h1

Epilog: egenintresse

mars 15, 2009

Röda Malmö har av förklariga skäl inte accepterat min inbjudan att skärskåda socialismen, men tillåt mig att ändå spekulera lite kring potentiella svar och motargument. Diskussionen har alltså handlat om hur ett framtida arbetarstyrt samhälle ska se ut. Vem ska bestämma, på vems bekostnad, vilka incitament finns och vilka saknas. Det svar jag har fått är att ”kapitalismen” står i vägen för framväxten av socialistiska företag som agerar för samhällets bästa och aldrig bryr sig om den egna profiten. Vad jag inte har fått veta är hur man som socialist kan marknadsföra sig som altruist, när socialismen så tydligt handlar om att gynna en grupp framför en annan. Jag tänkte därför formulera några tänkbara repliker baserade på erfarenhet av vänsterargumentation, och givetvis bemöta dem.

Man kan inte veta hur ett socialistiskt samhälle kommer se ut så det är ingen idé att spekulera. Vad vi kan konstatera är att dagens samhälle är orättvist, och vi måste skapa ett alternativ.

Det är helt och hållet sant att ingen kan veta exakt hur socialismen kommer te sig, men det är inget skäl för at inte ens diskutera frågan. Det vore lite som att säga att man ska försöka cykla över Atlanten, undrar hur det kommer gå, ingen vet. Jo, man vet med ganska stor säkerhet att personen i fråga kommer cykla till stranden, ta sig ned i vattnet och sedan drunkna av den enkla anledningen att cyklar inte flyter på vattnet.

På samma sätt kan man ganska enkelt analysera socialismen efter de argument som socialister för fram: påstår de att ”folket” ska bestämma över ekonomin så blir det fullkomligt omöjligt för arbetarna på ett specifikt företag att bestämma över just det företaget, eftersom de kommer vara i minoritet i alla frågor. Om de istället menar att det är just arbetarna som ska bestämma över sin egen arbetsplats undrar man vilken den stora skillnaden mot dagens ekonomi blir. Det finns ju ingenting som i ett sådant läge säger att företag kommer att användas för samhällets bästa och agera altruistiskt för andras vinnings skull. Om man försvarar sig med att folket kommer välja bort de företag som inte agerar korrekt enligt socialistiska principer genom att helt enkelt inte köpa deras varor så är det svårt att förstå varför det inte skulle kunna ska redan idag. Det är ju just det den fria marknaden går ut på: att kunna välja varifrån man vill köpa sina produkter, var man vill arbeta, vilka aktörer man vill stödja med sina pengar och sitt arbete.

Människan är en social varelse, vi måste samarbeta, ingen klarar sig ensam

Också sant, men inget argument för socialism. Varför är människan en social varelse? Helt enkelt för att man som individ har nytta av andra människor. Om jag är jättebra på att bygga hus men usel på att sy kläder så har jag nytta av någon som är bra på att sy kläder men usel på att bygga hus. Om vi samarbetar kan jag bygga hus åt oss båda medan den andre syr kläder, och så kan vi byta till oss det vi själva är dåliga på att producera. Båda tjänar på ett sådant utbyte eftersom vi annars hade fått lägga ned onödig tid och energi på att producera sådant vi är dåliga på men ändå efterfrågar eftersom vi behöver det. Få människor kan bygga sin egen TV, dator eller iPod, men eftersom det finns företag som tillverkar just sådana prylar behöver vi andra inte bekymra oss över det. Vi kan istället syssla med det vi är duktiga på och byta till oss andra nödvändigheter.

På så sätt kan man använda människor som redskap för sitt eget välmående. Någon producerar något jag vill ha, och jag förvärvar det genom att erbjuda honom något som han vill ha.

Men socialism handlar ju om att kämpa för arbetarnas intressen över kapitalets. Det är sant att vi vill gynna oss själva, men vi är en stor grupp och inte enskilda individer.

Uppenbarligen en modifikation av ovanstående argument. Och en riktig sådan, socialism handlar nämligen inte om samarbete, utan om tvång och ensidig vinning. När socialister pratar om att använda produktionsmedel och företag för samhällets bästa så menar de just det: att använda andra människor som redskap för det egna välmåendet, men utan att erbjuda en motinsats. Istället för att bygga ett hus åt den som syr kläder tar man hans kläder och använder dem för sin egen vinnings skull. När man har gjort det försvarar man med att det var för samhällets bästa. Men faktum kvarstår, man har exploaterat en annan människa och använt resultatet av hans arbete för sig själv utan att ersätta honom. Han har därmed förlorat den rikedom som en annan har vunnit: den enes bröd är den andres död.

Det är hyckleri att säga att en ideologi syftar till att gynna sig själv och en annan till att gynna ”samhället”. Samhället går alltid att dela upp i individer, och det är alltid någon individ som ska gynnas av en specifik politik. Socialister är generellt sett inte socialister för att gynna någon annan, utan för att de tror att de som medlemmar av en klass ska vara med och tjäna på det bästa för kollektivet. Det som gör socialismen omoralisk är just att den bygger på konceptet att någon ska tjäna på en annans bekostnad. Att man försöker dela in individer i klasser med påstått motstridiga intressen är bara en dimridå designad för att dölja detta syfte. I själva verket är en människas ambitioner aldrig ett hinder för en annans så länge marknaden är fri.

Låt oss börja från början i ett ”samhälle” och kartlägga olika fria respektive ofria skeenden.

Säg att alla människor äger och brukar en liten jordplätt för sin egen familjs försörjning. Detta kan tyckas omodernt och ociviliserat i dagens moderna värld, men så såg det ut för inte speciellt länge sedan och ser fortfarande ut i många fattiga länder. I en sådan situation är det inte kroppsarbete som gör skillnaden mellan att producera mycket mat och att producera lite. Det är heller inte i längden relevant hur vädret ser ut, vem som har den bästa jorden osv. Vad som spelar roll är innovationsförmågan. En familj kanske kommer på den geniala idén att bygga verktyg som underlättar arbetet. Istället för att plöja för hand bygger man ett redskap som kan dras efter en häst, och i och med det fördubblar man effektiviteten. Det gör i sin tur att man kan anställa en person från en annan jordlott, slå ihop de två och bruka marken enligt den nya mer effektiva modellen. De två jordarna kan nu producera dubbelt så mycket mat på samma tid som tidigare.

Samma familj (hädanefter Företaget 1) med den anställde uppfinner flera andra maskiner som bidrar till att öka effektiviteten och avkastningen på marken, och till slut har man en sådan överkapacitet att man kan försöja även andra familjer med sin produktion. Företaget 1 specialiserar sig på matproduktion, vilket gör att någon som brukar sin egen mark hälften så effektivt istället gärna ägnar sig åt att sy kläder. Han uppfinner en rad maskiner som effektiviserar produktionen och kan därmed producera mer än han behöver för sitt eget bruk. Han använder överskottet till att byta till sig mat som han inte längre producerar själv. Han och Företaget 1 har därmed med samma arbetstid lyckats försörja sig själva både vad gäller mat och kläder.

Skräddaren skickar ut en förfrågan bland de andra gårdarna. Han har ledig kapacitet inom sin produktion och undrar om någon vill komma och sy kläder som de gemensamt kan byta mot mat och andra nödvändigheter. Några nappar på erbjudandet eftersom de genom ett sådant agerande kan få tillgång till mer mat än de kunde om de producerade den själva. Tack vare maskinerna som underlättar produktionen av kläder kan de nu få tillgång till dubbelt så mycket mat som tidigare. Villkoret är att uppfinnaren och innehavaren av maskinerna får en hyra i form av en lite större del av den mat som jobbas ihop. De som söker anställning anser det vara värt den uppoffringen eftersom de fortfarande får tillgång till mer rikedom än tidigare. Företag 2 har startats och specialiserar sig på klädproduktion.

I en annan del av samhället bygger en bonde upp en produktion av boenden och startar Företag 3 där några söker anställning på samma villkor som hos skräddaren och matproducenten.

Till slut har i stort sett alla tidigare självförsörjande människor sökt anställning där de anser att de gör mest nytta. De sykunniga inom klädindustrin, de starka inom matproduktionen, de händiga inom boendebyggandet osv. Alla producerar genomsnittligt mer rikedom åt sig själva än tidigare eftersom de har tillgång till maskiner som underlättar arbetet samt till andra människor som de kan samarbeta och dela arbetsbördan med.

Så har vi skapat ett liberalt, kapitalistiskt samhälle. Entreprenörerna började med att bygga maskiner och skapa utrymme för ökad effektivisering med sin innovativa förmåga. De analyserade förutsättningarna och kom fram till att man kunde utföra ett visst arbete på ett bättre sett med hjälp av vissa hjälpmedel. De lockade till sig andra människor med löften om mer rikedom, och gynnade samtidigt sig själva genom avkastningen på sina investeringar = vinsterna. Alla tjänade, alla i samhället blev rikare.

Och så kommer socialisterna. Några individer påpekar att entreprenörerna tjänar mer än arbetarna eftersom de tar hand om en stor del av den extra produktionen. Detta är djupt orättvist, maskinerna som effektiviserar produktionen måste ju användas för samhällets bästa, inte för att gynna en liten elit. Medelst våld erövrar socialisterna företagen ett efter ett och börjar ta hand om all rikedom själva.

Varför är det omoraliskt? Helt enkelt för att de tar utan att ge. De nyttjar den rikedom som entreprenörerna skapade – maskinerna, idéerna, lokalerna, materialet – men ger ingenting tillbaka. Istället använder de de uteslutande för att gynna sig själva. Det är inget utbyte utan en strikt omfördelning: den enes bröd är den andres död. Istället för att säga ”jag ger dig möjligheten att arbeta på mitt effektiva företag så att du kan producera och konsumera mer rikedom än tidigare, mot att du betalar mig en hyra varje månad för att du får den möjligheten” säger socialisterna: ”du har skapat ett företag som ger oss möjligheten att producera mer rikedom än tidigare. Nu tar vi över det företaget och tar hand om all rikedom själva, du får inte ett öre i utbyte din utsugare”.

Men företaget hade ju inte existerat utan entreprenören. Utan honom hade socialisterna fått jobba kvar på sina egna gårdar och producerat häften så mycket rikedom. Att de kan producera dubbelt beror på entreprenören, på hans arbete, investeringar och idéer. Att inte erbjuda honom en motinsats för det arbetet är att gynna sig själv på hans bekostnad på samma sätt som man gör när man stjäl något från en butik eller rånar en annan människa. Den enes bröd är den andres död.

Så fungerar alltid omfördelning. Den skapar i sig ingen rikedom utan tar bara från den ene och ger till den andre. Den syftar till att gynna någon på en annans bekostnad. Det fria liberala kapitalistiska samhället bygger inte på omfördelning utan på produktion. Det tar inte sin utgångspunkt i att rikedom finns och att den bör fördelas, utan i att den inte finns och därmed måste skapas. Att det skapas mer och mer beror på att somliga är mer produktiva än andra och skapar bättre förutsättningar, inte att någon tar från en annan. I ett sådant samhälle gynnar man sig själv genom att samarbeta på frivilliga grunder och erbjuda andra människor ett positivt värde i utbyte mot rikedom. Vill jag ha mat måste jag erbjuda den som producerar mat en tröja eller något annat, så jag gynnar både honom om mig genom att producera värde.

Man gynnar sig själv genom att erbjuda andra människor en chans att skapa mer rikedom åt sig själva på ens företag. Samarbete på frivilliga grunder.

I den socialistiska värden gynnar man sig själv genom att erbjuda andra ett negativt värde: ett hot om våld och plundring. Man gynnar sig själv genom att ta över den produktionsapparat en annan människa har skapat utan att erbjuda honom ett annat värde.

Att kalla det ena egoism och det andra altruism är ett hyckleri utan dess like. Socialismen handlar inte om att gynna andra framför sig själv, tvärtom. Det enda sättet att gynna andra är genom att antingen frivilligt ge bort det man själv äger, eller genom att erbjuda dem ett värde mot ett annat värde, dvs fri byteshandel som bara är möjlig i ett liberalt samhälle. Att använda andra som ett redskap för sin egen vinning är centralt inom både kapitalism och socialism, men när man i det första systemet gör det i frivillighet genom att ömsesidigt gynna varandra gör man det i det andra genom att stjäla och omfördela rikedom som någon annan har skapat till sig själv. Den enes bröd är den andres död.

Kontentan är att rikedom alltid måste skapas innan den kan omfördelas. Att gynna sig själv genom omfördelning är att gynna sig själv som ickeproducerande på bekostnad av den producerande. Att använda socialismen för sin egen vinning innebär att man exploaterar andra genom att ta den rikedom de har skapat utan att erbjuda något i utbyte. Att använda kapitalismen för sin egen vinning innebär att man byter värde mot värde och gynnar sig själva samtidigt som man gynnar andra. Socialism är tvång, utnyttjande och omfördelning, kapitalism är frivillighet, ömsesidighet och produktion.

Oavsett vilka floskler om samhällets bästa man använder sig av kvarstår detta faktum. Ett samhälle som bygger på frivilligt utbyte och gemensamma vinster för alla individer är alltid mer moraliskt än det som bygger på några individers vinning på några andras bekostnad genom stöld och ensidighet. Socialister är inte mer altruister än några andra, tvärtom, de vill berika sig själva men inte genom att berika andra utan genom att göra dem fattigare. Sådant är resultatet av omfördelning snarare än produktion som ledord, och det är grunden för en omoralisk och ond ideologi.

*

Som en parallell kan man faktiskt glädjas åt att den borgerliga Alliansen uppenbarligen går framåt i den ekonomiska krisen. Deras retorik går ut på att man inte ska gynna sig själva på andras bekostnad, exempelvis genom att stötta olönsamma industrier med skattepengar eller vräka bidragspengar över de arbetslösa på de produktivas bekostnad. Den som verkligen anser sig vara en altruist glädjs åt andras framgång och tar gladeligen själv emot arbetslöshet och sänkta ersättningar. Den som drabbas av sådana faktorer och förespråkar en mer socialistisk politik för sin egen vinning, samtidigt som han skriker efter mer solidaritet och rättvisa, är en hycklare av den absolut värsta sorten.

One comment

  1. Oj va långt & klokt. Håna Mona! Slut på handimunnen nu, vasa.

    Oh, det var vackert sagt, herr Andersson.

    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2596951.svd

    Fjäsk fjäsk fjäsk fjäsk fjäsk från SvD:s hopplöst efterblivne svammelgubbe P J Anders-Valfrid Lindeman. Dutti’t svenska folk som röstar glatt på Moderatet klapp klapp klapp på huvudena. – Hög tid att SvD sparkar fåntratten, vafaan, är dendära redaktionen nån sorts form av skyddat vindskontor, där Gammalmediala Paschakastens proffsnollor framgent kan sitta där de ligger med armarna i kors & tvärs & tycka till om dittan eller dattan hur som hafs bara!? Det kallar jag då UTANFÖRSKAP i enlighet med den sluge statsministerns något, hm, persuasiva semantik; hur vore det att börja producera. (Akterseglade! DNs opinionssida har det blitt fason på däremot sen Wolodarski ryckte in. *klapp klapp klapp på huvena i cirkus motsatt rikning*)

    – Ture Ingestad, min sociale bror



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: