h1

Vänsterpartiet och ekonomin

oktober 26, 2007

Efter tips från herr Danneskjöld läste jag vänsterpartiet:s rapport om ekonomisk politik, och noterar direkt att Ali Esbati är delaktig i detta monumentala verk. Att låta en kommunist skriva om ekonomi är naturligtvis lite som att låta Paris Hilton skriva en symfoni, men det kan ju om inte annat bli ganska underhållande.Huvudpoängen som upprepas till leda är att nationalekonomisk vetenskap bara är en politisk konspiration som med manipulerade och förljugna modeller ska ”bevisa” att en fördelning från de fattiga till de rika är det enda rätta, och att (vänster)politiker därför måste gå in och visa hur det egentligen ska vara. Problemet är att det i rapporten inte finns ens en tillstymmelse till kritik mot de modeller som används inom makro- och mikroekonomi, och inga egna teorier om hur verkligheten egentligen ser ut. Man ondgör sig – föga överraskande – över begrepp som jämviktsarbetslöshet och inflationsmål, men förklarar inte varför dessa skulle vara irrelevanta eller felaktiga. I vänsterpartiet:s historieskrivning var 70-talet en progressiv tid av rättvisa och full sysselsättning, där den offentliga sektorns expansion var ett led i att trygga folkets behov av trygghet. Vad de inte nämner är att expansionen var helt nödvändig eftersom den skenande inflationen gav upphov till massarbetslöshet i den privata sektorn, arbetslöshet som behövde döljas genom skapandet av låtsasjobb inom staten. Vad de heller inte berättar är det var den socialdemokratiska politiken som till slut ledde fram till 90-talskrisen. Istället heter det att ”den borgerliga regeringen lyckades genom sin nyliberalt inspirerade politik försätta svensk ekonomi i fritt fall och generera massarbetslöshet”. I själva verket var det en total ignorans av inflationens effekter samt galenskapen i att hålla en fast kronkurs som till slut fällde ekonomin, två inslag som givetvis strider mot alla liberala principer. Vidare skriver man om dagens statsfinanser att ”utgiftstak och balanskrav försvårar möjligheterna att stabilisera ekonomin eller expandera det offentligas roll”. Inte heller här diskuterar man historiska erfarenheter av statens ingripanden och försök att stabilisera ekonomin, vilket förvisso inte är så konstigt: ett sådant perspektiv är inte bekvämt för vänstern och bör därför undvikas. Verklighetsförnekelsen löper som en röd tråd genom hela rapporten och tvättar bort varje spår av vetenskaplig trovärdighet. Om inflationsmålet skriver man att ”det är detta mål som ska följas före andra viktiga överväganden, som exempelvis vikten av en låg arbetslöshet”, men man gör inget försök att förklara varför inflationen kan släppas iväg utan att det skapar några problem. Hade man angripit Milton Friedmans argument kring den tveksamma kopplingen mellan hög inflation och låg arbetslöshet hade man vunnit en del respekt, men istället undviker man debatten och ägnar sig åt tom populism. Penningpolitiken ges en politisk innebörd i det att den sägs syfta till att försvara överklassens intressen genom att pressa ned lönerna, återigen helt utan sakliga argument för någon annan ordning. Det påstås att politiken ägnar sig åt att skapa arbetslöshet istället för motsatsen, men hur detta går till framgår inte, ingen koppling till empiri kan skönjas. Man visar också prov på den klassiska vänsteruppfattningen att pengar finns i en begränsad mängd och kan fördelas lite hur som helst utan att det påverkar den totala summan. Ett rent halsbrytande tankeexperiment är följande: ”Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt idag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn. Resurser som används på det sättet får en annan fördelningsprofil, än pengar som går till skattesänkningar och blir till lyxbåtar och fastigheter ägda av ett rikt skikt i samhället”

Det är fel på så många ställen att inte man vet man ska börja, kanske med att påpeka att om skatten hade varit 100% hade antagligen ingen arbetat eftersom incitamenten saknas. På samma sätt är det långt ifrån säkert att vi hade haft en lika stor summa pengar att fördela om politiken hade sett ut som 1981. Antagligen hade landet istället gått i konkurs för längesen. Vidare innebär en skattesänkning inte att man skänker gemensamma resurser till ”det rika skiktet i samhället”, utan att man stjäl lite mindre av detta skikts skapade resurser. Om Lasse tjänar en hundralapp på sitt arbete och får sänkt skatt från 50 till 40% så innebär det inte att staten ger Lasse 10 kronor, utan att han får behålla 10 kronor mer än tidigare. Egentligen tillhör hela hundralappen Lasse eftersom han har förtjänat den genom en arbetsinsats som någon annan värdesätter, men det är inget som vänsterpartiet vill diskutera. Lasses skyldighet är att arbeta för samhällets bästa, ju mer han får behålla själv desto större är orättvisan. Man skriver också att ”vi hamnar som samhälle i den besynnerliga situationen att vi anses ha blivit alltför rika för att gemensamt ordna konsumtionen av sådant som vi behöver och vill ha”. Vem anser det, och vad betyder det? Det är väl ingen som hindrar människor från att omfördela sina egna pengar om de vill? Om det finns ett ”gemensamt” behov av något och en ”gemensam” vilja att finansiera detta så är det väl bara att gå ihop och betala, varför måste man lösa detta problem med skatter? Är människor så dumma att de inte kan betala för saker som de behöver utan måste rånas av staten? Andra flagranta inslag är ett förespråkande av ökad statsskuld. ”Vi anser att huvudregeln för en investering skall vara att staten lånar till summan. […]Det innebär att utgiftstaken som andel av BNP beräknas fortsätta sjunka kraftigt och statens finansiella sparande växa till mycket höga nivåer. Detta är inte rimligt.” Ju högre statsskuld desto bättre eftersom ”det behövs stora investeringar i den gemensamma sektorn”. Någon idé om var pengarna ska komma ifrån och vem som ska betala finns inte, det förutsätts att resurserna bara finns där, tillgängliga för vem som helst på vilket sätt som helst. Skatterna måste givetvis höjas, och vänsterpartiet får det till att höjda skatter inte innebär att man får mindre över i plånboken. Resonemanget går ut på att trots höjda skatter sedan världskrigen har människor blivit rikare och därmed fått ökad konsumtionsutrymme. Logiskt riktigt men fullständigt vansinnigt, självklart innebär 50 istället för 40% skatt att Lasse får en tia mindre att handla för, att påstå något annat är lögn.

Trots allt nonsens finns det vissa poänger i rapporten. Man säger till exempel något viktigt när man konstaterar att ”behovet av att öka skatteintaget i ett avancerat tjänste- och välfärdssamhälle, är egentligen en funktion av att nästan all industriproduktion och annan varuproduktion sker i den privat ägda sfären”. Vilken fantastisk insikt, värde skapas i det privata näringslivet! Dock är det för tidigt att ropa hej, problemet ska naturligtvis lösas genom ökat offentligt ägande. Logiken befinner sig i bästa fall på dagisnivå: om staten tar över Ericsson så blir det lättare att omfördela de resurser som företaget skapar till sjukvården. Inte en tanke på hur incitamenten för de anställda förändras om allt deras arbete går till att finansiera tjänster som ”är till för alla, oavsett plånbokens storlek”.

Varför arbeta om allt ändå är ”gratis”? Så långt vill inte vänsterpartiet tänka.

Ett vackert självmål gör man när man skriver ”problemet ligger delvis i att de verksamheter som idag beskattas över huvudtaget ligger utanför statsbudgeten, men ändå subventioneras med infrastruktur, sjukvård, utbildning och så vidare”. Smaka på det argumentet! Företagen drar nytta av statliga tjänster men ger ingenting tillbaka. I vänsterpartiet:s värld är det inte företagen som betalar för utbildning och infrastruktur genom skatter, det är staten som betalar genom att… ja, vem vet, trycka upp pengar kanske? Man tror knappt att det är sant, men detta är skrivet i samarbete med en civilekonom.

Vidare: ”I en tid av snabba och stora produktivitetsförbättringar skulle det vara rimligt att kunna samtala om hur en sådan samhällelig produktivitet ska ”plockas ut”, och då är steg mot en generell arbetstidsförkortning ett sätt.”

Alltså: när arbetet blir mer och mer effektivt kan man ta ut överskottet till att finansiera ledighet. När du skapar 100 kronor på ditt arbete kan du börja jobba mindre och använda en del av hundralappen till att bara leva. Den minskade arbetstiden innebär inte att du producerar mindre värde än innan, det finns där ändå, helt utan anledning.

”Förkortning av arbetstiden innebär att människor i större utsträckning kan ägna sitt liv åt självvalda och självstyrda aktiviteter” vilket betyder att man ska få göra vad man vill och ändå få betalt.

”Maktaspekten är ständigt aktuell och avgörande i arbetstidsfrågan. Den stora maktförskjutningen handlar helt enkelt om att en mindre del av människors tid blir direkt ”utsatt” för lönearbete.”

Samma resonemang. Människor ska inte behöva arbeta med sådant de inte tycker är roligt, istället ska de få betalt för att göra saker de är intresserade av, oavsett om någon annan värdesätter dessa saker eller ej. Vem som ska skapa resurserna som går till att finansiera all fritid diskuteras inte, antagligen för att vänsterpartiet inte begriper att de resurserna inte bara finns utan anledning. Det är i det förhatliga ”lönearbetet” som resurser skapas, helt enkelt för att det innebär att man gör något som en annan människa värdesätter, som gör hennes liv lite bättre, och får något i utbyte som i sin tur gör ens eget liv lite bättre. I den socialistiska världen där alla gör vad de själva vill utan en tanke på vad som är värdefullt för andra (kalla det gärna ”samhället”), finns inget bruksvärde och inga incitament för byteshandel. Där lönar det sig inte att producera sådant som andra vill betala för eftersom man inte får betalt. Istället får man göra precis som man själv vill – brinner man för att gräva en grop, fylla igen den och upprepa processen i all oändlighet så får man göra det, man får ändå allt man vill ha och behöver i form av konsumtion. Vem som skapar det man behöver? Ingen aning, staten kanske? Det spelar väl ingen roll?

Den ledsamma slutsatsen blir att vänsterpartiet uppenbart och på riktigt tror att resurserna i samhället existerar utan skäl och kan fördelas hur som helst. Rättvisa blir då att dela på allt så att alla får ungefär lika mycket: ”De ortodoxa nationalekonomerna får idag sitt inflytande i kraft av disciplinens sociala funktion: att legitimera en rådande maktordning; en resursfördelning där de som har mycket får mer. Som vi nämnde i inledningen, blir det i ett sådant läge viktigt, att kunna föra en debatt om den ekonomiska politiken, som utgår från människors behov och faktiska maktförhållanden i samhället, istället för världsfrånvända men ideologiskt laddade nationalekonomiska modeller.”

Problemet är, återigen, att rapporten inte ägnar sig åt att motbevisa dessa modeller eller ens förklara vilka de är. Den maler istället på med resonemang om att det inte är ”någon evig självklarhet att kvinnor ska tjäna mindre än män. Det behöver inte vara så att klyftorna vidgas eller att välfärden raseras istället för att byggas ut.”

Nej, men det finns heller ingen nationalekonomisk teori som säger det. Ska man argumentera mot något så måste man först ta reda på vad det innebär, och där har vänsterpartiet misslyckats kapitalt. Man försöker inte förklara vilka modeller det är som säger att de rika måste få mer pengar, och man visar inga egna modeller som pekar på motsatsen. Istället ägnar man sig åt den perverterade tron på att resurser alltid är gemensamma och ändliga och att de därför måste delas lika, men gör ingen analys av hur ett sådant samhälle skulle utveckla sig:

  • Om allt var gratis, varför ska man då arbeta?
  • Om alla får arbeta med det de själva vill, vem ska då arbeta med att ge dessa människor allt de vill ha och behöver?
  • Om alla människor tilldelas lika mycket rikedom, vad är det då för mekanism som hindrar att de börjar ägna sig åt byteshandel som leder till att somliga får mer och andra mindre (tänk Nozicks Chamberlainexempel)?
  • Om inflationen är ofarlig, hur kommer det sig då att länder med hög inflation upplever ekonomisk stagnation snarare än full sysselsättning?

Osv, frågorna är många och svaren fåtaliga. Det är förvisso ingen överraskning, men man önskar att vänsterpartiet någon gång kunde sluta att dölja sin okunskap och oförståelse bakom löjliga populistresonemang förklädda till ”vetenskap”. Ska man kritisera måste man förstå det man kritiserar, och där ligger Esbati & Co långt efter.

För övrigt noterar jag att kultursocialisterna på DN återigen demonstrerar en likartad förvirrad uppfattning om politik och ekonomi. I en recension av Naomi Kleins nya bok pekas det skattefinansierade och statsdrivna Irakkriget ut som ett problem för – håll i er nu – nyliberalismen! Man upphör aldrig att förvånas.

15 kommentarer

  1. Tänkte läsa vad du bloggat kring Kleins nya. Men jag tappade intresset då VPK inte längre finns…….


  2. Sorry, det är svårt att låta bli… Jag lade till länken till Kleintexten i efterhand, skrev texten om ekonomirapporten igår och tyckte den passade bra ihop med kulturvänsterns verklighetsförankring.


  3. WOW. att du orkar. 100% kredd till dig.


  4. Imponerande att du tagit dig igenom VPK’s ekonomisk skrift. Bra gjort
    för mycket vettigt ser det inte ut att ha stått i den.

    Recensionen i DN lämnar en del övrigt att önska. tur att bloggare finns
    som kan koorigera direkt. Stackars gammelmedia 🙂


  5. Fantastiskt bra skrivet! Tack!


  6. Tack!


  7. Finns inte risken att hamna lite utanför debatten om man uteslutande spenderar tid med att sabla ner kommunister som ändå ingen tänker rösta på (vad det verkar…)?

    Jag säger inte att de inte skall sablas ner, men en kritik av vänstern måste ju någon gång fokusera på den (i mina ögon) mer verklighetsanpassade socialdemokratin, och då gärna den delen av det partiet som faktiskt utformar dess politik, en ganska socialliberalt inriktad gruppering som sedan länge skrotat idéerna om gemensamt ägande och total utjämning av det vi producerar tillsammans.

    Intressant blir (åter igen i mina ögon) nyliberalismen först när den kritiserar verkligheten (säg socialdemokratin eller välfärdssamhällesförespråkare inom borgerligheten) och inte uteslutande debatterar mot det andra väl så utopiska och extrema alternativet i politiken.


  8. Samtidigt samarbetar socialdemokratin med vpk, och det talas då och då om en koalisionsregering efter nästa val. Men det är klart att även sossar och borgarsossar ska kritiseras. Men vpk bör behandlas likadant som sd.


  9. Jo, det kan tyckas så, men vänstern hämtar ju sina idéer från den socialistiska ideologin, och det är den som måste bekämpas om man vill gå till botten med kritiken mot ett pragmatiskt parti som (s). Det är själva tankarna det är fel på, inte bara åtgärderna, och ju mer renodlade tankar desto mer renodlad ondska och desto lättare (och viktigare) att bemöta.


  10. Hmmm… jo det är ju sant att socialdemokratin har sina ideologiska rötter i socialismen. Men efterhand har de rent socialistiska inslagen tonats ner allt mer, och idag är det svårt att hitta tongivande företrädare för partiet som på allvar skulle hävda produktionsmedlens socialiserande eller en total jämlikhet i utfall.

    ”Åt var och en efter behov” är en slogan som ekar ganska tomt i senare decenniers socialdemokratiska politik (även om det skulle kräva stort politiskt mod av en framträdande socialdemokrat att ta avstånd från parollens symboliska innebörd).

    Att då gå ut och säga att kommunismen och socialismen inte kan fungera (av praktiska skäl såsom att det skulle bli svårt [=omöjligt] att få människan att kämpa lika bra om hon inte gjorde det för sin egen ekonomiska vinnings skull) känns lite som att göra mål i tom bur. Man riktar då in sitt intellektuella krut mot en liten och marginaliserad grupp av ganska extrema, eller oftare verklighetsfrånvända, personer.

    Jag skulle tycka att det vore mer intressant att få läsa om nyliberalismens kritik mot välfärdssamhällets försvarare (som real-socialdemokrater och socialliberaler) och vilka argument man anför då man vill vederlägga dessa idéer. Det jag allt jämt misslyckas med att förstå är om man som nyliberal (om det nu finns en arketyp liberal på det sättet) anser att samhället skulle fungera bättre (även för de som inte lyckas så bra) i en värld utan välfärdsstaten, eller om man tror att det skulle leda till att vissa slås ut och tvingas leva i misär, men att detta saknar relevans (eller är en konsekvens man får lov att acceptera för att få frihet att fullt ut bestämma över sig själv).

    Men, men. Det är ju bara vad jag tycker. Ni får naturligtvis skriva om precis vad ni vill! (Det är frihet det…)


  11. Vi anser oss inte ha mandat att bestämma ”hur samhället ska fungera”, det är hela poängen med den liberala ideologin. Vi ser ingen homogen sammansmältning som måste optimeras enligt en subjektiv värderingsgrund, vi ser bara enskilda och fria individer vars _egna_ mål är det viktiga. Det finns ingen maktinstans som kan berätta för dig vad som är bäst för ditt liv, och ingen ska heller ha rätten att bestämma att det bästa för henne själv är att förslava dig. Därav är ”samhället” ett irrelevant begrepp i våra ögon. Saker och ting ”fungerar bra” när varje människa själv får välja vad som är bra för henne själv, och slipper vara en kugge i ett maskineri som stävar efter att uppnå ett abstrakt mål för en tänkt helhet.


  12. Men även att inte bestämma är väl i någon mening att bestämma… om man vill ha en bit land (eller en hel värld) där ingen skall ha rätt att bestämma över någon annan så har man ju skapat grunden för en form av samhälle. Dessutom måste väl en tänkt nyliberal stat omfatta någon form av nattväktarambition, annars blir det ju bara anarki och inte alls en miljö där frivilligt ingångna avtal ligger till grund för våra mellanhavanden.

    En form av stat som har våldsmonopol och som har till uppgift att garantera säkerheten för de som bor på en bit land, och som även har till uppgift att stå som garant för någon form av civilrätt vars uppgift i sin tur är att skydda min rätt till den egendom (materiell eller immateriell) som jag skapat, fått eller bytt till mig, är inte även det ett samhälle? (Nåja, det är semantik och inte så intressant).

    I vilket fall så hamnar man (tänker jag mig) mycket snart i svåra gränsdragningsproblem. En fungerande civilrätt måste ha regler för när ett avtal kan anses vara frivilligt ingånget. Om jag ingår en överenskommelse med en pistol mot tinningen så kan jag väl inte anses bunden av dessa avtal? Men om jag ingår ett avtal för att få mat i en situation då jag eller mina barn annars skulle svälta ihjäl, då torde väl nyliberalen säga att jag är bunden av överenskommelsen? Var går då gränsen?

    Hur mycket kunskap har jag skyldighet att skaffa mig innan jag ingår mina avtal? Måste alla vara jurister, eller får man bara skylla sig själv om man inte är det? Är det orimligt att tänka sig regler i civilrätten som ogiltigförklarar uppenbart orimliga skrivningar i ett avtal?

    Hur skall denna nattväktarstat finansieras? Avgifter för de som använder domstolarna? Finns det i så fall inte en uppenbar risk att de som inte har råd att betala för bruket av dessa domstolar tvingas se avtal ignorerade så snart de skulle kunna gynna dem? Om man har en annan finansiering (försvar, polis, rättsväsende kostar en hel del), måste man inte då ha en avgift som är obligatorisk för alla som bor på den biten land? Kan man inte kalla den avgiften för en skatt? Vad skulle då hända med de som inte kan eller vill betala?

    Ganska snart tvingas man in i ett samhälle (inte ett välfärdssamhälle i västerländsk mening, men icke desto mindre ett samhälle) som tvingas ta upp någon form av låg skatt av de som bor där (kan man kanske kalla dem medborgare?).

    En annan sak som nattväktarstaten skulle tvingas ta hand om är miljöfrågorna. Inte kan väl en nyliberal mena att jag har rätt att förstöra luften och vattnet för andra. Detta måste ju solklart inkräkta på deras frihet att kunna andas och dricka. Skall miljöfrågorna regleras efter nyliberalt mönster måste man på något sätt införa äganderätt till luften och vattnet, och detta kan nog bli lite otympligt om inte omöjligt.

    Så vi får på något sätt ett samhälle som till dels påminner om det vi har idag, men som helt saknar välfärdsdimension. Fram växer ett otal försäkringslösningar av alla möjliga slag för att skydda människor från den osäkerhet de verkar födda till att undvika. Att skaffa sig information om alla de val man tvingas göra varje sekund skulle då bli makalöst tidskrävande och transaktionskostnaderna skulle bli mycket högre än i välfärdssamhället. Kanske skulle människor frivilligt sluta sig samman till olika former av välfärdsgrupper där man hjälptes åt att garantera varandra en grundläggande trygghet avseende utbildning, omvårdnad och sjukvård. Dessa sammanslutningars rättigheter gentemot andra skulle då regleras i statens civilrätt, och medlemmarnas rättigheter sinsemellan skulle regleras av någon form av stadgar eller lagar för sammanslutningen, som även dessa skulle gå att ta till statens domstol då de utgör ett avtal medlemmarna emellan.

    Ja, vad vet jag? Jag har otroligt svårt att förstå hur ett samhälle utan samhälle skulle kunna se ut… (kanske en brist hos mig) och varje försök leder mig bara till slutsatsen att ingen skulle vilja ha ett sådant samhälle om de inte trodde att de andra trots allt skulle fånga upp mig om jag helt misslyckades. Visst kan man vara frustrerad av att tvingas ingå en massa avtal man aldrig bett om, och visst kan det kännas som om man är fången i demokratins massamhälle utan möjlighet att välja om man vill vara med eller inte. Men jag tror att man skulle kunna hävda att eftersom ingen skulle välja att stå utanför om de trodde att samhället helt skulle vända dem ryggen om man gjorde det (sånär som på de tjänster som nattväktarsamhället mot en skälig och obligatorisk avgift tillhandahåller), så har samhället faktiskt rätt att tvinga alla att vara med.

    Naturligtvis måste vi sedan varje dag ha en diskussion om hur långt detta samhälle skall sträcka sig i sin ambition att jämna vägen för sina medborgare, och denna diskussion måste avgöras i allmänna och fria val föregångna av en öppen och fri debatt. (Inte för att demokratin i någon form nödvändigtvis i varje stund är perfekt, utan för att det är det enda alternativet).

    Men… finns det någon av er som skriver på denna sida som kan visa mig hur en nyliberal stat skulle kunna se ut så får ni gärna skriva några rader om det, för det skulle jag tycka var mycket intressantare än att se er skjuta sönder det tacksamma kommunistiska målet. Inte för att jag inte kan uppskatta en god sågning av en världsfrånvänd socialist, utan för att jag tycker att både nyliberaler och socialister ställer sig bredvid debatten då de bara hugger på varandra utan att någon gång visa hur man själva skulle kunna vara ett politiskt alternativ.


  13. Finansieringen av en Nattväktar (NV) stat är mera av ett praktiskt problem. Även om denna stat skulle finanieras med tvång, betyder det ändå att det är mycket tydligt vart dessa pengar går, nämligen till att skydda människor från fysiskt våld och upprätthålla kontrakt. Jag håller verkligen inte med om att detta skulle leda till en välfärsstat, eftersom välfärdstaten har en egen agenda, vilket inte NV staten har.

    När det gäller gränsdragningsproblem för civilrätt ser jag inte problemet. Samma gränsdragningsproblem finns inom rättsväsendet idag.

    Att bestämma i allmänna val hur långt ett samhälle ska jämna vägen för sina medborgare är knappast någon vettig idé. Demokrati är absolut ingen garanti för frihet. Om man ska hårddra det så kan 51% tvinga 49% till slavarbete i en demokrati. Om man vill garantera individens frihet räcker det inte med demokrati.

    Jag ser denna bloggen mera som en form av tankeverkstad, och kommer inte att fokusera på praktisk utformning av en stat. För mera praktiska utformingar av en mera frihetlig stat rekommenderar jag intressant läsning på:
    http://danne-nordling.blogspot.com/


  14. Jag tror att det skulle ga alldeles utmärkt att bygga en nattväktarstat pa frivilig finansiering. Jag menar, ca 5% av alla skatteintäkter som gar till nattväktarfunktionerna idag? Inga jättesummor direkt.

    Och dessutom: Om ett polisväsende inte kan finansieras pa frivillig basis. Har det da ens nagon legitimitet?


  15. Ragnar – Tack för tipset. Skall läsa och begrunda!

    Joel – Freeriderproblematiken, en frivillig finansiering skulle knappast fungera vad gäller yttre försvar och miljöfrågor. Detta eftersom jag ju skulle skyddas av försvaret även om jag inte betalar, och i en värld utan andra skatter skulle de 5% (eller vad det nu skulle bli) upplevas som mycket för många.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: