Subjektiva axiom

Att sosseriet går till val på höjda skatter var ingen överraskning, så det behöver inte debatteras. Det intressanta är hur de motiverar sin politik. Budskapet är tydligt: dina pengar tillhör inte dig, de är ett lån från staten. När som helst kan denna stat kräva tillbaka pengarna med motiveringen att de ska användas till något annat som är viktigare. Underförstått: ditt liv räknas inte, här har vi större ambitioner än så.

Oärligheten exemplifieras tydligast med hur (s) beskriver skattesänkningar. Sahlin och Östros hänvisar till en undersökning som visar att de rikaste har ”fått” den största delen av kakan.

Först och främst är skattesänkningar inte en summa pengar som delas ut godtyckligt som en generös gåva från politikerna, det är ett sätt för staten att sänka sina exploateringsambitioner och ta en lite mindre del av varje individs intjänade lön. Vidare är det inte så konstigt att den som tjänar mest också får behålla en större summa i absoluta tal om skatten sänks. Att kalla det en orättvisa är fullständigt absurt när de rika redan betalar mer skatt både i absoluta och relativa tal. För Sahlin och Östros är det en ”självklarhet” att den som ”har” mest bidrar med mest, men det gör de redan, och motsvarande verkar ju inte gälla återbäringen. Med andra ord, det enda de rika är till för är att exploateras av staten så att staten kan dela ut gratis förmåner till fotfolket och därmed vinna makten år efter år. Så definieras populism när den som är allra mest motbjudande.

Sörjan påstår att ”regeringen har valt att låta skatte­sänkningar gå före välfärden”, men det rätta uttrycket borde vara att regeringen har valt att låta individen gå före kollektivet, eller ännu bättre: låta de produktiva gå före de destruktiva. Att (s) har en sådan bristande respekt för individen och hennes liv är ingen nyhet, men argumentationen för denna politik lämnar mycket i övrigt att önska.