h1

Den där verkligheten

juni 25, 2009

Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” blev utgångspunkt för en intressant och viktig debatt som idag förs vidare i DN (artikeln finns inte online, än). Den handlar om varför man betraktas som djup och reflekterande om man bekänner sig till religion, men som fanatisk och troende om man är ateist. Varför skulle man vara en speciellt vidsynt människa om man grundar hela sin verklighetsuppfattning i påståendet att vi inte vet – och inte kan veta – någonting?

Lena Andersson driver debatten förtjänstfullt på DN:s ledarsidor. Där talar hon om verklighetens objektiva beskaffenhet som människorna måste anpassa sig efter om de vill leva vidare som människor. Det påminner om en viss författarinna som grundade en hel filosofi på den premissen. Att debatten är viktig beror så klart inte bara på att Gud inte finns och att religionen är skadlig, utan på att hela samhället är uppbyggt kring principen att verkligheten är man vill att den ska vara.

Som de flesta objektivister känner till slutar debatter med oliktänkande oftast med att ens motståndare påstår att allt ju bara är åsikter, så det finns inga rätta eller fel svar. Men om så är fallet behövs ju inga debatter, inga ställningstaganden, inga analyser. Om allting människan tar sig för beror på vad hon tror och tycker om saken spelar ingenting längre någon roll. Om du vill att något ska hända, då händer det bara för att du vill det. Ser betingelserna för mänsklig existens verkligen ut så?

Nej, givetvis inte. Människan måste observera, analysera och handskas med objektivt givna förutsättningar som hon inte kan ändra på genom att ha en avvikande åsikt. Gud börjar inte existera bara för att de troende vill att Han ska göra det, lika lite som pengar kommer finnas i obegränsad mängd bara för att Lars Ohly vill det. Det finns vissa saker som är givna, och från dessa måste diskussionen om rätt och fel, mänskligt och omänskligt, utgå.

Just Lars Ohly uttalar sig idag om vänsterblockets politik, också i DN. Han säger sig ett samhälle som slits isär, och lösningen är en offentligt finansierad välfärd där de som ”har” mest betalar mest. Med andra ord: den som är rikast har en skyldighet att skyffla över pengar till den som är fattigast, eftersom minskade klyftor är ett självändamål för ”samhället”.

Men förutsättningarna för mänsklig överlevnad på jorden är inte sådana. Man överlever inte genom att ”ha” något eftersom detta något först måste skapas. Det som alltid krävs av människan är produktivt arbete, ägandet av frukterna av detta arbete är bara en logisk följd av det. Ohly tror att han skapar förutsättningar för överlevnad genom att stjäla från de produktiva och ge till de tärande, men det är inte han som är upphovet till rikedomen. Den finns för att de produktiva har skapat den, och kan inte omfördelas innan så har skett. Att omfördela den är i sin tur inte något mänskligt gott, eftersom omfördelning alltid gynnar någon på en annans bekostnad. Att stjäla pengar från någon gör denne någon fattigare, och gör att han eller hon får ett lite sämre liv. Detta trots att det är han eller hon som självmant har skaffat sig förutsättningar för en viss levnadsstandard genom att arbeta. Omfördelning är alltså ett sätt att straffa överlevnad och belöna död.

Draget till sin spets naturligtvis, men sådan är principen. Människan måste skapa värden för att överleva. Den som skapar har en skyldighet att ersätta den som inte gör det: omfördelningen missgynnar den som skapar och gynnar den som inte gör det, eller: belönar det onda och straffar det goda. Att överlevnad är något gott även i omfördelarnas ögon bevisas av det enkla faktum att omfördelningen är tänkt att gynna överlevnad, men det gör den som synes inte, tvärtom.

Och kom inte med bortförklaringen att man måste acceptera en del modifikationer av verkligheten för att uppnå ett ”bra ”samhälle. Antingen bekänner man sig till objektiva premisser eller så gör man det inte. Varje liten kompromiss öppnar upp för ännu fler kompromisser eftersom man i princip säger att ”verkligheten är beskaffad på det här sättet, men det behöver vi inte ta hänsyn till fullt ut”. Jaså, så var sätter man gränsen? Den som gör avkall på sina principer har inga hederliga argument kvar när han ska försvara sin ståndpunkt. Om Moderaterna säger att man ska sänka skatten med x promille har de inga argument för varför, eftersom grunden är en modifikation som i sin tur kan modifieras. Det enda konsekventa ställningstagandet är mot skatt på ett principiellt plan, med argument baserade på objektiva förutsättningar. Att förespråka 1 % eller 99 % skatt utgår från samma subjektivistiska grundantaganden, och kan därmed aldrig försvaras med andra argument än ”jag tycker så”.

Debatten om Gud och vad människan vet om sina förutsättningar kan och bör alltså appliceras på samhället i stort. Trots vår förment sekulariserade politiska sfär utgår i stort sett all politik från subjektivism och fantasier. Det är inte så konstigt: den politiker som säger åt varje individ att hon måste ta ansvar för sitt eget liv och skapa sin egen överlevnad är dödsdömd i opinionen. Politik är en popularitetstävling där det gäller att säga det människor vill höra. Att säga åt dem att om de skapar 100:- har de bara rätt till 100:- kan aldrig vinna över att säga att de har rätt till 1000:- om de skapar 100:-. Gratis är gott, och verkligheten förpassas till den intellektuella sophögen.

Ni kan plocka fram den i finrummet igen, bara genom att driva debatten vidare. Vägra acceptera subjektivismen, inte bara vad gäller religionen utan överallt där den visar sitt fula, ologiska tryne.

Och förresten, ett stort grattis till alla ”liberaler” som röstade på Piratpartiet i tron att de först och främst värnar individens frihet.

7 kommentarer

  1. Intressant, tänkvärt och genomtänkt inlägg.
    Skulle dock vilja skjuta in den humanistiska aspekten i det hela, där man tittar på varje människa, när man tar bort skalet som kroppen, intelligensen och personligheten utgör, har samma grundläggande känslor som man själv. Detta säger mig att ingen förtjänar att leva på botten, bara för att någon har ”gjort sig förtjänt” av att leva i överflöd. Det är inte heller en självklarhet att allt ska kosta pengar, eller ens att pengar ska behöva existera. Det finns inte heller någonting som säger att livet behöver vara en kamp för överlevnad, när det faktiskt finns resurser så att det räcker till alla ifall vi fördelar resurserna på rätt sätt.
    Som det är nu så är livet inte rättvist och jag har inga större förhoppningar om att det kommer bli det under min livstid heller, men det kanske tål att tänkas på att det skulle kunna vara det i alla fall och att den världen vi lever i idag faktiskt inte ser särskilt bra ut.


    • Världen ser definitivt inte bra ut nu, men det beror i stora drag på just subjektivism och kollektivism. Det är inte de mest liberala och fria länder som är ojämlika och fattiga, utan de mest socialistiska och ofria. Och vad gäller förtjänst så är grundprincipen den att man ”förtjänar” det som sker i frivillighet. Om fattigdom beror på tvång och hot är den orättfärdig, men det är heller ingen rättighet att få saker tilldelade sig bara för att man har ett behov av dem. Det är en ganska självklar tanke att alla ska få del av den rikedom som finns, men som princip är den förkastlig eftersom den bygger på att någon ska offras för någon annan. Alla människors lika rätt kan bara garanteras helt utan tvång.


  2. ”Och förresten, ett stort grattis till alla “liberaler” som röstade på Piratpartiet i tron att de först och främst värnar individens frihet.”

