Archive for the ‘Premisser’ Category

h1

Mer om socialdarwinism

oktober 5, 2009

Apelsineld skriver en uppföljning på debatten om konkurrens och menar ungefär att om människor är rädda för utslagning så måste den rädslan tas på allvar. Om liberaler vill övertyga massan måste de visa att konsekvenserna av det liberala systemet inte blir utrensning av de svaga.

Frågan är befogad, men jag tror inte att ett direkt svar på den är speciellt konstruktivt i längden. Det bästa argumentet för kapitalismen är inte att den leder till ett visst reslutat utan att den bygger på en god filosofi. Den är helt enkelt det enda ”systemet” som står på en solid moralisk grund, och måste därför försvaras som sådant. Att acceptera argumentet ”men tänk på de svaga som inte kan jobba” är att acceptera premisser som inte hör den liberala filosofin till, och då faller hela härledningen. Det går inte att konsekvent försvara kapitalismen om man ska se den som någon sorts nödvändigt ont som möjligen skulle kunna leda till utslagning av svaga. Att den antagligen inte skulle göra det är något som i allra högsta grad går att argumentera för, men det är alltså att acceptera premisser som hela den liberala filosofin egentligen strider mot.

När någon frågar vad kapitalismen tros leda till för typ av samhälle är alltså svaret inte en beskrivning av en utopi, utan en förklaring av vad kapitalismen egentligen är. Det är en motivering av dess moraliska giltighet, och därmed ett filosofiskt försvar för individens frihet. Den friheten är faktiskt ett självändamål, vilket blir tydligt om man logiskt och konsekvent härleder människans livsvillkor.

Till den som absolut inte vill lyssna och ändå undrar vad som kommer hända med de svaga, om de kommer tvingas att svälta på gatorna, kan man ställa frågan: skulle du låta dem göra det?

Annonser
h1

Nya vägar

augusti 9, 2009

När ens argument motbevisas måste man ju hitta på nya, inte sant? Mona for president försöker svara på varför en individ ska ha rätten att bestämma över en annan, och skriver följande:

”För det första verkar du ha en skev verklighetsuppfattning. Anledningen till att du förmodligen har bra förutsättningar är det välfärdsstystem som vi byggt upp tillsammans. Att vi TILLSAMMANS betalat skolorna så att det inte blir en fråga om ekomomiska förutsättningar, vi har TILLSAMMANS finansierat infrastrukturen som gör att du kan ta dig mellan olika platser och vi hjälps TILLSAMMANS åt när människor får canser för att en människa inte ska tvingas till att lägga i pengar i ett mynt inkast på sin respirator.”

Detta argument går ut på att jag som individ tjänar på tjuvsamhället där staten stjäl människors inkomst för att finansiera tjänster de inte har bett om, och därför ska jag tvingas att betala skatt. Alltså: argumentet för att tvinga mig att avstå en del av min lön är att det är bäst för mig.

Men vem ger någon annan rätten att bestämma det för min räkning? Om jag vill ha usla förutsättningar, om jag inte vill gå i skolan, om jag inte vill kunna ta mig någonstans, varför ska jag då ändå tvingas? Är det som någon annan uppfattar vara ”mitt bästa” viktigare än min egen vilja?

Och framför allt, är det en sådan stark rättighet att gynnas optimalt att det blir till en skyldighet? Alltså, måste mitt liv styras i den riktning som är absolut optimerat bäst för mig, enligt någon annan? Det är ett oerhört märkligt resonemang, och säger ingenting om varför det är någon annans rätt att besluta åt mig vad som är bäst för mig. Hur avgörs det?

Mona for president fortsätter:

”Tyvärr går det inte att dela upp samhället mellan sånna som dig och sånna som mig, tyvärr går det inte att lägga en avgift på dig så fort du går utanför dörren och sliter på asfalten som kommunenlaggt, tyvärr går det inte att ge dig en avgift så fort du lägger skräp i en soptunna på stan, tyvärr kan man inte ta betalt i ambulansdörren som på¨en SL-buss. Tyvärr kan inte brandkåren ta betalt av dig före de ens bryr sig om att släcka ditt hus. Hade det varit möjligt hade du kanske sluppit vara med och finansiera välfärden.”

Det här argumentet är något annorlunda, här hävdas det att eftersom den offentliga sektorn existerar och har monopol på vissa tjänster så måste det vara så för all framtid. Det är en metafysisk omöjlighet att ta betalt av mig varje enskild gång jag nyttjar dessa tjänster, och därför måste skatten existera.

Detta är också uppenbart falskt. En privat brandkår kan självklart ta betalt varje gång den släcker en brand i mitt hus, och den kan dessutom se till att jag om jag vill ha ett sådant skydd får betala en frivillig försäkringspremie lite då och då. Gör jag inte det är jag inte garanterad någon släckning och får skylla mig själv.

Precis samma sätt att finansiera olika välfärdstjänster är möjligt inom alla tänkbara områden. Jag kan via en privat och frivillig försäkring vara skyddad vid sjukdom, vid arbetslöshet, vid skada, brand, stöld eller vad som helst. Skatteargumentet skulle ju kunna användas på bilar också: om du krockar, ska du då varje gång betala hela kostnaden för reparationer? Det är ju omöjligt! Nej, det är fullt möjligt, men inget självklart alternativ till skattefinansiering. Idag är jag skyddad mot krockskador och dess kostnader genom en bilförsäkring, som visserligen till en del är tvingande men som bara täcker vissa moment om jag väljer att betala för ett sådant skydd. Varför skulle inte sjukvården eller skolan kunna fungera på exakt samma sätt?

Mona for president avslutar med ett dräpande angrepp:

”Egoism borde sjukdomsklassas.”

Problemet är ju att detta invektiv neutraliseras av ovanstående argumentation, för vad är det Mona for president egentligen säger i sitt inlägg? Jo, att eftersom vi gemensamt (alltså Mona for president inkluderad) har betalat för en tjänst som jag nyttjar – exempelvis papperskorgar – måste jag betala tillbaka via skattesedeln. Alltså, Mona for president tänker inte bjuda mig på någonting, han tänker inte stå för några av mina kostnader oavsett hur mycket jag behöver dem. Jag gynnas ju av ”gratis” skolgång i och med att jag får en rättvis och solidarisk chans att ta mig någonstans i samhället, men nåde mig om jag inte via skatten betalar tillbaka den kostnaden resten av livet!

Se, det är precis som marknadsekonomi! Mona for president hjälper mig med en tjänst och vill ha betalt för det. Vad kallas det? Solidaritet? Altruism? Eller… egoism? Tvånget gör att man till och med kan kalla det maffiametoder.

Sanningen är att skattepolitik inte handlar om varken solidaritet eller altruism. Vore det så enkelt kunde den som förespråkar skatter ändå lägga en del av sin inkomst på verksamheter som gynnar de svaga, utan att tvingas, men Mona for president visar tydligt att den viljan inte existerar (och att han inte tror på den ens i teorin). Den som företräder en stark offentlig sektor, finansierad med stöldgods, gör det för att han eller hon själv tror sig tjäna på den. I grund och botten vill han eller hon gynna sina egna intressen genom att tvinga andra att betala för det han eller hon själv avser nyttja. Åsikten uppstår från tron att kostnaden blir lägre och avkastningen högre jämfört med ett samhälle där man själv betalar för sin egen konsumtion.

Det handlar alltså om ren exploatering av andra i syfte att gynna sig själv, och argumentationen blir därför lite svajig. När en premiss faller försöker vänstern bygga på en ny, men den är ofta ännu mer oduglig än den förra.

Vilket skulle bevisas.

h1

Majoritetsdiktatur

juli 3, 2009

Det finns många tveksamheter i den rödgröna kartellens utspel i dagens DN. De har beställt en opinionsundersökning som sägs visa att 66 % av svenskarna tycker det är fel att ”fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar mest, i stället för att investeras som extraresurser till kommuner och landsting”. Det är lite som att fråga en slumpmässigt utvald person om han eller någon annan ska få en hundralapp, men bortom själva det retoriska knepet finns en allvarligare sida: principen.

Vad spelar det för roll om två av tre tycker att staten ska suga ut de rika? Är det ett argument för att så ska se?

Kärnan i den socialistiska idén är majorietens diktatur, det vill säga att vad än majoriteten tycker är rätt, blir rätt. I detta fall handlar det om ett grundantagande, nämligen att en individs pengar aldrig är hennes egna. De tillhör alltid staten, och när en skatt sänks ”får” därför någon lite mer pengar från just staten. Det är en gåva som går ut över någon annan (en bidragstagare), och majoriteten måste alltid få bestämma vem det är som ska gynnas medelst dessa statliga gåvor. Vidare säger den socialistiska moralen att den rike alltid ska bestraffas för sin rikedom, samt att den fattige alltid ska belönas för sin fattigdom. Prestation eller arbete är underordnat och saknar betydelse i sammanhanget.

Om en borgerlig allians får regeringsmakten genom en demokratisk omröstning räknas emellertid inte majoritetens åsikt längre. Den gäller bara när den tycker som man ska tycka enligt socialistiskt modell. Majoriteten har ju faktiskt röstat för skattesänkningar och återlämning av stöldgods till dess rättmätiga ägare, men det är inte längre relevant.

Men alltså, det viktiga i denna ekvation är själva principen som argumentet bygger på. Varför har en grupp människor rätt att bestämma över en annan grupp människor bara för att den är större? Varför har de individer som ingår i en majoritet rätt att bestämma över de individer som ingår i en minoritet? Varför har några individer mer omfattande rättigheter än andra?

Majoritetens diktatur bygger alltid på ojämlikhet, nämligen att somliga har en oförtjänt bestämmanderätt över andra. Extra meriterande i tilldelningen av sådana rättigheter är att man är fattiga eller saknar ambitioner och gärna lever på andras ansträngningar. En majoritetsåsikt som går ut på att fördela pengar från rik till fattig är god, motsatsen kan närmast liknas vid en statskupp.

Det är där man måste börja diskutera frågan om skatter: varför har en individer tillhörande en majoritet rätt att bestämma åt individer tillhörande en minoritet vad som ska hända med dessas pengar?

Och observera att svaret ”ska minoriteten bestämma över majoriteten istället” inte är giltigt. Ingen ska bestämma över någon, varje enskild individ ska få bestämma över sitt eget liv och sina egna pengar, enbart.

Försök gärna motivera motsatsen.

h1

Fel signaler i vänsterns värld

maj 13, 2009

Regeringen föreslår att den som klarar den svåraste sfi-kursen inom ett år ska få en bonus. Inte så kontroversiellt kunde man tro, men i det här landet är visst allt möjligt. Oppositionen skriker lika högt som alltid om ”orättvisor” och ”helt fel signaler”. Förslaget är enligt dem ”ytterligare ett sätt att förstärka klassklyftorna”.

Kritiken sammanfattar vänsterns världsbild perfekt. Man ska inte skicka ut signaler om att folk ska anstränga sig eller lyckas, för om vissa gör det får de det så mycket bättre än de som inte gör det. Bättre då att alla trycks ned och hålls tillbaka, så att de som är sämst och har det sämst inte hamnar så långt efter de som är bäst och har det bäst.

Jag kommer nog aldrig begripa den här otroligt negativistiska synen på livet. Varför ständigt utgå från de värdelösa och det dåliga? Varför låta misär och lidande vara norm när man planerar ett samhälle och politik? Vart leder till? Till rikedom och lycka för flertalet? Knappast. Med vänsterns incitament finns det bara ett sätt att klara sig: var passiv och låt staten ta hand om dig. Lyckas du måste du släpa runt på de som inte har samma drivkrafter som du och inte uppnår samma resultat, oavsett varför.

Daniel Ankarloo är inne på precis samma linje när han kritiserar köpkraftsjusterade inkomstnivåer. Hans tes mynnar ut i slutsatsen att det är bättre att en har 10 kronor och en annan 20 än att en har 10 och en har 30. Helt enkelt för att ”orättvisorna” då är mindre. Allting ska alltid anpassas efter de sämsta, de bästa måsta hållas tillbaka och om möjligt straffas och exploateras.

Den som fortfarande trodde att vänstern står för solidaritet och rättvisa bör ta sig en rejäl tankeställare. Det enda de står för med den här typen av resonemang är missunsamhet och ondska, en vilja att dra ned alla till en gemensam lägstanivå, eftersom ekonomisk jämlikhet är ett självändamål. Hellre jämlik fattigdom än ojämlik rikedom. Fy fan.

h1

Hej Torbjörn!

april 9, 2009

Torbjörn Tännsjö – filosofen som tycker att människan måste kolonialisera månen, eller om det var Mars, för framtida generationers skull – klagar i DN över att ”ingen” nyliberal står upp för kapitalismen. Syftet är tvådelat, dels så klart att misskreditera det kapitalistiska systemet som den socialist han är, och dels att misskreditera liberaler för att de inte vill ha en demokratisk och effektiv ekonomi.

Argumentationen (om man nu kan kalla den så) missar målet av två skäl. Dels är det inte kapitalismen som system som har skapat finanskrisen, det är blandekonomin och politikerna. Detta har redan visats av flertalet debattörer, och vänsterns enda svar är gapande och svärande, som i fallet Pålsson Syll med flera.

Dels är det ingen riktig liberal som förespråkar kapitalism för att kapitalism är den bästa av världar för alla människor (lägg märke till att detta är Tännsjös poäng: om inte kapitalismen är bäst för alla är den irrelevant och bör förkastas som idé). Tvärtom kräver den ansvarstagande av latmaskar, egen insats av parasiter och ärlighet av lögnare. Den kräver att varje enskild individ lämnas ifred och därmed också tvingas att sköta sitt eget liv istället för att försöka leva på andras bekostnad. Det verkar smärtsamt och jobbigt för många som idag lever på just det sättet, och som vill behålla sina privilegier. I Tännsjös värld måste vi därför värna om sådana människor, om de som utan någon att parasitera på skulle bli tvugna att jobba för sitt levebröd.

Tännsjö är en utilitarist. Det betyder att han tycker att om du som är duktig på att jobba och aldrig har lurat någon i hela ditt liv kan offras för en annan så att det betyder att han överlever, då är det moraliskt gott. Han förespråkar en slavekonomi där de bästa exploateras för de sämstas räkning, och ser det som ett ideal att eftersträva. Att han inte gillar liberalism och kapitalism beror på att det i sådana system inte finns något slaveri, de är själva motsatserna till hans ideal.

Argumentationen passar väl ihop med den typbild vi i tidigare inlägg beskrev. En socialist tänker ”vad är bäst för mig?” och väljer sedan åsikt. Den baseras inte på fakta, inte på empiri och inte på logik, bara på önsketänkande. Att en socialist exempelvis förespråkar en ”demokratisering” av ekonomin syftar bara till att han själv ska få mer makt och mer pengar. Resonemanget bakom är alltid bara en dimridå, något som socialisten måste uppfinna i efterhand för att inte verka egoistisk. Det finns ju en spännande motsättning mellan argumentationen om solidaritet och uppoffring och det faktum att en socialist alltid röstar och tycker med sin egen plånbok, och det vore trist om det avslöjades (sorry, det har redan gjorts).

Resonemanget som formar dimridå i fallet med företagen lyder ungefär att kapitalisten som äger ett företag inte skapar något värde, han är helt och hållet värdelös och överflödig. Men så varför då acceptera att underkasta sig honom? Ingen kapitalist på jorden (inom ett liberalt system) har makt över en annan människa om den människan inte först har godkänt det. Varken Ingvar Kamprad eller Bill Gates har någon rätt att bestämma över oss, så länge vi inte söker anställning på deras företag. Gör vi det är vi medvetna om villkoren – att företaget ägs av dem och några andra – och kan helt enkelt välja att inte söka anställning. Gör vi det är Kamprad och Gates helt maktlösa.

Så varför tillåta att kapitalisten får makt över en, och rätt till en del av de intäkter som arbetaren skapar? Varför inte bara börja arbeta själv, om det nu är individen som skapar allt värde?

Naturligtvis för att arbetaren är beroende av ett företag. Han måste ha tillgång till de fysiska maskinerna, till en affärsidé som ger upphov till arbetstillfällen, till det varumärke som företaget är, till dess marknader och så vidare. Och vad är allt detta?

Jo, värden! Ett företag utgör ett värde för en arbetare, för utan det kan han själv inte skapa något värde och inte tjäna några pengar. Tänk själv: du är svetsare och vill börja tjäna pengar för att klara ditt uppehälle. Vad behöver du? En svets till att börja med. Var får du den ifrån? Inte fan röstar du fram den, den måste skapas, och skapar du den inte själv måste du köpa den från någon annan som har skapat den. Den har ett värde för dig, och för att få tillgång till den måste du ge ifrån dig ett annat värde: pengar eller en annan motinsats. Varför skulle du ha rätt till svetsen? För att du behöver den? För att du med den skapar värden? Nej, för att du förtjänar den, och den förtjänsten existerar bara i ägarens ögon. Det är bara ägaren av en svets som kan avgöra om du är förtjänt av den eller ej, genom att värdera det du erbjuder som motinsats.

Att hävda att du ska få den för att du skapar värden med den är som att hävda att ingen människa har rätt till någonting. Jag kan i så fall gå in i vilken affär som helst och ta vad jag vill ha med argumentet att jag kan skapa värden med de föremål jag tar. Men i så fall kan ju vem som helst ta föremålen ifrån mig med exakt samma argument: de kan skapa värden med dem och har därför rätt till dem.

Det är ett pseudoresonemang utan dess like. Ingen människa har rätt till några värden förutom det egna livet och de värden hon själv skapar för att upprätthålla det. Lika lite som arbetaren har rätt till kapitalistens företag har kapitalisten rätt till arbetarens jobbinsats, även om han skulle kunna använda samma logik: jag kan använda en arbetare för att skapa värden. Är det därmed moraliskt acceptabelt med slaveri? Självklart inte.

Detta är essensen av socialismens hyckleri. Dess anhängare tänker med plånboken och skaffar sig därför åsikter som gynnar dem, för att sedan i efterhand skapa ologiska och ohållbara argument i syfte att rättfärdiga sig. En ärlig debattör gör raka motsatsen och testar först argumentens hållbarhet och stringens. Varken Torbjörn Tännsjö eller Lars Pålsson Syll är några ärliga debattörer. De vet redan vad de tycker och varför, men de kan inte motivera varför eftersom argumenten inte rimmar med åsikterna. De håller inte ihop utan faller samman som korthus så fort de granskas. Den som vill försöka ändra på verkligheten med tvång kommer alltid finna sig själv i samma situation, och måste då skrika lite högre för att överrösta de som falsifierar deras argument. Vi har sett det gång på gång och kommer få se det igen, sanna mina ord.

h1

Spel mot öppet mål

april 8, 2009

Johan Norberg har nu svarat Lars Pålsson Syll på Newsmill. Jag tänker inte dra sakargumenten, de finns där för alla att läsa och ta till sig. Istället vill jag kort reflektera över vänsterns debatteknik. Norberg skriver, efter att ha redogjort för sin syn på krisen:

”Mot denna redogörelse kan man invända på många olika vis. Man kan hävda att jag beskriver politiken och regeringarna felaktigt, eller att de var irrelevanta för händelseutvecklingen, eller att jag har missförstått orsakssambanden eller så kan man säga att detta trots allt var nödvändigt för att undvika ännu värre problem om marknaden hade fått vara fri. Mina poänger är underbyggda med empiri, statistik och detaljerade källhänvisningar. Har jag fel är det en enkel match att visa att jag har det.”

Detta är verkligen huvudet på spiken, essensen av debatten, pudelns kärna och så vidare. När liberaler argumenterar gör de det (oftast) sakligt och konkret, de beskriver händelseförlopp, analyserar dem och drar slutsatser. Vänstern å andra sidan skriker och gnäller och inget annat. Finanskrisen är ett tydligt bevis: högern försöker förklara vilka faktorer som ligger bakom och underbygger resonemangen med empiri, statistik och fakta. Vänstern skriker ”girighet!” ”orättvist!” ”nyliberalism!” och vägrar motiverar sig vidare.

Skrikhalsar som Pålsson Syll gapar ”du har fel!” men vägrar visa varför. Det är som Norberg skriver: uppgifterna finns där, det är bara att bemöta dem. Stämmer de inte är det lätt att visa varför, ungefär som att rätta ett räknefel i en ekvation, så varför inte ens försöka? Varför lämna allting okommenterat istället för att bevisa med sakliga argument och väl underbyggda fakta att det är felaktigt?

Det är patetiskt och oerhört deprimerande, och ett vansinnigt tydligt mönster. Det är alltid så.

Bloggen B&P hävdade nyligen att en rad länder var just ”nyliberala” och att de därför hade ”misslyckats”, helt utan argument och grund för någonting. Jag svarade och försökte med hjälp av statistik och fakta förklara varför B&G hade fel. Som svar fick jag att B&P inte var så intresserad av diskussionen och därför inte tyckte det fanns nån poäng i att svara mig. Jag tror ju ändå på marknadens perfektion och kan inte övertygas. Några veckor senare dök samma typ av argument upp igen på hans blogg: de här länderna är nyliberala, och de har misslyckats. Jag svarade och blev censurerad.

Alltid samma sak. Vänstern skriker nåt om orättvisor och nyliberalism, högern svarar sakligt och faktabaserat och vänstern skriker ännu högre. Varför?

För att vänstern inte bryr sig om fakta. Den tror inte på sådana, den tror bara på åsikter och känslor. Tycker man något så stämmer det per automatik. Anser man att exempelvis Grekland är nyliberalt så är Grekland nyliberalt. Kan man visa att landet inte alls tillämpar marknadsliberal politik så bevisar det ingenting annat än man är en fundamentalist som inte behöver bemötas. A är inte A, A är vad man vill att det ska vara, och därför behöver man aldrig argumentera för någonting. Åsikter är ju åsikter, inte fakta.

Lars Pålsson Syll är professor och därmed akademiker. Han borde ha ett vetenskapligt perspektiv på sin argumentation, men av den enkla anledningen att han tillhör vänstern struntar han i allt sådant. Det är inte relevant i hans värld. Det enda som spelar någon roll för honom är vad man tycker, och han tycker att nyliberalismen är dålig. Att då kleta beteckningen ”nyliberalt” på något innebär att det är dåligt, någon ytterligare analys behövs inte.

Vänstern är som ett gäng dagisungar som skriker ”NÄ!” ”JO!” ”100 GÅNGER MER ÄN DU KAN SÄGA STJÄRNSTOPP!”. Det är direkt skrämmande att människor kan fungera så i ett upplyst och modernt samhälle, och ännu värre att de inte begriper det själva. Var finns självkritiken? Insikten? Reflektionen? Ingenstans. Att diskutera på sådana villkor är som att prata med en vägg, eller ett djur. Man framför ett budskap men får absolut noll relevant information tillbaka.

Som tur är verkar fler och fler nu genomskåda bluffen.

h1

Inget svar på tal

mars 17, 2009

Det är tråkigt att vänstern är så dålig på att debattera. Socialister har alltid väldigt starka och klara åsikter, men när de utmanas och skärskådas blir det oftast tyst. Biology&Politics svarade på mitt inlägg om den påstådda nyliberalismen i Latinamerika ungefär att 1) det finns inga fakta i en debatt om ekonomi, allt är bara värdeomdömen och 2) att min genomgång därmed bara utgör en av många åsikter i debatten, och en ganska ointressant sådan.

Är det verkligen det bästa motståndet vänstern kan bjuda? Jag måste säga att jag är besviken. Hävdar man något så radikalt som att ”nyliberalismen” har ”misslyckats” och radar upp en del länder som bevis för det så måste man väl vara beredd på att försvara den ståndpunkten? Eller? I annat fall hade jag ju kunnat hävda att det där bara är en åsikt i debatten, ett värdeomdöme, och att det inte finns någon sanning. ”Nyliberalismen” i Latinamerika kan lika bra vara socialism, eller en banan.

Huruvida nyliberalismen är bra eller ej går att diskutera, men en sådan diskussion måste också välja en utgångspunkt. Att hävda att systemet har ”misslyckats” betyder ju att man anser att den har misslyckats i något speciellt avseende, och sådant är ganska enkelt att bevisa. Menar man exempelvis att ett ”misslyckande” är lika med negativ tillväxt så kan man påstå att ja, systemet har ”misslyckats” nu när världens ekonomier krymper. Men sen då? Om ett land uppvisar 8 % tillväxt per år i tio år och sedan krymper med 1 % det elfte, har det då ”misslyckats”?

Enligt B&P:s logik kan man välja och vraka bland sina ”värdeomdömen” och anpassa verkligheten efter sina egna åsikter. Jag kan då hävda att socialismen har ”misslyckats” eftersom dess färg är röd. Mitt värdeomdöme är att färgen röd är misslyckad, och då har socialismen misslyckats. Som ni ser blir ett sådant resonemang inte speciellt seriöst.

B&P måste basera värderingen ”misslyckats” på någon specifk faktor, men han vill inte ens ta sig tid att utveckla tankegången. Det räcker tydligen i hans värld med att säga ”misslyckats” så är det så, eller det är åtminstone ett värdeomdöme i mängden. Vad det utgår från är irrelevant eftersom det inte finns några vetenskapliga fakta i den ekonomiska debatten. Så varför har vi ens en debatt? Om det är så enkelt som han påstår så går ju ingenting att bevisa, då blir begreppet ”misslyckats” helt innehållslöst, ungefär som att säga ”dfdfhtftfjyk”.

Vidare kan man fråga sig huruvida begreppet ”nyliberalism” också är ett värdeomdöme. Jag försökte med min genomgång av statistik och tillgänglig fakta analysera nämnda länders ekonomier och jämföra dem med en mall för vad som kan anses vara liberalt. Det visade sig då att exempelvis Argentina aldrig har använt sig av någon sådan politik, utan istället sjönk in en djup ekonomisk kris 2001 pga att regeringen ökade landets skuldsättning och sänkte förtroendet för landets valuta genom att mixtra med växelkurserna. Vad har det med ”nyliberalism” att göra? Är det bara ett värdeomdöme att sådan politik är nyliberal, en åsikt i mängden? Kan nyliberalism vara vad som helst så länge man tycker att det ska vara så? Kan jag köpa en hamburgare på MAX, äta den tillsammans med en Fanta, rapa och säga att ”det där var ett tecken på nyliberal politik”?

Givetvis inte, nyliberalismen har vissa objektiva egenskaper och kan därmed jämföras med verkligheten för att se om den överensstämmer med mallen. I fallet Latinamerika finns det ingen nyliberalism i något land, det mest liberala landet är Chile som bevisligen har lyckats bra på en rad områden. Detta har jag visat, medan B&P bara hävdar att Chile är nyliberalt (utan att förklara varför) och att det har misslyckats (utan att förklara varför). Det är inte seriöst.

För att jag ska kunna ta B&P på allvar måste han alltså förklara 1) varför de länder han räknade upp är ”nyliberala” samt 2) enligt vilken standard de har ”misslyckats”. När han har gjort det måste han förklara varför jag inte bara kan hävda att allt han säger är ett värdeomdöme, lika giltigt eller ogiltigt som vilket som helst. När han väl har gjort det måste han avsäga sig sin uppfattning att det inte finns några objektiva fakta och börja leta efter en saklig och sann grund för sina åsikter. Gör han det inte måste han emellertid förklara varför vi ens ska ha en debatt kring dessa frågor, eftersom ingenting kan bevisas som verkligt och sant.

Om han exempelvis med statistik kan visa att undernäringen har ökat med 100 % i ett givet land (och visar att det landet är ”nyliberalt”) så måste han kunna försvara sig mot motargumentet att det bara är ett värdeomdöme. Jag kan ju med hans logik hävda det: din åsikt är bara en åsikt, den kan aldrig bevisas. Om han trots allt menar att det finns sådana fakta och att det är objektivt sant att undernäringen har ökat med 100 % så måste han förklara varför värdeomdömet kring huruvida det är bra eller dåligt är objektivt. Har han åsikten att det är dåligt så är det ju också bara en åsikt i mängden, den bygger inte på några antaganden eller fakta utan är bara löst tyckande. Tycker jag att det är bra så är det också en giltig åsikt.

Förhoppningsvis kan han själv komma fram till att samliga hans ståndpunkter är orimliga och ohållbara, men det är nog tyvärr att begära för mycket.

Och appropå nyliberalismen vs den socialistiska revolutionen i Latinamerika: det visar sig att El Salvadors nye president vill föra landet närmare USA, samt att han kommer respektera de frihandelsavtal som redan slutits. Han jämför sig också hellre med Brasiliens socialdemokratiske president Lula än med vänsterpopulisten Chávez i Venezuela. Se där.