h1

Socialismen är inte en enskild händelse

december 16, 2007

Igår läste jag en artikel på DI som handlade om kvinnor i Riddarhuset när jag snubblade på något som kändes väldigt utmärkande och värt att kommentera. Det hade inte med själva artikeln att göra, men i denna nämnde ordföranden Carl Cederschiöld (m) att hans anfader, juristen Petrus Gavelius, fick sin adelstitel då han på 1600-talet hjälpte Karl XI att framgångsrikt dra in högadelns gods till kronan. Cederschiöld kommenterade detta med att ”han var en av de första svenska socialisterna”. Så långt allt väl, men det som fångade mitt intresse var en av läsarkommentarerna till artikeln. I denna framfördes åsikten att socialism inte alls är att driva in mark till staten (kungen) utan att det vore att dela ut denna till de fattiga som saknade mat.

Detta tror jag är väldigt talande för hur många socialister ser på socialismen. De tror att ideologin handlar om att i ett svep omfördela rikedomar och makt från de rika till de fattiga och sedan låta livet ha sin gång, men så är det ju givetvis inte. Återigen är Nozick till stor hjälp: säg att staten delar ut jord till de fattiga och låter dessa hållas. Vad händer om alla som odlar råg sluter ett avtal med en artist som ger denne artist 1 kg råg från varje lantbrukare i utbyte mot ett uppträdande? Han blir givetvis oerhört rik och en ojämlikhet har uppstått. Tänk vidare att liknande avtal sluts varje dag i hundratalet, och att alla dessa avtal ger upphov till nya fördelningar som skiljer från den ideala (där alla har ungefär lika mycket). Vem som förespråkar den jämna fördelningen av samhällets resurser kan på allvar tro att staten inte behöver och kommer korrigera varje annan fördelning, oavsett hur den uppstår?

Socialismen är en kontinuerlig process, och ingenting som inträffar en gång och sedan är över. När en bonde tilldelas mark av staten blir han rikare än han var innan genom själva innehavet av mark, men så fort han börjar producera rikedom i form av skördar måste även denna omfördelas till de som har (producerar) mindre. Om alla från början har lika mycket mark och vissa sedan producerar mer än andra måste denna produktion naturligtvis omfördelas till de som inte producerar lika mycket, eftersom en ojämlik fördelning av rikedom annars uppstår. Vilka incitament ger det den enskilde bonden att producera mer än han absolut behöver för att försörja sin familj? Inga såklart, ju mer han producerar och ju mer arbete han lägger ner desto mer blir han bestulen och desto mer får den som inget har producerat själv. Sådan är socialismen. Den tar ingen hänsyn till vem som skapar mest och hur resurser skapas, det viktigaste är att alla får tillgång till ungefär lika mycket. Det innebär också att den mest produktive hela tiden får ge till den minst produktive, och att utveckling och effektivisering därmed bara leder till bestraffningar i form av ökad omfördelning.

Detta är något som socialister måste inse. När de fattiga tilldelas rikedom är tanken inte att denna rikedom ska utvecklas och växa eller ens användas till något annat än omedelbar konsumtion för mottagaren. För som Nozickexemplet visar kan byteshandel ge upphov till än mer ojämlika fördelningar än om alla vore självförsörjande. Detta måste i rimlighetens namn stävjas, och resultatet av att hindra ambitioner och exploatera de mest produktiva blir naturligtvis en kronisk brist på allting som människan behöver för att överleva, vilket också har bevisats i samtliga länder som har använt sig av just sådana system.

Det både praktiska och moraliska idealet är istället att låta alla som tilldelas mark äga denna mark själva och bestämma över den och dess avkastning. Ett sådant system gör att det lönar sig att effektivisera och producera mer, dels för att man själv kan konsumera mer och få ett bättre liv, och dels för att man kan byta överskottet mot sådant man inte gör lika bra själv men som andra gör bättre och som man själv anser att man behöver och vill ha. Det systemet kallas marknadsekonomi och främjar överlevnad genom incitamenten att ständigt förbättra och effektivisera produktionsprocesserna i syfte att öka mängden rikedom.

Motståndaren till marknaden och kapitalismen måste också erkänna dessa implikationer. Socialismen måste fortgå hela tiden, så fort omfördelningen från produktiva till improduktiva överges kommer ojämlika fördelningar av resurser att uppstå, vilket är just det ideologin är tänkt att bekämpa. Om man bara omfördelar rikedomar en gång så kommer nya ojämlika fördelningar spontant uppstå med tiden eftersom det ligger i den mänskliga naturen att byta varor och tjänster i syfte att förbättra den egna situationen. Detta beror naturligtvis i grunden på den privata äganderätten till marken och dess avkastning, den rätt som implicit ges den enskilde bonden så fort hans produktion slutar att omfördelas, och det är denna rätt som socialismen därmed ska inskränka.

Förbudet mot privat ägande handlar inte om att ”samhället” kontrollerar varesej företag eller mark, det handlar om att den som brukar en fabrik eller ett stycke jord inte har rätt till frukterna av produktionen. Socialister kan hävda att det är arbetarna på ett företag som äger företaget, men det ägandet betyder ingenting eftersom ideologins övergripande mål är att fördela de skapade resurserna jämlikt. Det innebär att det företag i samhället som producerar mest måste skänka överskottet till det som producerar minst, eftersom en orättvis fördelning annars uppstår. Det innebär därmed inte att arbetarna tillsammans äger och kontrollerar resurserna de skapar eftersom detta strider mot ideologins målsättning: den jämna fördelningen. Samhället kan inte indelas i grupper efter företag där somliga får mer än andra, det måste inkludera alla människor och fördelningen av resurser måste vara jämnt fördelad över folket, inte bara mellan de som arbetar på ett specifikt företag. Fördelningen måste därmed pågå hela tiden och gälla hela samhället, annars uppstår marknaden spontant och med den mer ojämlika fördelningar baserade på produktivitet och förtjänst.

Det hela framstår givetvis som absurt, men sådana är implikationerna av de uttalade målen. En jämlik fördelning kan inte åstadkommas en gång och sedan lämnas vind för våg, den måste hela tiden kontrolleras och skapas igen av en central kontrollenhet som staten. De mest produktiva måste hela tiden dela med sig till de minst produktiva, och deras personliga åsikter om detta är ointressanta. På så vis är både individen och det begränsade kollektivet maktlösa i det socialistiska samhället, eftersom ideologins mål handlar om en homogen helhet och inte kan exkludera eller kategorisera någon.

Att erkänna detta vore ett första steg för socialisterna att inse sin ideologis teoretiska såväl som praktiska oduglighet, men det är antagligen lättare att leva i förnekelse och froma förhoppningar om verklighetens spontana reformering. Därför förväntar jag mig inga kommentarer som visar var jag har fel, men jag välkomnar givetvis varje försök.

Advertisements

5 kommentarer

  1. Fransisco, du kommer aldrig att få en kommentar från vänster. De anser dig nämligen vara en idiot och blundar bara ännu hårdare ställda inför verkligheten.
    Jag önskar att denna vänster och socialister fått liksom mig uppleva öststaterna irl. Det var rent ut sagt för jävligt. Men som sagt inget biter på dem, minst av allt argument.

    Gläds nu istället åt utslaget i EG-domstolen för Byggnads. Ett första steg som kanske får oss ur fackens pampvälde och minskar deras inflytande i Sveriges Riksdag. Domen är ett första steg mot lagstadgad minimilön, därmed minskas också fackens makt. Ingen blir gladare än jag.


  2. Nej, facken får gärna försvagas. Ledsen att jag inte har svarat angående grundlagen, jag tycker att det följer av min tidigare argumentation. Tänk om man skulle lagstadga rätten att slippa beskattas i dagens Sverige, det skulle bli inbördeskrig. Det första steget måste trots allt vara att implementera själva moralen och känslan av att individen faktiskt betyder något, sen kan man börja ändra i lagar och regler. Håller du inte med?


  3. Att lagstadga emot skatt är orealistiskt. Vi behöver försvar, polis, infrastruktur, domstolar mm, men staten skall minimeras och nogsamt definieras så långt det är möjligt. Enskildas okränkbara rättigheter skall skrivas in i lag och tolkas av en politiskt oberoende författningsdomstol, ungefär som Supreme Court.

    Kommer vi så långt är vi ett gott stycke på väg och socialisterna för evigt borta ur bilden. Problemet är att de dominerar så kraftigt fortfarande och de har aldrig hyst någon större kärlek till maktdelning och ett fristående domstolsväsende som du säkert vet.


  4. Visst vet jag 🙂 problemet är ju faktiskt också att de sätter agendan genom att ta patent på begrepp som ”rättvisa” osv. För svensken är det viktigare att de rika är fattiga än att de själva är rika. Det är det som i alla fall jag ser som det största hotet, det moraliska förfallet och den okritiska acceptansen av sosseriets ideal. Sen är det en självklarhet att rättigheter måste lagfästas.


  5. I takt med att socialismen havererat över allt, har de lyckats sätta agendan och ge de begrepp nu nämner en annan innebörd, den kollektivistiska. Då kan alla övergrepp mot enskildas rätt ursäktas.
    Kanske får vi skylla oss själva och att borgarna varit så urvattnade o tama under 1900 talet. Nej, ny grundlag. Val i enmansvalkretsar och gaphalsarna på vänsterkantens inflytande är borta för alltid



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: