h1

Nya vägar

augusti 9, 2009

När ens argument motbevisas måste man ju hitta på nya, inte sant? Mona for president försöker svara på varför en individ ska ha rätten att bestämma över en annan, och skriver följande:

”För det första verkar du ha en skev verklighetsuppfattning. Anledningen till att du förmodligen har bra förutsättningar är det välfärdsstystem som vi byggt upp tillsammans. Att vi TILLSAMMANS betalat skolorna så att det inte blir en fråga om ekomomiska förutsättningar, vi har TILLSAMMANS finansierat infrastrukturen som gör att du kan ta dig mellan olika platser och vi hjälps TILLSAMMANS åt när människor får canser för att en människa inte ska tvingas till att lägga i pengar i ett mynt inkast på sin respirator.”

Detta argument går ut på att jag som individ tjänar på tjuvsamhället där staten stjäl människors inkomst för att finansiera tjänster de inte har bett om, och därför ska jag tvingas att betala skatt. Alltså: argumentet för att tvinga mig att avstå en del av min lön är att det är bäst för mig.

Men vem ger någon annan rätten att bestämma det för min räkning? Om jag vill ha usla förutsättningar, om jag inte vill gå i skolan, om jag inte vill kunna ta mig någonstans, varför ska jag då ändå tvingas? Är det som någon annan uppfattar vara ”mitt bästa” viktigare än min egen vilja?

Och framför allt, är det en sådan stark rättighet att gynnas optimalt att det blir till en skyldighet? Alltså, måste mitt liv styras i den riktning som är absolut optimerat bäst för mig, enligt någon annan? Det är ett oerhört märkligt resonemang, och säger ingenting om varför det är någon annans rätt att besluta åt mig vad som är bäst för mig. Hur avgörs det?

Mona for president fortsätter:

”Tyvärr går det inte att dela upp samhället mellan sånna som dig och sånna som mig, tyvärr går det inte att lägga en avgift på dig så fort du går utanför dörren och sliter på asfalten som kommunenlaggt, tyvärr går det inte att ge dig en avgift så fort du lägger skräp i en soptunna på stan, tyvärr kan man inte ta betalt i ambulansdörren som på¨en SL-buss. Tyvärr kan inte brandkåren ta betalt av dig före de ens bryr sig om att släcka ditt hus. Hade det varit möjligt hade du kanske sluppit vara med och finansiera välfärden.”

Det här argumentet är något annorlunda, här hävdas det att eftersom den offentliga sektorn existerar och har monopol på vissa tjänster så måste det vara så för all framtid. Det är en metafysisk omöjlighet att ta betalt av mig varje enskild gång jag nyttjar dessa tjänster, och därför måste skatten existera.

Detta är också uppenbart falskt. En privat brandkår kan självklart ta betalt varje gång den släcker en brand i mitt hus, och den kan dessutom se till att jag om jag vill ha ett sådant skydd får betala en frivillig försäkringspremie lite då och då. Gör jag inte det är jag inte garanterad någon släckning och får skylla mig själv.

Precis samma sätt att finansiera olika välfärdstjänster är möjligt inom alla tänkbara områden. Jag kan via en privat och frivillig försäkring vara skyddad vid sjukdom, vid arbetslöshet, vid skada, brand, stöld eller vad som helst. Skatteargumentet skulle ju kunna användas på bilar också: om du krockar, ska du då varje gång betala hela kostnaden för reparationer? Det är ju omöjligt! Nej, det är fullt möjligt, men inget självklart alternativ till skattefinansiering. Idag är jag skyddad mot krockskador och dess kostnader genom en bilförsäkring, som visserligen till en del är tvingande men som bara täcker vissa moment om jag väljer att betala för ett sådant skydd. Varför skulle inte sjukvården eller skolan kunna fungera på exakt samma sätt?

Mona for president avslutar med ett dräpande angrepp:

”Egoism borde sjukdomsklassas.”

Problemet är ju att detta invektiv neutraliseras av ovanstående argumentation, för vad är det Mona for president egentligen säger i sitt inlägg? Jo, att eftersom vi gemensamt (alltså Mona for president inkluderad) har betalat för en tjänst som jag nyttjar – exempelvis papperskorgar – måste jag betala tillbaka via skattesedeln. Alltså, Mona for president tänker inte bjuda mig på någonting, han tänker inte stå för några av mina kostnader oavsett hur mycket jag behöver dem. Jag gynnas ju av ”gratis” skolgång i och med att jag får en rättvis och solidarisk chans att ta mig någonstans i samhället, men nåde mig om jag inte via skatten betalar tillbaka den kostnaden resten av livet!

Se, det är precis som marknadsekonomi! Mona for president hjälper mig med en tjänst och vill ha betalt för det. Vad kallas det? Solidaritet? Altruism? Eller… egoism? Tvånget gör att man till och med kan kalla det maffiametoder.

Sanningen är att skattepolitik inte handlar om varken solidaritet eller altruism. Vore det så enkelt kunde den som förespråkar skatter ändå lägga en del av sin inkomst på verksamheter som gynnar de svaga, utan att tvingas, men Mona for president visar tydligt att den viljan inte existerar (och att han inte tror på den ens i teorin). Den som företräder en stark offentlig sektor, finansierad med stöldgods, gör det för att han eller hon själv tror sig tjäna på den. I grund och botten vill han eller hon gynna sina egna intressen genom att tvinga andra att betala för det han eller hon själv avser nyttja. Åsikten uppstår från tron att kostnaden blir lägre och avkastningen högre jämfört med ett samhälle där man själv betalar för sin egen konsumtion.

Det handlar alltså om ren exploatering av andra i syfte att gynna sig själv, och argumentationen blir därför lite svajig. När en premiss faller försöker vänstern bygga på en ny, men den är ofta ännu mer oduglig än den förra.

Vilket skulle bevisas.

2 kommentarer

  1. Apropå “Egoism borde sjukdomklassas”:

    Som vanligt med vänsterns argumentation används lögnen och bedrägeriet aktivt. Vad de väljer att glömma är att ”Majoritetens egoism” rättfärdigas av vänstern eftersom den (underförstått) bygger på tanken (lögnen?) att det stora flertalet (majoriteten) i ett samhälle får mer än de bidrar med, på bekostnad av ”andra” som tvingas att betala mer än de får, dvs deras definition av ”rättvisa”.

    Vad Mona et.al aldrig säger är att egoism som gynnar majoriteten på minoritetens bekostnad anser de vara bra.

    Att det finns egoism och själviskhet som inte är på någon annans bekostnad vill de inte kännas vid, eftersom det skulle föra med sig att individer tog tillbaka makten över sina egna liv och det är en samhällsutveckling som de inte vill se. Men det vill jag.


  2. Mycket väl formulerat Stefan, ditt resonemang har vi länge försökt förmedla via den här bloggen. Självklart handlar även vänsterpolitik om att gynna något egenintresse, och specifikt en viss grupps individuella egenintressen. Att detta är tänkt att göras på någon annans bekostnad bidrar till det löjeväckande i att som vänsteranhängare anklaga liberaler för egoism. När socialisterna säger åt den rike att han inte ska bry sig så mycket om sina pengar beror de på att de vill att han istället ska ge dem till socialisterna.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: