Det är moralen, dumbom!

Med anledning av DN-kulturs senaste nonsensartikel tål det att påpekas igen: marknaden är inte perfekt. Den bringar inte automatiskt lycka till alla människor. Den ger inte kollektivet det kollektivet vill ha bara det knäpper med fingrarna. Den lovar inga arbetsfria inkomster, ingen ansvarsfri makt. Den kan leda till konkurser och kriser. Varför? För att den bygger på vad fria individer gör, och ibland gör fria individer misstag. Visserligen har inte finanskrisen speciellt mycket med fria marknader att göra, som jag redan har påpekat, men det är ändå en viktig poäng att göra. Även om krisen hade uppstått på en helt och hållet oreglerad marknad utan statlig inblandning så är det inget argument mot liberalismen. Dess primära fördel är nämligen inte att den ”fungerar” på ett visst sätt eller ger vissa kollektiva grupper vissa fördelar, utan att den är ett moraliskt ideal. Den bygger på principen att ingen människa ska kunna få ta del av det värde en annan har skapat genom att använda sig av våld eller bedrägeri. Istället måste man förtjäna sina inkomster genom att erbjuda skaparen av konsumtionsvärde något som denne vill ha. Frivilligt utbyte alltså, snarare än den exploatering som socialismen bjuder på. Därför blir också socialisten Stefan Jonssons slutkläm så patetisk. Han skriver:

”…samtidigt som det ekonomiska etablissemanget inklusive nyliberalerna proklamerar att det ekonomiska livet ytterst bygger på tro framlägger två av vänsterns starkaste namn en teori om att grunden till allt vi gör, i arbete, samhälle och ekonomi, i själva verket handlar om kärlek.”

Men vad är det för kärleksfullt i att tilltvinga sig de pengar andra människor har skapat med sitt eget arbete? Hur agerar man utifrån osjälviskhet när man sitter på sitt kulturarsle och kräver rätten att få leva på skattebetalarnas bekostnad? Hur, Stefan Jonsson, menar du att dina argument om omfattande omfördelning av pengar medelst våld bygger på en kärlekens princip? Vem är det du älskar förutom dig själv? Vad är det du älskar förutom kontrollen över andra människor? Att kräva att staten stjäl pengar från andra och ger till en själv handlar inte om solidaritet och inte om att ”handla gemensamt”, utan om att vilja vara en parasit som konsumerar utan att producera. Sådan är socialismens princip, och den som förespråkar ett sådant system vill bara ha just det: arbetsfria inkomster och ansvarsfri makt. På vilket sätt är det ett moraliskt ideal, vad har det med kärlek att göra? Kan någon socialist någonsin försöka förklara det?

Ännu en ovetande uttalar sig om ekonomi

Hur ofta har du hört floskeln att ekonomi inte är någon vetenskap? Hur ofta har den uttalats av ekonomer? Hur ofta har den som påstått det visat vad som inte är vetenskaplig och vad det egentligen innebär?

I dagens SvD uttalar sig ytterligare en obildad vänsteranhängare om finanskrisen, trots sin uppenbara okunskap i ämnet. Tesen är den gamla vanliga: USA är ett helt oreglerat och marknadsliberalt samhälle som ”inte fungerar”, vad det nu innebär.

Det första felet är det mest övergripande: ett marknadsliberalt samhälle har ingen ”funktion”, det är inte tänkt att leda fram till en bestämd konsekvens. Det är bara ett rättviseideal, ett moraliskt ramverk. Ingen påstår att marknaden är ofelbar och aldrig kommer uppleva kriser, tvärtom. När människor agerar irrationellt – som nu är fallet inom finanssektorn – så får de ta konsekvenserna. Rationalitet är inte något automatiskt. Den som tror att något politiskt system kan undika ekonomiska kriser är ute och cyklar, vilket historien bevisat med all önskvärd tydlighet. De mest statsstyrda ekonomierna är alltid de fattigaste, de där befolkningen lider av svält och kronisk brist på även det mest nödvändiga.

