h1

Om att argumentera

januari 23, 2009

Hur många politiska diskussioner har inte slutat med att ens motståndare säger att ”jag tycker faktiskt så här”, och vägrar gå vidare? Kanske med hänvisning till att åsikter är något subjektivt som inte kan vara rätt eller fel, att det inte finns några objektiva sanningar när det gäller tyckande? Allt för ofta har jag upplevt det själv, och jag funderade länge över hur man skulle kunna komma förbi det där. Svaret – som jag ser det – är att få motståndaren att själv bevisa att han har fel.

Oavsett hur rätt man tycker att man själv har i en fråga är det väldigt svårt att övertyga någon som har en motsatt åsikt. Även om man med statistik kan bevisa att frihandel är bra (tex) kan någon som inte tycker det påstå vad som helst för att ”motbevisa” en. Han kan ge ett exempel på någon som någon gång inte fått det bättre av frihandel, och oavsett hur irrelevant det exemplet är kommer han ta det som ett bevis för att han har ”rätt”.

Mer effektivt än att propagera och argumentera för sin egen åsikt är därför att få motståndaren att förklara varför han tycker något. Till slut kommer alla åsikter nämligen kunna härledas tillbaka till begreppen ”rättigheter” och ”moral”. Det är bra, för ”rättigheter” och ”moral” är inget som kan vara vad som helst. Ändå är det det alla felaktiga och ologiska åsikter tar för givet: att en rättighet kan gå ut på precis vad som helst, och att moral är det man själv tycker är rätt, punkt. På så sätt slutar alla diskussioner lätt i konstaterandet att ”det här är min åsikt, min moral säger åt mig att det här är rätt”. Frågan är varför. Vad får personen att tycka så? Rätt enligt vilken utgångspunkt? Han tycker ju givetvis något för att det leder fram till en önskad konsekvens. Vilken konsekvens är det? Hur valde han den? Vad har det för konsekvenser för andra människor? Spelar det någon roll?

Vad man än förespråkar för mänsklig aktivitet – omfördelning av pengar, slavarbete eller förbud mot sex innan äktenskapet – så vill man typiskt sett implementera den med lagstadgade rättigheter som i sin tur bygger på moral. För att kunna upprätthålla en konsekvent omfördelning av pengar måste man exempelvis ha en lag som ger staten rättigheten att omfördela, och att den rättigheten ska existera beror på att personen som tycker det anser att det är god moral att omfördela pengar.

När man har kommit till det stadiet i diskussionen (”varför tycker du så?” ”för att det är moraliskt riktigt”) så frågar man varför det är moraliskt riktigt. Enligt vilken moral? Svaret lär bli ”enligt min moral”, och då frågar man vad som händer om man påstår att ”moral” är vad som helst (en rosa groda kanske?), det man själv tycker. Om du tycker att omfördelning är moraliskt och jag tycker att det är omoraliskt, hur ska vi då komma överens?

Den enda lösningen om allt beror på tyckande är att slåss, om man inte kan kompromissa och säga att ”det är det vi har demokratin till”. Då har man övergivit sin inledande ståndpunkt att moral är vad man själv tycker, för om majoriteten ändå bestämmer vad som är rätt spelar ens egen åsikt ju ingen roll. Jag tycker att omfördelning är omoraliskt, men det tycker inte majoriteten så då får jag rätta mig efter det. Moral är alltså vad flest människor tycker. Och hur kommer man fram till det, varför är det så? Är det en naturlag? Nej, det är givetvis något som nån har kommit på, men det betyder inte att det bör vara så.

Ändå är det kanske den mest utspridda uppfattningen i samhället, att det som är ”rätt” och därmed bör vara människans och individens ”rättigheter” är det majoriteten tycker ska vara rätt. Individen har alltså rätt att agera på ett visst sätt endast för att en större grupp individer ger henne den rätten, för att de tycker att hon ska få ha den. En sådan tilldelning av rättigheter är fullständigt godtycklig och kan innebära vad som helst: den enes rätt till liv och rätten att döda en annan så att den saknar rätten till liv. Eller någons rätt att kunna plocka ned månen från himlen, steka den i akvarellfärg och äta upp den. Fantasin vet inga gränser.

Följdfrågan blir varför det är ”rätt” att majoriteten bestämmer vad som är ”rätt”. Vem har bestämt det? Enligt vilken rätt? Majoriteten kan givetvis inte ha några rättigheter, till att börja med, eftersom varje grupp av individer kan delas upp i just individer. Om en majoritet har en rättighet betyder det att en grupp av individer har en gemensam individuell rättighet som andra saknar, och varför har de det?

Jag tänker inte utveckla den här tankegången så mycket längre av praktiska skäl: det är just det egna tänkandet som leder fram till förståelse, det är inget man kan lära sig utantill. Poängen är att när någon lägger fram en åsikt är det väsentligt att inte påstå att han nödvändigtvis har fel och peka på vad som är rätt, för då kommer han bara påstå att hans åsikt är sådan. Det finns ju inget rätt och fel, bara åsikter. Fråga honom därför istället varför han tycker något sådant, vad det beror på. Utgångspunkten alla människor har – den mest grundläggande anledningen till att man tycker något – är att det gynnar någon på ett eller annat sätt. Det betyder att han anser att det är god moral att gynna denna någon på just det sättet, men är det en princip som kan appliceras konsekvent på människor? Är hans moral en god allmänmänsklig moral, eller går den ut på att gynna en och missgynna en annan, exempelvis genom slaveri? I det senare fallet bygger hans resonemang på en självmotsägelse: god moral att gynna, och samtidigt att missgynna.