    Du har en poäng i din kritik av PP. De är inget rent liberalt parti och i ett riksdagsval så ligger de inte högt på min lista. Men som alltid med politik så måste man rösta på det minst dåliga alternativet och i EU valet så var PP attraktivt med sin integritetspolitik. De sa långt innan valet att de skiter i övriga frågor. Jag vet också att principer är viktigt men jag tycker att du förenklar verkligheten ifall du bara tror att det är snyltare som röstar på PP för att de vill kunna ladda ner gratis film, tyvärr är det nog relativt många som resonerar så men det är gäller inte alla.


  3. När du skriver ”Och kom inte med bortförklaringen att man måste acceptera en del modifikationer av verkligheten för att uppnå ett “bra “samhälle. Antingen bekänner man sig till objektiva premisser eller så gör man det inte” så känner jag tyvärr ett visst obehag. Du ger nämligen uttryck för just den absoluta tron som kännetecknar fanatism. Och detta är intressant, för om det är något som är en objektiv sanning, så är det att människor som är absolut säkra på sin sak är ett problem. Så varför begränsa sig till ett antingen eller val? Det känns som att välja ett enda verktyg för att bygga ett hus. Personligen tror jag att livet är betydligt mer komplext än att det kan hanteras av en enda ideologi. Oavsett om denna är objektivismen. När det gäller Gud så blandar man ihop Gud och religioner som man blandar ihop sex och kärlek. När man skalat bort alla mänskliga religoner, seder och ritualer så är frågan om Gud finns eller inte finns egentligen frågan om allt skapats av slumpen eller inte skapats av slumpen?


  4. mrKafka: Han(?) ber folk bemöta honom(?) med argument uppbyggda utifrån objektiva fakta. Blir han på det sättet bemött och motbevisad men inte ändrar åsikt så kan han kallas fanatisk.
    Du vill bygga din egna individuella ideologi ser jag. Fullt möjligt i en helt individuell värld va?.
    Själv försöker jag sätta ståndpunkten kring att aktivt våld aldrig kan försvaras. Så bort med de påtvingade positiva rättigheterna, ett avtal man föds in i som inte går att välja bort.


    • Han kommer inte att låta sig motbevisas eftersom han anser att objektivismen är svaret. Skulle han tillåta sig bli motbevisad så rasar hela världsbilden samman. Så är det med alla som helt och fullt bekänner sig till en ideologi eller religion. Och detta är, enligt mig, det största problemet vi har i världen. Ok, med det sagt så vill jag understryka att jag gillar objektivismen, jag ser den som en oerhört viktig motpol till det allmänt utbredda kravsamhället och vi måste verkligen se till att individen fri och rättigheter stärks i det här landet.


  5. mrKafka> Jag förstår i allra högsta grad vad du menar, men det är som Livny säger: objektivismen är en moralfilosofi som utgår från objektiva fakta kring den verklighet vi lever i. Att ”motbevisa” mig kräver att man ogiltigförklarar dessa fakta och visar att premisserna logiskt sett inte stämmer. Att erkänna något som sant kan aldrig vara fanatiskt, så länge det de facto ÄR sant, och det är därifrån man måste börja i det här fallet. Objektivismen har inte bara en implikation eftersom den blott är ett moraliskt ramverk. Den säger inte åt folk hur de ska agera i förhållande till sig själva, bara hur mänskliga relationer ska regleras medelst lagar (byggda på moraliska principer som i sin tur är härledda från objektiva fakta). Att kompromissa är alltid att säga ”jag avviker lite från det som är sant och hittar på något eget istället”, och så fort man gör det förlorar man alla rimliga möjligheter att försvar sin ståndpunkt, för vad hindrar då att man kompromissar lite mer? Och ännu lite mer? Tänk om vetenskapen jobbade på det sättet: någon forskar kring, säg, centrifugalkraften och når en bevisad slutsats. När han presenterar sina resultat modifierar han dem för att han tror att de inte kan appliceras i verkligheten. Då har han lagt fram något som inte stämmer, fullt medveten om vad han egentligen kom fram till, och hur ska han kunna försvara det?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: