Archive for 23 september, 2009

h1

Mer nonsens i DN

september 23, 2009

På DN:s socialistiska kultursidor publiceras idag en artikel om social rörlighet. Där påstås att det är lättare att röra sig mellan olika inkomstgrupper i Sverige än i USA, och att det marknadsliberala samhället därmed inte erbjuder människor friheten att bli vad de vill.

Problemen är som vanligt många när det gäller vänsterpropaganda. Först och främst är inte tanken med ekonomisk frihet att människor automatiskt ska uppnå sina målsättningar och förverkliga sina drömmar. Sådana ambitioner kan bara existera i en planerad ekonomi, och vad gäller empiri på det området är bilden ganska tydlig: ju mindre liberal ekonomi desto fattigare befolkning.

Ekonomisk frihet finns till för att alla ska ha rätten att eftersträva sina egna målsättningar. Det finns inga andra garantier än att varje enskild människa slipper arbeta för någon annans vinning och i frihet kan fokusera på vad hon själv vill göra med sitt liv.

Så långt ideologi. Statistiken då?

Artikelförfattaren Daniel Lind (som givetvis arbetar för facket) använder ett mått för att stödja sin tes: sambandet mellan fäders och söners inkomster över tid. Han skriver:

Chansen att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen klättrar till den högsta är 7,9 procent i USA och 10,9 procent i Sverige. När det gäller rörligheten från toppen till botten är risken att sonen till den rikaste av fäder faller till den lägsta inkomstgruppen 9,5 procent i USA och 15,9 procent i Sverige”

Sålunda en skillnad på 3 respektive 6,4 %. Vad anser sig Lind ha bevisat med det? Han beskriver det som skillnaden mellan ”dröm och mardröm” vilket väl får betraktas som årets överdrift.

Att vara fattig är ett relativt begrepp som innebär att man regelbundet tjänar mindre än 50 % av medianinkomsten i sitt land. Denna medianinkomst var 1999 i Sverige 276.000:- mot 406.000:- i USA. En ”fattig” svensk tjänar alltså mindre än 68 % av en fattig amerikan. Att då prata om svårigheten att i USA ta sig från fattigdom till ett ”drägligt” liv är att göra det lite väl enkelt för sig.

Lind jämför vidare ”USA, Storbriannien, Italien och Frankrike” med ”de nordiska länderna och Kanada”. USA och Storbritannien kan lätt räknas till de mer marknadsliberala i världen, men det kan även Kanada och Danmark. Faktum är att Kanada räknas som mer liberalt än Storbritannien av Heritage. Frankrike och Italien rankas dessutom betydligt lägre än samtliga de nordiska länderna.

Listan över ekonomisk frihet ser enligt Heritage ut som följer (för berörda länder):

6: USA
7: Kanada
8: Danmark
11: Storbritannien
14: Island
17: Finland
26: Sverige
28: Norge
64: Frankrike
78: Italien

Det verkar alltså inte finnas något som helst samband mellan social rörlighet och ekonomisk frihet.

Ginikoefficienten då? Det tal som mellan 0 och 1 rankar inkomstskillnaderna i ett land?

Efter skatter och transfereringar ser tabellen ut så här:

USA: 0.38
Italien: 0.35
Storbritannien: 0.34
Kanada: 0.32
Island: 0.28
Norge: 0.28
Frankrike: 0.28
Finland: 0.27
Danmark: 0.23
Sverige: 0.23

Här verkar sambandet om inte starkt så åtminstone med lite god vilja påvisbart. Då ska man ändå komma ihåg att både relativt ojämlika Italien och relativt jämlika Frankrike ligger långt under övriga länder vad gäller köpkraftsjusterad BNP/capita. Dessutom bryter Kanada mot mönstret igen genom att vara både ekonomiskt liberalt och relativt ojämlikt, samtidigt som den sociala rörligheten (enligt Lind) är hög.

Forskningen nämner också några andra saker som Lind inte tar upp: två av tre amerikaner har högre realinkomster än sina föräldrar, och 82 % av de som föds in i den lägsta kvintilen har större chans än någon annan att uppnå högre inkomster än sina föräldrar.

Av de relevanta länderna har den fattigaste femtedelen ökat sina inkomster mest i Norge, Storbritannien och Italien. Både den rikaste och den näst rikaste femtedelen har i Sverige ökat sina inkomster mer i Sverige än i USA de senaste 15 åren.

Alltså: sambandet mellan ekonomisk frihet och social rörlighet är långt ifrån uppenbart om ens existerande, tydligare är det då mellan jämn inkomstfördelning och social rörlighet. Det är kanske inte heller så konstigt: det är lättare att röra sig mellan olika inkomstgrupper om skillnaderna är små än om de är stora.

Vidare är argumentet för ekonomisk frihet inte det att människor automatiskt kommer kunna röra sig fritt mellan inkomstgrupper. Tvärtom är det friheten att eftersträva sina egna målsättningar som är poängen. Att en dönick utan ambitioner har lättare att komma i närheten av den produktives inkomster om dessa omfördelas nedåt är inte så konstigt, men det gör det heller inte moraliskt försvarbart.

Linds artikel bevisar därmed i stort sett ingenting, men socialisterna sväljer dess innehåll med hull och hår utan att reflektera och resonera. Som vanligt.