värderar på ett annat sätt. Alla har olika preferenser, och alla kan naturligtvis inte tillfredsställas av staten eller vad det nu är för organ som delar ut rikedomar. ”Demokratin” innebär ju inte att jag som enskild individ får gå till depån och plocka på mig vad jag vill ha, för då finns risken att jag tar för mycket av något och kanske för lite av något annat. Depån måste kontrolleras, annars kommer den ta slut fortare än någon hinner säga ”Fidel”.

Så även om ”demokratin” beslutar att det ska produceras si och så många av det och det så kommer det aldrig gå att ge alla vad de vill ha, dels för att preferenser förändras och dels för att någon också måste arbeta och skapa allt detta. Vem ska göra det? Allt är ju redan gratis, man behöver inte betala för att konsumera, så varför arbeta? För att man vill bidra till samhället säger någon, men låter det verkligen troligt? Om du tillfrågas vad du behöver för din överlevnad samt vad du kan bidra med, vilket framställer du då som högst, behov eller förmåga? Jämför med dagens samhälle, om du får välja mellan att jobba 4 eller 5 timmar och tjäna 500 eller 1.000 kronor, vilket väljer du? Självklart minst antal timmar och högst lön, varför skulle du inte, och varför skulle du inte göra det även i ett kommunistiskt/anarkistiskt samhälle? Den som påstår sig vilja jobba mer för mindre lön, hur kan han ellre hon samtidigt beklaga sig över att kapitalisterna tvingar honom eller henne att jobba för länge mot för låg lön?

Hela den vänsterextrema idén går ut på mindre arbete och mer ”lön” i form av makt och konsumtionsmöjligheter, men det är ju att erkänna hela den princip som liberalismen bygger på, nämligen att varje människa ska ha chansen att eftersträva sina egna mål och slippa underkasta sig ”samhället” och ”demokratin”. Här verkar den vänsterextrema tanken vara att det bara är de rika som ska lyda under det ”demokratiska” beslutet att alla deras rikedomar ska omfördelas, men sen då, när nya rikedomar ska skapas och fördelas, vem bestämmer då?

När man frågar hur nytt välstånd ska skapas brukar svaret bli ”genom arbete”, men var finns incitamenten? Vad tjänar man på att arbeta när allt ändå är ”gratis”, och vem kommer välja att odla morötter när han eller hon lika gärna kan eftersträva sina drömmar om att bli poet eller musiker, eller kanske programledare? En av poängerna är ju att man inte ska löneslava utan ”förverkliga” sig själva, att arbetet inte ska bli ett sätt att överleva utan ett sätt att utvecklas! Så vem ska jobba för att alla andra ska överleva? Det håller inte ihop, och det beror på att anarkister och kommunister inte begriper att välstånd måste skapas, det kan inte bara fördelas och konsumeras i all evighet utan arbetsinsatser. Om någon faktiskt skulle odla morötter för att det är hans livsdröm, vad gör då att han kommer jobba en timme mer varje dag för att fler morötter ska kunna produceras, var finns det incitamentet? Vad innebär det för samhället om man tänker likadant oavsett vad man producerar? ”Varför ska jag jobba en timme till, jag får ju ändå allt jag behöver”?

Någon kanske börjar mumla om att folk vill hjälpa varandra och att de kommer jobba av den anledningen. Ja, kanske det, men hur mycket? Kanske kommer det räcka till att producera livets absoluta nödtorft så att folk slipper svälta ihjäl, men sen då?

Ett samhälle helt utan incitament kommer inte producera mer än så, för ingen tjänar på det. Den som mot all förmodan skulle anstränga sig lite mer och skapa mer får inget mer utan betraktas istället som en källa ur vilken man kan ösa än mer rikedom utan att behöva betala. Snart nog kommer han sluta anstränga sig eftersom belöningen bara blir den att andra drar nytta av hans arbete.

Alla kommer göra precis vad som krävs av dem, vilket i inledningsfasen är ”ingenting”. Så småningom kommer kanske samvetet göra att några anstränger sig lite mer för att dämpa den utbredda svälten, men så fort de börjar utnyttjas för sina förmågor att producera utan att få del av den extra arbetsinsatsen själva kommer de sluta och istället sälla sig till den grupp som har behov. Till slut kommer ingen vilja producera någonting eftersom man lika gärna kan sitta med öppen mun och vänta på gratis mat, och då faller hela samhället ihop. Vad som uppstår då – om det inte redan har gjort det – är byteshandeln och marknadsekonomin. Människor kommer resonera som att ”jag gör det här för mig om du gör det här för mig”, och de kommer börja värdera saker och ting – sin egen och andras tid, sitt eget och andras arbete.

Om någon har odlat en morot och vill ha två apelsiner i utbyte mot den kommer han inte lämna ifrån sig sin morot mot bara en apelsin, osv på samtliga platser i samhället. När den byteshandeln blir för krånglig kommer pengar att inrättas varvid man kan byta vad som helst med vem som helst – värdet är inbakat i en sedel eller ett mynt. Så småningom kommer de mest produktiva att vilja ha hjälp, och de kommer då anställa människor som kan hjälpa till att producera mot en del av intäkterna som ersättning. Vissa kommer tycka att ersättningen är för dålig och låter bli att jobba, andra kommer tycka den är rimlig och så startas ett företag, och ett till, och ännu ett.

På grund av dessa förutsättningar och människans karraktär kommer både laglöshet och omfattande kontroll till slut leda till den byteshandel som är marknadsekonomi, eftersom ingen i längden vill bidra mer än han eller hon får tillbaka och eftersom produktion inte lönar sig (allt är ju ändå gratis). Det är det varken anarkister eller kommunister begriper när de svamlar om människans ”frihet” från ”löneslaveri”. De begriper inte att ”löneslaveri” är en överenskommelse om byte av värde, på samma sätt som man byter apelsiner mot morötter. Denna byteshandel ger oundvikligen upphov till ojämna fördelningar av rikedom, och den som vill kontrollera denna fördelning och jämna ut den måste dels omyndigförklara människor och berätta att de alltid måste konsumera det de tilldelas och aldrig får byta bort det, dels förstå mekanismerna bakom skapandet av resurser, och framför allt de viktiga incitamenten.

För tänk själv, om du hade fri tillgång till allting oavsett vad du gjorde i livet, skulle du då välja att bli sjuksköterska, städare, sopgubbe eller bonde? Nej, givetvis inte, och vad skulle det innebära för produktionen av sjukvård, städning och mat?

Människans naturliga instinkter är att överleva, och överlevnad är individuell. Man kan i längden inte klara sig på att parasitera eftersom ingen vill vara värd för en parasit om han själv lika bra kan parasitera på någon annan. På så sätt leder tanken på ”allt åt alla” till att inget nytt skapas och att mänskligheten svälter ihjäl. I bästa fall kan den leva i ett stenålderssamhälle med djurhudar till kläder och ständig hunger, men är det något att eftersträva?

Dock, och detta är kanske det viktigaste: om man med kommunism och anarkism säger sig vilja eftersträva ett samhälle där pengar inte spelar någon roll och där man delar med sig så kräver det inget regel- eller systemskifte. En marknadsekonomi förbjuder inte människor att arbeta gratis och skänka bort sina tillgångar, det är bara att göra det. Vad som krävs, och vad somliga vänsterextremister ibland påpekar, är att människor byter tankesätt. De måste helt enkelt övertygas om att de inte ska bry sig om sig själva och sina egna intressen utan ska offra sig för kollektivet, men vem ska då njuta fördelarna av det nya samhället? Ingen kan ju tjäna på en sådan ordning eftersom den handlar om att man ska bortse från just förtjänst. Logiken brister som synes på fler än ett par punkter.

Annonser

2 kommentarer

  1. Det är mycket beklagligt att de förvildade vänsterelement som stundtals drar ut på gator och torg för att fördärva andras egendom i mångas ögon kommit att bli synonyma med anarkismen. Anarkismen är förvisso tämligen bred, men detta vänsterpatrask har oftast bara plockat en mycket liten del av anarkismen, den del som ger dem mest rörelsefrihet. Men de glömmer, alternativt medvetet ignorerar, det ansvar ens vägval medför. De struntar i att deras maximala frihet förutsätter att de tillkänner alla andra samma mått av frihet. Bara det faktum att de använder sig av våld som politisk metod säger en hel del om deras okunskap. Dessa vänsterprimater är inte anarkister som vurmar för kommunismen. De är kommunister. De bara kryddar sin röda anrättning med en gnutta anarkism.

    Louise P har gjort en utmärkt sammanställning över de vanligaste grenarna inom anarkismen: http://www.louisep.com/anarkism


  2. Såg en skum referer. Så. Får väl inflika att jag nog evolverat en smula från anarkokapitalismen sedan de där texterna skrevs*, de känns inte så aktuella. Får skylla en del på Hayek men främst Ayn Rand som la en del pusselbitar där för mig när jag hade en del med hennes ande att göra förra sommaren, men jag har ska erkännas fortfarande svårt för legitimiteten av staten som våldsmonopol. Staten suger – vi måste ha en stat-paradoxen. Dock tänker jag inte irra in och börja argumentera för anarki: jag försöker komma ifrån det för att bli en ordentlig liberal – dock ej objektivist – och det värsta som finns är att halka in i gamla tankespår av gammal vana. Jag är inte riktigt framme, det är en resa.

    Dock är det helt riktigt att anarkister ofta är kommunister, och kommunister är bara idealt anarkister, och det är en falsk flagga. Sedan finns det förstås utopisterna, och de frihetliga socialisterna. Det är en mycket mer komplicerad bild med anarkismen än kommunister. Här måste man ta hänsyn till individualister och en sådan tradition som baserade sig på naturrätten, och de passar naturligtvis inte in på kommunister. (Men det och mer skriver jag om i boken som kommer till våren.)

    Vilka är ni bakom den här bloggen för övrigt?

    *) Och bloggtexter raderar man inte.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: