Archive for the ‘Socialism’ Category

h1

Desperation i Venezuela

juli 31, 2010

Jodå, vi lever, och just nu håller vi främst ögonen på vänsterns stora hopp i världen – Venezuela. Den ironiska bloggen locutus kommenterar den senaste artikeln om landet på sedvanligt socialistiskt vis: dumma Chávez som hjälper de fattiga och inte låter girigheten härja fritt så att de rika kan tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är ju det som är ”bäst för alla”, enligt nyliberalerna.

Locutus är en av de socialister som kommer få oerhört svårt att förklara vad som hände när Venezuela till sist faller. Han kommer likt resten av yttervänstern inte förstå varför det plötsligt inte fanns några mer pengar att dela ut via statsmaskineriet, när all privat industri förstatligats och 2000-talets socialism införts. Staten har väl alltid pengar att fördela efter behov, och om de tar slut kan man ju alltid ta mer från de rika? Eller?

Vi har i ett par åt följt utvecklingen i Venezuela och noterat hur den svenska vänstern är totalt okritisk till allting som händer. All negativ rapportering ses som USA-finansierad propaganda i syfte att tvinga fram en antidemokratisk revolution där den fria marknaden införs med våld, trots att folket inte vill ha den och bara de rika tjänar på den. Det är mycket intressant, och som sagt: när Venezuelas socialistiska experiment väl urartar i fattigdom, misär och våldsamheter ska det bli roligt att höra vänsterns bortförklaringar. Vad kommer de säga? Att det var CIA som förstörde allting genom att… tja, ta pengar från de fattiga och ge till de rika? Ungefär så brukar det ju låta.

Faktum kvarstår att Venezuela är ett av de länder i världen som idag mest hängivet eftersträvar socialism. Man försöker bygga en så omfattande planekonomi som möjligt och tvingar resterande privata företag att acceptera pristak och en mängd olika regleringar, allt i de svagas intresse. När kraschen kommer har vänstern därför egentligen ingenting att klaga på: socialismen är till och med införd på demokratisk väg, av en majoritetsvald ledare.

Vi fortsätter att glädjas åt detta och väntar med spänning på bortförklaringarna.

Uppdatering: djurvetaren Erik på bloggen B&P länkar till en artikel i The Guardian där man försöker ge sken av att Venezuelas ekonomi i själva verket är stark med en låg statsskuld och stabila statsfinanser. Man glömmer dock bort inflationen på nästan 32 %, det faktum att ekonomin i år väntas krympa med 5,5 och nästa år 2,5 %. Det är bara Grekland som ligger sämre till, och även om statsskulden ”bara” är på 18 % av BNP rankas Venezuela som världens mest osäkra kredittagare. Oljan står för över 90 % av exportinkomsterna och 2008 kom nästan all tillväxt från den offentliga sektorn. Tillväxten i investeringar har minskat kontinuerligt sen 2004 och i mars krympte industriproduktionen med 13,3 % samtidigt som lönerna hade fallit med 15 % sen toppen 2007. Landet importerar idag 70 % av sin mat och det råder brist på basvaror i varuhusen.

Detta för att bara nämna några problem.

h1

Marknaden är odödlig

december 4, 2009

Nordkorea är kanske det land i världen som just nu kommer närmast den planerade ekonomin – motsatsen till den fria marknadsekonomin. Det är ett utmärkt empiriskt exempel att studera, inte minst för socialister: systemet inte bara misslyckas kapitalt med att utrota fattigdom och orättvisor, det kräver också ett omfattande slaveri och stenhård kontroll av varje enskild individs handlingar.

Vad som uppenbarligen har hänt är att människor har försökt bryta sig ur statens grepp och starta sina egna verksamheter istället för att tvångsarbeta för usla löner inom de statliga företagen. Dessa verksamheter har fått fungera på en svart marknad utanför den officiella ekonomin, och de har trots detta genererat en del pengar som har sparats. Nu har regimen genomfört en valutareform som har gjort dessa besparingar värdelösa, i ett försök att krossa den informella marknaden och återföra dess aktörer till planekonomin.

Inget av detta borde på något sätt vara överraskande. Det som har skett är bara en naturlig följd av planekonomins korrupta premisser: dess icke-existerande incitament leder till låg motivation för den enskilde arbetaren, monopoliseringen leder till brist på investeringar i utvecklingen av produktionen, och båda dessa faktorer leder tillsammans till en stagnerande ekonomi och en ond cirkel av fattigdom och allmän misär. Misären leder i sin tur till att människor på egen hand försöker bygga upp någonting bättre, och det rimliga alternativet är en informell marknad där mer resurser skapas pga bättre incitament och större frihet. Dessa utbrytningar skadar planekonomin och kräver av staten att den agerar direkt och kraftfullt för att krossa marknaden och återfå den nödvändiga kontrollen.

Att tro att planekonomi ens kan fungera i teorin är att helt ignorera dessa förlopp. Och det är ju så man måste göra för att komma fram till slutsatsen att planekonomi är bra: ändra på premisserna.

Nordkorea är ännu ett bra exempel på hur socialismen misslyckas, men den viktigaste lärdomen är varför den misslyckas samt att den skulle misslyckas igen och igen om den fick fler chanser. Det går inte att i all evighet bortförklara alla dessa misslyckanden med att det inte var planekonomi på riktigt: det är precis det det är! Det går inte att planera en ekonomi och samtidigt tro att individen kan ha någon form av valfrihet, för den valfriheten är raka motsatsen till vad planeringen kräver. Individen måste kontrolleras om ekonomin ska kunna kontrolleras, för utan individer blir det ingen ekonomi. Slaveri är en absolut nödvändighet, vilket fallet Nordkorea (igen) bevisar.

h1

Socialism är ofrihet

november 9, 2009

Att socialismen föll med muren i Berlin för 20 år sedan är naturligtvis värt att fira, men det är också läge att börja diskutera mekanismerna bakom en av historiens mest korrupta ideologier.

Det är enkelt att avfärda östblockets misslyckande med att det inte var någon riktig socialism, men det är både farligt och felaktigt. Kollektivism kräver ofrihet, och ofrihet kräver ständig övervakning och begränsning. En fullgod socialism måste ständigt upprätthållas med statlig kontroll, den kan omöjligen växa fram i fred och frihet. Detta för att om alla ska med måste alla också fösas med.

Socialister ser gärna socialismen som ett sätt för dem själva att få mer makt och inflytande, men de glömmer att någon också måste ta ansvar och förverkliga alla demokratiska beslut. De ser framför sig ett samhälle där ett smörgåsbord av alternativ läggs framför deras ögon, och så får de gemensamt rösta på det alternativ de tror gynnar dem mest. Men vem är det som ska ta fram dessa alternativ? Vem är det som ska se till att det folket vill ska ske också faktiskt sker? Märk väl att socialister aldrig talar om detta, de nämner aldrig ansvaret, arbetet och insatsen som krävs för att en ambition faktiskt ska bli verklighet. Ibland kan de kort tala om någon demokratiskt vald styrelse som ska genomföra alla planer, till en demokratiskt satt lön givetvis, men varför någon skulle ställa upp i dessa val framgår inte. Varför vara den som får ta ansvaret och utföra arbetet när man lika bra kan fylla i en ruta på en röstsedel och på så sätt få sin vilja igenom, förverkligad av ”någon annan”?

Socialismen vänder upp och ned på alla incitament. Den som arbetar och tar ansvar belastas med skyldigheten att dela med sig, den som inte gör det belönas med rättigheten att ta del av både makt och rikedom. Att kommunistblocket blev utfattigt beror på ideologin bakom, på att ingen vill arbeta för ”samhällets” intresse när man blir belönad just för att inte göra det. Ingen vill lyfta ett finger för någon annans skull och ta ansvar för den som väljer att bara utöva makt. Det är ingen mänsklig svaghet, tvärtom en styrka, ett tecken på att överlevnad för individen faktiskt är något viktigt.

Människan vill inte vara ett offerlamm, en verktyg som vem som helst kan använda sig av för att nå fram till sina egna drömmars mål. Hon vill vara ett mål i sig själv, och det kan hon aldrig vara i en planerad ”demokratisk” ekonomi. Där kommer hon alltid bara vara ett medel för ett större mål, och hon kommer aldrig belönas för vad hon faktiskt uträttar. Den enes ofrihet i ett sådant samhälle betyder också allas ofrihet. Det finns inget sådant som ansvarslös makt eller arbetsfria inkomster. I ett system som bygger på slaveri som yttersta princip kan ingen vara något annat än just en slav. Och en slav har all rätt att vägra föda den som piskar henne för sin egen vinnings skull. Kommunismen bröt samman just därför, för att ingen längre ville göda det system som exploaterade den som hade ambitionen att åstadkomma något gott.

Det är detta som är viktigt att belysa nu när vi firar ofrihetens fall i Berlin. Det är socialismen som idé som ger uppov till samhällen som Östtyskland, dess misslyckande beror inte på någon korrupt ingrediens som inte borde finnas där, utan på att hela ideologin som sådan är korrupt. Den bygger på drömmen om ansvarsfri makt och arbetsfria inkomster, men missar det faktum att för att ett fattat beslut ska bli verklighet måste någon ta ansvar och arbeta. Ingen vill göra det i ett system som belönar behov och bestraffar förtjänst. När socialisterna kräver mer makt och mer pengar betyder det att de samtidigt vill ta mindre ansvar och jobba färre timmar, om ens några alls. Förverkligandet av de folkliga ambitionerna ska genomdrivas av ”någon annan”, det enda socialisterna vill är att bestämma vad som ska hända. Självklart med målet att allt som sker ska gynna dem själva maximalt.

Det är det socialistiska systemet det är fel på, inte människorna inom det. Att den misslyckas gång på gång beror inte på några felsteg, utan att de steg som tas är precis i linje med vad ideologin kräver. Ofrihet är en förutsättning för att systemet ska kunna leverera pengar och makt till den som inget ansvar tar och som inte arbetar, det kräver slaveri, och är en slav är alla slavar, under systemet. Detta må vi aldrig glömma, och aldrig ska vi sluta ställa socialisterna till svars för sina idéer. De får aldrig komma undan med bortförklaringen att kommunistblocket föll på att läran inte följdes till punkt och pricka, istället måste de konfronteras med det logiska i att korrupta premisser leder till korrupta resultat.

Igår, idag, imorgon.

Vidare läsning: Vad är socialism?

h1

Individualism

oktober 18, 2009

Signaturen ”Du är dum i huvudet!” skrev en intressant och för vänstern signifikativ kommentar på ett tidigare inlägg. Kontentan var ungefär att vissa människor kanske inte är intresserade av materiell rikedom, och sådana vill ägna sig åt annat än hårt arbete och bidrag till tillväxt.

En liberal ser direkt hur kritiken missar målet, men en socialist kanske inte gör det. Detta för att socialisten är hjälplöst fast i tänkandet att samhället är ett system, en maskin där alla människor har sin bestämda plats och måste lyda order. I ett sådant förvirrat tänkande blir den onda nyliberalismen en maskin vars enda mål är mer och mer pengar, högre och högre tillväxt, och ingen får göra något annat.

Men hur får man för sig något sådant? Är det ett allvarligt menat missförstånd, eller bara en dålig bortförklaring?

Det enda nyliberalismen säger är att alla människor, undantagslöst, är fria att bestämma över sina egna liv. Ingen är tvingad att arbeta, att bidra till samhällets utveckling eller att gilla materiell rikedom. Vill man läsa böcker och tycka synd om sig själv för att livet är jobbigt så får man göra det. Varken staten eller samhället kommer att knacka på ens dörr och kräva att man deltar i den ständiga jakten på tillväxt. Tillväxt är inget politiskt beslut, det ingår inte någonstans i den nyliberala dogmen.

Det enda man som sådan person inte har rätt att kräva är att trots sin obefintliga insats i skapandet av rikedom ändå ska ha rätt till den rikedom andra skapar. Alltså, om man vill läsa böcker och tycka synd om sig själv så får man ta konsekvenserna och inte plocka pengar ur andras fickor för att man behöver dem. Man får inte vara en parasit, utöver det får man göra precis vad man vill.

Och det är ju där vänsterns dröm om det perfekta samhället kraschar mot verklighetens murar. Den som inte skapar rikedom kan inte få tillgång till rikedom på annat sätt än genom frivilliga eller påtvingade bidrag. Vänstern vill använda tvånget som politisk metod och ta från den som skapar och ge till den som skapar. Att man bara vill ge till dem det är synd om, de svaga och sjuka, är en lögn, vilket signaturen ”Du är dum i huvudet!” visar: han eller hon menar implicit att även den som väljer att inte skapa rikedom för att personen i fråga inte är intresserad av att jobba, ska få tillgång till materiell rikedom ”efter behov”. Man ska alltså inte ens behöva ha ambitionen att bidra, man ska ändå få det man behöver, för att man behöver det.

Att det är både en ondskefull och en självmotsägande vision borde vilken rationell människa som helst kunna se, men i socialistens fall handlar det som vanligt om att låtsas som om verkligheten är beskaffad på ett annat sätt än den faktiskt är. Fantasin om att man kan äta kakan och ha den kvar på samma gång gör att socialisten gång på gång kan inbilla sig att det är möjligt att konsumera rikedom utan att först producera den. Det finns ju alltid nån man kan exploatera genom statens tvångsmakt, medan man själv ägnar sig åt sina egna intressen utan en tanke på någon annans rättigheter eller ambitioner.

h1

Lycka är att misslyckas?

oktober 18, 2009

DN har recenserat vad de kallar ”högerns lyckorecept” i form av böcker på temat lycka, skrivna av Johan Norberg och Marie Söderqvist Tralau. Recensenten Kajsa Ekis Ekman, aktiv socialist, ondgör sig över den positiva synen på människan som enligt henne inte ger något utrymme för själens och känslornas komplexitet. Det är till och med så illa att nyliberalerna känner ett ”avgrundsdjupt förakt för svaghet”.

Vilket vänsterns lyckorecept är framgår givetvis inte, men låt mig prova på en kvalificerad gissning: lycka är att få det man vill ha och behöver utan att lyfta ett finger och utan att respektera något så fånigt som andra individers rättigheter. Vi är ju alla en del av ett samhälle, och vi måste hjälpa varandra!

Ekman visar som vanligt upp en vettlös okunskap inom ämnet ekonomi. Hon raljerar över Söderqvist Tralaus analys av folkmordet i Kambodja som ett resultat av en strävan efter jämlikhet, men utan att förklara varför den är felaktig. Visst är det för enkelt att säga att så fort man vill uppnå ett jämlikt samhälle kommer man istället mörda miljontals mäniskor, men sambandet finns ändå där:

”Jämlikhet” i vänsterns värld innebär att alla människor får tillgång till samma materiella rikedom oavsett vad de gör i sina liv. De kan vara deprimerade och sitta hemma och fördjupa sig i Kafka och Proust, de ska ändå ha ”rätt” till allt de behöver för att överleva. Vad Ekman och andra socialister antingen inte begriper eller inte låtsas om är att om alla lever på det sättet skapas ingen rikedom, och ingen rikedom kan då fördelas. Om nyliberalerna sägs förakta svaghet så föraktar socialisterna styrka, men det är ett olyckligt förhållningssätt.

De starka är på intet sätt beroende av de svaga, men de svaga överlever inte utan de starka. Eller snarare, de som inte producerar rikedom överlever inte utan de som gör det. Att då spotta på den lilla produktiva klick som håller resten av samhället under armarna med hjälp av sitt intellektuella arbete och sina ambitioner är att skjuta sig själv i foten. Ekman borde fråga sig vad som händer i ett samhälle där styrka ses som något ondskefullt som man bara kan besitta på andras bekostnad, och där behovet hyllas som det mänskliga och goda. Vad sker med människor i ett samhälle där incitamenten för att arbeta helt försvinner och ersätts med en strävan efter att göra absolut ingenting av mänsklig nytta?

Ja, varför skulle det bli så, frågar sig socialisterna.

Varför skulle det inte bli så replikerar liberalerna. Varför skulle någon vilja anstränga sig mer än absolut nödvändigt om alla ändå fick samma del av den gemensamma kakan? Förhoppningen är så klart att de så föraktade starka och produktiva kommer fortsätta med sitt arbete så att parasiterna kan leva gott av dem, men det är blott en naiv och djupt ondskefull förhoppning. I verkligheten kommer ingen vilja lyfta ett finger eftersom resultatet av varje extra insats ändå tillfaller den som allra minst arbetar för mänsklighetens framsteg. Det leder till fattigdom som leder till högre krav på de produktiva som leder till att de ännu mindre vill arbeta och så vidare. Det är en ond cirkel och ett race mot botten där slutresultatet blir ändlös misär och fattigdom.

Kopplingen till världens socialistiska exempel är tydlig: överallt där det Ekman kallar ”jämlikhet” har eftersträvats genom förbud, kontroll och stenhård statlig styrning har fattigdom blivit resultatet. Det är uppenbart och logiskt och lyder under premissen att man inte kan äta kakan och ha den kvar samtidigt. Behovet av rikedom skapar inte rikedom, och ingen skapar rikedom utan incitament. Ingen är så dum att han eller hon väljer att arbeta för att den som väljer att inte arbeta ska få det bättre, det kommer aldrig ske.

Ekman och andra socialister borde ta sig en titt på de människor de så djupt föraktar, de som strävar efter utveckling och framgång, och se att det är dessa människor som likt Atlas bär hela världen på sina axlar. De måste sedan erbjuda Atlas ett hållbart argument för att han ska fortsätta stå där nedtyngd av en allt mer destruktiv mänsklighet som spottar honom i ansiktet och hänvisar till själens och känslornas komplexitet. Risken är stor att han släpper sitt grepp, och då är döden det enda som återstår.

h1

Socialistisk svält

oktober 14, 2009

En miljard människor svälter, lika många som för 40 år sedan. Socialisterna skyller så klart direkt på ”det kapitalistiska systemet” vars konsekvenser nu blir tydliga. Den intellektuella ohederligheten har till synes inga gränser, det spelar ingen roll vilken lögn man tar till, bara man får fram sitt budskap.

Först och främst: för 40 år sedan var jordens befolkning betydligt mindre än idag, närmare bestämt 3,7 miljarder mot dagens 6,6 miljarder. Det innebär att 1970 var andelen svältande i världen 27 %, idag är den 15 %. Att inte erkänna det som en framgång är bedrägeri.

Vidare har de största framstegen gjorts i länder som har liberaliserat sina ekonomier under samma period, mer specifikt i Indien och i Kina. Dessa var länge slutna, planerade och hårt socialistiska, men öppnade vid olika tidpunkter upp för handel, investeringar och företagande. Sedan dess har utvecklingen varit remarkabel. Jämför även gärna med andra länder som gått från stor fattigdom till motsatsen genom handel och liberaliseringar: Japan, Sydkorea, Singapore, Hong Kong och så vidare.

Dessa länder har inte blivit rikare genom att vi i väst har skickat mer pengar till dem, eller att vi har slutat utnyttja deras arbetskraft och naturtillgångar. Tvärtom. Det var när de lät oss anställa deras arbetskraft och bearbeta deras naturtillgångar som rikedomen sköt i höjden.

Den världsdel som fortfarande sackar efter är Afrika, och det beror på att det är den världsdel som är minst integrerad i världsekonomin. Det finns ytterst få multinationella västbaserade företag i Afrika, och deras handel med oss är minimal. Trots det påstår socialisterna att vi har skuld i deras fattigdom. Det är fullständigt befängt, och man undrar om ett sådant yttrande är en medveten lögn eller ett gravt missförstånd. Jag lutar åt det senare. Socialister förstår ju som bekant inte att resurser måste skapas innan de kan fördelas, och deras poäng är ungefär att Afrika är fattigt för att vi inte ger dem pengar. Men vem gav oss pengar när vi var fattiga? Vem skickade massa bistånd till sydostasien innan de utvecklades? Vem skeppade över kontanter till Kina och Indien utan att få något tillbaka?

Svaret är: ingen. Rikedom skapas genom arbete, inte genom omfördelning. Afrika kan inte bli rikt enbart om vi blir fattigare, för ekonomin är inget nollsummespel. Det tål att upprepas:

Ekonomin är inget nollsummespel

Socialisterna föreställer sig att om de kom till makten skulle de överföra stora mängder rikedom från västvärlden till de fattiga, och på så sätt utrota svälten, men hur länge fungerar det? Vad händer när företag och anställda i väst plötsligt får ut en tredjedel av lönen för samma arbete och investeringar? De kommer så klart inte vilja arbeta lika hårt, och den samlade kakan krymper. Resultatet blir att även biståndet måste krympas, och alla förlorar. Socialism är en lose-lose-idé, kapitalismen en win-win. Det är sant att den som sitter med armarna i kors inte direkt tjänar på andra människors arbete och frivilliga transaktioner, men jämför möjligheterna för en icke arbetande att försörja sig i liberala USA eller Sverige med samma person i socialistiska Zimbabwe eller Tanzania. Rikedomen som skapas i väst gynnar alla som berörs av den, att Afrika är fattigt beror på att de står utanför den globala ekonomin.

Ett ytterligare skäl är givetvis de socialistiska jordbrukssubventionerna, importtullarna och exportstödet inom EU och USA. Även detta är brist på kapitalism och ekonomisk liberalism, och inte motsatsen. Med ökad frihandel och öppnare marknader kunde fattiga konkurrera med vår produktion och på så sätt tjäna pengar och bygga upp sina samhällen. Främst två saker gör det omöjligt nu: icke existerande äganderätter och hårda statliga kontroller inom deras länder, samt ovan nämnda jordbrukspolitik i väst. Sålunda socialistisk politik, inte kapitalism.

Att vänstern inte begriper detta är provocerande, att den om den fick makten skulle göra mänskligheten som helhet fattigare är ett hot. Därför måste dessa verklighetsfrämmande idéer bekämpas med full kraft, innan de kan realiseras och skapa ett nytt Sovjetunionen, eller ett nytt Kina som det såg ut under Mao.

h1

Stollighet

oktober 13, 2009

Erik Svensson har via bloggen Biology&Politics givit en förklaring till sin usla debatteknik och totala brist på trovärdiga argument: han vill helt enkelt bara provocera oss ”hysteriska nyliberala extremistbloggare” så att vi länkar till hans inlägg och därmed ger honom fler läsare. Ett par intressanta punkter återstår då att behandla.

1. Vad får Erik Svensson ut av att framstå som en obstinat 14-åring? Vad vinner han på att bemöta sakliga argument med personangrepp? Vad tjänar han på att i debatt efter debatt skrika förolämpningar åt sin motståndare medan denne ägnar sig åt den faktiska sakfrågan? Vilken är poängen med att först ljuga och sedan ducka för sanningen när den presenteras på ett sakligt sätt?

Det är faktiskt ganska svårt att förstå, speciellt med tanke på att denne Erik Svensson är professor! Visserligen kan vem som helst bli professor i vad som helst dessa dagar, men ändå. Hela poängen med hans presentation av sig själv är ju att han integrerar sina naturvetenskapliga kunskaper (?) i politiken, så varför sedan profilera sig som så gränslöst ovetenskaplig, obildad och oförskämd? Det håller inte ihop.

(Och han ger ju faktiskt oss fler läsare genom att länka hit gång på gång…)

2. Dessutom har Erik Svensson fel. Han provocerar inte alls, tvärtom. Att han argumenterar så illa som han gör och i princip bara ägnar sig åt personangrepp och lögner bevisar ju bara två saker. Dels vilken usel debattör han själv är, vilket rimligen sänker hans trovärdighet mer och mer för varje gång han författar ett inlägg, och dels vilken usel ideologi socialismen är, om det inte går att komma på bättre argument än de Erik Svensson presenterar (”nyliberaler är galna, nyliberalismen suger, nyliberalismen är misslyckad” osv).

Det är alldeles utmärkt att Erik Svensson får uppmärksamhet och läsare, för på det sättet kan fler och fler se vilken typ av människor det är som är socialister. Det är inte de sakliga, de bildade, de nyanserade. Nej, det är människor som Erik Svensson: plumpa, pubertala, oförstående och ovetande. Ju mer han skriver om oss ”hysteriska” nyliberaler desto bättre, det är ju inte vidare värst svårt för en normalbegåvad människa att se vem det egentligen är som är hysterisk. Så för all del, fortsätt gå in på hans blogg och bilda er själva en uppfattning om de sämsta av de sämsta, de som hellre förolämpar och skriker än ägnar sig åt saklig argumentation. Det är oerhört nyttigt!

***

Sakfrågan denna gång handlar om Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. Svenssons tes är att pristagaren ägnar sig åt att motbevisa den onda nyliberalismen, och att Riksbanken genom sitt val nu har lämnat den Washington consensus som väl ingen kan tro på efter finanskrisen. Kort sagt: nyliberalismen har misslyckats och det förstår nu allt fler människor.

Argumentet har förstås som vanligt svåra brister.

Först och främst har Svensson inte förstått vad Elinor Ostroms forskning går ut på. Hennes poäng är att genemsamma resurser inte nödvändigtvis sköts bäst av varken stat eller privata aktörer genom exklusiv äganderätt. Istället visar empiri att människor som gemensamt sköter om en resurs ofta löser problemet med överutnyttjande på ett alldeles utmärkt sätt, genom informella regelverk, normer och bestraffningar. Detta kan härledas från spelteoretiska exempel på upprepade interaktioner, vilket exempelvis är ett sätt att lösa fångarnas dilemma.

Det enda detta bevisar är att människor besitter förmågan att lösa praktiska problem. Noterna att Ostrom varken tar ställning för eller mot ”nyliberalism” eller socialism: hon säger bara att när en samling människor tillsammans förvaltar en resurs lyckas de ofta lösa problem i samband med detta (de facto) ägande. Hon visar att frivilligt samarbete på rationella grunder fungerar, något som snarare skulle kunna användas som argument av liberaler. Det är ju vi liberaler som vill låta människor bestämma själva, och inte tvinga in dem i istitutionaliserade ramverk.

Vidare till finanskrisen. Återigen kommer argumentet upp att krisen är ett resultat av otyglade marknader, och att det nu är dags för staten att ta grepp om ekonomin igen. Detta argument har bemötts och grundligt förkastats av ett stort antal debattörer, exempelvis Johan Norberg i sin bok En perfekt storm.

Vårt bidrag finns här, med en kort debatt och hänvisningar till andra debattörer som har visat på hur statens inblandning i ekonomin i själva verket är det som har givit upphov till krisen.

I ett större perspektiv kan man diskutera huruvida ”nyliberalismen” och fria marknader alls är att skylla, även om det hade varit så att Erik Svensson hade haft rätt. Jag citerar en annan ekonomipristagare, Amartya Sen, via the Economist:

”To be generically against markets would be almost as odd as being generically against conversations between people”

Det vill säga, hur kan man anklaga det som de facto är marknadsekonomin och vara motståndare till densamma? Det är lika dumt att vilja bekämpa det fria utbytet mellan individer som att vilja bekämpa den fria kommunkationen. Här är det förstås Erik Svenssons och andra socialisters allvarliga kunskapsbrister inom ämnet ekonomi som ställer till det. Men det är en annan debatt.

Så vad har Erik Svensson åstadkommit i sin privata kampanj för att uppnå högre läsarsiffror? Jo, han har framstått som totalt obildad, argumentations- och svarslös inom ett stort antal områden:

* Han hävdade att ”nyliberal” politik i Sydamerika har ”misslyckats”, men vägrade ta debatten när han motbevisades.

* Han hävdade att den här bloggen försvarade kuppen i Honduras, när vi i själva verket aldrig har nämnt Honduras i något som helst sammanhang.

* Han uppmanade socialister att ”se verkligheten som den är”, men vägrade sedan motivera vad detta innebär i praktiken (detta är extra intressant: Svensson anklagar nyliberaler för att vara fast i ”pappersteorier” men kallar samtidigt sig själv marxist…).

* Han påstod att nyliberaler likt nazister vill rensa ut de svaga för att det är så det ser ut ”i naturen”, men vägrade sedan bemöta vår förklaring av vad naturrätten ur ett liberalt perspektiv egentligen innebär.

* Och nu låtsas han som att årets ekonomipris är en legitimering av socialism och ett argument mot fria marknader, när Elino Ostroms forskning inte alls bör tolkas på det sättet.

Om han får fler läsare som ett resultat av att vi rättar till dessa feltänk och lögner och visar på Erik Svenssons totala brist på kunnande, saklighet, argument och mänskligt hyfs må väl det vara hänt. Eller rättare sagt: det är bara bra! Ju fler som med egna ögon ser vilken människa denne ”professor” är, och vilka ”argument” (alltså personangrepp och medvetna lögner) han använder sig av, desto bättre.

Med sådana vänner behöver socialismen inga fiender.