När man får personen i fråga att erkänna detta kan man visa att hans åsikter saknar saklig grund och är gripna ur luften. De saknar sammanhang och logik och kan därför plockas isär, utan att man själv behöver stå för motbevisen. Det enklaste sättet att vinna en diskussion på är att få motståndaren att argumentera för att något både är och inte är på samma gång, att A inte är A. När man har gjort det framstår hela hans resonemang som löjeväckande och vidare argumentation är överflödig.

Advertisements

10 kommentarer

  1. Det är inte sanningen som är grundad på objektivismen utan tvärtom.


  2. Det där sista var nog en för svår mening för Saurus!


  3. Uppenbarligen, har försökte iaf inte bemöta den.


  4. Många hyllar demokratin, men någon äkta sådan existerar ju inte.

    Många tror att vi genom ”demokratiska” val bestämmer genom en slags majoritetens diktatur. Men vi väljer ju bara våra representanter, som piskas till att företräda en partilinje alldeles oavsett vad de själva tycker och tänker.

    Våra valda representanter fattar beslut i stora frågor som valmanskåren aldrig varit tillfrågad om. Är det demokratiskt?

    Varför tror så många att demokrati är det överlägsna statsskicket? Kan en äkta nyliberal verkligen försvara ett demokratiskt styrelseskick?


  5. Voogi

    Om man håller sig till vad demokratin faktiskt anses kunna göra. Dvs att låta folket välja den lagstiftande församlingen, och att denna sedan stiftar kloka sunda lagar som är lika för alla, som kan upprätthållas, och vars efterlevnad genomdrivs ..

    .. då är demokrati faktiskt en ganska gångbar metod att ordna detta. OBS OM politikens enda ‘produkt’ är lagar som är lika för alla!

    (Då fungerar demokratin som en försäkring mot sådana som vill använda statens tvångsmakt för egna och farliga syften, men det är fortfarande bara en trubbig försäkrning som verkar långsamt och sent)

    Prolemet är just som du skriver att många anser att demokrati är en styrmetod för samhället. Att man röstar om hur saker skall bli, och tom bli till och vilket utfall som skall bli av.

    Många tror att det är politiken som (om bara ‘rätt’ parti vann, eller fick tillräckligt mycket makt) skall ordna och ställa så att de får ett bättre liv.

    Dessa stackare är förstås vansinnigt aningslösa och okunniga. De kommer alltid vara besvikna, och skylla sina vedermöder på faktorer utanför den egna sfären, och även på andra individer som de ser tror berövar dem det de saknar.

    Men är också medvetet vilseledda av dem som tror att de politiskt tjänar att spela på dessa vanföreställningar och på det missnöjet. Det är fö samma sorts människor som vill använda ‘demokratin’ till att styra och ställa och förfoga över väldigt mycket mer än att skriva kloka lagar och se till att de kan upprätthållas och att detta faktiskt sker …


  6. Voogi> själv försvarar jag inte ”demokrati” i meningen majoritetsstyre, och inte heller genom valda representanter. Jag försvarar individens rätt till självbestämmande, och det är en omöjlighet om majoriteten alltid ska bestämma allting. Jonas N har som vanligt ett klokt svar i övrigt.

    Anonymosaurus> du har kommit till rätt blogg om du vill läsa om en filosofi baserad på fakta, välkommen!


  7. Sanningen är per definition fundamental. Det är ganska många som har ett problem med det, och tror att tyckande, speciellt det egna tyckandet, och särsklit gärna om det dessutom är mångas tyckande borde vara överordnad verkligheten.

    Men se, den metoden funkar inte. Oavsett hur upprörd man blir eller vad man hittar på för namn på saker …


  8. Jonas, problemet med att tänka (!) så som du beskriver att somliga gör är ju också att även det tänkandet baseras på _något_. Det tycker jag är den kanske mest intressanta aspekten av sanning vs fantasi, nämligen att den som tycker något alltid gör det pga något annat. Huruvida detta något annat eller inte är sant går ju faktiskt att pröva, och därmed kan man komma fram till om tyckandet är giltigt eller ej. Ingen skulle ju påstå att de tycker att solen är en apelsing, men när det gäller annat tyckande kan de påstå att verkligheten inte spelar någon roll för deras åsikt.


  9. Jag tycker inte att det är så svårt att göra åtskillnad på verkligheten (den som är objektiv, dvs
    ‘sanningen’) och folks åsikter.

    Folk har ofta åsikter om verkligheten, men om de inte gör åtskillnad på vilken del som är objektiv, dvs giltig för alla, och vilken del är deras egna känslor om densamma, kommer deras tankar allt som oftast leda till nonsens (med små inslag som relaterar till verkligheten) och de kommer bara att bli furstrerade över att alla inte känner samma sak. Eller att verkligheten inte fogar sig under deras resonemang.

    Som jag skrev tidigare: Vissa tror att man kan rösta om verkligheten, och besluta mha majoriteter hur den skall vara!

    Man kan vara frustrerad över att så många saknar förmågan att forma egna tankar korrekt och förstå deras innebörd, men sådan är ju verkligheten. Rent objektivt!

    😉


  10. Haha, ja, väl sammanfattat!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: