h1

Girighet

januari 22, 2009

Det pratas mycket om girighet i dessa finanskrisens dagar, en egenskap som främst tillskrivs högt uppsatta inom näringslivet. Onekligen är det så att många människor har varit just giriga, och att det har bidragit till krisens omfattning, men det gäller också att bredda perspektivet en aning. Vilka har varit girigast, varför, och vad är det egentligen för typ av egenskap?

Girighet och egoism brukar buntas ihop till ungefär samma sak och visst, det är svårt att vara girig för någon annans vinnings skull. Det är dock viktigt att göra skillnad på begreppen, speciellt som det ena måste försvaras och det andra angripas på moraliska grunder. ”Egoist” är den som söker fördelar för sig själv, men ”girig” är den som gör det på andras bekostnad och utan tanke på konsekvenserna.

Att vara en egoist är varken klandervärt eller konstigt, alla människor lever främst för sin egen skull och agerar rationellt efter en skala där det egna livet står som ultimat syfte. Den som jobbar för att kunna betala sina räkningar är en egoist, den som finner njutning i att dela med sig av sina pengar är en egoist. Detta är ett begrepp och ett koncept som måste försvaras mot altruism – offermoral – där individen ses som ett redskap för andras mål snarare än ett mål i sig själv.

Egoisten vet att hon inte kan konsumera mer än hon producerar, och kräver inga fördelar som hon inte gjort sig förtjänt av. Hon jobbar och skapar utrymme för sig själv att förbättra sitt liv, inte genom hotelser och våld utan genom konstruktivt arbete i frivilligt samarbete med andra.

Den girige å andra sidan vill åt det hon inte har förtjänat, genom en eller annan form av bedrägeri. Hon kan lura andra att hon producerat mer än hon gjort, eller ställa ut löften hon vet att hon inte kommer hålla. Den girige är ute efter att maximera sin konsumtion, men minimera sin arbetsinsats. Högsta möjliga avkastning med minsta möjliga ansträngning. Det gäller såväl finansfolket på Wall Street som arbetaren med medioker månadslön som trodde sig kunna låna två miljoner till en ny lägenhet, utan en tanke på räntor och amorteringar. Egoisten hade tänkt efter och räknat på sin budget, anpassat konsumtionen efter produktionen och undvikit att gynna sig själv kortsiktigt utan att tänka på framtiden. Den girige saknar ett sådant perspektiv och tar gladeligen emot de pengar bankerna erbjuder till låg ränta och utan kontantinsats. Hon bryr sig inte om att en räntehöjning kan spoliera drömmen om en fin bostad, det är inte hennes problem.

Och bankerna då? Visst, de borde ha vetat bättre än att låna ut till vilken godtycklig luffare som helst, men i konkurrensen om kunder på en marknad med artificiellt låga räntor har ingen aktör råd att stå utanför. Man kan bara minimera förlusterna genom att ta så mycket ansvar det går, som Handelsbanken har gjort i Sverige. I USA med statlig snedvridning av konkurrensen var situationen annorlunda, där tvingade staten bankerna att låna ut billigt och utan särskiljning. Där hade bankerna ingen chans att agera egoistiskt snarare än girigt. Skulden hamnar främst på den amerikanska staten och FED, men även på de konsumenter som valde att ta större lån än de kunde betala tillbaka. Hos dem frodades girigheten och drömmen om ett bättre liv än de egentligen förtjänade.

Detta är det ingen som pratar högt om, men det är icke desto mindre sant.

Greed is good, sa Gordon Gekko. Det uttrycket borde modifieras en aning, till att det aldrig är fel att eftersträva ett bättre liv, men aldrig rätt att göra det på andras bekostnad med bedrägeri som vapen.

Annonser

2 kommentarer

  1. Det finns definitvt en dubbelmoral när det gäller begreppet ”girighet”. Det är få som kallar sjuksköterskor som strejkar för högre lön för giriga samtidigt som begreppet används ofta för att beskriva företag som vill öka sin vinst.

    Det finns två orsaker till detta tror jag. Den ena är det Bastiat kallade den stora illusionen – där genom statens verksamhet alla försöker leva på alla andras bekostnad. Genom denna modell är man sur på de som har mer (de undanhåller det du tycker du borde ha) och sur på de som har mindre (för du tycker att de lever på din bekostnad). Kort sagt, en fin grund för att avsky sina medmänniskor.

    Den andra orsaken är att folk nästan alltid tror att ekonomi är ett nollsummespel. De tror på en intuitiv nivå att om ett företag går med vinst så är det alltid på någon annans bekostnad. Om nollsummehypotesen hade varit korrekt hade vi fortfarande levt i grottor, men så långt verkar inte de flesta ha funderat. Folk förstår inte att rikedom skapas och på en fri marknad kan man enbart skapa vinst genom att producera varor och tjänster som är så pass bra att folk väljer att spendera sina pengar på dem istället för på något annat.

    Nu har vi förstås inte en riktig fri marknad och det finns företag som får in pengar inte genom bra produkter och tjänster utan genom politiska kontakter som leder till statliga bidrag. Sådana företag är förstås förakt värda, men man måste fortfarande förstå att de pengar de roffar åt sig med states hjälp har skapats av ärliga företag. Innan rikedom kan stjälas måste den ha skapats.


  2. Precis, girigt är att vilja ha mer pengar än man BEHÖVER, men om man sitter hemma i soffan och kräver rätten att få gratis konsumtion på nån annans bekostnad så använder man bara sin Gudsgivna rättighet. Jag fascineras ständigt av det där nollsummeargumentet, det är ju få som ärligt säger sig stå för det, men ändå bär deras argumentation spår av en tro om att det faktiskt är så. Ett önsketänkande kanske?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: