h1

Chile på rätt väg

januari 18, 2010

Tidningarna rapporterar nu om att ”högerns” kandidat har vunnit valet i Chile och därmed sätter stopp för årtionden av vänsterstyre. Må så vara, men Chile har alltsedan Pinochets sista tid vid makten varit Sydamerikas mest liberala nation. Man har satsat på marknadsekonomi och öppenhet, precis som Milton Friedman, rekommenderade, och resultatet har varit gott. Att kalla Chiles tidigare regeringar vänster är ganska missvisande, speciellt med tanke på det vurmande för socialism som dominerar i många närliggande länder.

Siffror på det: Chile rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd

Chile har varit på rätt väg länge, och verkar efter dagens val alltså inte vilja vända om. Det är positivt.

h1

Tillväxt, usch!

januari 13, 2010

Som nyliberal tror man på förnuftet. Man tror på människan och hennes enorma potential att resonera och ständigt skapa nya värden. Man är till och med så pass intellektuellt hederlig att man gärna utmanar sina egna åsikter och ståndpunkter och faktiskt välkomnar debatt med oliktänkande. Därför är det så tråkigt och nedbrytande att hela tiden stöta på den antiintellektuella kulturvänster som står för raka motsatsen: dogmatiska och irrationella känsloyttringar ersätter där sansad argumentation och analys. Fakta är oviktigt, det kanske inte ens finns några sådana, allt som spelar roll är vad man känner om hur saker och ting borde vara.

En sådan ”debattör” är Sverker Lenas på DN kultur. Hans senaste nonsensartikel utgår ifrån att ”nyliberal” politik går ut på att en liten elit bestämmer att samhället ska ha evig tillväxt, men Lenas med sitt stora hjärta har förstås känt efter och på så vis insett att det är omöjligt i en ändlig värld. Han har omkullkastat hela den nationalekonomiska forskningen genom denna finurliga insikt: eftersom det bara finns x antal resurser på jorden kan ekonomin aldrig växa bortom x, och därför är oändlig tillväxt omöjlig och nyliberalismen är odudlig. Länge leve socialismen! Typ.

Jag tänker inte bemöta ”argumenten” i Lenas text, de är inte värdiga ett vederläggande, jag vill bara uttrycka min frustration inför dessa människor. Vad är det som får dem att låtsas att världen av idag är ”nyliberal” och att ”systemet” är ”odugligt”? Vad är det för sorts analys de ägnar sig åt? Hur väger de sina slutsatser? Varifrån kommer den här dagisretoriken och den totala oviljan att öppna sina sinnen? Lenas har ju inte bedömt verkligheten, analyserat den och dragit slutsatser, han har bestämt sig för att allt är värdelöst och att det är ”nyliberalismens” fel. Alltså måste vi eftersträva något annat som är ”bättre”. Ett barn resonerar på exakt samma nivå men kommer antagligen fram till något betydligt mer begåvat. Och detta är skribenter på en av Sveriges största och mest renomerade tidningar.

Ja, vad är det för fel på kulturvänstern? Är det någon som begriper och kan förklara?

h1

Det har börjat

januari 12, 2010

Hur länge har vi sagt att Venezuela är på väg mot avgrunden? Ett par år. Hur länge har vänstern entusiastiskt hejat på galningen Chávez och hans ”nya” socialism? Lika länge.

Nu är det på väg att hända. Den regering som enligt somliga ”…verkligen gjort och gör något för sina fattiga” kombinerar devalvering med pristak i ett desperat försök att rädda en ekonomi i fritt fall. Och detta är givetvis bara början. Man utrotar inte fattigdom genom att bekämpa rikedom, något som socialister aldrig verkar vilja inse. I deras värld kan man bara bli rikare genom att ta från någon annan, men vad händer när det inte längre finns något kvar att ta av? Ja, det kommer vi snart få se i Venezuela, och vi kommer få höra rent vanvettiga bortförklaringar från vänstern. Antagligen kommer de skylla på USA eller den inhemska opositionen som på något sätt saboterar för den godhjärtade socialismen.

Vissa lär sig aldrig.

h1

Den naturliga marknaden

januari 11, 2010

Någon undrade varför den här bloggen lägger energi på att argumentera mot planekonomin, det är ju ingen som propagerar mot den. Må så vara, men planekonomin är socialismens själva kärna. Det som måste klargöras är att små inskränkningar i den fria marknaden inte är socialism, det är socialliberalism. Det är illa nog, men någon som på allvar kallar sig socialist borde fundera lite längre över vad han eller hon egentligen står för. Och i grund och botten är den en diskussion om och en kamp mellan idéer.

Den socialistiska idén är att kollektivet ska gå före individen. Alla enskilda människor kan och ska användas för att uppnå det samhälleligt bästa, det som gynnar flertalet. Det är naturligtvis omöjligt så länge varje människa får bestämma över sig själv, och därför måste tvånget vara den övergripande metoden i varje socialistiskt samhälle. Ju mer socialism ju mindre frihet och vice versa.

Konsekvenserna av denna idén kan observeras i länder som Nordkorea. Här är människor inte fria, de är tvingade att lyda de order som staten ger och som ska skapa en önskvärd effekt. Vad den enskilda individen har att säga om saken är fullständigt ovidkommande.

Det är inte överraskande att den socialistiska ideologin dragen till sin spets misslyckats. Vad som är intressant är att diskutera varför, och svaret är givetvis att det beror på ofriheten. Se bara på vad som händer i en sådan ekonomin: enskilda människor försöker på egen hand genom egna beslut och egna insatser skapa ett bättre liv, och genast stoppas de med våld av staten. Det är inte konstigt, det är en absolut nödvändighet. Individens frihet gör att individen naturligt beter sig marknadsmässigt, det vill säga efter eget huvud och egna preferenser. Sådant kan inte tillåtas i en planerad ekonomi, då faller planen.

Det är lätt att vifta bort Nordkorea och säga att det är ett exempel, men det är fortfarande ett exempel. Det är samma idé som omhuldas av socialister i alla länder, bara i varierande skala. Och det är idén det är fel på, inte skalan. Nordkorea är bara ännu lite mer konsekvent än andra socialistiska länder, ideologin är inte unik.

Därför är det viktigt att visa vart de socialistiska idéerna leder. De leder till Nordkorea på grund av den galenskap de bygger på. Man kan inte ursäkta en galen idé med att den är för konsekvent, antingen är den galen eller så är den det inte.

h1

Ett erkännande

januari 9, 2010

Det har som ni märkt varit stiltje här på bloggen under en period. Det beror dels på tidsbrist och dels på ointresse, men håll utkik, när andan är den rätta kommer det dyka upp inlägg igen.

Tills vidare kan man glädjas över att Nordkorea nu erkänner att planekonomin har misslyckats. Viktigt att påpeka är dock hur detta erkännande bör bemötas: socialister världen över är ju kända för att bortförklara de praktiska konsekvensera av sina idéer med att det inte var någon riktig socialism eller planekonomi. Detta för att planekonomin egentligen inte är en teori om hur ekonomin bör fungera eller kontrolleras, utan en önskedröm om vad den ska resultera i. Tesen är ungefär att om man från statligt håll planerar att alla ska få det bra så blir det så. Argumenten som ska backa upp detta resonemang existerar inte, men ett tafatt försök går ut på att förkasta klassisk nationalekonomi som propaganda snarare än vetenskap. Poängen är alltså att man inte säkert kan veta någonting om ekonomiska sammanhang, och med ett sådant halmstrå kan det ju eventuellt gå att planera ett helt samhälle centralt.

Det väsentliga är alltså inte att peka på samtliga planekonomiska misslyckanden och säga ”titta, det fungerade inte”. Man måste istället förklara att själva idén är korrupt och felaktig. Att planekonomin misslyckas är bara en nödvändig konsekvens av det första ledet. Det går inte att planera en konsekvens utan att ta hänsyn till premisserna, man skapar inte välstånd genom att önska sig välstånd. Däri ligger socialismens största problem, och dess största fördel: icke tänkande människor lyssnar på en politiker som säger ”jag ska ge dig ett jobb som du inte behöver gå till men som ger dig en stadig inkomst och trygghet genom hela livet”, de icke tänkande människorna lyssnar och gillar budskapet och röstar fram politikern till makten. Politikern inser snart att det inte fanns så mycket välstånd att dela ut och tvingas ta till hårdhandskarna för att tvinga befolkningen till arbete. Och så har diktaturen uppstått. Vad den producerar blir så klart i slutänden bara misär och elände.

Men socialisterna lär sig aldrig. Drömmen om de arbetsfria inkomsterna och den ansvarslösa makten är för stark, så nu vänder de sina blickar mot nästa galning: Hugo Chávez. Även denna pajas lovar gratis allt till alla, men kommer i sinom tid tvingas krypa till korset och erkänna att hans politik inte fungerade.

Vad kommer vänstern säga ?

Låt oss ställa dem till svars, låt oss avkräva dem ansvar för sina idéer en gång för alla. När Chávez Venezuela faller, låt oss då vara där och fråga socialisterna vad som hände. Och låt oss vara förberedda på ursäkterna och bortförklaringarna. Låt oss se till att de inte kommer undan den här gången. Låt oss visa att det är idén det är fel på, och inget annat.

h1

Pajasen Hugo

december 17, 2009

Hugo Chávez, vänsterns nya hjälte, anklagar ”kapitalismen” för klimatkrisen. Chávez själv finansierar sin moderna (?) socialism genom att – just det – sälja olja. Det är mycket roande att denna pajas är socialisternas största hopp just nu.

h1

Go for it!

december 13, 2009

Ledsen att det har varit lite ödsligt här på sistone, jag har varit upptagen på annat håll.

Vad skulle hända med Sverige om vi gick med på de afrikanska ländernas krav på att 5 % av vår BNP (+ bistånd får man förmoda) ska gå till att finansiera deras kamp mot de sk klimatförändringarna, samtidigt som Mona Sahlin och Bidragsdemokraterna kom till makten och lovade generösare ersättningar för de icke arbetande, högre lön till alla låginkomsttagare samt kraftigt höjda skatter för de rikaste?

Se där, en julnöt att fundera över så här i de mörkaste av tider.