Vad gäller det praktiska kan vi först och främst konstatera att USA är långt ifrån något ”nyliberalt” drömsamhälle. Visst är ekonomin relativt fri sett till övriga världen, men den är trots det på flera områden hårt statskontrollerad, subventionerad och skyddad mot konkurrens. Enligt Heritages ranking ligger USA på femte plats över världens friaste ekonomier, Sverige ligger på plats 27 (av 157 länder sammanlagt). Det kanske mest intressanta är att ”financial freedom” är på samma nivå i Sverige som i USA. Fraser Institute är på samma linje och rankar USA som nummer 8/141 och Sverige som nummer 33, på Världsbankens lista ligger USA 3a och Sverige 17e av 181 länder.

Heritage om Sveriges finanssektor:

”Regulation of the financial system is transparent and largely consistent with international norms. Banks offer a full range of financial services. There were 127 banks at the end of 2005: 26 Swedish, 28 foreign, and the rest savings banks or cooperative institutions. Nearly all commercial banks are privately owned and operated, and credit is allocated on market terms. Banking is highly concentrated, with four banks accounting for over 80 percent of assets. The government owns a mortgage company and several development funds and continues to offer concessional funds through various agencies. Foreign insurers are well represented in the insurance sector. The Stockholm Stock Exchange is modern, active, and open to domestic and foreign investment.” (min kursiva markering)

Heritage om USA:s finanssektor:

”The U.S. has the world’s most dynamic and developed financial markets. Reform in 1999 permitted a wider range of services and eliminated barriers to entry and barriers between commercial banks, insurance companies, and securities firms. Regulations are generally straightforward and consistent with international standards, although concerns have been raised about the intrusive nature and cost of the 2002 Sarbanes–Oxley Act. The instability of the housing market in late 2006 and ongoing concern about sub-prime lending could affect financial stability. Foreign financial institutions and domestic banks are subject to the same restrictions. There were 7,549 banking and thrift institutions in mid-2005. The Federal National Mortgage Association and Federal Home Mortgage Loan Corporation account for about half of home mortgages. Foreign participation in equities and insurance is substantial and competitive.”

De kursiva styckena är viktiga: både i USA och Sverige finns statliga bolåneinstitut som har drivit på prissänkningen på lån, vilket främst har ”gynnat” de fattiga och hushåll med låga marginaler. I USA Freddie Mac och Fannie Mae, i Sverige SBAB. Och vad säger en av våra ledande politiker om just SBAB? Jo:

”SBAB har bidragit rejält till prispressen på bolånemarknaden”

Så har även Freddie Mac och Fannie Mae, som stått för 80% av bostadslånen i år.

Statliga initiativ har alltså tvingat privata konkurrenter att följa med i prissänkningen, vilket har lett till ökad utlåning till hushåll som egentligen inte kan betala räntorna. Vidare har statliga garantier gjort att bankerna har kunnat ta på sig orimliga risker, de vet att de ändå aldrig kommer få gå under. På en verkligt fri (eller ”nyliberal”) marknad hade priserna satts efter vad som är rimligt och inte efter vad staten anser är bra för de fattiga. Vidare hade företag aldrig kunnat ta så stora risker som de har gjort idag, eftersom de då hade gått omkull. Således är krisen inte en effekt av för få regleringar, utan snarast av för många.

Det finns nog få riktiga liberaler som tycker det är bra att staten går in och styr marknaden och garanterar att täcka upp förluster med hjälp av skattepengar. Det är snarare en politik som socialister som Rothstein borde gilla: subventioner till olönsamma företag och produktion ”efter behov”. De kritiska rösterna från högern har också varit många, inte minst har en av Sveriges mest överlägsna debattörer höjt rösten vid ett flertal tillfällen. Läs mer av honom här.

Till slut undrar man varför Sverige trots sina omfattande välfärdssystem och överlägsna (?) skola fick genomlida en finanskris under 90-talet. Hur kunde den uppstå, herr Rothstein? Jo då, som en följd av sosseriets oansvariga finanspolitik under 60-, 70- och 80-talen vilken ledde till inflation och devalveringar som i sin tur gjorde det socialistiska kronförsvaret ohållbart i längden.

Det är förvisso roligt att se Bambi på hal is, men när socialister ska uttala sig om en ekonomi de inte begriper sig på blir mest bara pinsamt.

Ännu mer hyckleri

Som den här bloggen tidigare har påpekat är vänsterns kanske mest framträdande och gemensamma drag det fantastiska hyckleriet: stapla klyschor om solidaritet, rättvisa och altruism på varandra, och använd dem som låtsasargument för att du själv ska få mer pengar utan att behöva arbeta mer. I den här grenen är kulturvänstern nog den mest uppenbara. I ett fullkomligt sanslöst inlägg i DN (var annars?) skriver ett gäng flummare stora ord om hur viktig kulturen är i ett samhälle som blir mer och mer besatt av konsumtion och ekonomisk lönsamhet. De säger sig värna mer om kvalitet än om volym, mer om det immateriella än det i kronor och ören mätbara. De är kort och gott människor som har förstått vad om är viktigt, och det är inte pengar och prylar utan kultur! Konst! Teater! Så vad är poängen med deras inlägg, förutom att de vill berätta för världen hur förträffliga de själva är?

Jo då, att få mer pengar från staten!

Det visar sig nämligen att den ”kvalitet” dessa självutnämnda frälsare producerar inte klarar av att bära sina egna kostnader (den är inte lönsam). Och vem uppfattar det som ett problem? Utövarna så klart, de som inte bryr sig om pengar och konsumtion utan värnar den viktiga kulturen som ett inslag i demokratin.

De säger alltså: ”det är vi som står för det demokratiska i samhället, och även om ingen vill betala för det så har vi rätt till kravfria pengar från staten. Och inte nog med det, vi kommer medan vi kräver att få dessa pengar påpeka att vi inte bryr oss om pengar eftersom sådant är ytligt och ovärdigt.”

Är det inte fantastiskt? Är det inte så självmotsägande att man undrar om de själva ens fattar vad de säger? Om de på allvar menar att konsumtion är meningslöst och att konsten aldrig måste vara lönsam så är det väl bara att smälla upp sina pretentiösa pjäser utan att kräva betalt för det? Staten kommer garanterat inte lägga sig i, det finns inga lönsamhetskrav på några privata företag över huvud taget från regeringens sida.

Om ett företag går med förlust så är det företagets eventuella problem, så varför blanda in detta som ett argument i debatten om statliga bidrag? Jo, för att säga att det är fel av människor (alltså konsumenter) att kräva att de ska få något tillbaka för pengarna de väljer att spendera. Kulturvänstern ska få pengar utan motkrav, utan någon önskan om en speciell motprestation. Det är vad den menar när den agiterar mot begreppet ”lönsamet”, inte att de själva gärna går med förlust bara de får föra ut den livsviktiga kulturen.

”Vi vill ha betalt utan att den som betalar ska ha rätt att ställa några krav på oss och vår verksamhet. Det är sann demokrati och ett steg mot ett bättre samhälle med mindre konsumtionshets och upphöjandet av högre värden än pengar”.

Löjeväckande är bara förnamnet.

Våldsvänstern slår till igen

När ska folk lära sig att socialisternas snack om rättvisa och solidaritet bara är just snack? Detta är deras sanna natur.

Att välja utgångspunkt

Ju mer man snurrar runt i den svenska bloggsfären desto mer fragmenterad blir bilden av människors åsikter. Det största problemet verkar vara att hitta en gemensam utgångspunkt, något att starta en diskussion ifrån. Om man bortser från rationella objektivister så verkar de flesta bloggare argumentera utifrån perspektivet ”bäst för […]”, och så varierar det lite kring vem detta ska gälla.

Vänsterekonomi verkar (som vi tidigare har skrivit om) tro att utgångspunkten för ett liberalt samhälle är maximal tillväxt oavsett konsekvenser eftersom detta enligt nationalekonomin är bäst för alla, och hans uppgift blir då att bevisa att så inte är fallet.

Andra väljer en strikt (irrationellt) egostisk utgångspunkt och frågar sig själva ”vad är bäst för mig”? Svaret de kommer fram till blir då oundvikligen ”att staten omfördelar de rikas pengar till mig så att jag slipper anstränga mig och alltid får konsumera det jag vill ha och behöver utan att jag måste betala för det”. Ilse-Marie är den typiska socialistiska parasiten som bara har sitt eget bästa för ögonen och fullkomligt skiter i alla andra människor i samhället, och som samtidigt i en hycklande sörja som visst kallas ”argumentation” pratar sig varm för solidaritet och rättvisa. Det är äcklande, och beror naturligtvis på den felaktiga utgångspunkten. Om alla människor fick välja politik utifrån vad som är bäst för dem själva, och utan att behöva ta någon hänsyn till andra, är det enda tänkbara samhället total anarki, men det är ytterst få människor som på riktigt förespråkar något sådant idag. Dessutom är de mest (irrationellt) egoistiska debattörerna nästan alltid socialister som förespråkar omfattande statlig styrning av ekonomin och individen, för sin egen vinnings skull givetvis.

Problemet kanske är uppenbart för den som förmår tänka lite längre än näsan räcker: om man utgår ifrån vad som är ”bäst” för någon så inte bara kan utan måste man gå ett steg bakåt i sin argumentation och förklara vad som därmed är rätt vad gäller samhällets utformning. En av de där rationella objektivisterna har skrivit bra om ämnet:

”Alla människor har en filosofi eftersom de inte kan låta bli att försöka besvara de grundläggande frågor som alla människor behöver ett svar på för att kunna leva. Var är vi? (Metafysik.) Hur vet vi det? (Epistemologi.) Vad bör vi göra? (Etik.) Detta är filosofiska frågor som alla människor behöver svar på för att kunna fungera, inte minst vetenskapsmännen.”

Detta är de frågor man måste ta itu med innan man kan gå vidare med något annat. Man kan inte bortse från det mest grundläggande och fråga sig själv vad som är bäst för någon, utan att härleda och belägga själva frågans relevans. Detta är också den riktiga liberalismens utgångspunkt, vilket gör liberalismen till den enda logiska och rationella ideologin. Den påstår inte att dess teoretiska och fantasibaserade universallösningar är bäst för samhället, för arbetarklassen, för de rika eller för någon annan. Den går så långt bakåt i den argumentatoriska kedjan som det bara går och härleder vad som är rätt för människan. Detta är något som socialister inte verkar (vilja?) begripa. När de försöker argumentera mot liberalismen svamlar de istället nästan alltid om att ett liberalt samhälle vore dåligt för dem själva eftersom de skulle tvingas att förtjäna sin konsumtion själva utan att få leva gratis på någon annans bekostnad, men vad har det med saken att göra? Är det inte rätt bara för att det är bra? Nej, givetvis inte.

Socialisterna måste någon gång lära sig att hitta en relevant utgångspunkt för sin argumentation, och tills dess kan vi liberaler enkelt utmanövrera dem genom att påvisa det irrationella och motsägelsefulla i deras låtsasargument. Det är bara att visa att man kan gå ännu ett steg bakåt ända tills man hittar det som inte längre går att reducera till något mindre och mer grundläggande.

Därför, när parasiter som Ilse-Marie gnäller över att hon inte längre tilldelas kravlösa och gratis pengar från staten, fråga varför det skulle vara rätt att staten skulle göra det. Vad har hon för utgångspunkt när hon ställer ett sådant krav? Svaret kommer leda in henne i en argumentation som oundvikligen kommer sluta med just det konstaterande jag skrev i början: hon vill leva gott på andras bekostnad, få makt utan ansvar och konsumtion utan betalning, och att hitta ett argument för varför det skulle vara rätt är omöjligt.