h1

Det kulturella ansvaret

augusti 18, 2009

Den hetaste potatisen i kulturvärlden just nu tycks vara avslöjandet av personerna bakom pseudonymen Lars Kepler. Carina Rydberg gläds åt framgångarna, medan författaren Agneta Klingspor blir ledsen. Över vad? Över uppfattningen att alla författare kan tjäna pengar om de skriver romaner som säljer.

Att kultureliten är motståndare till de råa marknadskrafterna är väl ingen hemlighet, men det känns nästan parodiskt när Klingspor ”blir förbannad på storförlagen som glömt sitt kulturella ansvar”. Med det menas så klart att storbolagen ska ge ut de böcker som objektivt sett är bra, inte de som folk vill köpa. Man får anta att Agneta Klingspor själv anses sig tillhöra den förra kategorin.

Men vad är det egentligen man påstår med ett sådant inlägg? Det finns ju ingenting som hindrar Klingspor från att själv ge ut sina egna böcker – och andras för den delen – utan vinstintresse, det är bara att betala för tryck och distribution ur egen ficka.

Nå, nu är det ju precis här skon klämmer: storbolagens ”kulturella ansvar” handlar inte om att ge ut rätt typ av böcker, utan om att finansiera utgivningen av rätt böcker. Det vill säga, betala författaren den summa pengar som skulle saknas i mellanrummet mellan kostnader och intäkter på en fri marknad. Klingspors inlägg skrivs helt enkelt som följd av ett ekonomiskt egenintresse av att inte gå med förlust. Den förlusten får någon annan stå för genom sitt ”kulturella ansvar”, något som Klingspor själv uppenbarligen helt står ovanför.

Det är en ganska vidrig form av hyckleri som visas upp, men tyvärr är den inte ovanlig. Motstånd mot marknadsekonomin handlar nästan alltid om en tro att man som enskild individ skulle bli rikare på ett parasitsystem där man inte själv behöver stå för sina egna kostnader. Som en viss Johansson konstaterade i kommenterarna till ett annat inlägg: om 99 % inte tycker att skatt är stöld så är skatt inte stöld. Det är bara ett annat sätt att säga att om nästan alla vill stjäla pengar från de rika för att de själva tjänar på det så är det okej. Inte ett ord om det egna ansvaret eller andra människors rättigheter, bara egenintresse och förakt. Upp till kamp!

5 kommentarer

  1. Två själar,
    en tanke.


  2. Usch, vart är vi på väg i världen? Hela artikeln kunde varit skriven av Jim Taggert eller Bertram Scudder om de nu hade funnits på riktigt.


  3. Carina Rydbergs artikel är också väldigt mycket positionering för egen räkning, det finns en underton av bittert titta-där-fick-ni i den. Rydberg säljer ju på sensationalism och sin egen ska vi säga teatrala image, hon är ingen större berättare, men hon har – sedan länge – ett väldigt behov av att markera att ”jaaag är minsann ingen DN-kulturdam jag” trots att det är just på DN Kultur hon skriver det här.

    När hon hänvisar til Rosamond Smith så är poängen inte bara att säga att ”Smiths” böcker är bra utan också, antytt, at dessa deckare är *bättre*, mer läsbara än Joyce Carol Oates böcker i eget namn – den enda av dem Rydberg har läst är väl ”Blonde”. Undertexten till det där är just att Oates är en ikon för ‘seriöst’ läsande och skrivande. Att hon också är en rasande skivcklig, rolig och genomsklådande diktare i eget namn undviker Rydberg naturligtvis att säga.


  4. Jag tror att poängen är att om förlagen vågade tro på litteraturen – även den lite mera krävande – och satsade på att marknadsföra den, så skulle den också kunna sälja mycket väl.


  5. Lycka till med kampen. Jag väntar fortfarande på den första högerrevolutionen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: