h1

Lögn eller oförstånd?

september 3, 2009

Mona Sahlin skriver i Aftonbladet om hur valet ska vinnas. Artikeln är fulla av retoriska floskler men helt tom på argumentationsmässig substans. Smaka exempelvis på denna snirkliga inledning: ”Vi vill att alla människor ska vara fria att forma sina egna liv och förverkliga sina egna drömmar. Rättvis fördelning, välfärd åt alla och minskade klyftor skapar trygghet och möjligheter som gör att den individuella friheten kan växa”.

Hur är detta möjligt? Socialdemokraterna verkar ha uppfunnit ett sätt att äta kakan och ha den kvar på samma gång, men i själva verket handlar det som vanligt bara om oförstånd eller möjligen ren lögn. Ett samhälle där individerna (alla individer) är fria att förverkliga sina egna drömmar är ett samhälle som kan men inte nödvändigtvis behöver innehålla klyftor. Detta beror på att somliga är mer produktiva och drivna än andra. Några brinner för att starta företag, expandera, utvecklas och förbättra, medan andra tycker om att sitta hemma och glo på Fotbollskväll. Att de förra tjänar mer pengar än de senare beror inte på att ”samhället inte betraktar och behandlar människor som jämlikar” som Sahlin uttrycker det, utan på att människor med nödvändighet värderar olika arbetsinsatser på olika sätt.

Att betrakta företagaren som skapar tusentals arbetstillfällen samt billiga produkter och tjänster och Fotbollskvällskillen som jobbar på Volvos lager som ”jämlikar” innebär att man värderar deras arbetsinsatser lika. Det vill säga, det arbete företagaren utför är lika mycket värt som det lagerarbetaren gör. Om en sådan värdering uppstår i den frihet som Sahlin inledningsvis talar sig varm för behövs ingen politik som jämnar ut ”orättvisorna”. Socialdemokraternas retoriska problem är att de inte litar på människorna. De tror (med rätta) inte att individerna i ett samhälle i frihet kommer värdera företagarens och lagerarbetarens arbete på samma sätt, och måste därför ta till tvånget.

Den första fördelning som uppstår i samhället uppstår i frivillighet genom att enskilda människor väljer att betala för olika varor, tjänster och arbetsinsatser. När denna fördelning visar sig vara ”orättvis”, enligt socialdemokratisk retorik, måste den göras om med tvång som medel. Resultatet blir en jämnare fördelning av resurser, men varför skulle denna vara med rättvis? Den har ju uppstått genom att staten sätter ett vapen mot den enes tinning och säger ”dela med dig, du vill väl vara solidarisk”?

Frihet har väldigt lite med saken att göra. Man kan hävda att lagerarbetaren är fri att såsa runt i livet och att staten erbjuder honom möjlighet att eftersträva sina drömmar om att vara ledig och titta på fotboll, men det sker på företagarens bekostnad. Företagaren blir ofri, eftersom resultatet av hans ansträngningar och målsättningar tillfaller någon annan. Den statliga omfördelningen är alltid parasitisk och kräver den enes ofrihet för den andres vinning. Att därför prata om individens frihet i ett socialdemokratiskt eller socialistiskt sammanhang är en självmotsägelse. De två hör inte ihop.

Vänstern måste någon gång tvingas att stå till svars för sin retorik. Varför är det ”rättvist” att staten ogiltigförklarar en fördelning av resurser som har uppstått i frivillighet? Varför är individen ”fri” när resultatet av hans arbetsinsatser tillfaller den som inte jobbar?

Det första steget är att inse att det inte finns något ”samhälle”. Ett samhälle kan alltid delas upp i sina minsta beståndsdelar, nämligen individerna. När man talar om ”samhällets” ansvar eller hur ”samhället” beter sig talar man egentligen om hur några individer beter sig. Om ”samhället” har ansvar för ”de svaga” betyder det att en samling individer har ansvar för en annan samling individer, men inte vice versa. Däri, Mona Sahlin, ligger den sanna orättvisan och ojämlikheten.

Annonser

2 kommentarer

  1. Kan man inte komma med argument mot en text tar man till inlägg lika det Johansson skrivit.


  2. Nu har iofs Johanssons kommentar försvunnit, men det är ändå anmärkningsvärt att han och hans gelikar så ofta hamnar där till slut. Alltså att skriva strunt på rena sandlådenivån efter att de ett tag försökt att framföra det de tror är argumentation för deras position.

    För det trodde de nog helt ärligt, men när de inte rodde i land med det, när sammanblandningarna, nyspråket, resonemangs- och logikfelen, och ffa bristerna/förutsättningarna för deras egna position klargjorts ett antal ggr, verkar de ge upp och retirera till trumpet grinigt muttrande av typen ‘det är visst ni som är dumma, så dé så .. ‘

    Händer hela tiden!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: