Archive for the ‘Tankar’ Category

h1

Politikens natur

september 7, 2009

DN:s undersökning visar att Alliansen håller sina vallöften. Med ett drygt år kvar till valet har 2 av 3 löften infriats, och takten har varit konstant. Trots det, och trots att regeringen får höga betyg för sina insatser, är oppositionen i ledning i opinionen. Undantaget är Stockholm där Alliansen är långt mer populär än oppositionen.

Vad ska man säga om allt detta? En hel del. Först och främst visar det att många människor inte röstar på en viss politik, utan mer bryr sig om personer eller att rösta mot något annat. Att Alliansen vann förra valet beror nog (tyvärr) inte enbart på att väljarna ville åt deras politik, utan även på att de var trötta på Göran Persson. På så vis blir politiken lätt en popularitetstävling där den som bäst för fram sitt budskap är den som vinner, oavsett vad budskapet går ut på.

Just nu satsar (s) hårt på bidragslinjen. Trots flosklerna om att man ska fokusera på entreprenörskap och företagande är det som vanligt statlig omfördelning som är lösningen på alla problem. Östros uttrycker det väl genom att peka på att pengarna som ”gått till” skattesänkningar hade kunnat finansiera 30.000 kommunaljobb. Det är säkert sant, men vad säger det egentligen? Inget annat än att individen inte beaktas i den socialdemokratiska idévärlden. Hennes pengar betraktas som tillhörande staten, och när hennes skatt sänks betyder det att staten ger henne en summa pengar som lika bra kunde använts till något annat.

Det är denna idé borgerligheten måste göra upp med, men det är mycket svårt i dagsläget. Den bristande kunskapen om grundläggande resonemang gör det närmast hopplöst att diskutera ideologi och värderingar. Det är också så mycket enklare för (s) att prata om ”rättvisa” eftersom de aldrig behöver försvara sig. De har fått ett monopol på dylika begrepp, och de måste erövras om borgerligheten ska ha en chans att regera Sverige under en längre period. Problemet är som sagt debattklimatet och det sätt på vilket vanliga människor röstar. Att nå utbildade storstadsväljare är lättare då dessa mer frekvent följer debatten och resonerar kring politik, men även de röstar framför allt med plånboken. När axiomet i debatten är att alla pengar tillhör staten blir den vinnare som kan lova mest till flest. Vad som är genuint rättvist och moraliskt är i stort sett irrelevant, speciellt utanför den akademiska kretsen.

Så vad ska Alliansen göra? Att hålla vallöften räcker uppenbarligen inte, och ideologiskt representerar regeringen något utsmetat som inte går att försvara på ett konsekvent sätt. Det verkar vara en hopplös situation, men antagligen är långsiktighet det bästa medlet. Som vi tidigare skrivit har debatten trots allt börjat vända, om än oändligt långsamt. Fler och fler ifrågasätter bidragslinjen, och arbete och förtjänst har så smått börjar betraktas som dygder snarare än synder. Det är en bra början, men Alliansen måste ännu tydligare argumentera för sin politik med ideologi. Det räcker inte att visa på att den som får sina skatter sänkta tjänar på detta, för med socialdemokratisk logik är det någon annan som inte tjänar på det. Exempelvis den som inte får ett kommunaljobb. Det är så klart ett oärligt argument, men Alliansen kan inte fortsätta att spela på oppositionens villkor. De måste visa att argumentet är oärligt, och därmed också motivera varför. Det är ett svårt jobb, men det måste göras.

Annonser
h1

Rättvisa, igen

augusti 9, 2009

Vänsterpartiet blir allt mer marginaliserat, men med lite otur kommer Lars Ohly och hans kommunister kanske ändå sitta i en regering om ett drygt år. Under söndagen var han ute och talade om den orättvisa borgerliga politiken, igen. Den här gången verkar han ha riktat in sig på årliga inkomstskillnader mellan män och kvinnor. Dessa har enligt Ohly ökat med 12.800 kronor på grund av sänkta skatter och bidrag.

Jaha, än sen då? Är det en mänsklig rättighet att få en viss inkomst bara för att man tillhör ett visst kön? Jag som trodde att Vänsterpartiet stod för jämställdhet, men det betyder tydligen bara ”lika utfall oavsett insats genom statens tvångsmakt”. Som vanligt med andra ord, vänsterns enda definition av rättvisa verkar vara att alla människor från staten ska få sig tilldelade en lika stor del av en inbillat gemensam rikedomskaka. Det är fruktansvärt tröttsamt och aningen frustrerande då de aldrig behöver stå till svars och motivera sina åsikter. Speciellt intressant blir det när den borgerliga regeringen beskylls för nyliberalism, trots att den inte har någon som helst intention att avskaffa skatterna och den så kallade välfärden.

Men sådan är ju den socialistiska argumentationen. Skrik ordet ”orättvist” så högt som möjligt, peka ut någon som fått sitt bidrag sänkt och kalla regeringen nyliberal och hjärtlös, gärna med hänvisning till orättvisa och hyperkapitalistiska USA där de fattiga ju svälter ihjäl på gatorna medan kapitalisterna spottar på dem (det vet väl alla?).

Även om man lusläser vänsterbloggarnas bittra inlägg om nedskärningar i välfärden hittar man sällan eller aldrig några faktiska argument. Alltid handlar de som att något specifikt är ”orättvist”, men aldrig förklaras det varför eller på vilket sätt. Aldrig går det att härleda en konsekvent åsiktsgrund från orerandet, som exempelvis: vilken är den ultimata rättvisan? Att det är orättvist att sänka skatter och bidrag har vi begripit, men sen då? Är det optimalt rättvisa samhället det där skatten är 100 % och exakt lika mycket pengar delas ut till alla människor oavsett vad de gör? Eller är det kanske ett där alla får så mycket som de ”behöver”? Vad är i så fall ett ”behov” och vem avgör det? Hur långt ska majoritetens diktatur sträcka sig, vad får individen själv bestämma över?

Detta är kanske det tråkigaste med vänsterargumentationen. Den totala subjektiviteten och oviljan att ens försöka diskutera och härleda åsikterna. Att sänka bidragen till si och så mycket är orättvist, men varför? Vilken nivå ska samhället sträva efter och varför? När är vänstern nöjd, och varför? Hur motiverar den sina mest utopiska ställningstaganden, den optimala rättvisan? Enligt vilka premisser, med vilka argument?

Tyvärr hjälper det sällan att ställa sådana frågor, eftersom svaret allt som oftast blir att det bara är en åsikt. Vänstern tycker så här, du tycker något annat, lev med det och gå vidare. På så vis är krig det enda sättet att lösa en konflikt, om man inte hänvisar till just majoritetsstyret, och där återuppstår problemet: hur motiverar man det, hur långt får det gå och varför?

Frågorna är många, svaren desto färre, och så lär det förbli.

h1

Roliga citat

augusti 9, 2009

Apropå vänsterargumentation får man ibland syn på helt vanvettiga citat både på bloggar och i kommentarerna till inlägg. Här följer ett roligt axplock, fyll gärna på med fler.

Kerstin hos Andreas Bryhn, angående Sverige under Alliansen: ”Och ändå har man demonterat minst 50% av välfärdsstaten de senaste 15-20 åren. Man undrar ju därmed hur det ser ut i resten av Västvärlden”

Statistik och källhänvisningar på det? Jaså inte? Kerstin försökte för övrigt en gång bevisa för mig att kung Leopolds koloniala härjningar i dåvarande Kongo var ett bra exempel på kapitalism. Det gick inte så bra.

Grottolle hos Veronica Palm, angående skatter och att donera pengar till de fattiga: ”Vi hade ju samlat pengar i laderna för att möta en lågkonjuktur men dom pengarna så gav ju Alliansen åt dom rika i skattesänkningar”

Grundkurs i ekonomiska samband kan rekommenderas.

Mona spår framtiden hos Ilse-Marie: ”Ska vi ta bort mamma/pappa ledigt, vård av barn, fri skola, subventioner till kollektivtrafiken, sjukvård för alla osv. Ja det lär bara vara en tidsfråga med moderaterna vid makten”

Tidernas mest paranoida överdrift?

Ja, och så fortsätter det. Fram växer bilden av en sammantagen bittervänster som anser sig förlora på sänkta bidrag, men som inte kan argumentera för minsta lilla ställningstagande. Det är synd om människorna.

h1

Ett par tips

augusti 9, 2009

Förhoppningsvis är det ganska lätt att urskilja argumenten på den här bloggen, men ibland kan det också vara svårt att själv argumentera för en åsikt. Lätt blir det först när man har ordentlig kontroll över vad man tycker och framför allt varför. När man läser vänsterbloggare som är arga över att bidrag och skatter sänks kan man instinktivt reagera med ilska utan att riktigt veta hur man ska bemöta svamlet och flosklerna.

Min erfarenhet är att det sällan är bra att ta upp socialismens historia. Sådana argument är enkla att avfärda med att socialismen aldrig har existerat, eller egentligen var något annat än socialism, exempelvis. Det är också dumt att diskutera huruvida välfärdsstaten ”fungerar” eller ej, dels för att det beror på vilket mått man använder och dels för att det inte är relevant. Välfärdsstaten ska inte avvecklas för att dess målsättningar eventuellt inte kan uppfyllas, utan för att den är moraliskt ond. Först när man för in diskussionen på ämnet moral har man en chans att få igång en bra polemik.

Hur gör man det då?

Vänsterargumenten utgår nästan alltid från att nedskärningar i välfärden (lägre bidrag, lägre ersättningar från sjukförsäkringar, sämre skydd av LAS, svagare fackföreningar) drabbar någon. En grupp personer får det lite sämre när regeringen genomför ”nyliberala” reformer och sänker skatterna för de rika.

Ett sådant argument baseras primärt på antagandet att konsumtion är någonting bra, att pengar är ett positivt värde. Om pengar och konsumtion värdemässigt var något negativt eller likgiltigt för en människa skulle nedskärningar i välfärden inte spela någon roll, då skulle ju den vars bidrag sänks inte påverkas negativt och inga åtgärder skulle behövas.

Alltså går vänsterargumentationen först och främst ut på att någon har rätt att gynnas genom ökad konsumtion eller mer pengar. När samma person får mindre konsumtion och mindre pengar är han eller hon drabbad av en [cynisk] politik som måste motverkas.

Frågan är då om detta är en generell mänsklig rättighet: att få gynnas av mer pengar och mer konsumtion och slippa drabbas av mindre pengar och mindre konsumtion.

Uppenbarligen inte, eftersom skatterna ska höjas för de rika. Det har ju faktiskt effekten att de förlorar både pengar och konsumtion, och därmed drabbas av politik.

Så vad är skillnaden?

Enligt vänsterargumentationen handlar det om behov. Den rike behöver inte lika mycket pengar som den fattige, och därför har den fattige rätt till mer konsumtion och mer pengar på den rikes bekostnad.

Redan där kan man naturligtvis börja ifrågasätta vad ett behov är. Har man rätt till lika mycket konsumtion och pengar om man bor i Sverige som om man bor i Somalia eller Afghanistan? Ja, kanske vänstern skulle svara, men i praktiken är det just nu omöjligt eftersom det finns mindre pengar att fördela i Somalia och Afghanistan.

Rätten till pengar avgörs alltså inte bara av behov, utan även av hur mycket pengar som finns att fördela: ju mer resurser som finns desto större rätt. Varje individ har då rätten att tilldelas en viss mängd pengar som baseras på vad andra inom samma land har. Med lite god vilja kan man få det till att handla om köpkraft, men det är fortfarande ett otroligt godtyckligt argument: var lägger man gränsen? Varför? Att motivera något sådant är fullkomligt omöjligt, man kan bara hamna i slutsatsen att ”jag tycker så”.

Och i så fall, vad spelar det för roll när jag tycker något annat? Om en person anser att en arbetslös ska få 10.000:-/månad och jag anser att han ska få 8.000:-/månad, vad avgör då vem som får rätt?

Här gör demokratin sitt intåg. Vänsterföreträdaren kommer svara att majoriteten bestämmer. Den grupp som består av flest antal människor har rätt att bestämma åt den grupp som består av ett mindre antal. Det handlar om att sätta kollektivet framför individen snarare än individen framför kollektivet. Med andra ord: din rätt att bestämma över din egen lön får inte gå ut över kollektivets rätt att bestämma över din lön. Det kan ju finnas någon annan som behöver den mer än du.

Detta är ett argument för våld och tvång, vilket är vad som krävs för att avgöra vilken åsikt som är mest ”rätt” när ingenting annat fungerar. Det går inte att vetenskapligt avgöra om den ena ersättningen eller den andra är mest rätt, så den grupp som är störst får rätten att bestämma åt den andra gruppen vilken ersättning som ska gälla.

Häri ligger det största problemet med vänsterargumentationen. Varje kollektiv kan delas in i dess minsta beståndsdelar, nämligen individerna. Att majoriteten får bestämma över minoriteten betyder endast att de individer som tillhör en större grupp har rätten att bestämma över de individer som tillhör en mindre grupp. När vänstern säger att minoriteten inte ska få bestämma över majoriteten eller att individen inte ska få bestämma över kollektivet säger de egentligen att den och den individen ska inte få bestämma över den och den individen. Men majoritetens rätt att bestämma över minoriteten innebär exakt det: den och den individen ska få bestämma över den och den individen.

Majoritetsbestämmande är alltid några individers rätt att bestämma över andra individer, och en sådan åsikt kan aldrig försvaras som sådan. Man måste på något sätt förklara varför just de individer som tillhör en större grupp ska få bestämma över de individer som tillhör en mindre grupp. Vad gör dem unika, vad ger dem en rättighet som andra saknar?

Observera också det bedrägliga i att påstå att motsatsen till majoritetsbestämmande är diktatur eller minoritetens rätt över majoriteten. Så är inte fallet, alternativet är varje enskild individs rätt att slippa få beslut fattade åt sig av någon annan, och det är vad liberalismen handlar om. Så fort man argumenterar för majoritetsstyre med motiveringen att minoriteten inte ska få bestämma över majoriteten är man ute på rejält hal is. För det enda man säger är ju att några individer ska få bestämma över några andra snarare än tvärtom. Oavsett vilket är det några som saknar bestämmanderätt och några andra som har bestämmanderätt. Huruvida det är 10, 50 eller 99 % är egentligen oväsentligt, fortfarande handlar det om någras rätt att bestämma över andra.

Frågan är varför någon individ över huvud taget ska behöva utsättas för att någon annan fattar beslut åt henne. Varför måste tvånget som politisk metod existera? Varför måste somliga individer lyda under andra och bli dikterade av dessa?

Det enda tänkbara svaret är att de fattiga eller de som har behov av omfördelning av pengar via skatter tjänar på detta. Om de rika i samhället tvingas lyda under majoriteten kan deras pengar medelst våld tilldelas de som har ett större behov så att de får ett bättre liv, exempelvis.

Och då är vi tillbaka i samma fråga: varför har somliga individer rätten att gynna sig själva – direkt eller indirekt – på andras bekostnad? Varför får några ta pengar från andra medan dessa saknar den rätten? Detta har ju inte med demokrati att göra: om man bestämmer en sådan rätt gäller den oavsett vad majoriteten eller minoriteten tycker. När rätten att få pengar baserat på behov avgörs av majoriteten är det majoritetens rätt att fatta ett sådant beslut som ska ifrågasättas, inte bara beslutet i sig.

För att motivera en vänsterpolitik som sådan (omfördelning genom skatt) måste man grunda sina åsikter i en fundamental ojämlikhet inför lagen. Den som behöver pengar har rätt att stjäla dem från en annan människa, för att en sådan stöld gynnar henne. Den som däremot redan har pengar och således inte behöver några saknar en sådan rättighet.

Men alla människor har alltid ett behov av pengar. Pengar är resultatet av värdeskapande arbete som leder till möjligheten till konsumtion, vilken i sin tur är grunden för all mänsklig överlevnad. Det finns ingen objektiv gräns för hur mycket eller lite konsumtion någon behöver, och även om det gjorde det skulle det inte ge upphov till en rättighet att få just så mycket genom stöld från någon annan. Alla har ju inledningsvis ett grundläggande behov eftersom människans urtillstånd är fattigdom. När ingen rikedom existerar, vad innebär då rätten att få konsumera så mycket man behöver för att överleva? Arbete föregår konsumtion, och arbete är därför det enda som ger rätten till konsumtion: rätten att konsumera det man producerar ensam eller i frivilligt samarbete med andra.

Återigen ramlar diskussionen då in på olika ersättningsnivåer: jag tycker att de arbetslösa ska få så här mycket, och du tycker att de ska få så här mycket. Vem vinner? Jo, den vars åsikt delas av majoriteten (och så går vi tillbaka till den diskussionen).

Vänstern har ingen argumentatorisk grund att stå på, bara löst tyckande som aldrig kan motiveras utan erkännandet av den fundamentala ojämlikheten inför lagen. Om du behöver något har du rätt att stjäla det från någon annan, men hur mycket du har rätt att stjäla avgörs också av hur mycket som finns tillgängligt. Ja, det hela blir minst sagt subjektivt.

Viktigast att ifrågsätta är alltså sammanfattningsvis varför en individ har rätten att bestämma över en annan individ bara för att han eller hon tillhör en större grupp. Varför måste det vara så? Vad är alternativet, och varför är det alternativet (att varje individ får bestämma över sig själv men ingen annan) inte giltigt?

Det kan också vara effektivt att ifrågasätta varför den upprörda vänstern inte tar de extra pengar de fått behålla tack vare skattesänkningar och donerar dessa till bättre behövande. Om en majoritet på allvar bryr sig så mycket om de svagare att de måste skriva arga blogginlägg om det finns det ingen regering som skulle förbjuda dem att samla överskottet i en fond och dela ut det efter behov. Det är trots allt inte den borgerliga Alliansen som behåller de pengar den skurit bort från välfärden, de stannar istället kvar hos löntagarna som tjänade dem genom frivilligt arbete i första läget. Vad hindrar dessa löntagare från att frivilligt dela med sig? Varför behövs tvånget om det nu är så många som är motståndare till att få mer pengar över själva?

Svaret kan tänkas vara att alla måste hjälpas åt, men varför det? Varför har en individ skyldigheten att dela ut sina egna pengar, intjänade genom arbete, till andra? Varför har en individ rätten att få del av en annans pengar utan att arbeta? För behovet? Vem avgör det och varför? Majoriteten? Jaha, men…(och så vidare)?

Alla diskussioner med vänsterföreträdare kommer sluta med att de säger ”jag tycker faktiskt så” och hänvisar till majoritetens rätt att bestämma i ett ”demokratiskt” samhälle. Ifrågasätt då den rätten med ovanstående argumentation så kommer debatten garanerat ta en helt ny vändning. Fråga sen varför de som vill dela med sig inte bara kan göra det och låta resten slippa: varför har inte varje individ rätten att bestämma över sig själv och sitt eget liv, varför måste hon leva för andras skull? Varför måste hennes arbete syfta till att gynna andra men inte henne själv?

Detta är givetvis ingen heltäckande argumentation som kommer lämna alla socialister svarslösa, men det är en bra början. En bra grund att utgå ifrån när man funderar över varför vänsterns åsikter instinktivt känns fel. Ilskan kommer av känslan av maktlöshet, att man i en vänstervärld är ett verktyg för någon annans vålmående och ständigt tvingas till uppoffringar för andras vinning. Vill man offra sig så kan man väl få göra det, men varför måste man tvingas? Varför är det ens skyldighet att leva för andras skull än sin egen?

Vänsteråsikterna är felaktiga för att de utgår från en fundamental ojämlikhet, nämligen några individers rätt att gynna sig själva med mer pengar och mer konsumtion på andras bekostnad utan arbete. Några individers skyldighet att gynna andra med arbete och mer pengar och mer konsumtion på sin egen bekostnad.

Hur motiverar man det?

h1

Frihet under socialismen

augusti 3, 2009

Vår käre vän Hugo Chávez har stängt ned 32 radio- och två TV-stationer som ett led i demokratiseringsprocessen i Venezuela. Någon kanske undrar vad det är för demokratiskt med att inskränka yttrandefriheten, men det är precis så här majoritetsväldet ska fungera i teorin, och därmed också i praktiken. När en grupp människor ska bestämma över en annan i enlighet med det faktum att den är större kommer individer tillhörande den mindre gruppen givetvis i kläm. Det är varken konstigt eller speciellt upprörande, så länge man fullt ut tror på den socialistiska logiken. Om man med ”demokrati” menar just att majoriteten ska få makten över minoriteten (vilket är en relativt gångbar definition av begreppet) så får man tåla att alla avikande åsikter om inte tystas så åtminstone viftas bort som just minoritetsåsikter. Om majoriteten (genom ombud) vill tysta minoriteten så har den i princip rätt till det också. Inget argument kan någonsin rättfärdiga minoritetens rätt i ett sådant samhälle, efter majoriteten enligt dogmen har makten. Den kan därmed göra vad den vill och behöver inte ta någon hänsyn till vad andra anser. De är ju i minoritet.

Vad är alternativet då, att minoriteten bestämmer över majoriteten? Det är ju diktatur!

Nej, alternativet är att varje individ bestämmer över sig själv och bara sig själv. Alternativet är att vem som helst under frivilliga former får starta en radio- eller TV-kanal (när förbjuder Chávez Twitter?, och att vem som helst får välja att lyssna eller låta bli. Att majoriteten inte får bestämma över minoriteten betyder inget annat än att även de individer som tillhör en mindre grupp är fria. Fria att tänka, fria att tycka, fria att agera. Fria från förtryck. Att Venezuelas oppositition och minoritet tystas är bara en logisk följd av det som kallas demokrati och som i praktiken innebär just majoritetsvälde. Det är följden av ett strikt kollektivistiskt tänkande och en princip som i Venezuela åtminstone tas på allvar och utövas konsekvent, och som sådan faktiskt förtjänar en viss respekt.

I den västvärld där ideologierna för länge sedan är utdöda kan begreppet ”demokrati” användas lite hur som helst, och därför blir det också så urvattnat. Är du demokrat? Inte? Då är du ju fascist!

Nej. Att vara demokrat på ett ärligt och konsekvent sätt innebär att man anser att en majoritet har rätt att bestämma över en minoritet, just för att den är i majoritet. Sådan ser principen ut, och följderna kan studeras i socialistiska stater som Venezuela. Den verkliga folkmakten kan bara vara individuell, så att varje enskild individ har samma oinskränkta makt över sig själv (och ingen annan) som alla andra. Däri ligger friheten och den mest humana av ideologiska principer.

h1

Några rader om hat

juli 9, 2009

Marcus Birro skriver på Newsmill om det anonyma näthatet som fått honom att sluta blogga. Några av kommentarerna till artikeln är av typisk piratsort i stil med ”hur ska man lösa problemet då, genom att tvinga alla att identifiera sig innan de skriver kommentarer på nätet?”

Dessa människor missar vilken otroligt enkel lösning det faktiskt finns: sluta hata.

Ingen tror att man genom lagar, regler eller begränsningar kan hindra idioter från att spy ut sitt hat anonymt utan att behöva ta konsekvenserna, lika lite som någon (nåja) tror att man kan stoppa snyltare från att piratkopiera musik genom att använda statens tvångsmakt. I båda fallen handlar det istället om vilken moral vi människor väljer att leva efter. Man kan vara destruktiv gentemot sig själv och andra och ständigt agera på negativa känslor som hat, avund eller missunsamhet. Det är fullt möjligt att kränka andra tack vare den fria viljan, och väldigt svårt att hindra genom lagar.

Man kan också välja en bättre väg och leva sitt liv i en positiv anda med konstruktiva drivkrafter i botten. Man kan välja att inte hata, inte vara destruktiv, inte kränka andra. Det enda som krävs för det är en insikt om vad som är rätt, och en moral som stämmer överens med människans villkor för överlevnad på jorden.

Det är därför det är så oerhört beklagligt att den ideologiska debatten är död. Politiker som framför en åsikt har inga utgångspunkter, inga fundament att bygga vidare på, vilket innebär att de aldrig kan motivera sig. Om ett parti vill sänka skatten och ett annat vill höja den kan de bara argumentera för det genom att säga ”vi tycker så”. ”Jaha, men vi tycker så här”. Hur kommer man överens i en sådan situation? Jo, genom majoritetens diktatur där den åsikt som vinner mest gehör blir lag även för minoriteten. Det skapas ett samhälle som bygger på principen att majoriteten alltid har rätt gentemot minoriteten, bara för att den består av ett större antal personer. I grunden ligger våldsutövandet som tvångsmedel för att få minoriteten att lyda, alltså någonting fundamentalt negativt.

Så länge varje enskild individ väljer att leva sitt liv efter objektiva premisser och tillämpa en moral som bygger på avsaknandet av våld löser sig de flesta problem av sig själva.

Samma sak med misshandeln av en ung SD-politiker. Ja, han företräder ett avskyvärt parti med antimänskliga åsikter, men den rätta vägen är att inte att misshandla honom, utan att övertyga honom om rätt principer. Han behöver välja att sluta hata, och gjorde han det skulle det inte längre finnas några skäl att hata honom. Observera att han dock inte själv på något sätt bär skulden för misshandeln, men i grunden är det hatet som skapade situationen: både från hans och hans motståndares sida.

Det enda samhället egentligen har ett behov av är en god moral, härledd från objektiva premisser och utövad av individer med fri vilja. Därifrån måste diskussionen utgå, inte från hur man ska försöka stoppa de som hatar och hindra deras handlingar. Det må vara svårt, men det är också absolut nödvändigt.

h1

De bortskämdas revolution

juni 14, 2009

Visserligen håller den borgerliga Alliansen ut i opinionen, men om man får tro de politiska bedömarna ser framtiden mer än mörk ut. När den mest bortskämda generationen i världshistorien mobiliserar sig kommer vi antagligen få se mer av våldsamma ”protester” utan egentligt syfte, politiker med ”ett förhållningssätt till omvärlden” som får dem att donera andras pengar till socialistiska rörelser, samt ett folk vars engagemang för sig själva och samhället inskränker sig till att gå ut på gatorna och kräva gratis förmåner.

I kontrast mot de iranier som lever under verkligt förtryck och känner sig tvungna att bekämpa överheten med våld ser dessa svenska ungparasiter givetvis ännu mer patetiska ut. Budskapet är enkelt: för att något måste man ta det, staten kommer inte längre tilldela alla människor saker och ting de behöver och vill ha, som det var i det gamla goda välfärdssamhället. Givetvis är detta en följd av de senaste årens nyliberala nedmonteringar av det gemensamma och satsningar på mer pengar åt de rika.

Ja, längre än så sträcker sig inte verklighetsanalysen hos dagens unga. De röstar i första hand på ett parti vars enda mål är att dess sympatisörer ska få ladda ned film och musik gratis, och i andra hand på ett som tills nyligen ville förbjuda ekonomisk tillväxt och med politiska medel stoppa varje försök till utveckling. De skyller sina problem på ”någon annan” och tycker att det är en mänsklig rättighet att få en gratis bostad, ett jobb helt utan krav på prestation eller utbildning, samt en lön som ger en möjligheten att konsumera allt man vill ha. Samtidigt är de så klart motståndare till konsumtion.

Vad beror allt detta på?

Först och främst en grav avsaknad av kunskap, trots alla moderna möjligheter att informera sig. Färre och färre läser dagstidningar, skolan ställer konsekvent lägre krav och politikerna utvecklas mot renodlade populister som bara säger det folk vill höra. I en sådan miljö är det kanske inte så märkligt att de unga växer upp med tron att rikedomen de ser omkring sig ska tillhöra ”alla” och därmed bör omfördelas från det ”orättvisa” förhållande som råder idag. Det är kanske inte så konstigt att de tror att ett jobb syftar till att man ska få en lön, inte till att man ska göra något nyttigt, skapa värden genom en egen insats och därmed förtjäna lön för mödan.

Eller?

Vidare är socialdemokratin och dess moral en starkt bidragande orsak till att samhället idag ser ut som det gör. Arbetarrörelsen blev bidragsrörelsen när deras idéer havererade på 70-talet, och sedan dess har partiet alltid tagit ställning för parasiter och mot de arbetande. Och visst, det funkar ju. Den vinnande politikern idag är den som säger åt en människa att ”jag ska ordna så att du får ett bättre liv” (underförstått: jag ska ta någon annans pengar och ge dem till dig, no strings attached). Det individuella ansvaret existerar inte längre, det är ”gruppen” som har ansvar för individen. Att alla grupper kan delas in i mindre grupper varav den minsta är just individen är uppenbart ovidkommande. Ett budskap behöver inte längre vara sant eller relevant, bara det stämmer överens med den allmänt rådande moralen: få utan att ge, ta utan att prestera.

Visserligen brukar bortskämda snorungar växa upp och förstå värdet av att arbeta, förstå att ekonomin inte är ett nollsummespel där den enes bröd är den andres död, förstå att Afrika inte är fattigt för att västvärlden suger ut dem, och så vidare, men problemet med den unga generationen idag är att den inte kan någonting. Den har ingen grund att bygga vidare på. Att gå ut gymnasiet med icke godkända betyg är inte längre ett misslyckande varken för skolan eller den enskilde eleven, det är bara ett tecken på någon form av ojämlikhet och orättvisa. För att väga upp dessa orättvisor slussas de obildade vidare till någon bluffhögskola där de tilldelas en ”akademisk examen” som inte innehåller någonting av värde, och luras i att denna examen ska ge dem ett bra jobb.

Bra innebär då så klart högavlönat, inte att man ska få ta ansvar och göra någonting viktigt.

Och så snurrar det på. Så hur bryter man den onda cirkeln?

Lyckligtvis är verkligheten den krävande generationens värsta fiende. Ekonomin är inget nollsummespel, så det som ska fördelas och konsumeras måste alltid först skapas. Vem ska göra det när ingen längre är intresserad av att jobba, när ingen längre kan någonting? Ingen, naturligtvis. De få duktiga och ambitiösa kommer söka sig utomlands, vilket blir lättare som en följd av den globalisering de unga hatar. På så sätt utarmas samhället ännu mer, när kompetens söker sig till länder där deras insatser uppskattas och värderas snarare än föraktas och bestraffas.

Ett samhälle som bygger på den mänskliga rättigheten att leva gott utan egen insats är dödsdömt redan i teorin. Oavsett hur gärna man vill bortse från det och förneka verkligheten kommer det ske. När ingen längre jobbar på grund av icke existerande incitament skapas bara fattigdom, och ju mer högljuda krav på mer omfördelning i spåren av den fattigdomen, desto mindre kommer de som faktiskt gör någon nytta ha intresse av att fortsätta göra det. När incitamenten bara bygger på att man ska ta det man vill ha kommer inget skapas mer än brist och misär, alldeles oavsett vad folket tycker om det.

Däri ligger hoppet om framtiden. När den bortskämda generationen har förbrukat alla resurser och byggt upp ett samhälle kring teorin om gratisluncher kan vi börja om igen, ungefär som Kina efter Kulturrevolutionen. I den sönderbrända jorden och ruinerna efter bortglömd rikedom kan något nytt och bättre resa sig, helt enkelt för att mänskligheten är bättre än vad dagens parasiter visar.