Rawls igen

Jag vill återvända lite till Rawls och peka på ytterligare problem med hans filosofi och teorin kring ”okunnighetens slöja”.

Rawls menar alltså att om människor i ett hypotetiskt tillstånd fick välja ett samhälle att leva i skulle de välja ett ekonomiskt jämlikt för att gardera sig själva mot sämre utfall. Det vill säga, om individen inte hade någon kunskap om sin egen situation och position skulle hon välja att få ”lika mycket” av allting som alla andra: pengar, trygghet, förutsättningar och så vidare.

Må så vara, men sen då? Säg att människor faktiskt skulle välja en jämn fördelning av resurser (och bortse från alla andra problem med det resonemanget), vad händer efter det? För att en sådan ska kunna bibehållas måste bestämmanderätten över dessa resurser rimligen kraftigt begränsas, för vad händer annars? Resurser förbrukas ju och måste skapas igen, och hur ska en ekonomi som utgår från en inledningsvis jämlik fördelning kunna fortsätta i samma spår om människorna i samhället får vara fria? Resultatet av friheten skulle ju med största sannolikhet bli en marknadsekonomi där resurser byts mot andra, där människor arbetar och belönar varandra med pengar och förmåner.

Skulle det leda till en fortsatt jämlik fördelning? På den frågan har Rawls inget svar. Han förutsätter en ögonblicksbild och en omedelbar och allomfattande fördelning av resurser men kan inte redogöra för vad som händer efter denna. Om idealet verkligen är en jämn fördelning för att människor vill ha det så finns inget problem, men då behövs inte den inledande fördelningen heller. Om människans frihet leder till jämna fördelningar krävs bara en avreglerad marknadsekonomi, inget annat. Om Rawls ideal å andra sidan ska kunna bibehållas krävs av individen att hon bara förbrukar sina egna resurser, samt att all framtida tilldelning av rikedom sker på samma sätt som från början. Är det realistiskt? Lever människor sina liv bakom en okunnighetens slöja? Nej, de skaffar sig kontinuerligt information och baserar sina handlingar på den informationen. Så fungerar ett samhälle i praktiken, och Rawls fördelning kan i frihet aldrig efterlevas i det långa loppet. Bara i en strikt planerad ekonomi där individen är ofri kan en jämn fördelning av resurser bibehållas, och risken med sådana icke existerande incitament är en jämlikt fördelad fattigdom snarare än en dito fördelad rikedom.

Dessutom, Rawls förutsätter egoism, alltså att människan väljer den jämna fördelning för sin egen skull. Individen vill ju ha lika mycket som alla andra för att hon tror att det gynnar henne själv, inte av omtanke om andra. Så grunden för filosofin och tankeexperimentet är inte mänsklig, idealet skapas av rädsla för den egna fattigdomen snarare än av någon sorts altruism. Att använda Rawls som ett argument för socialism blir därför ännu mer felaktigt.

Skolan idag är faktiskt ett ganska bra exempel: människor säger sig vilja ha en gemensamt finansierad och jämlik skola som är till för alla, men i praktiken krävs det tvång för att uppnå detta ideal. De politiska partier som hårdast friver frågan om en sådan jämlikhet är de som mest motarbetar individens frihet att själv bestämma över sina egna pengar. De litar alltså inte på ”godheten” (som egentligen är självuppoffring) utan måste tvinga människor att bidra till andras skolgång. Argumentet blir att den enskilde skattebetalaren riskerar att gå miste om något som andra får om skatterna sänks eller avskaffas, och rädslan för egen fattigdom blir det drivande motivet bakom den offentliga verksamheten.

Vill man skapa en human politik som på allvar tar hänsyn till individen måste man låta henne bestämma själv. Och i verkligheten finns ingen okunnighetens slöja bakom vilken människan väljer att gardera sig mot negativa utfall, det finns bara medvetande och handlingsfrihet. Vill individen gardera sig kan hon göra det ändå, genom att frivilligt betala försäkringspremier och inte genom tvingande skatt (vilket ju är ett sätt att garantera sig rätten att leva på andras bekostnad vid behov). Rawls bekräftar mest bara den liberala analysen, men drar helt fel slutsatser eftersom han förvanskar verkligheten. Precis som socialisterna alltså.

Verklighetsfrämmande ”mästerverk”

Vad krävs för att en filosofisk bok ska få kallas ”mästerverk”? Inte mycket, uppenbarligen. Carl Rudbeck skriver i DN om John Rawls ”A theory of justice” och kallar det ”rättvisans evangelium”, antagligen baserat på att han delar Rawls åsikter. Hela artikeln är en onyanserad hyllning utan antydan till problematisering, och passar därmed väl in på kultursidorna.

För den som inte känner till ”A theory of justice” handlar den om att motivera en modell för det optimalt rättvisa samhället. En sådan bygger enligt Rawls på principer som väljs bakom en hypotetisk ”okunnighetens slöja”, vilket innebär att om människan var helt ovetande om sin position i samhället – vilken potential hon har, om hon är frisk eller sjuk, stark eller svag – skulle hon välja att gardera sig mot negativa utfall och sprida rikedomen jämlikt. På så sätt uppstår någon sorts socialism där alla får lika mycket för att de inte vill riskera att få mindre än någon annan, och det sker dessutom i frivillighet.

En normalbegåvad läsare kan förhoppningsvis direkt identifiera åtminstone tre problem med denna teori:

* Det finns ingen okunnighetens slöja. Människor är inte helt ovetande om hur de förhåller sig till sig själva och andra. Snarare vet de ofta mycket väl vilken potential de har, vilket ansvar de kan ta, vad som krävs av dem och så vidare. Att de inte alltid är beredda att faktiskt ta det ansvaret utan hellre låter andra göra jobbet åt dem är en helt annan sak. Därför, att basera en hel teori om rättvisa, som ska lägga grunden för politiska beslut, på något som bara är ett grundlöst påhitt är galenskap. Att kalla en bok som vilar tungt på en sådan ovetenskaplig metod ”mästerverk” är bedrägeri.

* Rikedomen i samhället är inte begränsad och finns heller inte utan anledning. Rawls försöker få det till att människorna kan välja att fördela en given kaka som de inte har någon aning om varför den existerar, och därför heller inte kan göra några rättvisa anspråk på. Det är så klart heller ingen sanning: rikedom finns för att enskilda individer har skapat den genom arbete, själva eller i frivilligt samarbete med andra. För att kunna skapa den måste de ha frihet och rätt till självbestämmande, och däri ligger den bästa grunden för en teori om ”rättvisa”.

Rawls försöker med samma ”argument” avfärda begreppet förtjänst, eftersom all rikedom enligt honom är en gåva från tidigare generationer. Allt människan har kan hon bara vara tacksam över, hon har aldrig förtjänat det genom en egen insats. Frågan är då varför någon ska ha rätt till någonting över huvud taget. Det är ju inte behov som styr eftersom det optimala rättvisan enligt Rawls är att alla har lika mycket (behov kan ju vara olika fördelade), så vad avgör vem som ska få vad? Det framgår inte.

* För den som vill använda Rawls som ett argument för socialism finns ett tredje problem, nämligen det att Rawls förutsätter frivillighet. Bakom hans okunnighetsslöja fattas beslut utan tvång, i frivillighet. Människor väljer att fördela rikedomen jämlikt för att de anser sig tjäna på det, och då behövs ingen omfördelande stat. Om premisserna är korrekta kommer folk agera precis i enlighet med Rawls teori, och då krävs bara den fria marknaden.

”A theory of justice” baseras alltså på rena fantasier och har ingen relevans i verkligheten. Premisserna är felaktiga för att inte säga bedrägliga, och resultatet blir en filosofi som otroligt enkelt kan avfärdas som ännu en grundlös åsikt. Trots det kallas den ”mästerverk” på en stor dagstidnings kultursidor, vilket nog säger mer om skribentens åsikt än om teorins validitet.

För övrigt visar det sig att Vänsterpartiets artikel från igår också kan klassas som lögnaktig och verklighetsfrämmande.