h1

Marknadsmyter del 2

maj 2, 2009

Med anledning av flosklerna som rasade kring första maj-talen kan det vara läge att göra upp med ett par till av de klassiska marknadsmyterna.

* Marknaden leder till enorma klyftor

Detta är ett av de mest frekventa argumenten mot en fri marknad. Först och främst ses ”klyftor” som något som per definition är ”orättvist”, och därefter antas att fritt utbyte mellan fria individer automatiskt kommer leda till att ett fåtal får allt och de flesta inget av den rikedom som skapas. Märkligt nog framförs då också argumentet att fåtalet kommer ”roffa åt sig” så mycket de kan, som om den fria marknaden är samma sak som anarki. Redan i den premissen leder resonemanget fel: fritt utbyte (alltså marknadsekonomi utan statlig inblandning) innebär just att man inte har tillåtelse att ”roffa åt sig”, utan att man istället för att med hot om våld måste övertyga andra människor med logik och förnuft.

Oavsett hur man vrider och vänder på det måste rikedom skapas innan den kan fördelas. Den som ”roffar åt sig” skapar själv ingen rikedom och måste då stjäla den från de som jobbar. Tanken med den fria marknaden är just att det inte ska vara möjligt. Vill man ha tillgång till rikedom får man antingen skapa den själv eller förvärva den från andra, genom fritt utbyte: värde mot värde. Hur skulle en sådan ordning kunna leda till enorma klassklyftor där några få har allt och andra inget? Det är i princip omöjligt. Även om bara ett litet fåtal skapade all rikedom i samhället skulle de inte kunna sälja den om ingen annan skapade något. Och vilken elit förmår skapa all sin egen konsumtion genom eget arbete? Vad är det för renässansmänniskor som är både lantbrukare, murare, snickare, skräddare, skomakare, elektriker, kockar och så vidare?

För att få tillgång till lejonparten av all rikedom på en fri marknad krävs att man är oerhört mycket mer produktiv än alla andra och skapar lejonparten av all rikedom medelst eget arbete. Någon annan möjlighet existerar inte. Tror man på ett sådant resultat av en fri marknad tror man att den överväldigande majoriteten av alla människor är så usla att de inte kan producera någon rikedom alls.

Ett relaterat argument är följande:

* Marknaden innebär att den enes bröd är den andres död

Även här byggs argumentationen kring antagandet att ekonomi är ett nollsummespel. Precis som i föregående exempel tas det för givet att rikedom existerar i en begränsad och statisk mängd och bara kan fördelas genom att man ”roffar åt sig” den del man kan lägga vantarna på. På så sätt innebär ”den enes bröd” – alltså att någon roffar åt sig en klump av rikedomen – ”den andres död” – alltså att den personen inte kan roffa åt sig samma klump.

Förmodligen (eller förhoppningsvis) är det ingen socialist som på allvar resonerar på det sättet, men man kan utläsa just ett sådan resonemang om man kikar mellan raderna. Marknaden innebär – återigen – frivillighet och avsaknaden av tvång och möjligheten att ”roffa åt sig”. För att bli rikare måste man som individ erbjuda andra människor ett värde i utbyte mot det man vill ha, eller skapa allt man konsumerar själv. Möjligen kan man hävda att om jag får en anställning på ett företag så kan en annan inte få samma anställning, men varför är det ett relevant argument mot en fri marknad? Arbetstillfällen är inte heller begränsade och statiska utan skapas var som helst och när som helst, och varför skulle ett socialistiskt samhälle innebära någon motsats? Om jag får en anställning, kan en annan person då få samma anställning bara för att man kallar ekonomin socialistisk? Knappast.

Bara i ett tjuvsamhälle kan den enes bröd innebära den andres död, och därför är marknadsekonomin den enda garanten mot en sådan ordning. Den säger att inom det juridiska ramverket måste avtalsfriheten gälla, så den som vill berika sig måste skapa värden och konsumera dem själv eller byta dem mot andras värden. Att roffa åt sig rikedom medelst våld är en omöjlighet, att leva på andras bekostnad är otillåtet.

En annan konsekvens av den fria marknaden anses vara att:

* Folk kommer dö på gatorna av sjukdom och fattigdom

Men även om det skulle ske är det ingen konsekvens av ”den fria marknaden” utan av människors individuella och fria handlingar. Att någon svälter ihjäl beror på att personen inte har tillgång till mat, och mat måste skapas genom arbete. Om man tänker sig ett socialistiskt samhälle där alla har rätt till gratis mat blir resultatet detsamma (människor dör på gatorna) om ingen arbetar. Är det därmed en mänsklig skyldighet att producera mat? Om rättigheten att äta sig mätt ska gälla så måste den skyldigheten finnas, annars är rätten inte värd så mycket.

Fattigdom uppstår alltså genom brist på rikedom, och rikedom skapas bara genom arbete. Om de som arbetar inte vill dela med sig till de som inte gör det svälter de senare möjligen ihjäl, men i så fall är det ett resultat av människornas val. Det är ”demokratiskt” om man vill spetsa till det lite. Socialism innebär ju inte att folk delar med sig frivilligt – det kan de göra på en fri marknad också, och gör de det så svälter ingen ihjäl – utan att någon med våld omfördelar mat till andra. Det är inget majoritetsbeslut utan slaveri. Om majoriteten vill att de fattiga ska få mat så är det bara att dela med sig av sitt eget, på en fri marknad. Sker så inte är det ett utfall av folkviljan, och den måste väl respekteras?

Fortsättning följer.

One comment

  1. kreutzberg i berlin, är mycket känt ställe, på 1990 talet, när jag sov över för en congress i berlin, så hörde jag att de hade hängt upp katter och hundar i träden(?)….tolka det som ni vill.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: