Archive for the ‘Liberalism’ Category

h1

Lycka är att misslyckas?

oktober 18, 2009

DN har recenserat vad de kallar ”högerns lyckorecept” i form av böcker på temat lycka, skrivna av Johan Norberg och Marie Söderqvist Tralau. Recensenten Kajsa Ekis Ekman, aktiv socialist, ondgör sig över den positiva synen på människan som enligt henne inte ger något utrymme för själens och känslornas komplexitet. Det är till och med så illa att nyliberalerna känner ett ”avgrundsdjupt förakt för svaghet”.

Vilket vänsterns lyckorecept är framgår givetvis inte, men låt mig prova på en kvalificerad gissning: lycka är att få det man vill ha och behöver utan att lyfta ett finger och utan att respektera något så fånigt som andra individers rättigheter. Vi är ju alla en del av ett samhälle, och vi måste hjälpa varandra!

Ekman visar som vanligt upp en vettlös okunskap inom ämnet ekonomi. Hon raljerar över Söderqvist Tralaus analys av folkmordet i Kambodja som ett resultat av en strävan efter jämlikhet, men utan att förklara varför den är felaktig. Visst är det för enkelt att säga att så fort man vill uppnå ett jämlikt samhälle kommer man istället mörda miljontals mäniskor, men sambandet finns ändå där:

”Jämlikhet” i vänsterns värld innebär att alla människor får tillgång till samma materiella rikedom oavsett vad de gör i sina liv. De kan vara deprimerade och sitta hemma och fördjupa sig i Kafka och Proust, de ska ändå ha ”rätt” till allt de behöver för att överleva. Vad Ekman och andra socialister antingen inte begriper eller inte låtsas om är att om alla lever på det sättet skapas ingen rikedom, och ingen rikedom kan då fördelas. Om nyliberalerna sägs förakta svaghet så föraktar socialisterna styrka, men det är ett olyckligt förhållningssätt.

De starka är på intet sätt beroende av de svaga, men de svaga överlever inte utan de starka. Eller snarare, de som inte producerar rikedom överlever inte utan de som gör det. Att då spotta på den lilla produktiva klick som håller resten av samhället under armarna med hjälp av sitt intellektuella arbete och sina ambitioner är att skjuta sig själv i foten. Ekman borde fråga sig vad som händer i ett samhälle där styrka ses som något ondskefullt som man bara kan besitta på andras bekostnad, och där behovet hyllas som det mänskliga och goda. Vad sker med människor i ett samhälle där incitamenten för att arbeta helt försvinner och ersätts med en strävan efter att göra absolut ingenting av mänsklig nytta?

Ja, varför skulle det bli så, frågar sig socialisterna.

Varför skulle det inte bli så replikerar liberalerna. Varför skulle någon vilja anstränga sig mer än absolut nödvändigt om alla ändå fick samma del av den gemensamma kakan? Förhoppningen är så klart att de så föraktade starka och produktiva kommer fortsätta med sitt arbete så att parasiterna kan leva gott av dem, men det är blott en naiv och djupt ondskefull förhoppning. I verkligheten kommer ingen vilja lyfta ett finger eftersom resultatet av varje extra insats ändå tillfaller den som allra minst arbetar för mänsklighetens framsteg. Det leder till fattigdom som leder till högre krav på de produktiva som leder till att de ännu mindre vill arbeta och så vidare. Det är en ond cirkel och ett race mot botten där slutresultatet blir ändlös misär och fattigdom.

Kopplingen till världens socialistiska exempel är tydlig: överallt där det Ekman kallar ”jämlikhet” har eftersträvats genom förbud, kontroll och stenhård statlig styrning har fattigdom blivit resultatet. Det är uppenbart och logiskt och lyder under premissen att man inte kan äta kakan och ha den kvar samtidigt. Behovet av rikedom skapar inte rikedom, och ingen skapar rikedom utan incitament. Ingen är så dum att han eller hon väljer att arbeta för att den som väljer att inte arbeta ska få det bättre, det kommer aldrig ske.

Ekman och andra socialister borde ta sig en titt på de människor de så djupt föraktar, de som strävar efter utveckling och framgång, och se att det är dessa människor som likt Atlas bär hela världen på sina axlar. De måste sedan erbjuda Atlas ett hållbart argument för att han ska fortsätta stå där nedtyngd av en allt mer destruktiv mänsklighet som spottar honom i ansiktet och hänvisar till själens och känslornas komplexitet. Risken är stor att han släpper sitt grepp, och då är döden det enda som återstår.

Annonser
h1

Socialistisk svält

oktober 14, 2009

En miljard människor svälter, lika många som för 40 år sedan. Socialisterna skyller så klart direkt på ”det kapitalistiska systemet” vars konsekvenser nu blir tydliga. Den intellektuella ohederligheten har till synes inga gränser, det spelar ingen roll vilken lögn man tar till, bara man får fram sitt budskap.

Först och främst: för 40 år sedan var jordens befolkning betydligt mindre än idag, närmare bestämt 3,7 miljarder mot dagens 6,6 miljarder. Det innebär att 1970 var andelen svältande i världen 27 %, idag är den 15 %. Att inte erkänna det som en framgång är bedrägeri.

Vidare har de största framstegen gjorts i länder som har liberaliserat sina ekonomier under samma period, mer specifikt i Indien och i Kina. Dessa var länge slutna, planerade och hårt socialistiska, men öppnade vid olika tidpunkter upp för handel, investeringar och företagande. Sedan dess har utvecklingen varit remarkabel. Jämför även gärna med andra länder som gått från stor fattigdom till motsatsen genom handel och liberaliseringar: Japan, Sydkorea, Singapore, Hong Kong och så vidare.

Dessa länder har inte blivit rikare genom att vi i väst har skickat mer pengar till dem, eller att vi har slutat utnyttja deras arbetskraft och naturtillgångar. Tvärtom. Det var när de lät oss anställa deras arbetskraft och bearbeta deras naturtillgångar som rikedomen sköt i höjden.

Den världsdel som fortfarande sackar efter är Afrika, och det beror på att det är den världsdel som är minst integrerad i världsekonomin. Det finns ytterst få multinationella västbaserade företag i Afrika, och deras handel med oss är minimal. Trots det påstår socialisterna att vi har skuld i deras fattigdom. Det är fullständigt befängt, och man undrar om ett sådant yttrande är en medveten lögn eller ett gravt missförstånd. Jag lutar åt det senare. Socialister förstår ju som bekant inte att resurser måste skapas innan de kan fördelas, och deras poäng är ungefär att Afrika är fattigt för att vi inte ger dem pengar. Men vem gav oss pengar när vi var fattiga? Vem skickade massa bistånd till sydostasien innan de utvecklades? Vem skeppade över kontanter till Kina och Indien utan att få något tillbaka?

Svaret är: ingen. Rikedom skapas genom arbete, inte genom omfördelning. Afrika kan inte bli rikt enbart om vi blir fattigare, för ekonomin är inget nollsummespel. Det tål att upprepas:

Ekonomin är inget nollsummespel

Socialisterna föreställer sig att om de kom till makten skulle de överföra stora mängder rikedom från västvärlden till de fattiga, och på så sätt utrota svälten, men hur länge fungerar det? Vad händer när företag och anställda i väst plötsligt får ut en tredjedel av lönen för samma arbete och investeringar? De kommer så klart inte vilja arbeta lika hårt, och den samlade kakan krymper. Resultatet blir att även biståndet måste krympas, och alla förlorar. Socialism är en lose-lose-idé, kapitalismen en win-win. Det är sant att den som sitter med armarna i kors inte direkt tjänar på andra människors arbete och frivilliga transaktioner, men jämför möjligheterna för en icke arbetande att försörja sig i liberala USA eller Sverige med samma person i socialistiska Zimbabwe eller Tanzania. Rikedomen som skapas i väst gynnar alla som berörs av den, att Afrika är fattigt beror på att de står utanför den globala ekonomin.

Ett ytterligare skäl är givetvis de socialistiska jordbrukssubventionerna, importtullarna och exportstödet inom EU och USA. Även detta är brist på kapitalism och ekonomisk liberalism, och inte motsatsen. Med ökad frihandel och öppnare marknader kunde fattiga konkurrera med vår produktion och på så sätt tjäna pengar och bygga upp sina samhällen. Främst två saker gör det omöjligt nu: icke existerande äganderätter och hårda statliga kontroller inom deras länder, samt ovan nämnda jordbrukspolitik i väst. Sålunda socialistisk politik, inte kapitalism.

Att vänstern inte begriper detta är provocerande, att den om den fick makten skulle göra mänskligheten som helhet fattigare är ett hot. Därför måste dessa verklighetsfrämmande idéer bekämpas med full kraft, innan de kan realiseras och skapa ett nytt Sovjetunionen, eller ett nytt Kina som det såg ut under Mao.

h1

Stollighet

oktober 13, 2009

Erik Svensson har via bloggen Biology&Politics givit en förklaring till sin usla debatteknik och totala brist på trovärdiga argument: han vill helt enkelt bara provocera oss ”hysteriska nyliberala extremistbloggare” så att vi länkar till hans inlägg och därmed ger honom fler läsare. Ett par intressanta punkter återstår då att behandla.

1. Vad får Erik Svensson ut av att framstå som en obstinat 14-åring? Vad vinner han på att bemöta sakliga argument med personangrepp? Vad tjänar han på att i debatt efter debatt skrika förolämpningar åt sin motståndare medan denne ägnar sig åt den faktiska sakfrågan? Vilken är poängen med att först ljuga och sedan ducka för sanningen när den presenteras på ett sakligt sätt?

Det är faktiskt ganska svårt att förstå, speciellt med tanke på att denne Erik Svensson är professor! Visserligen kan vem som helst bli professor i vad som helst dessa dagar, men ändå. Hela poängen med hans presentation av sig själv är ju att han integrerar sina naturvetenskapliga kunskaper (?) i politiken, så varför sedan profilera sig som så gränslöst ovetenskaplig, obildad och oförskämd? Det håller inte ihop.

(Och han ger ju faktiskt oss fler läsare genom att länka hit gång på gång…)

2. Dessutom har Erik Svensson fel. Han provocerar inte alls, tvärtom. Att han argumenterar så illa som han gör och i princip bara ägnar sig åt personangrepp och lögner bevisar ju bara två saker. Dels vilken usel debattör han själv är, vilket rimligen sänker hans trovärdighet mer och mer för varje gång han författar ett inlägg, och dels vilken usel ideologi socialismen är, om det inte går att komma på bättre argument än de Erik Svensson presenterar (”nyliberaler är galna, nyliberalismen suger, nyliberalismen är misslyckad” osv).

Det är alldeles utmärkt att Erik Svensson får uppmärksamhet och läsare, för på det sättet kan fler och fler se vilken typ av människor det är som är socialister. Det är inte de sakliga, de bildade, de nyanserade. Nej, det är människor som Erik Svensson: plumpa, pubertala, oförstående och ovetande. Ju mer han skriver om oss ”hysteriska” nyliberaler desto bättre, det är ju inte vidare värst svårt för en normalbegåvad människa att se vem det egentligen är som är hysterisk. Så för all del, fortsätt gå in på hans blogg och bilda er själva en uppfattning om de sämsta av de sämsta, de som hellre förolämpar och skriker än ägnar sig åt saklig argumentation. Det är oerhört nyttigt!

***

Sakfrågan denna gång handlar om Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. Svenssons tes är att pristagaren ägnar sig åt att motbevisa den onda nyliberalismen, och att Riksbanken genom sitt val nu har lämnat den Washington consensus som väl ingen kan tro på efter finanskrisen. Kort sagt: nyliberalismen har misslyckats och det förstår nu allt fler människor.

Argumentet har förstås som vanligt svåra brister.

Först och främst har Svensson inte förstått vad Elinor Ostroms forskning går ut på. Hennes poäng är att genemsamma resurser inte nödvändigtvis sköts bäst av varken stat eller privata aktörer genom exklusiv äganderätt. Istället visar empiri att människor som gemensamt sköter om en resurs ofta löser problemet med överutnyttjande på ett alldeles utmärkt sätt, genom informella regelverk, normer och bestraffningar. Detta kan härledas från spelteoretiska exempel på upprepade interaktioner, vilket exempelvis är ett sätt att lösa fångarnas dilemma.

Det enda detta bevisar är att människor besitter förmågan att lösa praktiska problem. Noterna att Ostrom varken tar ställning för eller mot ”nyliberalism” eller socialism: hon säger bara att när en samling människor tillsammans förvaltar en resurs lyckas de ofta lösa problem i samband med detta (de facto) ägande. Hon visar att frivilligt samarbete på rationella grunder fungerar, något som snarare skulle kunna användas som argument av liberaler. Det är ju vi liberaler som vill låta människor bestämma själva, och inte tvinga in dem i istitutionaliserade ramverk.

Vidare till finanskrisen. Återigen kommer argumentet upp att krisen är ett resultat av otyglade marknader, och att det nu är dags för staten att ta grepp om ekonomin igen. Detta argument har bemötts och grundligt förkastats av ett stort antal debattörer, exempelvis Johan Norberg i sin bok En perfekt storm.

Vårt bidrag finns här, med en kort debatt och hänvisningar till andra debattörer som har visat på hur statens inblandning i ekonomin i själva verket är det som har givit upphov till krisen.

I ett större perspektiv kan man diskutera huruvida ”nyliberalismen” och fria marknader alls är att skylla, även om det hade varit så att Erik Svensson hade haft rätt. Jag citerar en annan ekonomipristagare, Amartya Sen, via the Economist:

”To be generically against markets would be almost as odd as being generically against conversations between people”

Det vill säga, hur kan man anklaga det som de facto är marknadsekonomin och vara motståndare till densamma? Det är lika dumt att vilja bekämpa det fria utbytet mellan individer som att vilja bekämpa den fria kommunkationen. Här är det förstås Erik Svenssons och andra socialisters allvarliga kunskapsbrister inom ämnet ekonomi som ställer till det. Men det är en annan debatt.

Så vad har Erik Svensson åstadkommit i sin privata kampanj för att uppnå högre läsarsiffror? Jo, han har framstått som totalt obildad, argumentations- och svarslös inom ett stort antal områden:

* Han hävdade att ”nyliberal” politik i Sydamerika har ”misslyckats”, men vägrade ta debatten när han motbevisades.

* Han hävdade att den här bloggen försvarade kuppen i Honduras, när vi i själva verket aldrig har nämnt Honduras i något som helst sammanhang.

* Han uppmanade socialister att ”se verkligheten som den är”, men vägrade sedan motivera vad detta innebär i praktiken (detta är extra intressant: Svensson anklagar nyliberaler för att vara fast i ”pappersteorier” men kallar samtidigt sig själv marxist…).

* Han påstod att nyliberaler likt nazister vill rensa ut de svaga för att det är så det ser ut ”i naturen”, men vägrade sedan bemöta vår förklaring av vad naturrätten ur ett liberalt perspektiv egentligen innebär.

* Och nu låtsas han som att årets ekonomipris är en legitimering av socialism och ett argument mot fria marknader, när Elino Ostroms forskning inte alls bör tolkas på det sättet.

Om han får fler läsare som ett resultat av att vi rättar till dessa feltänk och lögner och visar på Erik Svenssons totala brist på kunnande, saklighet, argument och mänskligt hyfs må väl det vara hänt. Eller rättare sagt: det är bara bra! Ju fler som med egna ögon ser vilken människa denne ”professor” är, och vilka ”argument” (alltså personangrepp och medvetna lögner) han använder sig av, desto bättre.

Med sådana vänner behöver socialismen inga fiender.

h1

Konkurrens som utopi

oktober 7, 2009

Loke svarar på inlägget om konkurrens och gör ett par hårresande misstag. Framför allt väljer han att se den liberala kapitalismen som en utopi där människors rationella val leder fram till perfekta produkter och välstånd åt alla. Han tror sig därmed rasera den utopin genom att peka på att människor inte alltid handlar rationellt och inte alltid har all nödvändig information för att göra rationella val.

Detta antagande är inte sant. Den liberala kapitalismen är ingen konsekvensetisk utopi, den är det enda system som står på en moraliskt försvarbar filosofisk grund. Det är mycket möjligt att människor inom detta system väljer ”fel”, men det har inte med saken att göra. Tanken är inte att alla val ska vara rationella, bara att individen faktiskt ska ha rätt att fatta sina egna beslut. Och varför är det viktigt? Jo, helt enkelt för att det är en nödvändig förutsättning för människan. Även om hon kan fatta irrationella beslut så måste hon sträva efter att vara rationell. Det går inte att leva sitt liv slumpmässigt, att hoppas på turen eller att lita på att andra fattar rätt beslut åt en. Förr eller senare måste man tänka själv, och rätten att följa den egna rationaliteten är därför fundamental.

Alltså, den liberala kapitalismen är ingen utopi, och konkurrens är inte tänkt att vara ett i systemet inneboende medel för att uppnå slutgiltig perfektion. Systemet är istället en nödvändig följd av den filosofiska härledningen av en god mänsklig moral, och konkurrens är något som spontant uppstår när människor inom detta system värderar saker och ting.

Här väljer Loke att bortförklara mitt förra inlägg med att människans ”natur” är en följd av det rådande systemet, i god marxistisk anda. Han skriver:

”I kapitalismen måste ekonomin drivas av konkurrens för att överleva. Men i ett helt annat ekonomiskt system, där företagen utifrån en gemensam plan arbetar för att producera så bra produkter som möjligt utefter befolkningens behov, så existerar helt andra förutsättningar och incitament för utveckling.”

Visst, men så kan ju vem som helst säga: jag vill ha ett samhälle där alla är snälla mot varandra och där alla får vad de behöver. Än sen då? Detta är väl så nära ett ideologiskt felslut man kan komma, förhoppningen om att människans ”natur” kan förändras med ett annat system, som alltså ska utformas efter hur verkligheten borde se ut. Människan borde vara osjälvisk och glatt offra sig för andras vinning, och därför måste samhället se ut just så.

Problemet är ju som impicerats ovan att Loke inte slåss mot något system som tvingar människor att bete sig själviskt. Den liberala kaptalismen förbjuder inte osjälviskhet, den säger ingenting om att företag inte får utveckla optimala produkter utan en tanke på den egna vinsten. Det enda den säger är att ingen individ får tvingas att utföra handlingar som strider mot hennes egen vilja. Om viljan är att göra något för andra utan att få något tillbaka, ja då är det bara att göra det. Den liberala kapitalismen säger inte ens någonting om konkurrens, det finns ingen regel som säger att man måste göra si eller så för att överleva, annars rensas du ut. Villkoren för människans existens sätts inte av människan utan av verkligheten. Inget system, inget mänskligt påfund, kan ändra på det faktum att vi måste arbeta för att överleva. Det är inget beting som formulerats och uppfunnits av liberaler, det finns där oavsett vad vi anser om det.

Loke måste här förklara hur hans samhälle ska utformas. Vilka ramar är det som ska se till att människan beter sig på önskvärt vis, att hon inte tänker på sitt eget bästa utan frivilligt ställer upp på den plan som ska garantera ett optimalt utfall för kollektivet? Uppenbarligen är det inte individens frihet, så vad är det? Vem ska bestämma åt henne, och varför är det mer moraliskt försvarbart än motsatsen?

h1

Meritokrati

april 3, 2009

I dessa dagar kan man lätt tro att den ekonomiska liberalismen och det individualistiska samhället är på väg att överges till förmån för nån sorts nysocialism och planekonomi, men som tur är stämmer det inte. En opinionsundersökning från Demokskop visar att ”bara” 33 % av befolkningen tycker att rörliga bonussystem för direktörer är en dålig idé. 49 % anser att det är en bra ersättningsform, medan 24 respektive 53 % tycker att rörliga ersättningar i största allmänhet är dåliga/bra.

Det är mycket glädjande, av två skäl framför allt: dels för att det visar att människor inte är så missunsamma som man ibland vill tro, och dels för att de tillfrågade anser att ersättningar självklart ska vara kopplade till prestation. Hela 80 % tycker exempelvis att det är positivt om en egen företagare – en entrprenör som byggt upp sin egen verksamhet – har en hög lön.

Det man som liberal först och främst förespråkar är det meritokratiska samhället. Från vänsterkanten hörs ofta att kapitalismen handlar om att girigt roffa åt sig så mycket som möjligt oavsett om det betyder att man måste kliva över lik, och att socialismen skulle göra att alla människor osjälviskt delar med sig till de svaga (hur det ska gå till och varför det kommer hända kan givetvis ingen svara på). Den kritiken är oerhört missriktad, för om det är något system som bygger på att roffa åt sig så är det just socialismen.

Alla människor måste konsumera olika former av värden för att överleva. Mat, dryck, kläder, mediciner osv. Man kan antingen skapa dem själv eller förvärva dem från andra som skapat dem medelst arbete. Vill man göra det senare har man två val: ta utan att ge eller ta och ge, alltså genomföra ett byte, värde mot värde. Liberalismens grundregel är att inget tvång för förekomma, vilket innebär att man aldrig får ta utan att ge om det sker mot någons vilja. Jag får inte stjäla, däremot får jag köpa eftersom ett köp är en ömsesidig överenskommelse medan stölden är en envägskommunikation: jag tar utan att ge något tillbaka. Socialismen bygger på just den principen, att man ska få mer än man ger förutsatt att man är fattig. Är man rik ska man ge mer än man får, oavsett hur rikedomen skapats från första början.

Att så många förkastar den idén och accepterar meritokratin där man förtjänar sin rikedom genom prestation är positivt, speciellt i det läge vi befinner oss med högt uppskruvade tongångar och massiv kritik mot bonusar och rikedom i största allmänhet. Det människor vänder sig mot är inte höga ersättningar utan plundring, vilket är en socialistisk princip. Den liberala moralen lever och frodas, och borgerlighetens uppdrag är att förklara varför meritokratin är en strikt högerorienterad ideologi. Det är inte i vänstersamhället man får man vad man förtjänar genom arbete, tvärtom. I en sådan värld är den produktiva slav under plundrarna som tar vad de anser sig behöva utan att ge något tillbaka. Om borgerligheten kunde vända debatten och visa just detta vore mycket vunnet inför framtiden.

*

Appropå något helt annat har bloggen B&P varit i farten igen. I ett inlägg som förkunnar uppehåll berättar skribenten om tossiga liberaler som lever i total förnekelse angående finanskrisen som så klart bara beror på nyliberala avregleringar. Givetvis utan någon som helst form av argument, bara lösa påståenden och rena fantasier. Som avslutningar hänvisar han till den ohämmade nyliberalismen som har misslyckats så kapitalt i Argentina, Baltikum och på Island samt i … håll i er nu… Grekland! Jag skrev en kommentar men den blev inte publicerad, antingen pga att skribenten faktiskt inte har sett den eller för att han inte kan bemöta argumenten. En del av den såg ut så här:

”Grekland är inte liberalt, landet ligger på 81a plats av 179 rankade länder hos Heritage (länk) vilket innebär att de är aningen mer liberalt än världsgenomsnittet och ligger på samma nivå som de senaste 20 åren eller så. Hos Fraser ligger Grekland på plats 54 av 141 länder, med en poäng som bara förbättrats marginellt sen 1970 (länk). Världsbanken slutligen rankar Grekland som 96 av 181 länder, mer ofritt än exempelvis Albanien och Turkiet (länk).

Dina övriga lögner om Argentina, Island och Baltikum har också blivit motbevisade (länk). När du konfronterades med våra argument sa du plötsligt att du inte var så intresserad av den diskussionen. Mycket märkligt eftersom det var du som drog upp den.”

Det är sannerligen fascinerande detta med argumentation. Skribenten på B&P hävdade inledningsvis att en rad olika länder var ”nyliberala” och hade ”misslyckats”. När jag bemötte argumenten och visade att de inte höll sa han att han inte var så intresserad av den diskussionen och vägrade att publicera en replik. Nu återanvänder han samma låtsasargument som redan blivit bemötta och falsifierade. Hur är det möjligt? Hur kan man vara så intellektuellt ohederlig? Hur man kan påstå A, få det motbevisat, vägra säga B som en följd av det och sedan säga A igen? Det övergår mitt förstånd.

h1

Lite perspektiv

mars 17, 2009

Det är intressant hur svartvit världen kan vara för somliga. Bloggen Biology&Politics – som innehas av en man i övre medelåldern – går till frontalangrepp mot det han kallar ”nyliberalism” runtom i världen. Det visar sig enligt honom att ”överallt” där man har använt sig av ”det nyliberala receptet” har saker och ting gått fullständigt åt helvete, och nu har folket tröttnat och röstar istället fram socialistiska frälsare till makten. Exempel på sådana länder är ”Argentina, Venezuela (sic), Chile och nu senast Island och de Baltiska staterna”.

Låt oss börja från början med denna förvirrade härva.

Ekonomisk politik är ingen popularitetstävling. En ideologis framgång beror inte på hur många som röstar på den utan på helt andra saker, som tillväxt, minskning av fattigdom osv. Att därmed påstå att ”nyliberalismen” har ”misslyckats” i Latinamerika eftersom folken där nu röstar fram socialistiska ledare är fel på mer än ett sätt. Vidare finns det ingen ideologi som är imun mot ekonomiska kriser. Eftersom människor har en fri vilja kan de alltid fatta korkade beslut, men ekonomisk liberalism har i det långa loppet visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa rikedom. Inte så konstigt med tanke på att socialismen bara innehåller recept på att fördela den rikedom som redan finns och aldrig förklara hur någon ny ska produceras.

Det finns inget land i världen som är ”nyliberalt”, däremot finns det mer och mindre liberala. Liberalt är ett land inte när det genomför reformer utan när ekonomin som helhet fungerar på ett visst sätt. Erik Svensson (bloggen B&P) verkar mena att så fort ett land genomför en ekonomisk reform som bygger på privatisering eller något liknande så är det ”nyliberalism”. Det stämmet givetvis inte, om Venezuela imorgon skulle privatisera det statliga oljebolaget kommer landet och ekonomin som helhet fortfarande vara bland de mest socialistiska i världen. Därför är det bara intressant att jämföra graden av ekonomisk frihet, hur den har förändrats över en längre tid, samt vilka resultat det har givit upphov till. Att enbart stirra sig blind på utvalda reformer utan att se helheten är meningslöst. Låt mig därmed gå igenom alla de exempel som Svensson radar upp som ”nyliberala”.

Jag kommer använda mig av tre rankinginstitut: Heritage, Doing Business (Världsbanken) samt Fraser. Dessa rankar världens länder efter ekonomisk frihet, vilket exempelvis handlar om skattenivåer, korruption, offentlig sektor, penning- och finanspolitik, konkurrens, handel, arbetsmarknad och företagsamhet. Det är alltså inte fråga om några strikt subjektiva bedömningar utan omfattande analyser av hur ekonomisk politik faktiskt bedrivs. Den som vill ifrågasätta dessa analysers värde får gärna göra det, men med sakligheten och substans snarare än löst tyckande.

Argentina: (B&P menar att krisen 2001 berodde på IMF:s ”nyliberala direktiv”.)

Landet rankas idag som 138/179 stycken i världen (Heritage), 113/181 (Doing Business) respektive erhåller 5,9/10 p (Fraser, år 2006). Resultatet av som sämst under militärdiktaturen, steg sedan från början av 80-talet och 10-15 år framåt innan det på sistone radikalt har försämrats.

Argentinas kris berodde först och främst på dess skuldproblem. Mellan 1994 och 2001 ökade landets skuld från 70 miljarder till 141 miljarder dollar medan BNP bara växte med 5 %. President Fernando De la Rúa försökte lösa problemet genom att höja skatterna vilket snarare hindrade utvecklingen, från januari 2000 och framåt. Dödsstöten kom under 2001 när finansminister Domingo Cavallo beslöt sig för att valutan peson inte längre skulle vara knuten till dollarn. Cavallos beslut att införa två växelkurser – en speciell för export – raserade förtroendet för regeringens ekonomiska politik och investerare och privatkunder rusade till bankerna för att ta ut sina pengar. 1 december 2001 frystes alla tillgångar i bankerna. Tillgångar och investeringar tvångskonverterades med felaktiga villkor pga en övervärdering av peson relativt dollarn, efter beslut fattade 6 januari 2002. Detta gjorde enorma privata tillgångar i stort sett värdelösa och drabbade den inhemska industrin hårt. För ett exportberoende land som Argentina var det katastrofalt.

IMF:s roll i det hela är marginell men ändå relevant. Argentina borde ha låtit valutan vara knuten till dollarn, alternativt infört dollar som egen valuta och slutat försöka mixtra med växelkurserna. IMF:s ekonomer gav inte det rådet utan såg det som likvärdigt att låta peson flyta fritt. Ingenting av detta har med någon ”nyliberalism” att göra, speciellt som alla råd handlade om penningpolitiken och inget om skatterna eller den enorma skuldsättningen.

Venezuela:

Landet rankas idag som 174/179 stycken i världen (Heritage), 174/181 (Doing Business) respektive erhåller 4,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen har varit ganska konsekvent negativ sedan 70-talet, med små uppåthopp i början av 2000-talet. Specifikt finns knappt något skydd alls för egendom och investerare, vilket är väsentligt för att ett privat näringsliv ska kunna fungera. Venezuela är ett av de mest antiliberala länderna i världen, och har aldrig varit i närheten av någon ”nyliberalism”.

Chile:

Landet rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd.

Ett nyliberalt misslyckande? Nej, men en relativt liberal framgångssaga.

Island:

Landet rankas idag som 14/179 stycken i världen (Heritage), 11/181 (Doing Business) respektive erhåller 7,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen tog fart under 1980-talet men avstannade i början av det nya milenniet. Från 1980 har BNP/capita ökat med drygt 400 %. På sistone har landet hamnat i stora problem och BNP väntas sjunka med 10 % 2009. Problemet beror på att Island har satsat hårt på finansiella företag och bankverksamhet, som ju är grunden till den ekonomiska krisen. Väsentligt är också att när bankerna privatiserades fick de bara köpas av islänningar, vilket ofta betydde gamla politiker. Sådana har givetvis ingen kompetens vad gäller att driva banker (eller andra företag för den delen), och på så sätt liknar privatiseringen mer den privilegieutdelning som Ryssland genomförde efter murens fall i början av 1990-talet. En privatisering är alltid mer liberal än en socialisering, men för att räknas som sant liberal måste den vara rättvis och marknadsmässig. Att dela ut privilegier lokalt utan utländsk konkurrens är motsatsen till det.

Dessutom, nog för att ekonomin befinner sig i en djup kris, men en uppgång i BNP/capita på 400 % under en trettioårsperiod är knappast att betrakta som ett misslyckande. Baserat på data från 2005 låg också Island etta på UNDP:s Human Development Index 2007/2008.

Baltstaterna:

Liksom Island har baltstaterna upplevt enorma framgångar de senaste 20 åren. Lettland – som har de största problemen just nu – är intressant nog det sämst rankade landet hos både Heritage (45, Estland 13, Littauen 30), Världsbanken (29, Estland 22, Litauen 28) och Fraser (7,3, Estland 7,9, Litauen 7,4). Estland har också BNP/capita ca 20 % högre än Lettland. Fattigdomen är nästan utrotad: 0,8 % lever på under 1 dollar/dag i Estland, 1,53 % i Lettland, 0,59 % i Litauen. Estland är också det land som väntas klara krisen bäst med en nedgång i BNP på 5 % under 2009 mot drygt 10 % för Lettland, och de har den lägsta inflationen (3,4 % mot 9,6 % i Lettland) samt det lägsta budgetunderskottet (3,4 % mot 6 %).

Krisen beror som bekant på expansiv utlåning och har förvärrats av budgetunderskott och hög inflation. Det visar sig dock att det mest liberaliserade landet med den bästa ekonomisk-finansiella politiken klarar sig bäst, och vice versa. Baltländerna står inför stora problem, men de har också upplevt många år av framgång som en följd av anpassning till västvärlden.

Inget av B&P:s förslag på nyliberala misslyckanden stämmer alltså speciellt väl. De mest liberala länderna i hans uppradning är Chile (bästa resultaten i hela Sydamerika), Island (400 % tillväxt och bästa land att leva i enligt UNDP 2007/2008) samt nämnda baltstater som tagit sig från planekonomisk misär till marknadsekonomisk framgång och rikedom på knappt 20 år. Argentina är ett typexempel på dålig ekonomisk politik och Venezuela ett av de mest antiliberala länderna i hela världen.

Annars är de absolut bästa exemplen på sund liberal politik hela västvärlden. Den nuvarande finanskrisen har orsakats av klåfingriga politiker och centralbankschefer som har försökt manipulera ekonomin med konstgjort billiga pengar (det var också de nyliberala ekonomerna från den österrikiska skolan som först varnade för kreditexpansionen och den kommande krisen), men i stort är det just västvärlden som leder välståndsligan överlägset. Två andra bra exempel på länder som har öppnat upp från total planekonomi och fattigdom till relativt sett mer marknadsanpassad politik, vilket har borgat för enorma framgångar i fattigdomsbekämpning, är Indien och Kina. I det senare har – efter de senaste justerade siffrorna – andelen i absolut fattigdom minskat från 50 % till 25 % mellan 1980 (när de ekonomiska reformerna inleddes) och 2008, medan antalet har minskat med 200 miljoner människor samtidigt som befolkningen har vuxit med 300 miljoner. Denna utveckling är fullständigt unik i världshistorien. Under perioden 1980 till 2005 steg HDI-index från 0,557 till 0,762 och den förväntade medellivslängden med nästan 10 år.

Den som om 10 år påstår att Kinas och Indiens liberaliseringar var misslyckade, att västvärlden har stagnerat och att stafettpinnen har plockats upp av Venezuela och Bolivia kommer garanterat bli utskrattad. Min förutsägelse är att västvärldens ekonomier kommer börja växa igen inom ett år och fortsätta på samma bana som förut, att Kina och Indien kommer fortsätta liberalisera och öppna upp och därmed också radikalt minska fattigdomen, samt att Venezuela och Bolivia kommer framstå som två skräckexempel på socialism i praktiken: socialiseringar av det privata näringslivet tillsammans med hög inflation och isolationism kommer leda till utbredd fattigdom och socialt kaos, kanske med en omvänd revolution där Morales och Chávez med våld kastas ut från sina presidentpalats.

Kom ihåg var ni läste det först.

h1

Epilog: egenintresse

mars 15, 2009

Röda Malmö har av förklariga skäl inte accepterat min inbjudan att skärskåda socialismen, men tillåt mig att ändå spekulera lite kring potentiella svar och motargument. Diskussionen har alltså handlat om hur ett framtida arbetarstyrt samhälle ska se ut. Vem ska bestämma, på vems bekostnad, vilka incitament finns och vilka saknas. Det svar jag har fått är att ”kapitalismen” står i vägen för framväxten av socialistiska företag som agerar för samhällets bästa och aldrig bryr sig om den egna profiten. Vad jag inte har fått veta är hur man som socialist kan marknadsföra sig som altruist, när socialismen så tydligt handlar om att gynna en grupp framför en annan. Jag tänkte därför formulera några tänkbara repliker baserade på erfarenhet av vänsterargumentation, och givetvis bemöta dem.

Man kan inte veta hur ett socialistiskt samhälle kommer se ut så det är ingen idé att spekulera. Vad vi kan konstatera är att dagens samhälle är orättvist, och vi måste skapa ett alternativ.

Det är helt och hållet sant att ingen kan veta exakt hur socialismen kommer te sig, men det är inget skäl för at inte ens diskutera frågan. Det vore lite som att säga att man ska försöka cykla över Atlanten, undrar hur det kommer gå, ingen vet. Jo, man vet med ganska stor säkerhet att personen i fråga kommer cykla till stranden, ta sig ned i vattnet och sedan drunkna av den enkla anledningen att cyklar inte flyter på vattnet.

På samma sätt kan man ganska enkelt analysera socialismen efter de argument som socialister för fram: påstår de att ”folket” ska bestämma över ekonomin så blir det fullkomligt omöjligt för arbetarna på ett specifikt företag att bestämma över just det företaget, eftersom de kommer vara i minoritet i alla frågor. Om de istället menar att det är just arbetarna som ska bestämma över sin egen arbetsplats undrar man vilken den stora skillnaden mot dagens ekonomi blir. Det finns ju ingenting som i ett sådant läge säger att företag kommer att användas för samhällets bästa och agera altruistiskt för andras vinnings skull. Om man försvarar sig med att folket kommer välja bort de företag som inte agerar korrekt enligt socialistiska principer genom att helt enkelt inte köpa deras varor så är det svårt att förstå varför det inte skulle kunna ska redan idag. Det är ju just det den fria marknaden går ut på: att kunna välja varifrån man vill köpa sina produkter, var man vill arbeta, vilka aktörer man vill stödja med sina pengar och sitt arbete.

Människan är en social varelse, vi måste samarbeta, ingen klarar sig ensam

Också sant, men inget argument för socialism. Varför är människan en social varelse? Helt enkelt för att man som individ har nytta av andra människor. Om jag är jättebra på att bygga hus men usel på att sy kläder så har jag nytta av någon som är bra på att sy kläder men usel på att bygga hus. Om vi samarbetar kan jag bygga hus åt oss båda medan den andre syr kläder, och så kan vi byta till oss det vi själva är dåliga på att producera. Båda tjänar på ett sådant utbyte eftersom vi annars hade fått lägga ned onödig tid och energi på att producera sådant vi är dåliga på men ändå efterfrågar eftersom vi behöver det. Få människor kan bygga sin egen TV, dator eller iPod, men eftersom det finns företag som tillverkar just sådana prylar behöver vi andra inte bekymra oss över det. Vi kan istället syssla med det vi är duktiga på och byta till oss andra nödvändigheter.

På så sätt kan man använda människor som redskap för sitt eget välmående. Någon producerar något jag vill ha, och jag förvärvar det genom att erbjuda honom något som han vill ha.

Men socialism handlar ju om att kämpa för arbetarnas intressen över kapitalets. Det är sant att vi vill gynna oss själva, men vi är en stor grupp och inte enskilda individer.

Uppenbarligen en modifikation av ovanstående argument. Och en riktig sådan, socialism handlar nämligen inte om samarbete, utan om tvång och ensidig vinning. När socialister pratar om att använda produktionsmedel och företag för samhällets bästa så menar de just det: att använda andra människor som redskap för det egna välmåendet, men utan att erbjuda en motinsats. Istället för att bygga ett hus åt den som syr kläder tar man hans kläder och använder dem för sin egen vinnings skull. När man har gjort det försvarar man med att det var för samhällets bästa. Men faktum kvarstår, man har exploaterat en annan människa och använt resultatet av hans arbete för sig själv utan att ersätta honom. Han har därmed förlorat den rikedom som en annan har vunnit: den enes bröd är den andres död.

Det är hyckleri att säga att en ideologi syftar till att gynna sig själv och en annan till att gynna ”samhället”. Samhället går alltid att dela upp i individer, och det är alltid någon individ som ska gynnas av en specifik politik. Socialister är generellt sett inte socialister för att gynna någon annan, utan för att de tror att de som medlemmar av en klass ska vara med och tjäna på det bästa för kollektivet. Det som gör socialismen omoralisk är just att den bygger på konceptet att någon ska tjäna på en annans bekostnad. Att man försöker dela in individer i klasser med påstått motstridiga intressen är bara en dimridå designad för att dölja detta syfte. I själva verket är en människas ambitioner aldrig ett hinder för en annans så länge marknaden är fri.

Låt oss börja från början i ett ”samhälle” och kartlägga olika fria respektive ofria skeenden.

Säg att alla människor äger och brukar en liten jordplätt för sin egen familjs försörjning. Detta kan tyckas omodernt och ociviliserat i dagens moderna värld, men så såg det ut för inte speciellt länge sedan och ser fortfarande ut i många fattiga länder. I en sådan situation är det inte kroppsarbete som gör skillnaden mellan att producera mycket mat och att producera lite. Det är heller inte i längden relevant hur vädret ser ut, vem som har den bästa jorden osv. Vad som spelar roll är innovationsförmågan. En familj kanske kommer på den geniala idén att bygga verktyg som underlättar arbetet. Istället för att plöja för hand bygger man ett redskap som kan dras efter en häst, och i och med det fördubblar man effektiviteten. Det gör i sin tur att man kan anställa en person från en annan jordlott, slå ihop de två och bruka marken enligt den nya mer effektiva modellen. De två jordarna kan nu producera dubbelt så mycket mat på samma tid som tidigare.

Samma familj (hädanefter Företaget 1) med den anställde uppfinner flera andra maskiner som bidrar till att öka effektiviteten och avkastningen på marken, och till slut har man en sådan överkapacitet att man kan försöja även andra familjer med sin produktion. Företaget 1 specialiserar sig på matproduktion, vilket gör att någon som brukar sin egen mark hälften så effektivt istället gärna ägnar sig åt att sy kläder. Han uppfinner en rad maskiner som effektiviserar produktionen och kan därmed producera mer än han behöver för sitt eget bruk. Han använder överskottet till att byta till sig mat som han inte längre producerar själv. Han och Företaget 1 har därmed med samma arbetstid lyckats försörja sig själva både vad gäller mat och kläder.

Skräddaren skickar ut en förfrågan bland de andra gårdarna. Han har ledig kapacitet inom sin produktion och undrar om någon vill komma och sy kläder som de gemensamt kan byta mot mat och andra nödvändigheter. Några nappar på erbjudandet eftersom de genom ett sådant agerande kan få tillgång till mer mat än de kunde om de producerade den själva. Tack vare maskinerna som underlättar produktionen av kläder kan de nu få tillgång till dubbelt så mycket mat som tidigare. Villkoret är att uppfinnaren och innehavaren av maskinerna får en hyra i form av en lite större del av den mat som jobbas ihop. De som söker anställning anser det vara värt den uppoffringen eftersom de fortfarande får tillgång till mer rikedom än tidigare. Företag 2 har startats och specialiserar sig på klädproduktion.

I en annan del av samhället bygger en bonde upp en produktion av boenden och startar Företag 3 där några söker anställning på samma villkor som hos skräddaren och matproducenten.

Till slut har i stort sett alla tidigare självförsörjande människor sökt anställning där de anser att de gör mest nytta. De sykunniga inom klädindustrin, de starka inom matproduktionen, de händiga inom boendebyggandet osv. Alla producerar genomsnittligt mer rikedom åt sig själva än tidigare eftersom de har tillgång till maskiner som underlättar arbetet samt till andra människor som de kan samarbeta och dela arbetsbördan med.

Så har vi skapat ett liberalt, kapitalistiskt samhälle. Entreprenörerna började med att bygga maskiner och skapa utrymme för ökad effektivisering med sin innovativa förmåga. De analyserade förutsättningarna och kom fram till att man kunde utföra ett visst arbete på ett bättre sett med hjälp av vissa hjälpmedel. De lockade till sig andra människor med löften om mer rikedom, och gynnade samtidigt sig själva genom avkastningen på sina investeringar = vinsterna. Alla tjänade, alla i samhället blev rikare.

Och så kommer socialisterna. Några individer påpekar att entreprenörerna tjänar mer än arbetarna eftersom de tar hand om en stor del av den extra produktionen. Detta är djupt orättvist, maskinerna som effektiviserar produktionen måste ju användas för samhällets bästa, inte för att gynna en liten elit. Medelst våld erövrar socialisterna företagen ett efter ett och börjar ta hand om all rikedom själva.

Varför är det omoraliskt? Helt enkelt för att de tar utan att ge. De nyttjar den rikedom som entreprenörerna skapade – maskinerna, idéerna, lokalerna, materialet – men ger ingenting tillbaka. Istället använder de de uteslutande för att gynna sig själva. Det är inget utbyte utan en strikt omfördelning: den enes bröd är den andres död. Istället för att säga ”jag ger dig möjligheten att arbeta på mitt effektiva företag så att du kan producera och konsumera mer rikedom än tidigare, mot att du betalar mig en hyra varje månad för att du får den möjligheten” säger socialisterna: ”du har skapat ett företag som ger oss möjligheten att producera mer rikedom än tidigare. Nu tar vi över det företaget och tar hand om all rikedom själva, du får inte ett öre i utbyte din utsugare”.

Men företaget hade ju inte existerat utan entreprenören. Utan honom hade socialisterna fått jobba kvar på sina egna gårdar och producerat häften så mycket rikedom. Att de kan producera dubbelt beror på entreprenören, på hans arbete, investeringar och idéer. Att inte erbjuda honom en motinsats för det arbetet är att gynna sig själv på hans bekostnad på samma sätt som man gör när man stjäl något från en butik eller rånar en annan människa. Den enes bröd är den andres död.

Så fungerar alltid omfördelning. Den skapar i sig ingen rikedom utan tar bara från den ene och ger till den andre. Den syftar till att gynna någon på en annans bekostnad. Det fria liberala kapitalistiska samhället bygger inte på omfördelning utan på produktion. Det tar inte sin utgångspunkt i att rikedom finns och att den bör fördelas, utan i att den inte finns och därmed måste skapas. Att det skapas mer och mer beror på att somliga är mer produktiva än andra och skapar bättre förutsättningar, inte att någon tar från en annan. I ett sådant samhälle gynnar man sig själv genom att samarbeta på frivilliga grunder och erbjuda andra människor ett positivt värde i utbyte mot rikedom. Vill jag ha mat måste jag erbjuda den som producerar mat en tröja eller något annat, så jag gynnar både honom om mig genom att producera värde.

Man gynnar sig själv genom att erbjuda andra människor en chans att skapa mer rikedom åt sig själva på ens företag. Samarbete på frivilliga grunder.

I den socialistiska värden gynnar man sig själv genom att erbjuda andra ett negativt värde: ett hot om våld och plundring. Man gynnar sig själv genom att ta över den produktionsapparat en annan människa har skapat utan att erbjuda honom ett annat värde.

Att kalla det ena egoism och det andra altruism är ett hyckleri utan dess like. Socialismen handlar inte om att gynna andra framför sig själv, tvärtom. Det enda sättet att gynna andra är genom att antingen frivilligt ge bort det man själv äger, eller genom att erbjuda dem ett värde mot ett annat värde, dvs fri byteshandel som bara är möjlig i ett liberalt samhälle. Att använda andra som ett redskap för sin egen vinning är centralt inom både kapitalism och socialism, men när man i det första systemet gör det i frivillighet genom att ömsesidigt gynna varandra gör man det i det andra genom att stjäla och omfördela rikedom som någon annan har skapat till sig själv. Den enes bröd är den andres död.

Kontentan är att rikedom alltid måste skapas innan den kan omfördelas. Att gynna sig själv genom omfördelning är att gynna sig själv som ickeproducerande på bekostnad av den producerande. Att använda socialismen för sin egen vinning innebär att man exploaterar andra genom att ta den rikedom de har skapat utan att erbjuda något i utbyte. Att använda kapitalismen för sin egen vinning innebär att man byter värde mot värde och gynnar sig själva samtidigt som man gynnar andra. Socialism är tvång, utnyttjande och omfördelning, kapitalism är frivillighet, ömsesidighet och produktion.

Oavsett vilka floskler om samhällets bästa man använder sig av kvarstår detta faktum. Ett samhälle som bygger på frivilligt utbyte och gemensamma vinster för alla individer är alltid mer moraliskt än det som bygger på några individers vinning på några andras bekostnad genom stöld och ensidighet. Socialister är inte mer altruister än några andra, tvärtom, de vill berika sig själva men inte genom att berika andra utan genom att göra dem fattigare. Sådant är resultatet av omfördelning snarare än produktion som ledord, och det är grunden för en omoralisk och ond ideologi.

*

Som en parallell kan man faktiskt glädjas åt att den borgerliga Alliansen uppenbarligen går framåt i den ekonomiska krisen. Deras retorik går ut på att man inte ska gynna sig själva på andras bekostnad, exempelvis genom att stötta olönsamma industrier med skattepengar eller vräka bidragspengar över de arbetslösa på de produktivas bekostnad. Den som verkligen anser sig vara en altruist glädjs åt andras framgång och tar gladeligen själv emot arbetslöshet och sänkta ersättningar. Den som drabbas av sådana faktorer och förespråkar en mer socialistisk politik för sin egen vinning, samtidigt som han skriker efter mer solidaritet och rättvisa, är en hycklare av den absolut värsta sorten.