Archive for the ‘Moral’ Category

h1

Vänsterretorik

september 1, 2011

Efter Pålsson Sylls hätska angrepp på Annie Lööf igår kommer idag ännu en aggressiv replik där professorn spyr galla omkring sig. Det är mycket roande att höra denna socialist tala om ”invektiv och insinuationer” när det enda argument som presenteras i hela artikeln är att Lööf (och Johan Norberg som inte ens deltar i debatten) står för ”den iskalla egoismen”.

När det gäller just Johan Norberg minns vi gärna debatten mellan de båda på Newsmill angående finanskrisen. Pålsson skrev då ett inlägg fullt av invektiv och insinuationer och fullständigt befriat från argumentationmässig substans. Istället för att angripa det Norberg i sin bok påstod om finanskrisen skrev Syll att det är det är ”patetiskt” att tala om politikens ansvar för krisen, och beskriver Norbergs framställning som ”grodors plums och ankors plask”, uttryck för ”ren tro”, en ”Walt Disney-värld” och en ”unken människosyn” som påminner om ”pellejönsar” och försvarare av ”stalinism”.

Tyvärr är dessa barnsligheter inget undantag utan ett ständigt återkommande inslag i extremvänsterns argumentation. Här på bloggen har vi tampats med zoologen Erik Svensson, som på samma sätt bara vräker ur sig enkelriktat hat och vägrar bemöta argument. Vår debatt om Latinamerika är smått fantastisk. Svensson hävdade att en rad länder i Latinamerika hade tillämpat ”nyliberalism” och ”misslyckats”. När han konfronterades med fakta och argument var han plötsligt inte längre intresserad av att diskutera.

Ett intressant sidospår är varför dessa socialister som klagar över den ”iskalla egoismen” och förespråkar villkorslös kärlek mellan människor är så aggressiva och hatiska. Varför denna totala intolerans och oförstånd inför avvikande åsikter, och varför den djupa avskyn mot friheten som moraliskt och politiskt ideal?

Min gissning är som följer: Pålsson Syll och Erik Svensson är inte rädda för att själva få vara fria, de är rädda för vad som skulle hända om andra människor fick vara det. Pålsson Syll erkänner öppet att han har kommit dit han är tack vare statens omfördelning, och försvarar alltså sina egna privilegier (på en annans bekostnad). Han har med andra ord strikt själviska motiv för att förespråka ofrihet för andra, eftersom han tjänar på det. Att i det läget utmåla andra som iskalla egoister är magstarkt men inte oväntat givet vänsterns inställning till frihet.

h1

Tillväxt, usch!

januari 13, 2010

Som nyliberal tror man på förnuftet. Man tror på människan och hennes enorma potential att resonera och ständigt skapa nya värden. Man är till och med så pass intellektuellt hederlig att man gärna utmanar sina egna åsikter och ståndpunkter och faktiskt välkomnar debatt med oliktänkande. Därför är det så tråkigt och nedbrytande att hela tiden stöta på den antiintellektuella kulturvänster som står för raka motsatsen: dogmatiska och irrationella känsloyttringar ersätter där sansad argumentation och analys. Fakta är oviktigt, det kanske inte ens finns några sådana, allt som spelar roll är vad man känner om hur saker och ting borde vara.

En sådan ”debattör” är Sverker Lenas på DN kultur. Hans senaste nonsensartikel utgår ifrån att ”nyliberal” politik går ut på att en liten elit bestämmer att samhället ska ha evig tillväxt, men Lenas med sitt stora hjärta har förstås känt efter och på så vis insett att det är omöjligt i en ändlig värld. Han har omkullkastat hela den nationalekonomiska forskningen genom denna finurliga insikt: eftersom det bara finns x antal resurser på jorden kan ekonomin aldrig växa bortom x, och därför är oändlig tillväxt omöjlig och nyliberalismen är odudlig. Länge leve socialismen! Typ.

Jag tänker inte bemöta ”argumenten” i Lenas text, de är inte värdiga ett vederläggande, jag vill bara uttrycka min frustration inför dessa människor. Vad är det som får dem att låtsas att världen av idag är ”nyliberal” och att ”systemet” är ”odugligt”? Vad är det för sorts analys de ägnar sig åt? Hur väger de sina slutsatser? Varifrån kommer den här dagisretoriken och den totala oviljan att öppna sina sinnen? Lenas har ju inte bedömt verkligheten, analyserat den och dragit slutsatser, han har bestämt sig för att allt är värdelöst och att det är ”nyliberalismens” fel. Alltså måste vi eftersträva något annat som är ”bättre”. Ett barn resonerar på exakt samma nivå men kommer antagligen fram till något betydligt mer begåvat. Och detta är skribenter på en av Sveriges största och mest renomerade tidningar.

Ja, vad är det för fel på kulturvänstern? Är det någon som begriper och kan förklara?

h1

Egoistiskt förnuft

december 2, 2009

Det är svårt att förstå vänsters upphetsning över Elinor Ostrom. Senast ut är Göran Greider som förundras över att människor kan samarbeta på frivilliga grunder. Ja, det är sant. Han kallar detta ”kollektivt handlande” och ”förnuftig kollektivism” i motsats till nationalekonomins brutala ”rationella egoism” där människan gör allting för att gynna sig själv och ger blanka fan i alla andra. Men vem är det egentligen som har hävdat detta? Och vad är Greiders poäng? Finns det någon politisk eller filosofisk riktning som förespråkar det helt blinda och ytterst kortsiktiga egenintresset, eller påstår att det skulle vara speciellt ”rationellt”?

Greider spinner vidare på tesen att liberalism handlar om att bara tänka på sig själv och socialism om att tänka på andra. Det är en helt vanvettig tolkning, och att han tror sig finna stöd för den uppfattningen (implicit) i Ostroms forskning är ännu mer vanvettigt. Vad Ostrom har visat är att när en grup människor tillsammans förfogar över en begränsad resurs så lyckas de ofta lösa problem med potentiellt överutnyttjande genom inbördes regler, på ett ganska sofistikerat sätt. Vad detta har med politik att göra är helt obegrepligt, däremot är det intressant ur ett moraliskt perspektiv: det visar att människan faktiskt har förmågan att tänka längre än näsan räcker.

I Greiders värld är den mest ”rationella egoisten” den som snor åt sig mest pengar på kort tid genom att luras, stjäla och bete sig allmänt destruktivt. Men det är ingalunda rationellt: förr eller senare blir denna person påkommen och hans rykte förstörs vilket innebär att han inte kan skaffa sig några fördelar i framtiden. Han hamnar antagligen till och med i fängelse och förlorar sin rikedom. Tills dess får han leva med rädslan för att åka fast samt skammen över att berika sig på andras bekostnad. Det är djupt irrationellt och snarare ett uttryck för altruism än för egoism: man ser ju andra människor som medel för ens egna målsättningar, som mjölkkor man kan tappa på pengar utan att ge något tillbaka.

Tyvärr är detta en ganska vanlig uppfattning, illustrerad av vänsterns sarkastiska slagord för friheten: ”sköt dig själv och skit i andra”. Vad detta egentligen betyder är ”offra inte din egen lycka för någon annans”, men den förkläs i nån sorts skuldparadigm som går ut på att man bara kan hjälpa andra genom att missgynna sig själv. Det är inte sant. De som gemensamt förfogar över en begränsad resurs tjänar ju konsekvent på att respektera regler och använda den ansvarsfullt. Godtar man att man själv roffar åt sig godtar man att alla andra också gör det, och till slut är källa tömd och kan aldrig användas igen. Med regler som begränsar roffande tjänar alla långsiktigt, precis som på den fria marknaden. Man gör sig inte rik genom att luras och förstöra för andra, utan genom att se till deras intressen och erbjuda dem ett värde i utbyte mot ett annat värde. Byteshandeln är ömsesidig positiv för att den är ömsesidigt rationell.

Det finns inget som heter ”kollektivt förnuft”, ett kollektiv kan alltid reduceras till dess minsta beståndsdelar (individerna) och bara dessa kan vara förnuftiga. Det innebär inte att roffa åt sig den största delen av kakan innan någon annan gör det, utan att långsiktigt skapa värde i frivilligt samarbete med andra. Regler och begränsningar kring hur gemensamma tillgångar får användas har ingenting med politik att göra, de är bara en konsekvens av att människor faktiskt klarar av att vara individuellt rationella i en kollektiv kontext, i frivillighet. I annat fall skulle ju anställda på ett företag hela tiden försöka sno så mycket som möjligt och lata sig istället för att arbeta, men det gör de inte (även om vissa vänstergrupper har uppmuntrat ett sådant beteende). De vet att de tjänar mest på att vara ärliga och faktiskt göra en insats, det är bara så resurser skapas och det är bara så de kan få behålla jobbet en längre tid samt vara stolta över vad de åstadkommer.

Ostroms forskning är inte politisk, men den kan användas som intyg på att människan inte är korkad och blint kortsiktig.

h1

Jag hade fel

november 27, 2009

I den föregående bloggposten skrev jag att alla partier i Sverige vill att människor (och då syftar jag på väljarna) ska må bra. Det är sant, dock finns det individer vars främsta mål är att vi svenskar och alla medborgare i andra rika länder ska lida. Vi ska först och främst skämmas över vår rikedom och därtill radikalt sänka vår levnadsstandard för att på så sätt kompensera de fattiga. Det är tyvärr inget skämt utan det senaste ställningstagandet från en av landets mest rabbiata kommunister, Nina Björk.

Tesen är som vanligt att vår rikedom är ett resultat av andras fattigdom. Vi har den ”politiska rollen” som ”mäktiga konsumenter”, men helt utan individuell valfrihet. Vi är maktlösa brickor i det system som kallas ”marknadsekonomi”, ett system som ”inte har råd att ta hänsyn till” de som har ”behov men inga pengar”. Därför kan vi inte hjälpa någon, oavsett om vi vill eller försöker, för vi är alla dömda att medverka i det onda spelet som är ditt eget globala väsen och som oundvikligt leder till orättvisor och andra hemskheter.

Jag förstår att Nina Björk mår så dåligt som hon gör. Hon åstadkommer i sitt liv ingenting, hon bidrar i stort sett inte med något värde till en enda människa, och ändå har hon tilldelats en ”roll” som rik och mäktig men har ingen kraft eller ens möjlighet att hjälpa någon annan. När man betraktar sig själv med sådana skuldkänslor och gränslöst förakt är det inte så konstigt att man lider. Det skrämmande är att hon vill att alla vi andra som inte känner skuld över våra prestationer också ska lida. Fick hon bestämma skulle lejonparten av våra löner skickas som bistånd till de som ”behöver” pengarna bättre än vi, och vi ska acceptera det eftersom deras fattigdom beror på vår rikedom. Vi har ju inte skapat den själva, vi har inte förtjänat den genom arbete, vi har stulit den genom vår ”politiska roll” i ”marknadsekonomin”.

Det hela är en fruktansvärt motbjudande och upprörande sörja av förakt, missunsamhet, bitterhet och okunskap. Nina Björk tror på allvar att världens fattigdom skulle avskaffas om alla pengar i världen fördelades jämlikt i morgon. Om så skedde skulle ju alla ha lika mycket och då skulle alla kunna tillfredsställa sina behov utan skuldkänslor. Frid och fröjd.

Vad Björk inte begriper är som vanligt att rikedom inte skapas genom att man stjäl från någon som har, utan genom produktivt arbete. Vårt produktiva arbete sker mycket riktigt inom ramarna för en marknadsekonomi som tillåter individuella insatser för det egna goda, som skyddar privat äganderätt och garanterar (en ganska stor) handlingsfrihet. Att världens fattiga är just fattiga beror på att de inte lever i samma system. Deras ekonomier är isolationistiska kleptokratier, inte sällan byggda på socialistiska ideal om begränsad produktion och självförsörjning. Den ”ekonomiska exploatering” som Björk yrar om existerar inte: de fattigaste delarna av världen är inte de som exponerats för mycket för globaliseringen utan de som lämnats utanför, som Kofi Annan har sagt. Det gäller både inhemskt och globalt.

Detta allomfattande ”system” som antas finnas är en ren fantasi. Det enda människor över hela jorden har gemensamt är just att de är människor. Somliga har friheten att skapa rikedomar och välgång, andra har det inte. De första är givetvis rikare än de senare. Och det är Björks ideologi som har misslyckats, inte marknadsekonomin.

Nina Björk är en farlig människa. Om hon fick råda över världen skulle misär och elände vara ledord för varje enskild individ. Lidande är eftersträvansvärt som en del i att betala tillbaka Skulden man förvärvat genom att må bra. Med en sådan livs- och människosyn är det inte konstigt att man skäms över sig själv och sin tillvaro.

Tillägg: Nina Björk är faktiskt en person som bevisar att tesen om nedsippring fungerar. Att hon trots sina oerhörda kunskapsluckor och bristande kompetens trots allt kan leva ett så gott liv beror så klart på att andra mer produktiva människor bär henne på sina axlar. Hon har förmånen att leva i ett land där fria människor har skapat rikedomar som alla har råd med, tack vare effektiviseringar och innovation. I Somalia skulle Björk antagligen svälta ihjäl, för bitterhet skapar ju som bekant inga resurser.

h1

Sveriges framtid

november 27, 2009

Även om partierna i den svenska Riksdagen ofta anklagas för att likna varandra finns det vissa fundamentala skillnader, vilket gör valet mellan partier, och framför allt block, ganska viktigt. Det gemensamma ska ändå erkännas vara att alla tycker det är bra om människor mår bra. De strävar efter att individer ska vara rika och välmående, i stort sett. Att därför beskylla den ena eller andra sidan för att vilja att någon ska lida eller svälta är onödigt, det tillför ingenting till debatten. Låt oss därför slå fast detta direkt: alla partier tycker att välmående är något bra och eftersträvansvärt.

Skillnaden ligger i tron på hur man skapar ett samhälle med sådana människor. Där vänsterblocket antar att rika och välmående individer skapas genom att rikedom fördelas via staten menar den borgerliga Alliansen att det är produktionen av rikedom som ger upphov till rikedom. Det kan låta som en truism, men det är viktigt att påpeka.

Vänsterns lösning på fattigdom är inte arbete utan bidrag. Den som inte har pengar ska tilldelas pengar, han eller hon ska inte primärt skapa några egna resurser. Att få ett arbete handlar inte om att skapa värden utan om att få en lön. Det är inte vad arbetet går ut på som är det viktiga, det är inte dess värdeskapande funktion som är det goda och positiva, utan det faktum att ett arbete ger en lön. När vänstern vill skapa arbeten är det för att skapa inkomster till den som innehar arbetet, inte för att arbetet i sig skapar någon rikedom. Det är en del av förklaringen till alla satsningar på den offentliga sektorn: genom att skapa ett jobb kan pengar delas ut till en människa som på så sätt blir rikare och mer välmående. Uppdraget slutfört. Huruvida denna människas arbete skapar resurser för någon annans räkning är inte så väsentligt, varvid slutsatsen dras att bidrag för arbetslöshet bör vara ungefär lika höga som lönerna för arbete. Det är belöningen som räknas, inte värdeskapandet, inte vad man bidrar med när man utför själva arbetet.

Detta tyder på två fundamentala missförstånd. Dels att ekonomin är ett nollsummespel, alltså att ingen kan bli rikare utan att någon annan samtidigt blir lika mycket fattigare. För att någon ska kunna få det bättre måste en annan få det sämre: värde och rikedom kan bara omfördelas, mängden kommer alltid vara densamma. Höjer man skatterna får staten in mer pengar som kan omfördelas och klyftorna minskar. Den som arbetar får ungefär lika mycket pengar som den som inte gör det, vilket leder till att alla har det ungefär lika bra, vilket är rättvist.

Och det leder oss in på nästa missförstånd, nämligen det altruistiska argumentet. Den socialistiska moralen och argumentationen bygger ofta på uppfattningen att man ska ”hjälpas åt” och göra det som är bäst för ”samhället” snarare än för en själv. Man ska inte vara en egoist, man måste framför allt tänka på andra.

Men på vilket sätt hjälps en bidragstagare åt? Vilken insats gör han eller hon för andra människor?

Ingen.

Den som inte arbetar skapar ingen rikedom, och vi har redan fastslagit att rikedom är något bra och eftersträvansvärt: alla partier vill att människor ska vara rika och må bra (ungefär). Så om vi antar att rikedom måste förvävas genom att skapas (vilket är sant, försök gärna förneka det): hur bidrar då en bidragstagare? Vilken insats gör han eller hon för samhällets bästa, för att någon annan ska må bra? Han eller hon skapar ju ingen rikedom eftersom han eller hon inte arbetar, och han eller hon ger heller ingenting tillbaka i utbyte mot de statliga bidragen. Ingen människa får något värde från bidragstagaren, han eller hon kan med socialisternas retorik verkligen kallas en egoist som bara gynnar sig själv (eller gynnas av andra, vilket som).

Ändå är detta en god politik, enligt vänstern. Det är gott att den som inte arbetar ska få pengar från den som arbetar, och att denne inte ska behöva bidra med någonting till den som bistår med pengar.

Hur går detta ihop? Det är svårt att förklara och förstå, men förklaringen ligger antagligen i det första missförståndet om nollsummespelet. Man ser från vänsterns sida inte att arbete skapar rikedom inte bara för den som arbetar utan även för de som gynnas av arbetet. Att ett företag vill betala en person för att utföra ett arbete beror givetvis på att företaget tjänar på det arbetet, det erhåller ett värde som gör det mer välmående och rikare. Den arbetande får i sin tur ett värde (en lön) av att arbeta, och på så sätt har värde bytts mot värde. Båda parter har gynnat varandra genom att ge något och få något tillbaka. Allt detta i frivillighet och frihet, inget tvång och inga hotelser har varit involverade.

När vänstern menar att ”marknaden” inte klarar av att uppfylla en politisk ambition (dvs att alla ska vara rika och välmående) så menar de egentligen att marknaden inte kan fördela rikedomen så att alla får del av den. Det är sant, inte nödvändigtvis men med stor säkerhet.

Men varför?

Jo, helt enkelt för att den som inte skapar något värde inte bidrar till andra människors välmående och därför heller rimligen inte får del av deras genom arbete skapade värden. Det är ganska rimligt: om en person arbetar för att kunna skaffa sig mat, kläder, husrum, en bil, en TV, dator, flygbiljetter eller ett biobesök så verkar det besynnerligt att denna person lika väl skulle vilja ge bort sin lön till en person som anser sig ha behov av den men inte erbjuder någonting i utbyte; inte ens respekt eller vänskap. Att ”marknaden” inte fördelar rikedom jämlikt till alla människor som existerar bara för att de existerar beror på att rikedom inte existerar i ett vakuum. Den skapas hela tiden av arbetande människor som vill ha något för att skapa denna rikedom, annars skulle de ju inte skapa den alls. Om människan var likgiltig mellan att ha pengar och att inte ha dem så skulle inget arbete utföras eftersom detta trots allt kräver energi och tid. Då kunde man lika bra ligga på rygg och titta på himlen hela dagarna, men så fungerar inte människor.

Det är lätt att se sig om i samhället, betrakta en massa rikedom och dra slutsatsen att alla borde kunna få del av den, men då glömmer man bort varför den finns. Den finns för att människor har velat förbättra sina liv, och de har gjort det genom att skapa rikedom. De har arbetat och bytt värde mot värde, och på så sätt nått högre nivåer av välmående. Hade de haft inställningen att de bara kan bli rikare genom att omfördela redan existerande värden hade de inte kommit så lång, då hade inga värden funnits.

Skillnaden mellan blocken ligger alltså något förenklat i synen på hur rika och välmående människor skapas: genom omfördelning av värden eller genom skapande av värden. Därtill läggs den moraliska dimensionen. Byta värde mot värde i frivillighet så att båda parter tjänar, eller omfördela värde från en till en annan med våld. Att påstå att den första principen är egoistisk och kall medan den andra är solidarisk och varm är en moralisk lögn av enorma proportioner. Det är inte konstigt att människor inte vill ge ifrån sig sina skapade värden utan att få någonting tillbaka, det tyder bara en sund inställning till livet: man vill ha det bra och man är beredd att anstränga sig för att få det bättre.

Att välja ett Alliansparti är inte optimalt, men det är ändå det bättre av två alternativ. Frivillighet och ömsesidighet eller roffande och parasitism. Så ser valet ut på den allra mest grundläggande nivån, av ovanstående anledningar.

h1

Den största lögnen

oktober 28, 2009

En till tanke kring Mona Sahlin, begrunda följande citat från kongressen:

”- Vi lever inte våra liv oberoende av varandra och ingen kan bygga sina egna sjukhus, vägar eller skolsystem, men tillsammans kan vi gör det. Det vilar på det vackraste ordet jag känner till och på det ord hela min politiska uppfattning bygger: solidaritet.”

Detta är inget annat än en direkt lögn, och den måste vara medveten. Ingen motståndare till socialismen påstår att människor ska bygga sina egna sjukhus, lika lite som vi påstår att de ska bygga sina egna jordbruk, biografer eller lägenheter. Samarbete är inget socialistiskt ledord, socialismen handlar inte om att göra något ”tillsammans” utan om tvång. Varje individ ska tvingas att bidra till verksamheter som staten har valt ut som speciellt viktiga. Att kalla det solidaritet är en fruktansvärt oärlig omskrivning av begreppet utpressning. Ingen får välja att inte betala skatt, ingen väljer att aktivt dela med sig av sitt eget, alla tvingas. Sådan är principen, och den är inte vacker, den är förkastlig.

Jag längtar till den dag då socialisterna ärligt kan ställa sig upp och säga att individen inte har något egenvärde för dem. Det individuella självbestämmande är inte viktigt, det enda som spelar någon roll är att alla människor tvingas att vara en del av den stora samhälleliga maskinen som ska producera ”lika möjligheter” eller nåt annat nonsens. Tills dess får vi leva med lögnerna, och tills dess måste vi som inte tror på våld som förhandlingsmedel använda all vår intellektuella kraft till att bekämpa sådana slaveriidéer. Vi måste stå upp för individen och avslöja de socialistiska lögnerna. Upp till kamp.

h1

Frihet

oktober 11, 2009

Loke invänder inte oväntat mot min uppmaning att stödja de fattiga med frivilliga pengar om viljan och intresset finns. Han menar att det är ju ingen tröst för de sjuka och arbetslösa att människor får bistå dem med resurser om de har lust.

Det kanske det inte är, men kan å andra sidan de starka bara knäppa med fingrarna och få vad de behöver för att de är starka? Nej, det är faktiskt en omöjlighet både praktiskt och politiskt, så varför skulle de svaga få vad de behöver just för att de är svaga?

Ger svaghet möjligen upphov till skapandet av resurser?

Nej.

Ger styrka upphov till skapandet av resurser?

Nej.

Bara arbete gör det. Som vårt socialliberala samhälle är utformat måste de starka arbeta för att överleva, medan de svaga faktiskt slipper. Är det rättvist att dessa två grupper lever under olika villkor? Måste bara de starka respektera naturens lagar, och måste de dessutom göra det för de svagas räkning?

Tvånget som välfärdsstaten utövar gentemot individer baseras ju först och främst inte på mänsklighetens kollektiva skyldighet, den är alltså inte konsekvent och jämlik. Man tilldelas inte skyldigheten att arbeta eller rätten att slippa i egenskap av människa, utan baserat på varierande mänskliga karaktärsdrag.

Det utgår i praktiken inte heller från varken styrka eller svaghet, trots att det är det socialisterna gärna påstår: den starke måste hjälpa den svage. Men en svag som jobbar måste de facto dela med sig till en stark som inte gör det, eftersom det är behovet – inte förutsättningarna – som styr (och den som behöver mest är den som har minst, oavsett anledning). Tvånget är alltså något man lyder under när man väljer att producera rikedom, oavsett hur stark man är eller vilka förutsättningar man har.

Denna rikedom och konsumtionen av den klassas uppenbarligen som något mänskligt gott och bra eftersom den ska fördelas ”efter behov”, men den som skapar den ska ändå bestraffas genom att han eller hon inte får konsumera den själv. Kort sagt, socialismen går ut på att bestraffa goda handlingar (pruduktionen av rikedom) med tvång och belöna icke goda handlingar med frihet (även frihet från naturens krav på arbete). Styrka och svaghet har ingenting med saken att göra annat än genom att svaghet ibland men inte nödvändigtvis är korrelerad med produktion.

Man är alltså en fri individ så länge man inte väljer att anstränga sig och utföra handlingar som främjar mänsklig överlevnad, oavsett ens motiv. När man är så kraftlös att man inte ens förmår lyfta ett finger för mänsklighetens utveckling är man fri från klander. När man å andra sidan använder sina förutsättningar – vilka de än må vara – på bästa sätt till att skapa någonting bättre och möjligheten att fortleva och utvecklas som människa, då är man en skurk som exploaterar de svaga och måste hållas tillbaka. Sådan är den socialistiska logiken, den antimänskliga moralen på vilken idén om omfördelning bygger.