h1

Parasiternas ”rätt”

augusti 6, 2009

I dagens DN skriver Timbros Thomas Idegard om hur kommunerna kan spara pengar utan att dra ned på välfärden. Han föreslår nedskärningar inom områden som kultur och fritid, till förmån för satsningar på kärnverksamheter.

Föga förvånande börjar vänstern direkt skrika högt om orättvisor, och resonemangen är lika grundlösa och förvirrade som vanligt. Johan Westerholm anklagar ”neo-liberalerna” för att ”ekonomisera” samhället och bryta ner det i ”budgetposter, kostnadsslag och kostnadsställen”. Omgående får han medhåll från hbt-sossen som dessutom citerar Erik Laakso: ”Välfärdens kärna är inte verksamheterna utan människorna”.

Alltså, samhället ska enligt dessa socialister inte handla så mycket om pengar, och det viktiga i den offentliga verksamheten är inte verksamheten i sig utan människorna.

Uppfattat?

Så vad är det egentligen socialisterna kräver, om man läser lite mellan raderna?

Jodå, mer pengar till offentliga verksamheter!

Logiken är som vanligt klockren, om man vänder på dess lagar och låtsas att verkligheten är en lerklump som man kan forma helt efter eget subjektivt tyckande. Antagligen bottnar de förvirrade argumenten i en fundamental okunskap om vad ekonomi är och hur den fungerar. Dessa socialister ser (förmodligen) pengar som ett eget väsen skilt från produktionen av välstånd, och statens pengar som skilda från individens arbete. Genom att anta sådana premisser kan man glatt resonera kring välfärden som något som inte har med pengar och finansering att göra, och låtsas som att det går att välja mellan ”pengarna” och ”människorna”.

Sanningen är att välfärd inte existerar utan pengar, att pengar inte existerar utan människor samt att människor inte existerar utan arbete, och så är cirkeln sluten. Utgångspunkten för alla politiska resonemang måste vara människan – så långt har Johan Westerholm rätt. Problemet är att han och andra socialister tar pengarna och välståndet för givna och skiljer dem från individen och hennes fundamentala livsvillkor. Pengar är i deras ögon inte något som är kopplat till människors välfärd annat än genom behovet av pengar. Det vill säga, den ska tilldelas pengar som behöver pengar och mår bra av pengar. Varifrån de kommer från början och vad de egentligen är ett resultat av är oväsentligt, nu tillhör de staten och staten borde gynna ”människan” genom att ge henne pengar vid behov.

Men behov av vad? Idegard vill prioritera sjukvård och skola medan socialisterna vill satsa på kultur och en ”meningsfull fritid”, säkerligen utan att för det dra ned på det förstnämnda. Att erbjuda människor ”gratis” fritidsnöjen är enligt socialisterna ett sätt att skapa en ”helhet” i välfärden, alltså: att bjuda någon på ett teaterbesök kan bidra till att den personens mentala hälsa förbättras och därmed får han ett bättre liv, och det är ju bra, ungefär.

Så statens uppgift blir enligt socialisterna att ge människor en helhet som bidrar till högre livskvalitet. Eller enklare uttryckt: konsumtion av välfärd utan produktion av välstånd.

Men produktionen av välstånd är en absolut avgörande förutsättning för välfärden, utan någon som arbetar och skapar resurser finns ingen möjlighet för staten att dela ut pengar till eller på annat sätt gynna någon annan genom mer konsumtion. Pengar är följden av att enskilda människor med sina egna medel (kropp, hjärna) skapar förutsättningar för mänsklig överlevnad, alltså konsumtion av välstånd. Mat, kläder, husrum och så vidare. Detta är det fundamentala behov som alla människor har – konsumtion, som först och främst kräver produktion. Vill man sätta ”människan” i första rummet ger man henne rimligtvis rätten att just producera rikedom. Att tro att förutsättningen primärt är konsumtion är att missa varifrån konsumtionen kommer, och ett vanligt misstag bland de moderna socialisterna.

Välfärd kräver välstånd kräver produktion.

Att ge någon rätten till välfärd utan produktion är att ge någon rätten till välfärd på bekostnad av den som skapat den från första början. Någon annan möjlighet finns inte, man kan inte ge bort det som inte existerar, och det som existerar är det som först har skapats. Vidare är all produktion en form av välfärd, det går inte att isolera sjukvård, skola eller kultur/fritid från produktionen av någonting annat. Och allt detta har ett pris, allt det kan mätas i pengar eftersom pengarna är produktionen. Allting som produceras har ett syfte, nämligen att främja mänsklig välfärd. Ska man dela ut produktionen efter behov finns det ingen anledning att stanna vid vården eller vid kulturen, man kan lika bra fortsätta till livsmedel och kläder, till resor och bostäder, TV-spel och fortskaffningsmedel eller vad som helst. Enligt den socialistiska argumentationen är allting som främjar människans välfärd något som staten ska kunna erbjuda, för den mänskliga välfärdens skull. Om personen X mår bra mentalt av att få en samling med DVD-filmer så ska han få det. Och så bortser man ifrån vem som skapade filmerna och varför.

Välfärd handlar inte om behov utan om rätt. Allting som skapas – alla värden, alla produkter, alla tjänster – skapas medelst arbete för att främja den mänskliga välfärden. Det är skapandet som är grunden, inte behovet och inte konsumtionen. Ett behov av något kan aldrig skapa en rätt till detsamma, eftersom behovet i sig inte skapar någonting. Att hävda sin rätt till det man vill ha för att man vill ha det är en dimridå som döljer den enes rätt på den andres bekostnad, nämligen den tärandes rätt framför den närandes. Den närande är den som från sitt mänskliga grundtillstånd av absolut fattigdom använder sina medel för att skapa något bättre, något som främjar hans liv. Den tärande är den som sliter det ur hans händer och använder det för att främja sitt eget liv: en parasit. Parasitens rätt att leva på den närandes bekostnad är inte ett sätt att fokusera på människan, tvärtom. Det är ett sätt att främja den oduglige med hjälp av den duglige, ett sätt att låta en människa gå före en annan på grund av dennes egen oduglighet.

Eller ännu enklare: den ense rätt att använda den andre som ett verktyg för sitt eget välmående.

För den oduglige är det bekvämt och enkelt att skrika om ”orättvisor” när han inte får allt han pekar på och anser sig behöva eller må bra av, men rätten att leva på det sättet kräver att människan som människa sätts på undantag. Det mänskliga i existensen och överlevnaden är inte behov eller konsumtion utan produktion. Att ta människan på allvar och sätta henne i centrum är att ge henne rätten till sig själv, sin kropp och sina tankar i syfte att främja just produktionen av välfärd. För individens egen skull, inte för den odudlige på den dugliges bekostnad.

Att prata om pengars ringa värde och att välfärden borde prioriteras framför ekonomin är att förneka det enkla sambandet mellan just välfärd och pengar, mellan rikedom och arbete.

Att hävda individens rätt till en ”meningsfull fritid” utan arbete är att hävda den enes rätt till välfärd utan produktion och den andres skyldighet till produktion utan välfärd.

Att påstå att man sätter människan i centrum när man med tvångsmedel delar ut privilegier utan motinsats är i själva verket att förslava de dugliga och belöna de odugliga, och att sätta det antimänskliga före det mänskliga, det destruktiva framför det produktiva, död framför liv.

Välfärdens kärna är produktionen av densamma, och produktionen kräver av människan att hon är fri att leva och agera för sin egen skull med sitt eget välmående som övergripande moraliska mål och syfte. Politikens uppgift kan aldrig vara att främja konsumtion på produktionens bekostnad, då detta innebär den enes rätt framför den andres och den tärandes förslavning av den närande.

Människans rätt – alla människors rätt – är att fritt och frivilligt arbeta för den egna överlevnaden och välfärden och konsumera den egna produktionen, inget annat.

2 kommentarer

  1. Som jag påpekat på min blogg, Flanera.se, så borde du hänvisa till den bakomliggande rapporten i stället för DM debatt. Man kan lätt få intrycket av att det är Thomas Idergard som står för åsikterna, när det i stället är ett arbete av två mycket kompetenta studenter.
    Läs http://www.timbro.se/innehall/?isbn=9175667263&flik=4

    Annars tycker jag att dina reflektioner är intressanta. Speciellt om hur välfärd skapas.


  2. […] is John Galt? Our objectivistic view of the world and people of today. « Parasiternas “rätt” Vård som vara augusti 7, 2009 Glädjande nog har det på sistone uppstått en ganska […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: