h1

Konkurrens

oktober 4, 2009

Loke skriver ett indirekt svar på vårt inlägg om filosofisk förvirring. Det är i sig ganska ointressant, men en efterföljande kommentar är desto mer anmärkningsvärd: den centrala poängen i inlägget om Erik Svensson var att denne (medvetet?) missförstår den nyliberala tokhögerns utgångspunkter. Han menade implicit att denna nyliberala tokhöger likt nazisterna vill rensa ut de svaga i samhället eftersom det är så det fungerar i naturen (…och därmed begår ett så kallat naturalistiskt felslut). Det är ju uppenbart osant, men Loke är inne på samma spår. Han menar att eftersom den nyliberala tokhögern gillar konkurrens vill vi faktiskt rensa ut de svaga, det är ju det konkurrens innebär.

Vad är intressant med det då?

Jo, det illustrerar hur förtvivlat svårt vänstern har att slita sig från systemtänket. De ser inte människor och deras handlingar, utan en stor själlös maskin som hänsynslöst driver utvecklingen framåt. Liberalism blir därför i deras ögon ungefär en icke folkvald kommitté som sitter på ett kontor och bedömer människor efter deras förutsättningar och förmågor: de som inte duger rensas kost och gott ut och de andra tilldelas en mängd pengar och diverse privilegier. I ett socialistiskt samhälle skulle denna maskin/kommitté istället dela ut lika mycket till alla eftersom det är mest rättvist.

Nu är det ju naturligtvis inte så konkurrens fungerar, och konkurrens är inte ens en oundviklig del av något liberalt system. Socialisternas söta tanke är ungefär att istället för att människor ska ställas mot varandra vore det bättre om alla samarbetade och var snälla, så kunde vi leva i fred och frihet utan konflikter och med en jämlik fördelning av rikedom. Win-win.

Med vad är konkurrens och varför uppstår den egentligen?

Den enda ”regeln” i ett liberalt samhälle är att ingen människa ska behöva utsättas för tvång. Alla ska ha samma frihet att bestämma över sina egna liv och har rätten att eftersträva den egna lyckan snarare än att fungera som ett verktyg för andras målsättningar. Konkurrens är ingen del av ”systemet” eftersom det inte finns något ”system”, den sätter spontant in för att människor de facto värderar. Varje dag gör vi bedömningar och fattar beslut baserade på en implicit eller explicit värdering av olika alternativ. Är det kallt ute sätter vi gärna på oss en vinterrock som då har ett stort värde för oss (eftersom den håller oss varma), men samma vinterrock är närmast värdelös mitt i sommaren när solen gassar och temperaturen når 30 grader.

Det har så klart inte med något politiskt eller ekonomiskt system att göra, utan med mänsklig rationalitet. Våra olika kläder ”konkurrerar” med varandra och vi väljer de som bäst passar våra behov vid ett givet tillfälle. Samma sak gäller andra människor vi kommer i kontakt med: att vi väljer vissa som våra vänner framför andra beror på att vi tycker om dem bättre, av olika anledningar. Alla vi möter konkurrerar indirekt om vår vänskap, och även om alla inte är intresserade av den väljer vi de som passar oss bäst. På samma vis konkurrerar vi med alla andra om dessa människors vänskap, för att de ska välja oss måste vi erbjuda något som gör att de värderar oss tillräckligt högt för att betrakta oss som sina vänner.

Nu handlar sådan konkurrens inte om ekonomi invänder någon, men principen är ju exakt densamma. När vi behöver få ett arbete utfört, vad det än må vara, vill vi så klart att det ska utföras på ett bra sätt. Säg att vi ska göra om vårt kök för att golvet börjar spricka, luckorna faller av skåpen och spisen inte längre håller måttet. Är vi då likgiltiga inför om vi får ett snyggt stengolv eller ett begagnat i plast, fullt av gamla vinfläckar, bubbligt och slitet? Spelar det ingen roll för oss om spisen vi får fungerar bättre än den förra, om den riskerar att brinna upp eller ej, om kylskåpet håller rätt temperatur eller om det förstör alla färskvaror?

Givetvis bryr vi oss, vi vill ha det bästa alternativet för att det bäst gynnar oss. I slutänden handlar dessa värderingar om livet, om valet mellan liv och död. Alla andra val är bara en förlängning av det valet, nämligen att göra det liv vi lever så bra som möjligt för oss.

Att leva utan konkurrens skulle innebära att alla alternativ en människa står inför är lika mycket värda för henne. Hon bryr sig inte om ifall mjölken surnar som en följd av ett icke fungerande kylskåp, att hon inte kan tillreda varm mat för att ugnen inte fungerar, eller om golvet är fläckigt eller inte. Och hur åstadkommer man en sådan människa? Inte utan en kraftigt planerad och begränsad ekonomi där hon antingen bara kan stå inför ett alternativ eller där hon helt enkelt aldrig får välja själv. När hon påtvingas alternativ ovanifrån kan även den som tillverkar icke fungerande kylskåp få en lika stor chans till rikedom som den som tillverkar fungerande diton.

Vad en sådan ekonomi skulle innebära för incitament och viljan att anstränga sig lite mer för att göra det egna livet lite bättre behöver väl inte ens diskuteras.

2 kommentarer

  1. Utmärkt skrivet, ibland behöver man bara bryta ned begreppen för att folk ska inse att deras premisser är felaktiga. Det är när du gör såna härledningar du excellerar. Men tona gärna ned personpåhoppen med tex ord som djurvetaren i tidigare inlägg… låt inte andra sätta stämningen på konversationen.


    • Tack, och du har rätt, djurvetaren kändes dock mer som en kul grej än ett personpåhopp när jag skrev det. Ska hålla mig ifrån det i fortsättningen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: