h1

Värderingar

juli 1, 2009

Niklas Ekdal har en bra och intressant poäng när han (delvis) härleder den moderna ungdomsarbetslösheten till kändisdyrkan. Han menar att i en värld där Zlatan Ibrahimovic och Michael Jackson ”är norm tar det emot att städa på äldreboendet”.

Budskapet är givet. Det är inte politiken som är lösningen, istället handlar det om något så grundläggande och enkelt som värderingar. Staten har i åratal försökt få ner arbetslösheten bland unga, men misslyckats kapitalt. Till större delen beror det så klart på att de så kallade lösningarna bara har skapat ännu större problem, exempelvis minimilöner och LAS, men det är även den allmänna moralen i samhället som bidrar. När unga uppfostras till att tro att de kan ställa vilka krav som helst utan att prestera något i gengäld är det klart att de inte vill ta vilket jobb som helst bara för att hålla sig över ytan.

Representativt för detta är kommunistiska Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielssons uttalande om att idén med välfärdsstaten är ”att man ska kunna få och kräva det där lilla extra”. Det är omöjligt att veta hur utbredd denna uppfattning egentligen är, men överallt i samhället syns mönstret. Folk vill ha en stark stat för att de tror att den ger dem mer än de hade fått på en fri marknad. Det kan det väl vara värt att betala lite skatt för?

Problemet är som vanligt att rikedomen i ett samhälle vid ett givet ögonblick är begränsad. För att någon ska kunna konsumera mer än sin produktion måste någon annan konsumera mindre än sin produktion. När detta sker i ofrivillighet med statligt tvång kallas det omfördelning. När omfördelningen i sin tur krockar med uppfattningen att man som enskild individ ska få göra vad man vill och dessutom överleva på det, uppstår stora problem. Ungdomsarbetslösheten är ett exempel. Unga idag presterar sämre och sämre i skolan men vill ändå ha bättre jobb, högre lön, längre semester, mer makt och så vidare. Och mindre eget ansvar, så klart.

På så vis hänger politiken och värderingarna ihop. Den förra när de senare, de senare ger mer föda åt de förra, och så bildas en ond cirkel. Mycket vill ha mer, och när en ny generation uppfattar sig själv som sämre lottad än den föregående ställer den högre krav på att staten ska kompensera. Men var är självinsikten? Varifrån kommer dessa krav när den egna insatsen bara blir svagare som moralisk ståndpunkt? Här kan säkert kändiskulten spela en roll. Unga ser kändisar på TV dagligen, läser om dem på Internet, diskuterar dem på olika siter. Och allt verkar ju så enkelt. Man blir inte längre känd genom hårt arbete utan genom att skämma ut sig offentligt, i Idol eller Robinson eller något liknande program. Så om man bara lyckas ta sig till TV har man lyckats, då är framtiden säkrad. I väntan på det kan man gott studera något meningslöst och tacka nej till tråkiga jobb.

Därmed inte på något sätt sagt att man inte ska eftersträva kändisskap, men synen på vad som krävs av en själv måste revideras. Att bli känd borde ha något att göra med vad man åstadkommer, och detta något saknar ofta helt värde i dagens samhälle. Hårt arbete ligger sällan bakom någonting, och gör det det är det ändå själva kändisskapet som beundras, inte insatsen. Det är ett klassiskt exempel på en moral som säger att man har rätt till mer än man lägger in. Den grundades av vänstern och förs vidare av alla etablerade partier, med den rödgröna röran som ivrigaste förespråkare.

Kändiskulturen bidrar säkert i viss mån till detta, när den i sig egentligen inte är något negativt. Det gäller bara att få de unga att förstå och respektera dels arbetet som borde krävas för att bli känd, dels det faktum att alla inte kan bli kända. Det är ingen rättighet att synas i TV och dessutom dra in massa pengar på det, lika lite som det är en rättighet att göra anspråk på andra människors pengar bara för att man råkar leva i en kleptokrati. Uppfattningen att det finns en massa gratis luncher bara staten kliver in och lagar maten är samhällets värsta fiende, och den kan bara bekämpas med rationaliteten som vapen.

6 kommentarer

  1. Fast jag vidhåller fortfarande att den generation du beskriver inte är dagens unga, utan 40-talisterna.

    I värsta fall har du OCH jag rätt. Då får jag börja jobba betydligt mer övertid, om jag ska lösa både morsans pensioner och läkemedelssubventioner OCH grabbens bostadsbidrag och försörjningsstöd.

    Bäst att sluta läsa bloggar och gå till jobbet…

    (sedan kanske det helt enkelt är VÄNSTERN bland 40-50-60-70-80-90-talisterna du beskriver, vi andra har inte tid att babbla i Almedalen.)


    • Det ligger det så klart något i, men så är väl också (mp) största parti bland dagens unga🙂


  2. […] More here:  Värderingar […]


  3. Har jag alltid sagt. Alla brudar vill bli ”glamourmodeller” och alla grabbar vill bli Zlatan eller pokerproffs, och pengarna ska bara regna ner på dem… Alla vill glida, arbete är fult.


  4. Håller med ! Men staten måste bli bättre på att styra arbetskraften så att mer människor har lättare att få jobb !


  5. icedaniel: Nu var du ironisk va🙂
    Stater har väl aldrig varit särskilt bra på att spå rätt i vilka jobb som är hållbara/”bra” och inte !

    /K



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: