h1

Lycka enligt Nina Björk

oktober 12, 2008

Nina Björk är fantastisk. Hon är som en karikatyr på den värsta flumvänstern, full av fördomar och bitterhet och konsekvent ogenomtänkt i framförandet av sin propaganda. Nu har hon tydligen skrivit en bok om liberalismen (eller vad hon själv tror att liberalismen innebär), en bok som hyllas på hennes egna kultursidor redan innan den recenserats. Med anledning av denna utgivning intervjuas hon i allas vår favorittidning av Malin Ullgren. Egentligen är varje formulering och poäng helt sanslös, men jag koncentrerar mig på de värsta snedstegen, från början till slut.

Artikeln inleds med lite gottande i finanskrisen och dess (onämnda) orsaker:

Medan liberalerna filar på olika omformuleringar som ska täcka upp för det faktum att stater över hela världen plötsligt förväntas röja upp efter kapitalet, kan andra känna ett stort ”Vad var det vi sa?” tränga upp ur bröstkorgen.

Som Nina Björk, kanske? Hon som varnat för ”skitdrömmar”; den marknadsstyrda längtan som värderar fel saker i livet, och som definitivt har drivit fram en konsumtion som inte håller, varken makro- eller mikroekonomiskt.

Denna inledning innehåller två intressanta aspekter, men låt oss börja med just finanskrisen. Som redan påpekats här och i andra bloggar och medier är det inte den fria marknaden som har ”drivit fram en konsumtion som inte håller”. Först och främst handlar finanskrisen inte om konsumtion så som vänstern definierar den, utan om att fattiga människor har tagit lån som de nu inte kan betala tillbaka. Så hur kommer det sig att även människor utan tillgångar och adekvata inkomster kan få låna stora summor utan krav på amorteringar? Hans Bergström skriver om just detta och konstaterar att de halvstatliga bolagen Freddie Mac och Fannie Mae 1996 tvingades se till att 42% av deras utlåning skulle gå till personer med inkomster under medianlönen i ett visst geografiskt område, ett krav som sedan skärptes till 52%. 28% av lånen skulle gå till riktiga låginkomsttagare. Att detta i längden inte håller är det nog få liberaler som betvivlar, och vad skulle man egentligen kunna kalla ett politiskt initiativ som går ut på att fattiga ska få det de inte kan förtjäna på en fri marknad, att samhället som sådant och arbetarklassen i synnerhet ska leva över sin förtjänta förmåga? Tja, vad sägs om en ”social reform”?

Vidare formuleras här Nina Björks huvudtes: människor uppskattar fel saker, och det är liberalismens fel. Med liberalers egna formuleringar innebär det att när du – lilla dumma människa – får bestämma över ditt eget liv så blir du lycklig över fel saker. Nina Björk däremot vet vad som gör just dig lycklig, eller åtminstone vad som bör göra dig lycklig. Jag återkommer till detta senare.

Artikeln fortsätter:

En av Nina Björks teser är att vår frihetsdyrkan döljer vårt beroende av andra, tränger undan det ofrånkomliga faktum att vi är ”relationella varelser”.

[…]

– Att människan är relationell betyder inte att det är ett finare sätt att leva, men det är en sanning om människans villkor.

Alltså, Nina Björk tror att liberalismens definition av frihet betyder frihet från relationer. Hon tror att liberalismen tvingar människor att säga upp alla sina mänskliga relationer och på egen hand – isolerad från allt vad social samvaro heter – eftersträva maximal vinst oavsett konsekvenser (”…historier om gränslösa varel­ser, om människans plikt att nå toppen av sin förmåga och hennes rätt att bli rik”). Björks logiska problem är att om det ligger i människans natur att vara ”relationell” så kan hon i hennes version av liberalismen inte nödvändigtvis vara ”fri” och fortfarande vara människa. Att vara fri som i att inte vara relationell skulle ju innebära att människan slutar att vara människa, eftersom hon måste upphöra att vara det som ”ligger i hennes natur”. Och hur hamnar man i det stadiet? Jo, genom att samverka socialt i ett liberalt samhälle!

Visst är det rent fantastiskt paradoxalt om man tänker på det? De normer som skapas genom sociala relationer i ett liberalt samhälle leder till att människan avsäger sig sin egen naturliga funktion och upphör att vara relationell. Det är alltså just det relationella som leder till avrelationalliseringen av människan. Tydligen är samvaron med andra människor något oerhört farligt eftersom den i sig leder till sin egen upplösning och slutligen sitt totala sammanbrott. Så hur ska människan kunna förbli människa i en socialistisk värld? Det framgår naturligtvis inte, men man kan ju ändå få spekulera. Antagligen handlar det om att så länge människor tänker som Nina Björk och delar hennes värderingar så kommer de inse att de är relationella och acceptera detta faktum – dvs de kommer fortsätta att vara människor snarare än att ödesstyrt bli något väsenslöst. Fast då kan man ju inte låta bli att undra varför just Nina Björk har begåvats med insikten om att man inte ska avsäga sig sin mänsklighet. Varför har inte hon formats av den liberala sociala kontexten och blivit orelationell? Människan har ju uppenbarligen ingen fri vilja utan styrs hela tiden av sin omgivning (dock tydligen inte av sin natur eftersom det skulle innebära liberalismens omöjlighet i praktiken), så vad är det i Nina Björk som gör att hon står ovanför denna påverkan? Vem vet…

Björk fortsätter att missuppfatta liberalismen och säger emot sig själv utan att begripa det:

”- Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska länga efter.

Ja, vad är det hon gör på ett helt uppslag i landets största morgontidning och i en helt egen bok? Jag antar att jag inte behöver besvara den frågan så jag låter bli.

Snömoset fortsätter:

Hur ser det liberala livet ut för en som inte är politisk liberal?
– Som att man säger till sina barn att de inte måste vinna, att det räcker att göra sitt bästa. Men varför måste de göra sitt bästa? Tanken att människovärdet är lika med förmågan och viljan att anstränga sig kommer ju från Locke och Mill.

Den som är duktig nog att plocka mycket frukt i Eden har också rätt att bli rikare än andra?
– Just det, och varför måste det vara så? Saker vi knappt reflekterar över är genomideologiska.”

Detta problem för vänstern har jag diskuterat många gånger. Nina Björk tror att världens rikedom existerar utan anledning, eller möjligen för att Gud har skapat den, och att det bara är att ”plocka” den. Den som tar mest får mest, och ideologin bakom det måste ifrågasättas. Då kan man ju undra varför just Nina Björk ska få sitta och bre ut sig i DN, varför kan inte jag eller vem som helst också få göra det? Det ska ju inte vara förmåga som premieras, utan något helt annat (vågar jag gissa på ”behov”?).

När du köper en bok, varför väljer du då just den boken? Antagligen för att du antar att den ger dig ett visst värde – en insikt eller en upplevelse exempelvis. Detta är enligt Björk ”genomideologiskt”. Att du inte väljer vilken bok som helst utan att fundera på vad den kan ge dig är liberalismens fel. I ett annat samhälle där du bejakar din ”relationella natur” skulle du antagligen bara plocka blint utan att värdera. Eller med andra ord och från ett annat perspektiv: om du är i behov av något – mat, kläder, en lägenhet eller något annat – så kan du sätta dig och skriva en bok. Det spelar ingen som helst roll vad du skriver eller hur du gör det, du ska ändå belönas med det du behöver bara för själva insatsens skull. Men vad är den insatsen värd för någon annan, varför ska den människan ge dig frukten av sitt arbete bara för att du har producerat något som han eller hon ändå inte vill ha? För att du har ett behov tydligen, men hans eller hennes behov då? Varför har du rätten att avgöra vad du behöver och också få detta något, när den person som ska ge det till dig inte får göra samma sak och kräva en specifik motinsats som tillfredsställer hans eller hennes behov?

Problemet här är att ”behov” inte är något statiskt eller universellt. En flintskallig har inget behov av en kam, en laktositolerant har inget behov av vanlig mjölk. Det är upp till varje individ att avgöra sitt eget behov, och den enda ideologi som tar hänsyn till detta är liberalismen. Att just du har ett behov kan aldrig betyda att du ska få det tillfredsställt automatiskt, eftersom det kräver att en annan människa måste bortse från sina egna behov och arbeta gratis för dina. Detta utgör ytterligare ett problem för Nina Björk som hävdar att människan i sin antiliberala natur är relationell. Det är ju just pga detta antagande – att människan behöver relationer – som liberalismen sätter upp spelregler för hur interaktionen mellan individer får se ut. Det är just samspelet som regleras, och om liberaler trodde att individen var helt oberoende av sin omgivning skulle sådana regleringar inte behövas. Då skulle vi vara anarkister.

Nina Björks teser är en enda sörja av motsägelser, byggda på tanklöshet och fördomar. Avslutningen av artikeln säger väl egentligen det mesta, med ett praktcitat för historieböckerna:

”- Jag känner igen längtan efter äkthet.”

Tja, det är ju alltid lättare att förfalska verkligheten efter sina egna teser än att anpassa teserna efter verkligheten, så som Nina Björk gärna gör, men det framstår inte som vidare seriöst.

Annonser

3 kommentarer

  1. Tja,…..inte mycket att tillägga egentligen. Kulturkoftorna lever i sin egen lilla ”glaskupa” och så lär det förbli lång tid framöver.

    Socialismen har sedan länge havererat mänskligt, ekonomiskt och inte minst ideologiskt. Det verkar hart när omöjligt att släpa ut det ruttna liket från den politiska arenan.
    Fortsatt släpar Europa och EU med denna kvarnsten om sin hals. Det tar sitt uttryck inte minst vänsterns inställning till fri rörlighet av tjänster. Där blir det tvärstopp minsann.

    Att ”solidariskt” köpa och ha fri rörlighet för billiga varor från Kina går alldeles utmärkt som alla vet, men Gud Nåde dig om du rör arbetsmonopolen inom EU och i synnerhet Sverige. Den svenska modellen ni vet!


  2. Nina Björk är egentligen inte socialist. Det vore hederligare av henne att ta klivet ut och sälla sig till Elise Claesson. Ett är säkert: hon är dum som ett spån.


  3. Adolf, tokerierna överlever bara i den delen av samhället som måste betalas mha tvångsmedel.

    Dvs inom kulturen och inom politiken.

    Det om något visar väl att socialismen inte överlever utan konstgjord andning. Eller med våldsutövning!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: